Kartritarens dotter av Kiran Millwood Hargrave - prisbelönt ny fantasty roman

Kiran Millwood Hargrave

Kartritarens dotter
ISBN: 9789178614851

Förlag: Lind & Co

Utgivningsdatum: 2019-08-23

Kartritarens dotter marknadsförs (i alla fall i England) som moderna feministiska sagor --- precis som om sagotjejer tjejen i Mästerkattens stövlar inte var tillräckligt kick-ass (med sina stövlar gick hon över alla ... those boots were made for walking!) ... Men huvudpersonen är ju definierad som dottern till en man, kartritaren, hennes mamma finns inte med i handlingen (ganska typiskt) och hennes bästa vän Lupe är  i sin tur definierad av sin pappa, den Onde Härskaren - alltså Guvernören - och inte heller hennes mamma finns med i handlingen.

Dessutom blir hjältinnan i Kartritarens dotter hela tiden räddad av en man, en tonårskille som är förtjust i henne och är superstark, starkare än vuxna män. Han låter lite som Gabe i Hungerspelen, men hur kul hade Hungerspelen varit om Gabe hela tiden räddat Katniss? .... Som det är räddar hon ju mest sig själv (och även Peeta).

Man blir väldigt besviken på det här. Speciellt efter att man läst att boken vunnit både Waterstones Children's Book Prize och The British Book Awards Children's Book of the Year 2017 och man drar på med jämföresler med Philip Pullman och Neil Gaiman.

Inledningsvis byggs en spänning upp, Isabella (alltså kartritarens dotter) har en klasskompis som blir mördad, och hennes bästa vän Lupe ger sig ut för att spåra mördaren. Mest för att Isabella sagt att hon är feg och inte vågar. (Yep, Isabella är den typen av tjej). Sedan försvinner Lupe och Isabella klär ut sig till pojke (det gamla tricket) och går med i den expedition som ska hitta Lupe (där också den där starke tonårskillen ingår).

Folk offrar livet för hjältinnan lite hipp som happ, folk försvinner och kommer tillbaka lägligt för att rädda henne igen, folk dödförklaras och återuppstår från det döda ... Så många klichéer används.

hjältinnan är en av de där hjältinnorna som ine beöver äta något under en hel bok (hon klarar sig på att dricka vatten) - hon äter inget eftersom hon tycker synd om hönsen (så det är okej att äta andra djur? kunde hon inte ta en ostmacka?) och hon har en höna som bits som husdjur. (Den är så irriterande att den borde ha nackats tidigt i handlingen.)

Mordhistorien blir ine spännande, för det avslöjas att det är stora demonhundar som "gjort det" och de framstår som gigantiska CGI-effekter. Vad är det mot mänsklig ondska och den spänning man trodde att man skulle få?

Elddemonen i öns inre är huvudskurk och han framstår också som en gigantisk CGI-effekt.

Lupe är den mest intressanta karaktären i boken och ändå, man får aldrig lära känner henne och vad som motiverar henne på riktigt, eftersom hon också offrar sig för att rädda hjältinnan. Som ärligt talat inte gr mycket annat än att bli räddad. Lupe är typ romanens Black Widow. Fast utan kontrakt på en prequel.

Feministiska sagor ... Pfff. Man hade hoppats på något bättre när boken fått så många priser.
Mer karaktäresdjup, bättre uppbyggd story än en hög gubbar och en tjej som går genom en ond skog med monster i (som i Jurassic Park) och en hjältinna som klarar av mer än att bli räddad.

Men, men. Man förstår lite att boken flirtat in sig hos juryn genom att hylla "berättelser" - rambrerätelsen handlar om en flygande ö (plankad från Grekisk mytologi, det var där Artemis och Apollon föddes) men det är roligare att höra en originell berättelse än en repris på andra gamla berättelser.