Karolina Andersson som Nattens Drottning ...Regi: Melanie Mederlind
Titel: Trollflöjten
Musik: W.A. Mozart
Medverkande: Karolina Andersson, Eric Ericson, Carina M Johansson, Hani Arrabi, Terese Erch,
Hans- Erik Dyvik Husby m.fl. Premiär: 13 december 2019
Plats: Stadsteatern, Göteborg
Spelas: Till och med 7 mars 2020
Trollflöjten med tidlös musik av Mozart är en berättelse som finns i så många versioner. Det finns till och med en Bamse-version av Trollflöjten, där det handlar om att vara snäll och att övertyga motståndarna med hjälp av musikens kraft.
Det är den smarte och nördige Teddy som spelar på Trollflöjten, som han fått i present av den kloke Skalman.
Klassisk mytologisk berättelse
Originalversionen av Trollflöjten påminner om urgamla mytologiska berättelser, som den där Hades kidnappar Demeters dotter Persefone och Demeter blir fly förbannad. Hon sjunger inte en aria, som Nattens drottning i Trollflöjten, men hon gör en hel del annat för att visa att det inte är okej att kidnappa tjejer hur som helst för att gifta sig med dem --- eller för att gifta bort dem. (Det visar sig att Persefones pappa Zeus varit med på kidnappningen hela tiden, vilket inte gör Demeter mindre förbannad).
I modern version finns många "inte utan min dotter" scenarios, bland annat i den senaste Denzel Washington filmen om The Equalizer, där hjälten ger en pappa och hans kumpaner på moppe, efter att de kidnappat en liten tjej från deras förtvivlade mamma, som driver hjältens favoritbokhandel i New York.
Nattens Drottning som Demeter
I Trollflöjten är det Nattens drottning som är Demeter-figuren och den onde trollkarlen Sarastro är Hades som kidnappar hennes älskade dotter Pamina. Prinsen Tamino försöker på uppdrag av Nattens drottning att rädda Pamina, men han blir också förtrollad av Sarastro och går med i hans sekt ... Med löfte om att om han klarar en massa prov så kommer han då att få gifta sig med Pamina.
Sarastro har ett otäckt följe av "män som hatar kvinnor" i sitt tempel och han har även en betjänt som mycket gärna och mycket handgripligen skulle vilja lägga vantarna på Pamina. Bara han kunde vara säker på att ingen såg honom när han gjorde det ... (och här börjar ännu ett klassiskt operanummer).
Malplacerad vårdnadstvist à la Bergman
I denna nya versionen på Stadsteatern så är Pamina dotter till både Nattens drottning och Sarastro (hon är egentligen bara dotter till Nattens drottning) vilket förstör lite av Demeter-och-Hades motivet som den riktiga Trollflöjten har. Sarastro kan ju knappast vilja gifta sig med sin egen dotter. Visst, Ingmar Bergman gjorde också Trollflöjten till en långdragen vårdnadstvist, men skilsmässor var liksom hans grej (både i konsten och i verkliga livet).
Det funkar egentligen inte som grepp. Det är som att försöka pressa in Trollflöjten i en annan mall. Som att försöka få en pepparkaka att rulla sig och se ut som en lussebulle. Det fungerar inte. Det blir mest en döbakad pepparkaka som inte jäser som den ska. Då hjälper det inte att dekorera med massor av russin.
Men som Denzel Washington påpekar i sin jämställande Equalizer-hjälteroll --- man får inte kidnappa små ungar som man är släkt med heller, för att gifta bort dem med skäggiga gamla gubbar i annat land.
Alla planerar att gifta bort Pamina med Tamino ...
Nu är ju Trollflöjten en komedi, så Pamina blir aldrig våldtagen av Sarastros tjänare (som bara sjunger om det ...), och det visar sig också att Nattens drottning och Sarastro har tänkt gifta bort Pamina med samme unge och oskäggige kille, den stilige och skönsjungande prinsen Tamino, så då är de ju överens! Och Pamina själv har blivit kär i Tamino och vill gifta sig med honom. Det finns inga komplikationer att reda upp över huvud taget. Alla får som de vill.
Nattens drottning och Sarastro blir också kära och precis som i sommarens alla buskis-uppsättningar på olika friluftsteatrar så radas en lång rad med lyckliga par upp på slutet. (Trollflöjten var friluftsteater innan den blev opera, och det märks fortfarande på intrigen).
Snipp, snapp, snut, så var sagan slut ... Och alla levde lyckliga i alla sina dagar. Trollflöjtens toner har fått alla att bli snälla och glada på slutet! Det är trolleri!
Mozart och #Metoo
Det här är en modern och moderniserad version av Mozarts klassiker, mer prat och mindre musik än vanligt, och med ett modernt #Metoo budskap som förklaras vidare i programmet (om man nu skulle missa det som sägs mycket tydligt på scenen.
Behövs Mozart moderniseras och #Metoo:as?
Skånska Operan gjorde en #Metoo version av Mozarts Don Giovanni i somras och den var superbra på alla sätt och vis. Och superrolig! Och gick för utsålda hus överallt!
Man missar ofta i många versioner av Mozarts verk att Mozart var riktigt rolig. (Han var den typen av kille som hade blivit glad för en pruttkudde i julklapp --- han gillade verkligen skoj och practical jokes!)
Massor av girlpower!
Man missar också ofta att det finns massor av girlpower i Mozarts operor. Det är Donna Anna som får Don Giovanni på fall, hon (och de flesta av kvinnorna i handlingen) är betydligt smartare än Don Giovanni. Som snarare är lite korkad och egenkär och väldigt skrytsam.
I Trollflöjten så är det Nattens drottning som man minns. Och hennes magnifika aria.
I den här uppsättningen så är Karolina Andersson helt briljant som Nattens drottning och man får rysningar när man hör hennes sjunga. Hon är klädd i glittrande guld, lamporna glimmar i guld och rösten är som rent flytande guld
"Bu!" sa Pippi och karlarna bävar ...
Sarastro däremot är en figur som man snabbt glömmer. Liksom de flesta av herrarna i Trollflöjten.
De framstår bara som en uppblåst samling som gärna skryter och skrävlar, ungefär som horden av pirater som just nu härjar på Lisebergsteatern i Pippi på de sju haven. De skryter om mandom och morskhet och mod, och när Pippi kommer och säger "Bu!" så blir de skitskraja! Jojo. Tomma tunnor skramlar mest.
Pamino - släkt med narren i Kung Lear
Den mansroll i Trollflöjten som sticker ut från mängden är Pamino. Komiskt guld täljs med fällkniv av den återigen briljante Eric Ericsson som inte missar en enda chans att vara rolig --- och en rolig sanningssägare! Den här versionen av Pamino är väldigt lik narren i Kung Lear. Den färgglatt klädde tönten eller clownen som alla skrattar åt ... Men som är den ende som ser klart och som är den ende som kan och som vågar säga sanningen.
Sensmoral à la Bellman
Pamino förstår inte alls Sarastro eller hans män som hatar kvinnor klubb och han vill inte vara med i klubben. Han vill inte ha en tjej till skänks av Sarastro heller, han vill ha sin egen Pamina - perfekt spelad av Carina M Johansson, ännu ett komiskt geni. (Hon syns för övrigt nu också på bio i Sune Best Man).
Det uppstår mängder av tillfällen för festlig interaktion med publiken (där en hel del närvarande friar till Pamino, för att pigga upp honom!) och komiska monologer som inte går av för hackor. Paminos klädsel ser ut som något som Ted Gärdestad hade gillat. Sköna, färgglada 1970-tals vibbar. Love, peace and understanding. Och gärna ett liv i naturen med fågelsång. "Äta, dricka och ha sällskap med en trevlig flicka" låter också som något som Bellman hade gillat som livsmotto.
Filmade tunnlar, i teaterns dolda underjord
Pamino stjäl showen gång på gång och kommer gärna och delar med sig av sin naturnära livsvisdom - som verkar så mycket vettigare än Sarastros fåniga regler.
Många pjäser idag använder videokameror, och filmar delar av föreställningen, även om det inte behövs, men här används greppet på ett bra sätt, man använder till exempel .området under scenen som "tunnlar" när Tamino och Pamino utsätts för sina prov.
Prins och prinsessa steppar ut
Tamino och Pamina kan lätt bli ett tråkigt par - vackra, fina huvudrollsinnehavare, prins och prinsessa bla bla bla, men i den här uppsättningen har de fått några riktigt skojiga stunder och de kan briljera med både sång och dans och med ett kul charader-nummer. Och plötsligt tar de på sig sina stepp-skor och kör en spontan dans, ungefär som det grälande paret i musikalfilmen La La Land ... Tamino och Pamina spelas av duktiga unga musikalartister, som lätt byter genre, och som säkert kommer att återkomma i många fina produktioner i framtiden.
En Trollflöjt för folk med humor
Alla är lyckliga på slutet, för så är reglerna i en komedi, och det här är en rolig version av Trollflöjten som komedi.
Mycket fin musik av en kvartett musiker som sitter på scenen och deltar i handlingen. De klarar verkligen av att trolla och att göra mycket av väldigt små resurser.
Kort sagt: Det här är en Trollflöjten för folk med humor! Föreställningen har hela tiden glimten i ögat och Mozart hade säkert gillat tappningen --- och kommit med hjälpsamma små förslag, om man inte skulle kunna låta Sarastro sätta sig på en pruttkudde någon gång ... Karln är ju så uppblåst!
BG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.