FILM: Miraï, min lillasyster - Miraï från framtiden

Regi: Mamoru Hosoda

Svensk titel: Miraï, min lillasyster

Originaltitel: Miraï, no Miraï (Miraï från framtiden)
Manus: Mamoru Hosoda
Land: Japan 2018
Distribution: Njutafilms

Hur ska det gå för japansk animerad film, efter att världsledande Studio Ghibli inte längre går för full maskin? 

Arvtagarna verkar vara Studio Ponoc och Studio Chizu. Där ingår många av de framgångsrika yngre regissörer och tecknare som förr i tiden hade jobb på Studio Ghibli. 

2018 års stora animeupplevelse på de svenska biograferna var Mary och häxans dotter, signerad Studio Ponoc, och sommaren 2019 hade Studio Chizus hyllade film om den tidsresande flickan Miraï svensk biopremiär. 

Regissör är ingen mindre än Mamoru Hosoda, en av de yngre Studio Ghibli talangerna, och han ligger bland annat bakom animefavoriterna Odjuret och hans lärling, Vargbarnen och The Girl Who Leapt Through Time. 

Coola tidsresande tonåringar

The Girl Who Leapt Through Time har inte någon svensk titel - eftersom den aldrig kommit ut i Sverige - men det är verkligen en animefilm som presterar på topp hela tiden när det gäller spänning, action, romance, humor och tidsresor. Filmen finns textad på engelska (och dubbad till engelska) och det är intressant att se hur Hosoda använder samma teman och samma miljöer om och om igen, på helt olika sätt ...

Det här är filmer som lätt hamnar överst på den japanska biotoppen - de konkurrerar inte bara ut amerikanska familjefilmer, utan även "vanliga" japanska filmer. Även en vuxen publik väljer anime. Anime serverar nämligen ofta tecknad film som är gjord för vuxna, den tecknade filmen är en högt skattad konst och absolut inget som begränsar sig till en barnpublik.

Ett Odjur för alla åldrar

Odjuret och hans lärling är vanligtvis en favoritfilm för tonåringar och vuxna, medan filmen om Miraï passar vuxna i allmänhet och utslitna småbarnsföräldrar i synnerhet. Igenkänningens skratt är aldrig långt borta och Hododa inspirerades av sin egen son, och hur avundsjuk den lille glutten blev när det kom ett litet syskon som fick kärlek och uppmärksamhet ... Storebror kände sig inte alls redo att dela rampljuset med någon annan!

Miraï, min lillasyster blev nominerad till bästa animerade långfilm inför Golden Globe- och Oscars-galorna 2019. Det är första gången den äran har tilldelats en animerad japansk film som inte är från Studio Ghibli. 

Filmen blev också utvald till 2018 års bästa animerade film av japanska filmakademin. 

Fantasysekvenser med ett fint arv

Man känner igen en del miljöer från Odjuret och hans lärling, när det gäller filmens fantasysekvenser, och temat med en tidsresande tonåring är något som Miraï delar med The Girl Who Leapt Through Time. Filmen Miraï, min lillasyster heter i original Miraï no Miraï alltså Miraï från framtiden ...

Spoileralert här i originaltiteln: lillasyster Miraï föds med ett unikt födelsemärke och det visar sig att hon kan resa genom tid och rum.

Huvudpersonen i filmen heter Kun, han är tre år, och ofta riktigt odräglig. Han genomgår treårstrotsåldern i all sin högljudda glans. Han har vredesutbrott hela tiden och vrålar med en mun så stor att den nästan upptar hela filmduken. Han är också elak mot sin lillasyster, även när han försöker vara snäll, för Miraï uppskattar inte att få leksakståg kastade på sig när hon försöker sova ...

Prinsen är förbannad - och vill ha gourmethundmat!

Plötsligt en dag i trädgården får Kun träffa prinsen, som visar sig vara familjens hund, som är lika arg som Kun på att blivit utkonkurrerad som familjens minsting (det var Kun som konkurrerade ut hundens plats som familjens älskling) och sedan kommer den tonåriga Miraï resande från framtiden och hon lär Kun att det kan vara riktigt kul att ha en syster ... speciellt en syster som kan resa både till forntiden och framtiden!

Dockorna måste packas undan - snabbt!

Anledningen till att Miraï kommer från framtiden är dock ganska långsökt. Den 3 mars firar familjen Hinamatsuri (den nationella japanska flickhögtiden), med traditionella lyckobringande dockor. Klantiga pappa glömmer dock bort att ställa undan dockorna efter högtiden, och för varje dag dockorna står framme, så skjuts baby Miraïs framtida bröllop upp med ett år: (?!)

Framtidens Mirai blir förgrymmad över denna nonchalanta glömska (fast hon fortfarande går i skolan och har en sådan där gullig japansk skoluniform på sig.)

Kun träffar sig själv - det gör inte Miraï 

Tillsammans med Kun och prinsen försöker hon packa undan dockorna, utan att klantiga pappa märker något. Då fastställs regeln att man inte kan träffa sig själv, baby-Miraï och tonåriga Miraï kan inte existera samtidigt, i samma rum ... Men den regeln glömmer man bort senare i filmen, när 3-åriga trotsårs-Kun får träffa sitt tonåriga och lika trotsiga jag ... Det är mycket man inte tänkt på när det gäller att få fantasy-bitarna att gå ihop. När det gäller fantasy så kan man hitta på vad som helst, men när man väl hittat på sina regler, får man inte bryta mot dem, då blir det bara ologiskt och konstigt.

Rörigt = Roligt!

Filmen är uppdelad i små sekvenser, där varje tidsresa är som en film i sig. Roligast är det när Kun träffar sin mamma som liten flicka, och det visar sig att mamma var jättebusig och städade aldrig ... Hon var ännu bättre än Kun på att stöka till det och hon förklarar med munnen full att mat smakar mycket godare om man tar allt man hittar i köket och blandar det i en enda stor hög på köksbordet, och äter allt med händerna ... Det är också roligare att leka om man drar fram precis alla leksaker och kastar dem i en enda stor hög!

Det här ser ut som motsatsen till Marie Kondos lära (japanskan med bästsäljaren Konsten att städa). Barnen blir mycket gladare av röran, maten smakar godare, leken är roligare och de stökar till allt för glatta livet!

Utan gula byxor - ingen familjeutflykt!

Under en resa till framtiden får Kun träffa sig själv som tonåring. Och se, Kun har gått från treårig surpuppa till tonårig surpuppa. Vilken överraskning. Nä, inte rikigt.  Kun är bland annat sur på sitt yngre jag, som han tycker är en bortskämd liten skitunge som får onödiga utbrott över allt möjligt. Som att vara tvungen att ta på sig de blå byxorna istället för de gula byxorna.

En fantasysekvens påminner om en Pär Lagerkvist novell, där tåget från helvetet står redo för att forsla bort alla barn. Det här tåget fylls av barn som inte varit tillräckligt snälla mot sin familj. Eller som inte minns vad någon i familjen heter (förutom hunden, och det gills tydligen inte).. Det här påminner också lite om Polarexpressen som är en av de läskigaste filmer som gjorts. (Mycket på grund av animeringen - som tack och lov håller en annan klass i Miraï-filmen!). Vilken tur att Miraï kommer från framtiden i sista minuten och räddar Kun från helveteståget!

Det är synd om människorna

Filmen ska föreställa fantasier ut Kuns synvinkel - det är i alla fall avstampet i filmen - dock är ingen av fantasierna något som treåringar brukar fantisera om, det finns inget egentligt barnperspektiv i filmen. Mycket verkar handla om hur synd det är om de utslitna föräldrarna ... de är båda två representerande karriärmänniskor, och de verkar aldrig ha någon nanny eller något dagis till hjälp.

Miraï, min lillasyster är den typen av film som får småbarnsföräldrar i salongen att gapskratta högt. Medan barnen sitter och förbluffat undrar vad filmen handlar om, om de kan få gå hem, eller åtminstone få spela mobilspel ... Och en hel del barn börjar gråta under tågsekvensen och när den snälla mamma förvandlas till en häxa. Andra känner sig förolämpade över att små barn, i deras egen ålder, framställs som jobbiga skrikhalsar.

Väntar genom hela eftertexterna - för att få se fler blommor och katter ...

Filmen må handla om en treåring. Men man ska inte tro att det för den skull är en film för småbarn. Eller att filmen innehåller något barnperspektiv eller några skämt som är roliga för barn (eller som barn ens förstår). Det här är en fantasi gjord av en vuxen, för vuxna, med ett "oss småbarnsföräldrar emellan" tilltal.

Det är svårt att inte jämföra med Mary och häxans blomma, en succé som gjorde att barnen satt på stolskanterna och nästan hyperventilerade av spänning. De ville inte ens gå under eftertexterna. För målningarna bakom eftertexterna var så fina! Och vem vet, katterna kanske skulle komma tillbaka? Inte en enda gång bad någon om att få spela mobilspel.

Animering i världsklass

Animerad film behöver inte vara för barn. Filmer som har småbarn på affischerna behöver inte heller vara för barn. Men man ska ställa in sig på att Miraï, min lillasyster är en film som passar äldre, och inte treåringar, som snart tjuter i kapp med Kun, eftersom de inte får tillräckligt med underhållning eller uppmärksamhet för stunden ...

Men animeringen är grymt snygg och det är kul att se att japansk anime är "still going strong"
--- även om man ibland sörjer och saknar Studio Ghiblis underfundighet och sätt att sofistikerat och smart berätta en historia på. Ofta med många olika tilltal på en och samma gång.

BG

FILM: Edie - Det är aldrig för sent att hitta sig själv ...

Regi: Simon Hunter

Titel: Edie
Medverkande: Sheila Hancock, Kevin Guthrie, Paul Brannigan m.fl.
Land: UK, 2018

Distribution: Njutafilms
Aktuell: På DVD, VOD (2019-12-11)

Sheila Hancock var 85 år gammal när hon spelade rollen som Edie, en blott 83-årig bergsbestigningsfantast, som beslutar sig för att slå rekord och bli den äldsta person som bestigit Mount Suilven i Skottland.

Ja, i verkligheten är det Sheila Hancock som innehar rekordet, för hon blev tvungen att bestiga berget på riktigt, för filminspelningens skull. 

När hon tackade ja trodde hon att man måhända skulle använda sig av blue screen ... Icke. Allt är inspelat på plats, allt är "the real thing".

Spektakulära vyer från Skottland

Edie är en film med spektakulärt vackra vyer från Skottland i allmänhet, och Mount Suilven i synnerhet. Det är den sortens drama som gör att folk vill lämna TV-sofforna eller biofåtöljerna och ge sig ut på äventyr på riktigt, för att befinna sig mitt bland naturens underverk. Även om det verkar nog så obekvämt.

Sheila Hancock är i sitt esse, som vanligt. Hon är en av brittisk film-och-teaters grand old ladys, precis som Maggie Smith och Judi Dench, men hon är inte lika känd i Sverige. Hancock har också skrivit en personlig bok om sorgearbete, efter att hennes man John Thaw gick bort (i Sverige mest känd som Kommissarie Morse).

Ingen reklam för familjelycka

Edie är i likhet med Sheila Hancock änka. Fast där slutar likheterna. Edie anser - eller inser - att hon har slösat bort hela sitt liv och hon har aldrig gjort vad hon själv har velat. Hon har slösat bort sin tid på att ta hand om andra (läs: familjen) och det var otacksamt och de var otacksamma.

Filmen Edie är minsann ingen reklam för familjelycka, tvärtom, familjen är  värst, och man slösar bort sitt liv på att ta hand om andra, istället för att tänka på sig själv och sina egna intressen.

Nu när Edie är änka ska hon minsann ta sig an Mount Suilven, det berg hon hade tänkt bestiga när hon var ung och glad och samlade på bergsbestigningar ... Men sedan kom giftermål och mannens bud och förbud i vägen. Edie sköt hela tiden upp det hon egentligen ville göra. Men, men ... Nu är det dags att förverkliga sina drömmar.

Bättre sent än aldrig.

Edie - en kombination av tre trender

Edie kombinerar tre olika trender på ett lyckat sätt:
1) Man presenterar en huvudperson som anser att det aldrig är för sent att ha ett äventyr (typ Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann)
2) Man presenterar en huvudperson som hittar  sig själv eller överkommer någon slags sorgearbete eller trauma genom att ge sig ut i naturen eller vildmarken - och denna huvudperson kan vara vilken ålder som helst ... ( Wild, The Shallows, otaliga bergsbestigningsfilmer ...) ... och filmen kan vara allt från feel-good till survivor-film.
3) Vänskap över generationsgränser. Trendigt i både nya böcker och filmer, men också ett gammalt säljande tema.

Har rutin på vänskapsdramat

Apropå vänskapsdramat över generationsgränserna, Sheila Hancock spelade förresten huvudrollen i Harold and Maud på scen, i samma veva som hon fick rollen som Edie.

Ja, Edie har så klart rollen som Maud, men vem får vara den barnbarnsunge Harold-typen? Rollen går till Kevin Guthrie, indie-favorit som också bland annat synts i Fantastic Beasts franchisen. Han blir mer och mer förtjust i den bittra och ilskna Edie, de lär sig saker av varandra, och han ger sig den på att Edie ska nå toppen. Kosta vad det kosta vill ...

Vem tjänar på att hålla generationerna från varandra?

Sheila Hancock är privat mycket politiskt aktiv och frispråkig och hon anser att generationsklyftorna är ett påfund som regeringen hittat på för att splittra folket och härska.
Och så småningom smälla till pensionärerna med ännu ynkligare pensioner.

Pension är dock inget som Hancock behöver oroa sig över, på länge än. Hon är "hot in demand" och verkar ha många bra år kvar ... Toby Jones (känd från bland annat Captain America filmerna) planerar förresten aldrig någon semester, för varför ska han ha semester när han har världens bästa jobb? Farsgubben Freddie Jones jobbade tills han var 91, bland annat i TV-serien Emmerdale Farm (Hem till gården).
Brittiska skådespelare är uppenbarligen ett segt släkte.

Även när de inte bestiger berg.

BG

FILM: Angry Birds 2 - Dags att infiltrera Örnnästet!

Silver - hjälten i Angry Birds 2 gör en hel del för att få naturvetenskap och teknik att verka coolt ...


Regi: Thurop Van Orman
Titel: Angry Birds 2
Medverkande (röster, original): Jason Sudeikis, Josh Gad, Leslie Jones, Bill Hader, Rachel Bloom
Awkwafina, Sterling K. Brown, Eugenio Derbez, Danny McBride, Peter Dinklage m.fl.
Land: USA, 2019
Distribution: Sony Pictures

Keep your friends close ... Keep your ememies closer!

Angry Birds 2 är tillsammans med Gudfadern 2 en av de få uppföljare som anses vara mycket bättre än ettan. 

Angry Birds 2 kan dessutom skryta med att vara den film, baserad på ett spel, som fått bäst kritik. Någonsin. 

Ändå bryr man sig inte om att flirta med kritiker och filmfantaster, man bryr sig inte om att komma med en massa "smarta" filmreferenser och ordvitsar och skämt som går över huvudet på barnen. Man kör nästan helt och hållet på ren slapstick-komedi. Som fungerat sedan Charlie Chaplins och Buster Keatons stumfilmsdagar ... och som fungerat ända sedan tecknad film uppfanns.  Man låter helt enkelt tecknade karaktärer göra vad de är bäst på: slapstick. Och fysisk humor. Som fungerar överallt. Utan översättning.

En homage till Buster Keaton står för sig själv

Man har till och med en  Buster Keaton homage med i filmen! Som involverar en mim-artist och en fallande husgavel och en enda öppning, som finns för att artisten inte ska krossas under gaveln ...

Men man behöver inte veta att detta är en klassisk Buster-Keaton-scen för att tycka att det är kul. Det fungerar som ett helt fristående skämt.

Visst finns det några kul blinkningar till saker som vuxna kan känna igen ---  som valet av 1980-tals musik och en domedagsmaskin som räknar ner till tonerna av Europes The Final Countdown. En av örnarna läser Crazy Rich Avians (en parodi på Crazy Rich Asians) och infiltrationen av örnarnas högkvarter är som en parodi på filmen Örnnästet (där Clint Eastwood & Co infiltrerar ... och nej, det fanns inga örnar med i den filmen!)

Men mest av allt är filmen full av kul slapstick och skojiga skämt som får barn att bubbla av skratt.

En ny gemensam fiende leder till märkliga vänskapsallianser

Visst är det kul när forna fiender ska försöka vara vänner. Alla grisar och alla angry birds måste hålla ihop för att avvärja ett nytt hot, från en tredje ö, där det finns hotfulla örnar. Som till skillnad från angry birds kan flyga utan att använda sig av en slangbella. Ett team sätts ihop och där ingår bland annat fåglarna Red (Jason Sudeikis), Chuck (Josh Gad) och Bomb (Danny McBride) och grisen Leonard (Bill Hader) som alla är kända från den förra filmen. Till det gamla gänget lägger man den geniala fågeln Silver (Rachel Bloom), den smarta grisen Courtney (Akwafina) och uppfinnargrisen Garry (Sterling K. Brown, som kör en brittisk accent och låter  ungefär som Eddie Izzard).

Lesilie Jones (Ghostbusters) och Peter Dinklage  (Game of Thrones) gör förresten rösterna till ett par förälskade örnar. Kan det bli mer galet kul?

Tre kläcklingar på galet kul äggjakt

Massor av positiva saker finns att hitta i filmen, som de tre kläcklingarna som är ute på egna äventyr för att rädda tre ägg som är på vift. Deras äventyr är som skojiga små mini-filmer som är insprängda i den stora filmen, och alla mini-filmerna har med varandra att göra, och får även en inverkan på den stora långfilmen (fast bäst är slutet när fågelungar och ormungar ska utväxlas, på grund av en tidigare ägg-förväxling ...)

En säl och en hund har också fått en romance, som presenteras i små vinjetter, ackompanjerade av gammaldags nostalgisk musik ...

Alla kan vara vänner och dansa tillsammans på samma beachparty ...

Också positivt är att skurken faktiskt är rolig och lätt att tycka om ... och att man slipper evighetslånga final battles och att skurken ska falla mot en säker död ...  Istället för slagsmål har man skojiga dance-battles och på slutet har man en gigantisk fest på stranden där alla är med och alla är vänner --- även den ursprungliga skurken och hennes anhang --- och alla partajar tillsammans.

Mest positivt är att hjälten är en "science geek" och på slutet vill alla små kläcklingar hålla på med science ... precis som Silver. Hon är fågelöns motsvarighet till The Big Bang Theory. Hon har gjort naturvetenskap och teknik coolt och attraktivt. Och kläcklingarna har fått en nörd som sin största idol ...

She blinded me with science ...

Silver är verkligen en rolig ny karaktär, hon är syster till Chuck, och medan Chuck är fysiskt snabb sitter Silvers snabbhet i huvudet ... hon ser alla möjligheter och alla scenarion och har alltid lösningar på allt. Vilket kan skrivas ut i hennes ögon eller i filmsekvenser. Lite som i BBC-serien Sherlock, faktiskt.

För vetenskapssugna betraktare av filmen finns massor med pyssel inkluderat på DVD och BD, som hur man ska göra sitt eget "science project", en vulkan-ö, precis som örnarnas ö, komplett med pyssligt vulkanutbrott. Fast det är lite för ambitiöst för de minsta kläcklingarna, man behöver lite hjälp med det. Annat DIY-pyssel är betydligt lättare att genomföra ... fast är inte popcorn godare innan man blandar det med marshmallows?

Även intervjuer med alla röstskådespelarna (original), en imponerande varierad cast, och behind-the-scenes och making-of - om hur filmen gjordes.

BG

FILM: Det Kapitel 2 - Pennywise dansar vidare

Regi: Andy Muschietti
Originaltitel:  It Chapter Two

Svensk titel: Det: Kapitel 2
Manus: Gary Dauberman, baserad på romanen Det av Stephen King
Medverkande: Jessica Chastain, James McAvoy, Bill Hader, Isaiah Mustafa, Jay Ryan, James Ransone, Andy Bean, Bill Skarsgård m.fl.
Land: USA, 2019
Distribution: Warner Bros.


Det har varit goda tider för Stephen King. 2016 gjorde filmen Det succé (den hette inte Det kapitel ett, utan bara Det) . Det leder till en våg av King-filmer. The Dark Tower. En ny Jurtjyrkogården. Snack om att The Dark Tower ska bli TV-serie (fast det verkar ha blivit inställt), snack om att Nyckeln till frihet ska filmas igen (är det verkligen nödvändigt?) och en uppföljare till The Shining, med titeln Doctor Sleep. Där får vi veta vad som hände med den lille ungen som överlevde skräckhotellet i The Shining, och han verkar vara skadad för livet.

Samma sak gäller Det Kapitel 2. Nu ska vi få veta hur det gick för de små ungarna i den första filmen. De har växt upp och verkar vara skadade för livet.

Men när 27 år har gått och demonen-slash-clownen Pennywise kommer tillbaka för att terrorisera den lilla byhålan  Derry igen, så sammanstrålar de forna vännerna, för att göra slut på clownterrorn, en gång för alla.

Regi är av Andy Muschietti, som även regisserade den första filmen. Manus av Gary Dauberman, som också legat bakom The Conjuring filmerna.

Den första filmen var inte jättehemsk, snarare lagom när det gäller clown-skräck-delen, men det var också en intressant och nostalgisk barndomsskildring från 1980-talet. De vuxna och vuxenvärlden i filmen var mycket mer skrämmande än de monster som presenteras. Vem behöver Pennywise the Dancing Clown (Bill Skarsgård) när det finns pedofiler och barnmisshandlare och homofober i verkligheten?.

Pennywise dyker som sagt upp i den lilla hålan Derry i Maine vart 27 år för att leva rövare och röva bort fler barn ...

Nu har det alltså hunnit bli 2016 i filmvärlden, och alla barnen från den första filmen är vuxna, men det är bara en i gänget "the Losers club" som bor kvar i Derry.

Han håller koll och när barn återigen börjar försvinna så sammankallar han de andra i klubben.

James McAvoy spelar Bill Denbrough som vuxen och han har blivit en känd författare, som har problem med att få till riktigt bra slut på sina bestsellers. (Påminner det dig om någon?)

Jessica Chastain har rollen som Beverly som vuxen, hon har en bra karriär, men hennes liv har egentligen inte blivit bättre med tiden, nu för tiden är hon gift med en rik man som behandlar henne som skit och misshandlar henne. Ett eko från hennes barndom ... Richie (Bill Hader) var en liten nörd med glasögon, han har blivit till en högljudd och skrikig och jobbig ståupp-komiker. Ben (Jay Ryan) var förr i tiden en mobbad tjockis, numera är han en vältränad och hunkig arkitekt, men har fortfarande mindervärdeskomplex. Eddie (James Ransone) är fortfarande hypokondriker. Stan Uris (Andy Bean) är knappt med i filmen.

Det kapitel två är ett mycket långt kapitel - ungefär 2 timmar och 50 minuter . Nära tre timmar är för lång tid för att hålla uppe spänningen i ett skräckdrama.


Filmen har en stark och obehaglig början --- ett gaypar råkar ut för ett gäng homofober på ett nöjesfält i Derry. Gayparet blir brutalt misshandlade och en av dem hamnar i floden, där Pennywise dyker upp och ... det är slutet för en av killarna. Våldsamt. Men varför?

Är Pennywise plötsligt en symbol för homofobi? Varför följs det inte upp? Vilka var med i det där gänget? Var blev de av? Hur går det för killen som överlevde? Vill inte han också hämnas på Pennywise? Och sätta dit homofoberna för misshandel ... Men nej, alla dessa bara försbinner och kommer aldrig tillbaka i filmen igen.

Det är som om Tjeckov skulle ha en pjäs med en pistol som aldrig avfyras.

Fotnot: Det skulle han aldrig ha!

De vuxna skådespelarna ... man känner inget för deras karaktärer. En gång i tiden var de charmiga och sympatiska spelade av bra barnskådespelare, nu är de bara ett gäng störiga typer spelade av en mestadels överbetald Hollywoodelit.

Pennywise i Bill Skarskårds gestalt är knappt med alls. Lite av en besvikelse.

Barnskådespelarna kommer tillbaka i flashbacks, och det är de bästa bitarna.

Peter Bogdanovich har en cameo som filmregissör i början, vilket är kul och det är även kul med Stephen King i egen hög person, i rollen som antikhandlare.

Det har filmats förr, detta är den glammigaste versionen så klart, men vad alla versioner har gemensamt är att barnskådespelarna är mycket bättre än de vuxna. Det är fråga om ren utklassning. (Samma sak med den lille ungen i The Shining jämfört med en vuxen Ewan McGregor i Doctor Sleep).

Vem vet, King kanske är bättre på att skriva barnroller än vuxenroller. Eller så har han, liksom sitt James McAvoy alter-ego, lite problem med sluten. Början är alltid roligast.

Jo, filmen öppnar för en del tre. Eller kanske ska man säga kapitel 3?

Filmen är så klart en måste-ha-film för Stephen King fans (alltid kul att jämföra med tidigare versioner), filmen okej underhållning för skräckfans (det har varit tunnsått med bra skräck under 2019), men man ska ställa in sig på att det mest av allt blir ett långt, långt drama.

BG

FILM: The Dead Don't Die - Det är jämna plågor ända tills det dåliga slutet

Regi: Jim Jarmusch

Titel: The Dead Don't Die
Medverkande: Bill Murray, Adam Driver, Tilda Swinton, Chloë Sevigny, Steve Buscemi, Danny Glover, Caleb Landry Jones, Rosie Perez, Iggy Pop, Sara Driver, RZA, Carol Kane, Selena Gomez, Tom Waits m.fl.

Land: USA, 2019

Distribution: Universal Pictures

Gillar du zombie-filmer? Gillar du Jim Jarmusch? Då är The Dead Don't Die för dig. Eller kanske inte. Jim ger sig ut på gravplundring av andra mycket bättre zombiefilmer och samtidigt ska hela filmmen passa in i den gamla Jim-mallen. Torra skämt, Jims kompisar i många roller, ironi ...

Men filmen testar tålamodet även på fans av Jims vampyrfilm Only Lovers Left Alive, som många vamp-fans fortfarande gilalr. Tilda Swinton som attackerar xombies med ett samurajsvärd är väl lite art house kul, men det är knappast Kill Bill action.

Jag gillar komedier och zombie/vamp-filmer och kombinationen och jag brukar gilla Jarmusch-filmer, så hur kunde kombinationen slå så slint den här gången ... 

Skådespelarna kör komisk stil "deadpan", främst BIll Murray och Adam Driver. Och det blir tjatigt i längden. Det är faktiskt ganska tjatigt i början också. Dessutom kör manuset med en och samma ide hela tiden, att om man säger samma replik hela tiden så blir det roligt till sist. Som Adam Drivers replik 

 "This is going to end badly". Och gång på gång ställs överdrivet blodiga scener mot skådespelarnas underdrivna reaktioner. Samma skämt. Gång oå ång.

Och när det gäller storytelling så är manuset lite halvhafsigt. Det finns många plots och subplots, och oftast börjar historien på något, och så glöms det bort. Som en grupp tonåringar på flykt, som introduceras i filmen, bara för att sedan glömmas bort. De kanske blev så uttråkade att de rymde från hela filmen.

Och nu till gravplunddringen: precis som  George Romero så länkar Jim Jarmusch

hungern hos zombies till konsumtionshunger ...

fast i det här fallet vill zombie-monsterna ha snabb wifi upkoppling, snarare än allt som finns i ett amarisknakst köpcentrum. Vilken skojig uppdatering. Inte.

Och så handlar det så klart om klimatförändringar. Och att vi inte bryr oss. Även om vi vet att hotet långsamt kommer hasade mot oss ... Ja, filmindustrin är ju i sig en miljöbov, som gör av med massor av resurser, redan innan filmstjärner och uppburna regissörer flyger runt till en massa galor och visar upp nya kläder varje vecka. (Förutom Joaquin Phoenix som tänker ha samma tux hela gala-säsongen ...)

Den här filmen går lika långsamt som ett gammalt bredband som hängt sig och visar samma snurrande ikon hela tiden.

Tro på Adam Driver första gången han säger att det här är dåligt ända fram till slutet ... (eller att det kommer att sluta dåligt ...) det blir inte bättre helt enkelt.

Det är jämna plågor ända tills det dåliga slutet. Och det hjälper inte ens att man har bra uppkoppling.

BG

FILM: Crawl - Årets bästa skräck-survivor-film!

Regi: Alexandre Aja
Medverkande: Kaya Scodelario, Barry Pepper m.fl.

Manus: Michael Rasmussen, Shawn Rasmussen

Land: USA, 2019

Distibution: Paramount Pictures


Jaws inomhus.  Man behöver inte krångla till det. Hela idén med Crawl kan sammanfattas med dessa två ord - och ändå, det här är 87 minuters effektiv skräck. Fast den här gången tillhör "käftarna" alligatorer istället för en haj.

Crawl tar stolt sin plats i historien, när det gäller berättelser på det eviga temat "Human versus Nature". Redan på Moby Dicks tid så blev folk uppskrämda av okända naturkrafter. I modern tid har vi bland annat haft otaliga haj-uppföljare och så den utmärkta The Shallows, en survivor-film med bett.

Crawl påminner mycket om The Shallows, för det är inte 100% skräck utan man går mer in på området survivor-film. Vilket kan vara nog så otäckt. Sanna historier om folk som sågat av sitt eget ben helt solo i vildmarken (det är handlingen i en annan klassisk survivor-film) är hemskare än något som någon skräckförfattare kommit på.
Och Crawl tar även upp hotet med klimatförändringar, det är ju det som leder till översvämningar och till att de urtida reptilerna försöker utöka sitt territorium...



Brittiska Kaya Scodelario (känd från Maze Runner serien) är utmärkt i huvudrollen som Haley. Haley är en tuff och vältränad simmare (precis som Blake Livelys karaktär i The Shallows) och hennes mission i filmen är att rädda sin pappa och hunden Sugar.

Det räcker. Mer komplicerat än så behöver det inte vara, Crawl är spännande från start till mål, och är inte heller onödigt lång.

Direkt. Ruggig. Opretentiös.

Genrefilm när den är som bäst.

Ja, Tarantino utropade Crawl till sin favoritfilm från 2019 (förmodligen förutom Once Upon a Time in Hollywood) och det är inte förvånansvärt. "Bra" behöver varken betyda "långt" eller "krångligt."

BG

FILM: Ready or Not - Skräckkomedi med "bark" istället för "bite"

Samara Weaving i Ready or Not.

Regi: Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett
Titel: Ready or Not
Manus: Guy Busick och R. Christopher Murphy
Medverkande: Samara Weaving, Adam Brody, Mark O'Brien, Henry Czerny, Andie MacDowell, Nicky Guadagni m.fl.
Land: USA, 2019
Distribution: Fox Searchlight Pictures

Tomma tunnor skramlar mest. Hundar som skäller högt har inget bett. Inte alls sant, men de båda sägessätten skulle kunna tillämpas på uppblåsta skräckfilmer. Som skramlar och skäller hur mycket som helst.

Samara Weaving verkar vara ett nytt stjärnskott  som är på G från Australien, och hon är mycket lik Margot Robbie. Hon har huvudrollen i Ready or Not, en skräckkomedi som handlar om dödlig kurragömma i ett hus som påminner om ett Cluedo-bräde, helt befolkad av kändisar som Adam Brody, Mark O'Brien, Henry Czerny och Andie MacDowell.

Manusförfattarna försöker dunka sig själva i ryggen och komma med ett "klass-krig" - nya inne-grejen i skräck-genren med omnejd. Typ Get Out, Us, Parasit ...
Ja, även Knives Out, fast det är deckare snarare än skräck. Fast vi är ändå på samma Cluedo-bräde. Vad alla dessa filmer har  gemensamt är att de gjort samma sak mycket bättre.

Det här är en satir utan bett. Och utan smart dialog. One-liners faller platt till marken.
Typ "It’s true what they say, the rich really are different!". Jaha. Så skojigt då. Inte.
Ett running-gag är att familjens tjänare är effektivare och dödligare än själva familjen ("the butler did it!"). Familjen är ganska hopplösa med sina gamla vapen, typ armborst och sånt, som de måste använda.

Grace går från scream-queen till Ripley-esqe "final girl" alldeles för snabbt.

Och Graces enda egenskaper är att hon är blond och snygg, man får aldrig lära känna henne, och det behövs för att heja på henne.

Slutet hade kunnat bli bra, men istället svänger man in i "det övernaturliga" igen, som en cop-out som används i så många skräckfilmer. Skräck fungerar bättre, och blir hemskare, utan fantasy. Behöver man lägga till något mer när man redan har en hel överklassfamilj som vill mörda en arbetarklasstjej?
Nej, det behöver man inte.
Och om en övernaturlig makt ska förinta hela familjen, borde den då inte även förinta Grace, liksom andra ingifta i släkten?
Ibland funkar verkligen "less is more". Åtminstone om man bryr sig om att utveckla vad man har från början.

Ett kul slut hade varit att allting verkligen visade sig ha varit förgäves, att allting verkligen var meningslöst hela tiden ... För det är så det känns ...

FILM: Yao - Torsdag hela veckan!

Regi: Philippe Godeau

Titel: Yao
Medverkande: Omar Sy, Lionel Basse, Maxime d'Aboville,  m.fl.

Land: Frankrike, 2018

Distribution: Njutafilms

Robinson Crusoe hade Fredag. Filmen Yao har Torsdag. För Yao betyder torsdag. 

Yao är också namnet på filmens huvudperson, en liten kille som är duktig i skolan, gillar att läsa böcker och drömmer om att bli astronaut och resa till Mars. 

Yaos favorit att läsa är den franska författaren Jules Verne, som vi har att tacka för klassiker som Till Jordens medelpunkt, En världsomsegling under havet, Jorden runt på 80 dagar, Månen tur och retur ... och Yao besöker flitigt den lilla staden Kanels bibliotek. 

Stolt över att äga en egen bok - delvis uppäten av en get ...

Yaos stora stolthet i bok-väg är att han själv äger en biografi av skådespelaren Seydou Tall. När Seydou Tall ska komma till Dakar i Senegal för att vara kändis-dragplåster på en biennal, så bestämmer sig Yao för att ta sig dit och få boken signerad. Även om han måste skolka från skolan. Även om han måste lifta hela vägen dit. Även om en del av boken, olyckligtvis, har blivit uppäten av en get.

Filmen Yao är en roadmovie som faktiskt har lite av Jules Vernes anda i sig, för liksom många klassiker som handlar om en spännande resa med hinder (t.ex. The Hobbit) så är det hemmet som är målet. Även om man åker Morden runt. Eller till Månen tur och retur.

Bort - och hem igen ...

Yao lyckas få boken  signerad. Men sedan måste han ta sig hem igen. Den Store Berömde Skådespelaren känner sig skyldig att se till att den lille ungen kommer hem igen. Mönsterleven har ju skolkat från skolan och smitit från föräldrarna bara för att få en autograf ... Så Tall tar först en taxi och köper sedan en begagnad Peugot (en fransk bil!) bara för att skjutsa Yao hem.
Under resans gång finner de två varandra och blir vänner.

Det här är som om man hade korsat En oväntad vänskap med Green Book. Omaka par plus roadmovie.

Omar Sy är liksom rollfiguren Seydou Tall från Senegal och är nu en känd skådespelare i Frankrike och tillika en Hollywoodexport.

Konkurrens av Green Book

Filmen Yao borde ha gått bra på franska biografer, men på premiären såldes bara lite över 2000 biljetter. Sensmoral: man ska inte ha biorelease på en film under samma helg som Oscarsvinnaren Green Book. Speciellt inte om det är en liknande historia om omaka vänner och någon som skjutsar någon någonstans. Filmen hade verkligen förtjänat en större biopublik.

Har Omar Sys stjärnglans falnat? Förmodligen inte, men här är det Lionel Basse, i rollen som Yao, som är den stora lilla stjärnan. Han verkar helt spontan och naturlig och supersmart och han charmar hela filmen igenom.

Det är svårt att inte tänka på och jämföra med svenska produkter där barnskådespelare ska vara involverade och får roller som är lika karismatiska som träpinnar.

Som En komikers uppväxt där barnskådespelarna är ungefär lika intressanta och karismatiska som träpinnar, och det verkar hela tiden som om de läser replikerna från ett papper.

Det patenterade leendet, dansen och plaskandet

Det här är en bra version av En komikers uppväxt. Även om Omar Sy inte anstränger sig för att vara rolig och är ovanligt nedtonad. Men det finns ändå med: det patenterade Omar Sy leendet (ännu bredare än det som Julia Robert levererar) och den charmiga Omar Sy dansen. Och till och med lek och plask i badkar och i havet --- fast Lionel Basse får här stå för det mesta plaskandet.

En Bounty som inte blir en "Saviour"

Det här skulle kunna utvecklas till en White Saviour historia --- Seydou Tall ses ju som en vit person, en "Bounty" (alltså: någon som är vit som kokos, och bara har ett tunt chokladöverdrag) --- om det inte vore för att Yao inte vill ha något av Tall. Yao vill inte åka till Frankrike, han vill inte bli skådespelare eller författare, han vill inte åka på en räkmacka in i branschen ... Han är nöjd med sin skola och sitt Nelson Mandela bibliotek i staden Kanel just nu, och sedan ska han åka till planeten Mars.

Yao är inte imponerad

Yao är heller inte imponerad av Talls allmänbildning. Yao tycker den är synnerligen bristfällig. Tall kan ingenting om Mars och kommande astronomiska projekt. Han kan ingenting om Jules Verne och han har inte ens läst Julev Verne. Skandal! Tall kontrar med att läsning är för tjejer, för om man går in på ett bibliotek "in the hood" så åker man på stryk. Yao tror inte på honom och föraktet i hans blick är totalt.

Stolt huvudrollsinnehavare i Scapins skälmstycken

Varför anstränga sig så för att träffa Tall? Svaret är att Yaos bäste vän drömmer om att bli skådespelare. Han har vunnit huvudrollen som Escapino i skolans uppsättning av Molières komedi Scapins skälmstycken (Les Fourberies de Scapin).

Tall verkar inte ha koll på Molière heller. Yao ser om möjligt ännu mindre imponerad ut av idolen.
Som inte ens är intresserad av att besöka trakterna som han kommer ifrån innan farfar emigrerade till Frankrike för att arbeta för Peugot ... Men bilden råkar lägligt gå sönder, och då får Tall slut på undanflykter.

På väg framåt och utåt ... 

Yao är hela tiden på väg framåt och utåt. Jules Verne! Mars! To infinity and beyond!
Tall är i kontrast på väg bakåt och inåt. Han bli  tvungen att granska sitt kokosfyllda inre, och det är en hård nöt att knäcka sin dubbla fransk-senegalesiska identitet.

Yao vill inte ha något av Tall --- men Tall får lära sig mycket av Yao. Och inte bara om astronomi och Jules Verne och Molière.

Yao verkar även vara den överlägsna författaren av de två, för han skriver och ritar hela tiden om deras äventyr.

Franska barnskådespelare - så mycket bättre? Eller är det franska regissörer som är så mycket bättre?
Yao är i alla fall en triumf för Lionel Basse.

Träffande beskrivning av havet ... som kokar

När Yao säger att han aldrig sett havet så åker de båda vännerna dit och plaskar i vågorna. Förstås.

Beskrivningen av havet är så  träffande... Yao använder bilder som alla i skolan känner till för att förklara för de andra hur det var, när han väl kommit hem igen. Havet är som en flod. Men man ser inte den bortre staden. Havet är som en sjö ... fast det set ut som den kokar.

Yao är lite som en sjö som kokar. Man tror att man har koll --- men mycket pågår under ytan.

BG

Earthquake Bird av Susanna Jones - En läsupplevelse lika omskakande som en jordbävning!

Författare: Susanna Jones

Titel: Earthquake bird

Översättning: Ylva Spångberg

Originaltitel: The Earthquake Bird

ISBN: 9789189007161

Förlag: Bookmark Förlag

Utgivningsdatum: 2019-10-25


Earthquake Bird av Susanna Jones är en läsupplevelse som är lika omskakande som en jordbävning. 
Allt handlar om Lucy Fly, tjejen som är på flykt och som skakas av något mycket värre än en jordbävning ...

Lucy Fly är Yorkshiretjejen som gjort karriär i Tokyo.
Lucy Fly har flytt hemlandet för att bygga upp ett nytt liv i ett nytt land.
Lucy Fly är misstänkt för mord. 
Ingen, inte ens hon själv, vet om hon är skyldig ...

Vad hände med Lily? 

Lily är försvunnen. Lily var också från Yorkshire. Lily var sjuksköterska. Lily var Lucys bästa vän. Lily och Lucy hade hade så mycket gemensamt, uppväxten i Yorkshire, flykten till Tokyo för att undkomma sitt förflutna, trauman de genomgått, antalet bokstäver i förnamnet ... Lily och Lucy börjar mer och mer att flyta ihop till en person. De två verkar också ha älskat samme man, den gåtfulle Teiji, som ständigt fotograferar udda motiv, som vattenpölar i ett Blade Runner landskap av skyskrapor ... Eller älskade de mest av allt varandra?

Lucy har minnesluckor. Hon försöker minnas. Hon tvivlar. Även om hon hade dödat Lily i ett utbrott av ilska eller svartsjuka, skulle hon sedan ha kunnat ha mage att stycka kroppen? Och .... Är det styckmördade offret verkligen Lily?

Överträffar alla Girl-böcker ...

Earthquake Bird är en sanslöst bra roman som överträffar allt som skrivits i samma genre. Huvudpersonen i Paula Hawkins Girl on a Train har minnesluckor och blir mordmisstänkt. Gillian Flynns Gone Girl använder sig av en opålitlig berättare (eller två) och ovanliga plot twists. Caroline Kepnes You och uppföljaren Hidden Boddies presenterar en stalker-seriemördare som på fullt allvar tror att han älskar sina offer. (I likhet med You har även Earthquake Bird  snappats upp av Netflix.)

Earthquake Bird har mycket gemensamt med alla dessa bestsellers, men lämnar dem samtidigt i kölvattnet, för Susanna Jones lyckas göra något helt nytt med sin roman. Boken är så mycket mer än en deckare och en thriller. Det är grymt spännande, visst, det är ett mordmysterium, visst, men det är också en drömskt vacker roman, en hyllning till japansk romankonst, som överskrider alla deckarregler och alla vanliga västerländska inrutade genrer.

Alla nyanser av vitt - och den moraliska skyldigheten

Det närmaste man tänker på är Haruki Murakami och Den färglöse herr Tazaki. Som också handlar om ett mord, mordet på Vit, och hur Tazaki. funderar på om han ändå inte var skyldig till mordet, på grund av sina tankar, sina drömmar, sina fantasier, sina önskningar ... och kan man vara moraliskt skyldig till ett mord, även om man inte är faktiskt skyldig till det?

Lucy Fly anser att hon förtjänar att dömas för mordet, hon anser sig moraliskt skyldig, även om hon kanske inte är faktiskt skyldig. Hon har minnesluckor och minns  inte om hon har dödat Lily. Ett namn som också får tankarna att gå till Vit -  "Lilywhite" är benämningen på det vitaste vitt, den renaste mest oskyldiga vitfärgen. Lucy Fly anser också att hon förtjänar att dömas för  mordet på Lily (vare sig Lily är död eller inte) på grund av alla andra mord hon begått. Det första inträffade i Yorkshire. Lucy dödade sin storebror, när hon  bara var en liten flicka ...

Yorkshire - det första mordet och den första tröstande rösten

Flashbacks till Yorkshire och en miserabel barndom ger boken extra svärta och fyllighet. Man börjar förstå vad som slagit snett i Lucys psyke, man börjar också förstå hur förälskad Lucy blev i Lily och varför, allt började med en sjuksköterska som vänligt försökte förklara för Lucy att det inte var hennes fel ... En sjuksköterska som i drömmarna flyter ihop med sjuksköterskan och vännen Lily. Men när föräldrarna och alla bröderna anser att allt är Lucys fel, så hjälper inte en enda tröstande röst i mörkret speciellt mycket ...

Boken har otroligt träffande personskildringar och miljöskildringar, det känns som om man är på plats både i Yorkshire och i Tokyo. Man känner av jordbävningarna, man vandrar genom Blade Runner landskapen (ja, filmen är inspirerad av Tokyo) man dricker grönt te och man äter japanskt godis som är torkade små fiskar ...

Flykt till framtiden och broar till det förflutna

Lucy Fly är ett namn värdigt en Charles Dickens roman, Lucy Fly är en perfekt aptonym. Namnet säger allt, det här är en karaktär som ständigt är på flykt, en karaktär som ständigt försöker flyga iväg och fly från sig själv ... Enda anledningen till att hon hamnade i Tokyo var att hon kollade på kartan vilket land som låg längst bort från Yorkshire.

Lily Bridges är en annan passande aptonym ... Lily fungerar som en bro mellan Lucys förflutna i Yorkshire och hennes nutid i Tokyo. Visst är det trevligt att minnas detaljer från "good old England", som att folk sätter ner sin handväska på golvet (det gör man aldrig i Japan ...) Men Lilys röst och Yorkshiredialekt väcker också gamla minnen till liv i Lucy, minnen som helst borde ha förblivit begravda ...

En värld att snabbt sjunka ner i ...

Det här är absolut en av årtiondets bästa romaner. Även de som vanligtvis inte lockas av deckare och psykologiska thrillers kan njuta av den här boken, den är så ovanlig och drar in läsaren i sin värld snabbare än kvicksand.

Även om Lucy Fly är osympatisk och egoistisk och en opålitlig berättare och - möjligtvis - en seriemördare så får man inte nog av hennes sällskap. Dessutom är det ett billigt och miljövänligt sätt att resa till Japan och att bara vara där, driva omkring, och uppleva atmosfären.

Röda trådar bildar en förrädisk väv

Temana med minnen och svartsjuka och flykt och besatthet löper som röda trådar i en förrädisk väv, där mönstret ändrar sig hela tiden och där läsaren kan förvänta sig att precis vad som helst kan hända.

Susanna Jones, som skrivit romanen, har själv bott länge i Tokyo, och det märks att hon kan sitt Japan. Språket, skrivtecknen, de olika sederna, musiken, maten, människorna, miljöerna ... allt är så perfekt skildrat, från vilka ord som genom tecken är släkt med varandra, till hur man överlever en jordbävning. Allt från hur man väljer godis till hur man klarar av att resa med kollektivtrafiken. Alla små, små detaljer är så perfekt och så kärleksfullt skildrade. Det här är verkligen skriven av en person som älskar Japan och som delar med sig av sin kunskap och sina erfarenheter.

Från Yorkshire till Japan - i verkligheten

Susanna Jones är, liksom Lucy Fly och Lily Bridges, från Yorkshire - och detta är hennes debutroman. Vilken debut!

The Earthquake Bird har vunnit fyra av de största litterära priserna, bland annat CWA New Blood Dagger,  vilket den verkligen är värd!

En liten varning utfärdas: The Earthquake Bird har filmatiserats, men det finns inte mycket kvar av romanen i filmen. Bland annat så är varken Lucy eller Lily från Yorkshire, man kan inte blanda ihop dem, och den opålitliga berättaren är ersatt med en "pålitlig kamera". Man får inte heller mycket av den japanska kulturen ... Det går alltså inte att se filmen och tro att man ska få samma historia som i Susanna Jones The Earthquake Bird. Det är synd om folk missar en av de bästa deckarna i modern tid, för att de istället ser filmen och tror att detta är The Earthquake Bird, när nästan inget finns kvar av den ursprungliga historien. Gone Girl och Girl on a Train har däremot fått mycket mer lyckade filmatiseringar (och You och Hidden Boddies har blivit en framgångsrik TV-serie, i samma anda originalböckerna). Ibland blir det så, att mycket bra, originella deckare blir omgjorda för att se precis likadana ut som alla andra TV-deckare ... och då var det inte någon mening med att köpa upp rättigheterna till något originellt från början.

Pelle Svanslös firar 80 år - Med nya, fina böcker!

Pelle Svanslös 80 år - Snällhet är kattens styrka!

Hjältemodiga katter med nio liv ...

Original-Pelle Svanslös har nu hunnit fylla hela 80 år. Den första boken kom ut 1939. Den nye Pelle Svanslös lanseras i nya, fina bilderböcker under parollen ”Våga vara snäll”. Dessutom har en ny Pelle Svanslös film fått sin premiär i början av 2020 och animeringen påminner om den numera klassiska Pelle Svanslös filmen från 1981 av Jan Gissberg och Stig Lasseby.

Kända Uppsalamiljöer i böckerna

Åsa och Michael Rönn har gjort texterna till de traditionella bilderböckerna, medan de stadiga böckerna med flikar, för yngre läsare (man ska leta efter Pelle Svanslös och hans vänner) har text av Jan Peter de Pedro, allt inspirerat av och baserat på Gösta Knutssons originalhistorier och med välsignelse av Sagogränd, som förvaltar rättigheterna till och arvet efter Pelle Svanslös.

Illustrationerna till de nya böckerna är av Ingrid Flygare och baserade på Jan Gissbergs och Stig Lassebys version av Pelle Svanslös, och man ser ofta kända Uppsalamiljöer i bakgrunden. Pelle Svanslös bor kvar i sin hemstad, även efter 80 år.

Barnböcker slinker under censurens radar

Den nye Pelle Svanslös ska inte avlivas i någon vattentunna (det kanske anses som alltför hemskt för dagens barn, fast det inte var alltför hemskt 1939?) men Pelle kommer fortfarande från landet till Uppsala.

Något annat som hände 1939, förutom att Pelle Svanslös föddes, var att andra världskriget bröt ut. Många länder föll offer för censur (eller självcensur) och man fick inte skriva vad som helst i Sverige, man ville ju inte stöta sig med tyskarna. Pelle Svanslös slank däremot under radarn. Det var ju "bara" en barnbok.

En smart Svanslös allegori med samtida sting

I själva verket var Pelle Svanslös en smart allegori. Det märker man både i original-boken och i de böcker som kom ut på 1940-talet. Pelle Svanslös skulle avlivas för att han var defekt - liknande filosofier härjade ute i Europa - men han överlever och får ett bra liv. Många ville komma in i Sverige och söka skydd i ett neutralt land. Många nekades detta. Gösta Knutsson var för att ta emot fler människor. Men sådana som Måns påpekar att det inte finns tillräckligt med råttor och källargluggar, Pelle Svanslös och hans gelikar måste motas bort. Man ska hålla på sitt territorium. Och om något går snett ... Om det någon dag inte finns tillräckligt med mat eller bostäder eller om något annat händer, då ska allt skyllas på Pelle Svanslös, eftersom han kom "utifrån" och inte född i Uppsala.

Humanism kontra revirförsvar

Läsaren håller så klart på Pelle Svanslös humanistiska filosofi och inte på Måns elitistiska revirförsvar. Måns framställs som fånig och fördomsfull. Pelle Svanslös är hjälten.

De katter som vinner läsarnas sympati är de som hjälper Pelle Svanslös. Måns, Bill och Bull mobbar honom, medan andra, som Maja och Gullan, blir schyssta kompisar. De flesta katterna i Pelle Svanslös böckerna är i grund och botten rätt trevliga. Men man märker att när Måns drar igång en kampanj mot Pelle så går de flesta på Måns linje (Varför? Vet de inte om att han är tarvlig?) tills motsatsen bevisas: Alltså att Pelle har rätt, att Pelle är oskyldig, att allt bara är ett spratt ihopkokat av Måns …

Grupptrycksmekanismerna avslöjas

På något sätt börjar man tänka på filmen De Ofrivilliga, där det görs ett experiment där hela klassen gaddar ihop sig mot Alicia … om bara en enda i klassen hade vågat hålla med henne, menar regissören Ruben Östlund, så hade hon inte fallit för grupptrycket utan vågat hålla fast vid sin egen uppfattning om vilket streck som var kortast. Alicia har ju rätt.

Måns har alltid med sig Bill och Bull och efter ett tag lyckas han få andra katter att vända sig mot Pelle tills allt blir som ett gigantiskt stort grupptryck --- tills Maja säger ifrån. Sedan börjar fler och fler hålla med Maja och grupptrycksbubblan spricker. ”Våga vara snäll” kampanjen har Pelles kattansikte, men det kunde lika gärna har varit Majas. Med texten ”Våga vara en schysst kompis”. Det räcker att en säger ifrån, så följer andra efter.

Tjej-katterna är coolast!

Även i original-Pelle böckerna är det tjej-katterna som är schysstast och som oftast ställer upp för Pelle. Gullan är inte rädd att trycka till Måns när det behövs, det gör hon även i bok ett och till och med den äldsta katten Gammel-Maja (dock inte en släkting till Maja Gräddnos!) visar att hon inte uppskattar att Måns fuskar mot Pelle för att vinna KM (Kattmästerskapen). Men ingen katt är så schysst som den söta Maja Gräddnos. Hon är helt enkelt bäst. (Gösta Knutsson måste ha haft en sjusärdeles fru! Hon var nämligen förebilden för Maja …)

Moderna tider och X-factor för katter

Den nye Pelle Svanslös har det moderna utseendet från 1980-tals filmen, språket är moderniserat, man har lagt till några nya katter och några nya äventyr i en samlingsvolym med fem berättelser.

Det bästa nya äventyret är när katterna ska ställa upp i TV-programmet Kattapulten, katternas motsvarighet till talangjakten X-factor (fast namnet Katt-faktor hade varit bättre och vitsigare, katapult får en att tänka på krig) --- original-Pelle var aldrig med i TV. Ivar-Lo och Lo-Lo som är programledare för Kattapulten är båda lokatter, och de uppskattar inte att Måns driver med en annan katt (Pelle) som saknar svans. Lokatter har som bekant inga svansar själva …

Ett annat nytt äventyr är när Maja och Pelle ska hjälpa Majas mamma och sköta hennes "kattis" som är kattspråk för ”dagis”. De båda kattvännerna får mycket att göra när de ska ta hand om massor av små kattungar och givetvis kommer Måns och ställer till med förtret!

Vinterkalas för Maja Gräddnos

Nya intriger uppstår på Majas födelsedagskalas. Måns överlämnar Pelles födelsedagspresent till Maja som om det vore hans egen --- och Pelle har ingen present. Han blir utmobbad på Majas kalas av alla (för vem kommer utan present till ett kalas?) utom av Maja själv, som tycker att det är present nog att Pelle kommit på kalaset. Grupptrycket och mobbingatmosfären rasar ihop snabbare än ett korthus i snålblåst. Men sedan kommer extra grädde på moset: Bill och Bull råkar försäga sig och avslöjar att Måns tagit Pelles present. Vinterkalaset för Maja Gräddnos går inte alls som Måns har hoppats... Pelle blir festens hjälte.

Måns ska botas med snällhet

Handlingen hoppar sedan till sommaren, då det är dags för Pelles kalas. Han bjuder alla katter. Även Måns. Vilket förvånar de andra katterna. Men som Pelle ser det, är detta helt rätt sak att göra. Måns kanske inte vågar vara snäll. Eller ens vet hur man gör för att vara snäll. Han vet bara hur man är elak, därför är det bra om någon är snäll mot honom, så Måns får uppleva snällhet.

Snällhet är en styrka

Logiken i Pelles resonemang påminner om det resonemang som Bamse och Skalman för mot slutet av Bamse och Tjuvstaden. Lille Skutt ifrågasätter det logiska i att bjuda in skurkarna som kidnappat Bamses farmor till Skalmans födelsedagskalas, men får mothugg. Skurkarna kanske aldrig fått uppleva att någon varit snäll mot dem och genom att utesluta folk skapar man bara grogrund för nya elakheter.
Den nye Pelle Svanslös är både snäll och klok: Bamse-snäll och Skalman-klok.

Bamse och Pelle och snällhets-filosofin

Men vad kom först, hönan eller ägget? Skaparen av original-Bamse, Rune Andréasson, var beläst, väl bekant med den snälle Pelle Svanslös, och lika stor humanist som Gösta Knutsson själv, så vem var egentligen först med vara-snäll-filosofin --- Pelle eller Bamse? Man kan väl idag säga att de båda figurerna inspirerat varandra. Bamse är lika snäll som han är stark. Pelle är lika snäll som han är svanslös. Pelle är inte dunderstark, snällhet är hans enda styrka.

Gösta Knutssons humanistiska filosofi

Pelle Svanslös ”våga vara snäll filosofi” är tilltalande och smart. Men efter att ha läst alla de nya Pelle Svanslös äventyren så fastnar man ändå mest för Maja Gräddnos hjältemod. Hon ställer alltid upp och hon säger alltid ifrån. Ingen kan mobba Pelle så länge Maja är i närheten. Ingen muckar med Sveriges coolaste katt-tjej!

De nya Pelle Svanslös böckerna bevarar hjärtat av Gösta Knutssons humanistiska filosofi och visar på fördelarna med empati och rent praktiskt hur man är en bra vän.

BG

　
Några böcker om Pelle Svanslös:

Berättelser om Pelle Svanslös
Text av Åsa och Michael Rönn efter Gösta Knutssons berättelser om Pelle Svanslös
Illustrationer av Ingrid Flygare efter Jan Gissbergs illustrationer av Pelle Svanslös
Sagogränd

Pelle Svanslös - Våga vara snäll
Text av Åsa och Michael Rönn efter Gösta Knutssons berättelser om Pelle Svanslös
Illustrationer av Ingrid Flygare efter Jan Gissbergs illustrationer av Pelle Svanslös
Sagogränd

Pelle Svanslös fyller år
Text av Jens Peter de Pedro efter Gösta Knutssons berättelser om Pelle Svanslös
Illustrationer av Ingrid Flygare efter Jan Gissbergs illustrationer av Pelle Svanslös
Sagogränd

Pelle Svanslös leker kurragömma
Text av Jens Peter de Pedro efter Gösta Knutssons berättelser om Pelle Svanslös
Illustrationer av Ingrid Flygare efter Jan Gissbergs illustrationer av Pelle Svanslös
Sagogränd

FILM: Pelle Svanslös hittar hem igen, i en ny musikalinspirerad saga

Regi: Christian Ryltenius
Titel: Pelle Svanslös
Manus: Johan Bogaeus
Medverkande, röster: Adam Pålsson, Li Schmalenbach, Christopher Wagelin m.fl.
Land: Sverige, 2020

Distribution: SF Studios

Är detta kattens år?  Både T.S. Eliots Old Possum's Book of Practical Cats och Gösta Knutssons Pelle Svanslös kommer ut som nya musikalfilmer på bio. Så säg mjau till livet!

Nu är det ju inte den första gången som Pelle Svanslös har filmatiserats. Den tecknade filmen Pelle Svanslös från 1981 av Jan Gissberg och Stig Lasseby är svår att överträffa (uppföljaren Pelle Svanslös i Amerikatt kom 1985) och det är gissningsvis därför som den nya filmen försöker efterlikna 1981 års film så mycket som möjligt. Även om den nya filmen bara är 67 minuter lång, mot 1981 års 81 minuter, och nu för tiden är ju den del av filmen som består av eftertexter mycket längre ... fast tiden som biobesökare klarar av att koncentrera sig kanske har blivit kortare?

En timme - en lagom lång långfilm?

Långfilmerna om Bamse ligger också på en snitt-tid kring en timme. Pelle-filmen är väl inte riktigt lika vass som det senaste alstret i serien, Bamse och dunderklockan, men den är åtminstone nio liv bättre än de två senaste Sune-magplasken. Man får väl vara tacksam för att svensk barnfilm över huvud taget försöker komma med något nytt på biograferna, i konkurrens med ett allt större och allt mer internationellt utbud på alla kanaler, och alla mobilspel, som lockar småttingar med sin underhållning för stunden på hemmaplan.

En klassiker som håller 

En numera klassisk version av Pelle Svanslös är den gamla Julkalendern som gick i SVT 1997, den finns idag på SVT Öppet arkiv, så det är fritt fram för barnen att titta på 24 lagom långa och lagom spännande och skojiga avsnitt, alldeles gratis. Seriens initiativtagare var SVT Dramas biträdande chef Mark Levengood och Julkalendern regisserades av Mikael Ekman, en veteran inom svensk filmindustri (och tillika tredje generationen av Ekman-filmkändisar). Rollistan var diger: Björn Kjellman, Cecilia Ljung, Christer Fant, Brasse Brännström, Leif Andrée, Göran Thorell, Suzanne Ernrup, Peter Harryson ... Serien håller fortfarande och serien lockar fortfarande små barn till skratt och eftertanke. Det var en lyckad Julkalender, helt utan CGI, och katterna var mycket mindre obehagliga än de märkliga hybrid-vidunder som visar upp sig i den nya biofilmen Cats.  Mer avancerad teknik ger inte automatiskt bättre filmer.

Från snäll björn till snäll kattunge

Christian Ryltenius står för regin i den nya filmen om Pelle Svanslös. Ryltenius har bland annat gjort Bamse och tjuvstaden och Bamse och häxans dotter - som handlar om en snäll björn - nu växlar han alltså spår till en snäll kattunge.

I likhet med Bamse-filmerna visar man gärna upp vacker svensk natur, som i Pelle-filmen kompletteras med vackra vyer från Uppsala.

Kattunge-förintelsen har aldrig hänt

Den nya Pelle Svanslös filmen håller sig till skillnad från föregångarna mycket löst till berättelserna om Pelle Svanslös. Man har helt och hållet strukit "the kitten Holocaust" som finns med i originalet.

Däremot kan man inte säga att den nya filmen är snäll --- den är på många sätt otäck, främst på sättet som hundar presenteras på.  Aldrig, i någon tidigare version, har hundar framställts som så osympatiska och skrämmande, vilket säkert får många hundälskare att höja på ögonbrynen.

(Original-Pelle var ju till och med vän med en tax ...) Mycket sent i berättelsen kommer en vändning, som förklarar att hundarna bara är ensamma och missförstådda.

Att hitta hem igen - en Lassie på katt-tassar ...

Äventyret i den nya Pelle Svanslös filmen handlar, som i så många äventyr, om att hitta hem igen. Pelle är en sommarkatt som älskas av den lilla flickan Birgitta. De två skiljs åt genom en "force majeure". Pelle blir bortspolad i ån, och åker ända till Uppsala, bara för att han försöker vara snäll och hjälpsam. Sedan är det upp till  det lojala husdjuret att hitta hem till sin älskade matte igen! Ett berättargrepp som använts gång på gång, i allt från Lassie till A Dog's Way Home.

Vägen hem går som sagt via Uppsala, Maja blir Pelles kompis, Måns blir hans motståndare.
Måns nya klubb FISK (Fina katters klubb) är under uppbyggnad. Det finns ett annat ställe för mindre fina katter. Men ska inte alla få vara med och leka?

Pelles ledstjärna hela tiden är att vara snäll och hjälpsam, även om det många gånger verkar otacksamt.

Ska det bli succé, måste djuren sjunga och dansa!

Man verkar ha sneglat lite på internationella filmsuccéer och musikalen Cats och konstaterat att om det ska bli succé så måste katterna sjunga. I den här versionen har man även lagt till moderna hip-hop katter för att de små kidsen ska gilla filmen ... fast hip-hop är väl snarare deras föräldrars musik.

Man har försökt hitta röster som även ska kunna sjunga lite, som till exempel Adam Pålson i rollen som Pelle Svanslös (han har bland annat tagit ton i rollen som Ted Gärdestad). Men resultatet har blivit väldigt generiskt och lite mesigt och ibland helt oförklarligt. Det går inte att överträffa Lill Lindfors (som på 1980-talet sjöng de svängiga låtarna) eller Ernst-Hugo Järegård, som tolkade Måns på ett diaboliskt humoristiskt sätt. Ewa Fröling gjorde på 1980-talet en Maja med klös, som verkligen kunde sätta Måns på plats när det som bäst behövdes. Mats Åhlfeldt, känd som barnskådespelare, gjorde rösten till Pelle Svanslös, och fick honom att låta som en ung och nyfiken kattunge --- en bra kontrast till den fullvuxne och väsande Järegård-Måns.

Olikheter hyllas ... fast de utplånas

Nu är alla rösterna anonyma och ganska intetsägande och generiska, liksom sångerna. Alla ska låta och allt ska låta likadant.  Berättelsen må påstå att den hyllar olikheter, men i själva verket har allt blivit ganska utslätat och likartat.

Det är också helt obegripligt varför Maja skulle vilja hänga med Måns, det gjorde hon aldrig i någon av böckerna (varken de nya eller de gamla) och inte heller i de gamla filmerna eller i Julkalendern. Man har verkligen förstört eller i alla fall missuppfattat Majas karaktär.

Uppdatering som inte tappar själen

Maja är ju precis som hon ska vara i de nya Bonnier Carlsen böckerna, liksom Pelle, och alla de andra katterna (och taxen Max!) så det går bevisligen att uppdatera och modernisera utan att tappa själen eller logiken från originalet.

Filmen är på många sätt väldigt lagom.  Men i brist på grädde får väl katterna lapa lättmjölk.

BG

FILM: Little Women - Lady Bird som kostymdrama

Regi: Greta Gerwig
Titel: Little Women
Medverkande: Saoirse Ronan, Emma Watson, Florence Pugh, Eliza Scanlen, Laura Dern, Timothée Chalamet, Meryl Streep, Tracy Letts, Bob Odenkirk, James Norton, Louis Garrel, Chris Cooper m.fl.
Land: USA, 2019
Distribution: Sony Pictures

Brittisk teater kommer ständigt med nya intressanta uppsättningar av Hamlet. Den amerikanska filmindustrin kommer ständigt med nya filmatiseringar av Little Women. En klassisk ungdomsroman som också finns som teater, radiopjäs, TV-serie, musikal, opera, anime ... Varje generation i Hollywood har haft sin egen version av Little Women. De två första filmatiseringarna var stumfilmer.

Den första ljudfilmen är George Cukors svartvita klassiker från 1933 med Katharine Hepburn som Jo March. En uppföljare, Little Men, kom redan nästa år. Den första filmatiseringen i färg uppvisade filmstjärnan June Allyson som Jo March --- men det är Elizabeth Taylor som lillasystern Amy utstrålar mest stjärnglans.

Språngbräda för unga stjärnor

Peter Lawford (innan Ocean's 11), Claire Danes (innan Homeland), Christian Bale (innan Batman) ... många är de unga stjärnor som har gjort en "Little Women" i början av sina karriärer.

2019 års version har Saoirse Ronan som Jo March, Emma Watson som Meg, Florence Pugh som Amy och Eliza Scanlen som Beth.

Beths roll är att dö tidigt och de andras roll är att gifta sig. Barn-och-ungdomslitteratur som riktar sig till en kvinnlig publik handlar ofta om något sorgligt (ta fram näsdukarna!) och om att hitta en partner.
Det receptet har faktiskt inte förändrats mycket sedan 1800-talet. Sorgligt men sant.

Vad är en viktig historia?

Vad som anses som viktigt ... det har inte heller förändrats mycket. 1868. 1968. 2019. Vad som är "stor konst", "stor litteratur", "stor filmkonst" ... det beror på temat och avsändaren. Något som författaraspirerande Jo och hennes lillasyster, den konstnärliga Amy, diskuterar i filmen. Jo inser att hennes bok som handlar om fyra systrar inte kommer att anses som "viktig litteratur". Amy replikerar direkt: "Maybe we don’t see these things as important because people don’t write about them."

Vad som är viktigt, vad som anses vara viktigt ... är en vanesak.

Med sina filmer och med sitt sätt att visa upp sina huvudpersoner drar Greta Gerwig sitt strå till stacken för att förändra synen på vad en viktig historia innehåller och hur en viktig historia ser ut.

Vinnande drag från Lady Bird

2019 års version av Little Women har både manus och regi signerat Greta "Lady Bird" Gerwig och hon har behållit en del vinnande drag från succén Lady Bird, en av världens mest kritikerrosade filmer. Saoirse Ronan och Timothée Chalamet till exempel. Ett vinnande par med gnistrande personkemi. Gerwig har också behållit den utmärkte karaktärsskådespelaren och dramatikern Tracy Letts. Han som spelade Lady Birds pappa. I Little Women spelar Tracy Letts Mr. Dashwood,  en förläggare som påminner en hel del om en Hollywoodmogul. Han förklarar för Jo March hur man konstruerar en vinnare. Man ger publiken vad den vill ha!

Jo March drömmer om att bli författare och att kunna leva på sitt yrke, och det viktiga är ju, enligt Mr. Dashwood, VEM hennes huvudperson ska gifta sig med. Jo är inte intresserad av äktenskap. Vare sig för sig själv eller för sina litterära karaktärer. Men det är det som läsarna vill ha, menar förläggaren ... Det är det som gör en bok till en succé. Och visst vill Jo att hennes bok ska sälja bra? Då är det frestande att lägga till ett romcom slut där hjältinnan jagar efter hjälten och de förklarar varandra sin kärlek ....

Lyckligt singel och självförsörjande

Här går filmen in i metafiktion och blir också till ett slags biografi över Louisa May Alcott som skrev Little Women. I likhet med filmens Jo March gillade hon inte att folk skrev och frågade vem hennes huvudpersoner skulle gifta sig med (och själv struntade hon i att gifta sig). Jo March i filmen skriver boken Little Women, och i boken ger hon efter och ger alla sina överlevande karaktärer kärleksintressen och konventionella "lyckliga slut". Bokens Jo-March-karaktär springer efter hjälten, lägger sina händer i hans tomma händer, och de förklarar varandra sin kärlek ...

Men i själva verket förblir Jo March, liksom succéförfattaren Louisa May Alcott, lyckligt singel och självförsörjande. Hennes lyckliga slut är när den färdiga boken läggs i hennes utsträckta händer (istället för mannens tomma händer) och hon känner lyckan av att kunna försörja sig på sin egen talang.

För första gången har man alltså ett "lyckligt slut" på Little Women där någon är singel, självförsörjande och lycklig över detta. Ett slut som Louisa May Alcott inte fick lov att skriva, men som hon levde.

Fiktivt, konventionellt slut

I fiktionens värld i denna film finns däremot det konventionella slutet kvar. Jo-March-karaktären hittar en het fransman och gifter sig med honom.

Det här är ett ha-kakan-och äta-den scenario. Man kan välja vilket slut man vill tro på. (Man skulle också kunna välja att tro att lilla Beth överlever sin scharlakansfeber --- man måste inte ha tårdrypande, sentimentala scener med i alla böcker och filmer som marknadsförs mot en ung kvinnlig publik).

Oväntad casting, med lyckade val

Manusarbetet är oklanderligt, men det är framför allt regin som är mycket tonsäker. Även när det gäller casting finns några ovanliga, och ovanligt lyckade, men också oväntade val ... Amy brukar alltid spelas av någon som är söt och vän och ser lite bräcklig ut. Florence Pugh (känd från wrestling filmen Fighting with My Family och aktuell i nya Black Widow) gör Amy ovanligt tuff och robust. Yorick Le Sauxs kamera verkar helt klart vara mest förälskad i Amy. Detta med rätta. Pugh är en stjärna i uppåtgående. Louis Garrel gör Friedrich Bhaer till en sexig ung fransman, och det har han aldrig varit förr, varken i boken eller i någon tidigare adaptation. Laura Dern och Meryl Streep är givetvis båda två i sitt esse i filmen. För första gången i en filmatisering verkar Marmee (i Laura Derns gestalt) riktigt förbannad. Och det är hon hela tiden, varje dag, i originalboken från 1868.

Kreativ jackpot

I likhet med Lady Bird har Little Women en kvinnlig huvudperson med stora konstnärliga drömmar - men det är inte Jos flykt till New York som fungerar stimulerande på kreativiteten, utan återkomsten till hemmet på vischan. Trots allt bråk och all syskonrivalitet ... Borta bra, men hemma bäst.

Med det sagt är det inte konstigt att Little Women fick sin internationella premiär under julhelgen. Det är den sortens sensmoral som julfilmer brukar ha.

Drömskt vackert foto av Yorick Le Saux, fabulösa kostymer av Jacqueline Durran, musik av
Alexandre Desplat, tonsäker regi, ett manus som får den gamla berättelsen att verka skinande ny ... och en skådespelarensemble som verkligen klickar med varandra, alla individer, alla generationer. Little Women är en filmisk motsvarighet till full bingobricka.

BG

FILM: Spies in Disguise - tävla och vinn med årets skojigaste spionfilm!

Lance Sterling (Will Smith) och Walter Beckett (Tom Holland) i Spies in Disguise ...

Superspionen Lance Sterling (Will Smith) och vetenskapsmannen Walter Beckett (Tom Holland) är varandras raka motsatser. Lance är charmig och smidig. Walter är… det inte. Men vad Walter saknar i sociala färdigheter väger han upp med smarta uppfinningar som Lance använder under sina episka uppdrag. 

En oväntad vändning gör dock att de tvingas förlita sig på varandra på ett helt nytt sätt. Om det udda paret inte kan lära sig att samarbeta är hela världen i fara.

Vi lottar ut 5 biljetter (för 2 personer) till Spies in Disguise ..

Svara på en fråga: Vem gör rösten till Lance Sterling? (i originalversionen av filmen).

Maila bokpanda@gmail.com senast den 1 februari. 

Vinnarna meddelas via post.

Premiär: 31 januari 2020

Distribution: 20th Century Fox

Fångarna på slottet - Mer humor-guld från Hotell Gyllene Knorren!

Skrev det mesta av texten under jullovet. Rättat senare.

Författare: Måns Gahrton och Johan Unenge

Titel: Fångarna på slottet

Serie: Hotell Gyllene Knorren (del 18)

ISBN: 9789178035250

Förlag: Bonnier Carlsen

Fångarna på slottet - Mer humor-guld från Hotell Gyllene Knorren!

Fångarna på slottet sprider på något förunderligt sätt julstämning. Även om det inte är jul. Varför? Förmodligen beror det på att Hotell Gyllene Knorren en gång i tiden blev en mycket lyckad och omtyckt Julkalender. Och så brukar böckerna i bokserien Hotell Gyllene Knorren komma ut lagom till jul.

Men i Fångarna på slottet finns inte en enda julig sak, och det SVT-program som man driver med i boken är inte den goda gamla Julkalendern utan fenomenet Stjärnorna på slottet. Stjärnorna på slottet brukar i och för sig börja sändas på TV under jul-och-nyårshelgen, men inspelningen, som denna bok handlar om, sker ju på sommaren.

Måns Gahrton och Johan Unenge behärskar verkligen rolig och spetsigt vass satir. Resultatet blir härligt skojig läsning!

Man känner verkligen igen allt! En massa hopplösa kändisar som alla ska ha "sin dag" och lära de andra något och så allt som går så otroligt fel ... Programledaren som är en obotlig smilfink. Folk som låtsas att de inte bryr sig om kändisar, tills de får möjligheten att träffa dem ... Och även om man inte gillar kändisar, så finns det ju alltid något litet undantag ...

Alla i Familjen Rantanen (familjen som är de olycksaliga ägarna till hotellet) har olika favoriter bland kändisarna och backhopparen får mamma Rantanens hjärta att klappa lite extra ... Backhoppning är ju en macho sport som uppvisar extra mycket äkta finsk sisu! Det gillar inte pappa Rantanen. Han börjar se backhopparen, och även den stora backhoppningsbacken, som en rival!

Minigrisen Pyret blir kär i sångerskan och nöffar och grymtar och skriker som en (mini-)gris varenda gång hon sjunger.

Dottern i familjen Rantanen gillar tjejen som tar selfies --- hon är alltså en "influencer" --- och vill bli precis som hon ... Tills hon kommer fram till att influencer-tjejen egentligen är helt blåst och aldrig säger eller gör något vettigt.

Sonen i familjen hoppas på att få djurträningstips av hundtränarexperten ... Och det går inte heller så bra. Speciellt inte när minigrisen blir förväxlad med en trind liten hund med knorr på svansen ...

Kommer det att bli något värt att sända i denna säsong av Fångarna på slottet? Eller kommer allt att gå käpprätt åt helvete?

Mycket skoj, skratt och igenkänning i denna bok!

Lättskrivet, lättläst, bra driv framåt och föredömligt korta kapitel som växlar perspektiv mellan de olika familjemedlemmarna.

Allt toppat av träffsäkra illustrationer!

BG

FILM: Tolkien - Finstämd och lågmäld biografi med vackra vyer från Oxford

Regi: Dome Karukoski

Titel: Tolkien

Manus: David Gleeson och Stephen Beresford

Medverkande: Nicholas Hoult, Lily Collins, Colm Meaney, Derek Jacobi m.fl.

Land: USA, UK, 2019

Distribution: 20th Century Fox

Det här är en finstämd och lågmäld biografi om språkgeniet och fantasyförfattaren J.R.R. Tolkien, med fokus på de unga åren.

Filmen är inte perfekt, men den är vacker, och vemodig. Hela tiden klipps det till scener från första världskriget. Det är lite irriterande att hela tiden se "First World War" komma upp som förklaring i undertexterna ... För Tolkien & Co var detta inte "First World War" utan "The Great War" --- alltså ett stort krig. För det första visste ingen att det skulle bli ett nytt stort krig, ett par decennier senare (kallat "Second World War") för det andra var inte hela världen med. (Sverige och Finland var till exempel inte med.)

Tolkien själv var väldigt noga med ord och med detaljer.

Vad som är bäst med denna biopic är Tolkiens unga år, barnskådespelarna som har rollerna som Tolkien och hans tre bästa vänner i brödraskapet är mycket bra, lillebrorsan är mycket bra, Edith är bra (och gör väldigt lite för att vara bra). I vuxen version är de alla något sämre och lite mer teatraliska, speciellt Edith som plötsligt börjat bryta på amerikanska (har hon varit för mycket på bio? Nej, hon är för fattig för det ...)

Men även när vuxna skådespelare har tagit över de fyra huvudrollerna så är det en fin berättelse om vänskap, om ett brödraskap ... som verkar så starkt och så idylliskt.

Efter kriget är två av de fyra döda och de två överlevande talar inte med varandra.

Bilderna från Oxford är ofta magiskt vackra och man väntar sig nästan att Kommissarie Morse ska hoppa fram bakom ett hörn ... Eller Alice i Underlandet. Oxford och litteratur hör liksom ihop.

Lewis Caroll, C.S. Lewis, Colin Dexter, Evelyn Waugh, Oscar Wilde, Dorothy L. Sayers, T. E. Lawrence, Iris Murdoch, Vera Brittain, Philip Pullman, P. D. James, Kenneth Grahame ... Det susar i säven, medan Sebastian och Charles skolkar och tar en picknick, och en massa deckare konkurrerar om vem som är med i det fyndigaste mysteriet.

Filmen framställer Tolkien som en schysst kompis. Det kanske han var. Ibland. Men han uppmuntrade inte sina vänner så mycket och sågade alla som tänkte annorlunda än han själv. Han var väldigt mycket troende katolik.

Tolkien fick till exempel mycket hjälp och stöd från C.S. Lewis, men han svarade med att såga allt som vännen skrev. Han hatade till exempel den första Narnia-boken, bara för att Jultomten är med, och man ska inte tro på Tomten ... Han är tydligen en rival till Jesus om Julen. Och Edith tvingades bli katolik och det tyckte hon inte alls var roligt. Hon var inte religiös av sig. Hon fick inte heller leva ut sina egna konstnärsdrömmar utan skulle serva författaren hela tiden ... (Klassisk katolsk patriarkal familjeuppbyggnad ...)

Man får inte se så mycket av konsten och var idéerna kom ifrån, det här handlar om åren innan The Lord of the Rings. The Hobbit finns med, representerad bara med en rad i filmens slutscen.

Så filmen är ingen The Theory of Everything eller A Beautiful Mind (båda dessa filmer hade förresten bättre kvinnoroller där man verkligen såg hur fruarna fick kämpa med Det Manliga Geniet och med all markservice och med att själv överleva och försöka ha någon slags karriär ...) Filmen är inte heller någon Finding Neverland, tragiskt vacker och en homage till fantasin.

Tolkien är helt enkelt en barndoms- och ungdomsberättelse om en kille med tre vänner, varav två dör.

Men det finns något att säga till försvar för en så pass allmängiltig biopic: det här var livet för så många unga män i Storbritannien. 

Det var många, många små människor som blev förtärda av en eld som var allt annat än magisk.

Slutgiltiga intrycket blir att det är magiskt vackra miljöer (främst från Oxford), väldigt bra barnskådespelare och en mycket allmängiltig historia. 

Den här typen av vänskapshistorier är väldigt gripande, som i klassikern Brideshead Rivisited, som också utspelar sig i Oxford, där Sebastian och Charles träffas för första gången. Det finns något vackert och skört med ung, dödsdömd vänskap, och vännerna tror så klart att deras vänskap kommer att vara för alltid ...

FILM: 1917 - Krigets helvete i en enda spektakulär tagning ...

Regi: Sam Mendes
Titel: 1917
Manus: Sam Mendes, Krysty Wilson-Cairns
Medverkande: George MacKay, Dean-Charles Chapman, Colin Firth, Benedict Cumberbatch,
Mark Strong, Andrew Scott, Richard Madden, Daniel Mays m.fl.

Land: UK, 2019
Distribution: Nordisk Film

Mexico City, festivalen som firar día de muertos är i full  gång ... James Bond är en mystisk, maskerad figur på spåren, och jakten går via överfulla gator, genom en hotellobby, via en hiss, upp över hustaken ... och mot en livsfarlig grande finale som bland annat innehåller en soffa och en helikopter.

Publikens intresse är fångat och allt verkar vara gjort i ett enda svep, i en enda lång tagning. Film: Spectre. Regissör: Sam Mendes. 

Spectres  vålnad känns igen även i Sam Mendes nya mästerverk 1917, när det gäller sättet på vilket spänningen byggs upp, när det gäller kameraarbetet, den tickande klockan och illusionen av att allt är en enda lång tagning. 

Denna gång är det inte bara inledningen utan hela filmen som verkar vara gjord i en enda tagning.

Det är i och för sig inget nytt under solen, att göra film med illusionen av att det är en enda tagning. Det är grepp som gör att filmen blinkar till sin föregångare teatern, där vi sitter i salongen och är med huvudpersonen hela kvällen i "en enda lång tagning". 

Från Hitchcock till Birdman

Hitchcock använde denna teknik i filmen Rope (svensk titel: Repet) som hade en teaterpjäs som förlaga. Alejandro González Iñárritu’s Birdman har också använt "the one take illusion". Fast givetvis jobbade Michael Keaton & Co mer än en dag med filmen.

1917 ger intrycket av en enda point-of-view, albeit med en del ellipser, där man hoppar över lite tid.
Resultatet är en typ av film som verkligen rycker tag i åskådaren och drar denne in i filmen ... Det är som att uppleva spänningen i inledningen till Spectre utdragen till en fullängds långfilm.

Två män. En livsviktig mission.

Handlingen är på ytan enkel: två unga brittiska soldater försöker att ta sig igenom fiendelinjerna
den 6 april 1917. George MacKay och Dean-Charles Chapman är perfekta i rollerna som Schofield och Blake, korpralerna som får uppdraget att ta sig in på fiendens territorium för att avvärja en potentiellt katastrofal framstöt ... eftersom allt är en fälla. Tyskarna har inte alls dragit sig tillbaka. De ligger i bakhåll.

Filmen använder sig av det äldsta och mest effektiva spänningsgreppet – allt är ett race mot den tickande klockan och hjältarna är klassiska underdogs med oddsen emot sig.

Spektakulärt foto

Varenda detalj är rätt och fotot är spektakulärt. Mendes drar in sin publik mitt i kaoset. Allt sker på en episk skala och all action går från en helvetesscen till nästa.

Men det finns också mer stillsamma och eftertänksamma scener. Sådana som gör att vi får begrunda vad krig egentligen kostar, vad är den mänskliga kostnaden, traumat som aldrig läker. Då påminner filmen om Peter Jacksons gripande dokumentärfilm They Shall Not Grow Old. En dokumentär som rekommenderas varmt.

Unga, hoppfulla ... och grundlurade

1917 är som mest slående när den helt enkelt visar upp konfliktens pojkaktiga unga ansikten - det här är som att se tonåringar ute på äventyr i Europa för första gången, men det blev inte precis någon picknick i parken för dem. Propagandan lockade runt, men höll tunt. Så många av dessa unga kommer aldrig att komma hem igen. Och för de som överlever väntar knappast någon hjältestatus eller något lätt liv, snarare skyltar på olika etablissemang där det står att soldater inte är välkomna, eller inte behöver göra sig besvär att söka arbete.

Musiken är en viktig del av 1917 och ett av de finaste ögonblicken i filmen handlar helt enkelt om stillhet - och om någon som sjunger en sång.

För ett par generationer sedan ...

Manuset är signerat Sam Mendes och Krysty Wilson-Cairns. Inspirationen kom från historier berättade av krigsveteranen Alfred Mendes (1897–1991). 17 år gammal anmälde han sig som frivillig för att gå med i kriget. Han var från Trinidad. Alfred Mendes har också skrivit sina memoarer och han påpekar i sin bok att historierna höll "my grand- and great-grandchildren enthralled for nights on end" --- ett av alla dessa barnbarn var alltså Sam Mendes. Alfred Mendes var med de brittiska styrkorna på västfronten och han anmälde sig själv som frivillig till ett liknande uppdrag som det som presenteras i filmen 1917. En tänkvärd tanke - ett krig som i historieböckerna verkar ha inträffat för länge, länge sedan ligger egentligen bara ett par generationer bort i tiden.

Filmen 1917 har vunnit en Golden Globe för bästa dramafilm och är även nominerad till flera BAFTAs och Oscars, bland annat för bästa film.

Diversitet - eller saknaden av den - i filmbranshen

1917 toppade listan på 2019 års bästa dramafilmer. 

Filmen har redan vunnit några Golden Globes, bland annat en för Bästa dramafilm, och den är en stor favorit på BAFTA galan som går av stapeln den 2 februari.

Alla som följer med i filmdebatten har märkt att "diversity" är ett (relativt) nytt ledord inom filmindustrin och att BAFTAs nu skakas av ett "diversity row". Som går ut på att det är vita hetero män som dominerar branschen och prisutdelningarna.

När det gäller 1917 så ... finns det ett par saker att uppmärksamma:

1) Det finns andra inblandade i film än de som finns framför kameran. Sam Mendes är en av de filmmakare som aktivt arbetar för "diversity" i hela processen --- så alla möjliga människor har jobbat med filmen 1917.

2) Nästa Sam Mendes film kommer inte att handla om stora krig eller James Bond, om han får se sin önskan uppfylld som kommer han att se till att Call the Midwife blir långfilm för bioduken. Och alla som någon gång sett TV-serien vet att det handlar om mycket mer än vita hetero män.

BG