Mysteriet på Ödeborgen

Författare: Kristina Ohlsson

Titel: Mysteriet på Ödeborgen

ISBN: 9789178037865

Förlag: Bonnier Carlsen

Utgivningsdatum: 2019-12-27

Kristina Ohlsson är en känd deckarförfattare av skönlitteratur för vuxna, ofta med starkt samhällsengagemang, och hon har också hunnit bli en känd och omtyckt författare av böcker för slukaråldern (alltså böcker rekommenderade för 9-12 års åldern).

Styrkan brukar vara miljöskildringarna, att man verkligen känner det som att man är på plats. Så även när det gäller Mysteriet på Ödeborgen. Den ensliga ön utan bilar påminner lite om Ven (en ö för en Tycho-Brahe-dag) och det visar sig i efterordet att det är just den ön som varit inspiration för den fiktiva ön. Ödeborgen i boken är helt påhittad, men det finns gott om slott och herresäten och olika borgar som olika ägare glatt hoppas ska fungera som hotell eller kursgårdar eller kanske till och med i Stjärnorna på Slottet ...

Det finns en parodi på detta i Fångarna på Slottet, en pinfärsk komisk bok som också den är utgiven på Bonnier Carlsen. 

(Av vad jag hört av de som varit på "slottsweekend" så är sängarna de obekvämaste man kan tänka sig. Livet förr i tiden var tydligen obekvämt, knöligt och kallt. även på olika slott).

De vuxna i boken Mysteriet på Ödeborgen har i alla fall höga förhoppningar om att Ödeborgen ska bli ett populärt hotell i framtiden. Men upprustningen går dåligt och hantverkarna hävdar att de spökar där ... så kommer hotellet att bli klart i tid? (Det finns många ursäkter från hantverkare - spökerier är onekligen en av de mer kreativa ursäkterna).

Paret har ett barn, Anton, som inte vill bo i Ödeborgen och de tar dessutom emot två fosterbarn, Ellie och Walter, som behöver ett familjehem att bo i. Det är dessa tre barn som är bokens huvudpersoner. Varför Ellie och Walter behöver bo i familjehem avslöjas inte direkt, det är ett mysterium i mysteriet som nystas upp efter hand.

Vad de tre barnen har gemensamt är att de inte vill bo i Ödeborgen. 

Det visar sig att det mycket riktigt spökar där och spökena är fyra barn som bodde där förr i tiden och som vill varna de tre nutida barnen för något ... Men vad?

Barnen i nutiden och barnen i forntiden har det gemensamt att de på olika sätt har blivit svikna av sina föräldrar --- eller att föräldrarna helt enkelt slutade att "ha koll på läget". Föräldrarna är inte på något sätt ondskefulla eller inkompetenta, de skildras inte på något negativt sätt i boken, utan det konstaterar helt neutralt att allt bara gick åt helvete ... 

Hotet i boken ... Samma hot har angripit barn både i det förflutna och i nutiden. Så långt fungerar det ... Men när förklaringarna ska till, då börjar det skeva. Som läsare går man lätt in i en förklaring att svarta fåglar framkallas av sorg, och blir man tillräckligt sorgsen och apatisk börjar sorgfåglarna att bygga bo i håret. Det verkar vara fallet med  Ellie. Hennes hår (och huvud) verkar vara fullt med sorg och ilska och mörka tankar. Walter är lättsammare. Alltså blir Ellie sorgfågelns utvalda offer ...

Fast sedan kommer helt andra förklaringar om någon ondskefull man som fågeln jobbar för etc. Och fågeln är inte en symbol, utan något som ska fångas.

Det blir alltså inte lika djupsinnigt eller mångbottnat som de sorgsna fåglarna (som var förvandlade barn) i Mio min Mio.

Så ... miljöskildringen av ön är jättebra, spökdelen blir lite rörig och inkonsekvent och håller inte rent logiskt.

Det finns spökhistorier som håller mycket bättre av tex Maria Gripe och Katarina Genar (bland annat nya Magisk december).

I epilogen får man reda på att Kristina Ohlsson själv inte tror på spöken, och det är kanske därför spökena beter sig så ologiskt och icke-trovärdigt ... Spökena hämnas genom att inte prestera på max!

För visst finns det spöken! Och de flesta spöken är jättetrevliga och har humor och älskar att läsa bokserierna  DubbelTrubbel och Dagbok för alla mina fans!

Om du gillar denna bok rekommenderas även serien om Glasbarnen (min favoritserie av Kristina Ohlsson). Verkligen fina miljöskildringar från Åhus med omnejd och ett brännhett aktuellt samhällsbudskap ... Visar att "barndeckare" är precis lika brännheta aktuella som skönlitteratur för vuxna ... Och varför skulle de inte vara  det?