EIFFEL – man förväntar sig stål och nitar, man får spetsar och fluff

Regi: Martin Bourboulon
Skådespelare: Skådespelare: Romain Duris, Emma Mackey, Pierre Deladonchamps, Armande Boulanger, Bruno Raffaelli
Land: Frankrike
År: 2022
Genre: Biografi, Drama, Historia
Längd: 108 minuter
Format: DVD, Blu-ray
Distributör: Njutafilms
Betyg: 3

Remakes flödar över biomarknaden. Finns det någon gammal framgångsrik film som inte har uppdaterats, rebootats, kopierats, nyfilmatiserats eller fått uppföljare … ? Svaret är: Casablanca. Ingen är som Bogart och Bergman. Inget är som dödsdömd romans under andra världskrigets Marocko. Men de båda älskande har i alla fall sina minnen kvar av tiden tillsammans. “We’ll always have Paris!“ Paris kan man leva länge på.

Frasen “We’ll always have Paris!” är en replik som bokstavligen sammanfattar det nya romantiska kostymdramat Eiffel. Som är det närmaste en remake av Casablanca som filmvärlden någonsin har kommit. Eller snarare: det är en skamlös rip-off.

Casablancas kärlekstriangel återuppstår

Eiffel blir av med sitt livs älskade under mystiska omständigheter och han bestämmer sig för att uppföra Eiffeltornet som sitt eget Taj Mahal över sin förlorade kärlek. Förlorad kärlek återvänder och Eiffel inser storsint, Humphrey-Bogart-style, att han måste låta henne gå för att vara med sin man. De ursprungliga älskande kommer ju ändå alltid att ha sina minnen tillsammans — och Paris!

Änkling med fem barn att försörja

Filmen marknadsförs som “fritt inspirerad av” sanna historier. Bokstavligen betyder det ungefär: “det här är en samling spetskantad, korsetterad smörja och en skamlös Casablanca rip-off, gjord utan samma elegans.”

Finns det någon gräns för hur mycket man kan hitta på i biopics? I verkligheten var Eiffel en änkling med fem(!) barn att försörja, och han fick jobba järnet (bokstavligen!) för att försörja dem.

Behövs mer “fake history”?
Behövs mer romantiskt, melodramatiskt fluff?
Behövs verkliga personer för att sälja historier som inte ens handlar om dem själva?

Stål och nitar blir spetsar och fluff

Eiffel representerar toppen på isberget av en större problem: vanföreställningen att en story om matte, fysik, data, ingenjörskonst, teknik, naturvetenskap … inte anses tillräckligt intressant för en biofilm, man måste tynga ner allt med smetig romance. Man förväntar sig stål och nitar, man får spetsar och fluff.

Kärleksparet fungerar inte alls tillsammans. En skäggig 50-plussare och en storögd 20-åring som inte agerar speciellt bra paras ihop. (Skådespelaren i rollen som Eiffel är visserligen strax under femtio, men han ser mycket äldre ut.)

Illusionen av personkemi måste finnas där

Skådespelare behöver inte vara i samma ålderskategori eller ens gilla varandra privat för att det ska slå gnistor. Bergman och Bogart gillade inte varandra, Bogart ogillade kvinnor som var längre än han själv och Bergman noterade att hennes motspelare hade dålig andedräkt. Men … man måste trots allt kunna ge en trovärdig illusion av att paret skulle kunna fungera. Den illusionen saknas. Och hur i hela världen har en 20-åring och en 50-åring kunnat växa upp tillsammans?

Den verkliga storyn hade sålt massor av näsdukar

Den slutgiltiga frågan är dock varför den verklige Eiffels liv inte bedömdes vara bra nog till en biopic om Eiffel.

En ensamstående förälder som kämpar för att hålla sig själv och sina fem barn borta från fattighuset och konstruerar något enastående, mot alla odds, mot “public opinion”, mot alla kulturknuttars fina smak, och synbart även mot tyngdkraftens lagar. I alla fall om man inte är mattenörd och har koll på hur det gick till. Det skulle banne mig ha blivit en bra biopic som hade sålt många extra näsdukspaket!