FILM: 12 Strong - Chris Hemsworth visar att han är så mycket mer än Thor ...

Soldater till häst i 12 strong.

Regi: Nicolai Fuglsig

Titel: 12 strong

Medverkande: Chris Hemsworth syns Michael Shannon, Michael Peña, Navid Negahban, Trevante Rhodes, Geoff Stults, Thad Luckinbill, William Fichtner, Rob Riggle m.fl.

Land: USA, 2018

Distribution: Nordisk Film

Aktuell: På DVD, BD och VOD

12 Strong (eller 12 Strong: The Declassified True Story of the Horse Soldiers) är ett amerikanskt krigsdrama från 2018 i regi av Nicolai Fuglsig. För manuset står Ted Tally och Peter Craig. Filmen är baserad på Doug Stantons bästsäljande fackbok Horse Soldiers.

Har du trott att hästar i krigsföring var över i och med medeltiden och om man vill se krigare till häst så måste man kolla på Game of Thrones? Tänk om!

Horse Soldiers är egentligen en bättre titel än bara 12 Strong, för då lägger man tonvikten på hästarna.

De 12 amerikanska soldater som släpps ner i Afghanistan har ingen aning om hur "primitivt" det är och de flesta av dem kan knappt rida. Men hästar (och mulåsnor) är det som fungerar bäst i ett land av sand.

Actionscenerna i 12 Strong är filmade så att det känns som du är mitt i smeten - det smäller och ryker och hästar gnäggar och adrenalinet går i taket. Plus för fotot!

Chris Hemsworth spelar gruppens kapten. Han är idag mest känd för rollen som superhjälten Thor i the Avengers, och en framgång med en stor roll kan lätt lägga sig som ett lock över resten av karriären.

Det är lätt att glömma bort att Chris Hemsworth innan Thor hyllades som dramaskådespelare, t.ex. i Rush. Här går Chris Hemsworth tillbaka till sina drama-rötter ... men det är ibland lätt att tänka på the Avengers i alla fall, för det är ju helt osannolikt att alla 12 i gänget överlever i denna totala krigsröra!

Men det gjorde de tydligen. De klarade ett uppdrag på tre veckor som militära experter hade sagt skulle ta minst två år. Och de gjorde det med bara tolv man och utan förluster. Väl hemma igen hyllades de inte som superhjältar eftersom allt var hemlighetsstämplat. Nu har stämpeln lyfts och hästsoldaterna hyllas --- inte bara med denna film, utan också med en staty av en soldat till häst vid World Trade Center platsen.

Förutom Chris Hemsworth syns Michael Shannon, Michael Peña, Navid Negahban, Trevante Rhodes, Geoff Stults, Thad Luckinbill, William Fichtner och Rob Riggle i stora roller.

Vän av ordning kanske vill påpeka att även Michael Peña varit med i Avengers-film-serien, som bäste vän till Ant-Man --- helt utan superkrafter. Här spelar han en historielärare som tagit värvning och som får förklara hur allt hänger ihop med alla imperier som varit i Afghanistan. Lycka till med att hänga med i den utläggningen!

Afganistan i filmen ser ut som sandstormar eller snöstormar. Varför något imperium över huvud taget skulle vilja dit, är ett mysterium. Är det inte roligare att åka till Bahamas eller Alaska? Där är det åtminstone väldigt varmt eller väldigt kallt ... 

PS. Värt att notera: till och med ryssarna klagade på kylan i Afghanistan!

FILM: Regi Clint Eastwood - En hjältetrilogi värd att se om!

Tom Hanks och Clint Eastwood under inspelningen av Sully (2016).

Regi: Clint Eastwood
Titlar: Sully, American Sniper, The 15:17 to Paris
Land: USA, 2016, 2014, 2018
Distribution: Warner Bros.


Clint Eastwood, kompis till Steven Spielberg, fick "ärva" American Sniper från Spielberg. Det blev del starten på Eastwoods hjältetrilogi med sanna historier. Hjältehistorier bortom okomplicerat hurrande och flaggviftande, där seger inte är något som är svart eller vitt och där hjältemyten ifrågasätts.

Eastwoods hjältetrilogi är värd att se om --- nu finns alla tre filmerna ute på DVD, BD och VOD.

Plasket i Hudsonfloden i filmen Sully (2016).

Den mest kända hjältesagan är Sully (2016), filmen har Tom Hanks i huvudrollen och handlar om hur en piloten Sully nödlandar ett plan på Hudsonfloden och räddar därmed alla i planet ... men planet sjunker och medan folket hyllar Sully som en hjälte så genomgår han en tuff utredning från flygbolagets sida. De är inte nöjda med att planet sjönk ... Och de frågar om det inte hade varit möjligt att ta sig till ett flygfält, och därmed hade planet också varit räddat. Felet med simulationerna som de kör är att alla testpiloterna i simulationerna vet vad som ska hända --- det visste inte Sully.

Bradley Cooper i American Sniper (2014).

America Sniper (2014), har Bradley Cooper i huvudrollen som Chris Kyle och filmen handlar om hur krigsveteraner drabbas av PTS.  Varje dag begår 22 krigsveteraner självmord. Chris K överlevde 4 vändor i Irak utan några fysiska skador alls och han blev mördad på hemmaplan i USA av en annan krigsveteran som han försökte hjälpa med att komma över paranoia och PTS. Chris ställde upp som en tjänst till veteranens mamma, som jobbade på Chris K:s barns skola. Sensmoral: volontärarbete på skolan är farligare än krig. Intressant att notera Chris K:s vän under 2 av vändorna i Irak, spelas av den verklige personen, inte av en skådespelare och Bradley Cooper konstaterade att det var ovärderligt att ha en riktig SEAL i rollen. Vad de varit med om är inte något som en back-up skådespelare kan gestalta. Kanske inspirerade det Eastwood till att använda fler verkliga personer i en framtida historia?

Kompisarna Anthony Sadler och Spencer Stone spelar sig själva
på Europasemester i hjältefilmen The 15:17 to Paris (2018).

Den tredje filmen i hjältetrilogin, The 15:17 to Paris, handlar om tre amerikanska killar i 20-års åldern som får hjältestatus i Frankrike och i världen när de hindrar en gun-man från att mörda alla passagerarna  på ett passagerartåg. Själva hjältemomentet är över på ungefär fem minuter av filmen, Spencers fotbollstackling är blixtsnabb, och den här filmen är alltså på ett sätt raka motsatsen till Sully, där hjältehandlingen bres ut över (och diskuteras i) hela filmen. Alla tre hjältarna (och många av personerna på tåget) spelar sig själva i filmen. På något sätt ser de mer verkliga ut, och mer som riktiga människor, än skådespelare ... och vänskapen känns äkta. Filmen berättar hela vänskapshistorien och alla händelser som tog de tre vännerna till att vara på precis rätt plats vid rätt tidpunkt.

I American Sniper finns det en replik om att lägga av när man är på topp och njuta av livet på hemmaplan ... varför åka ut en vända till?

Clint Eastwood är 88 år. Man kan lugnt höra honom svara på liknande frågor med:
- Jag åker en vända till och gör en film till, så länge som jag vill. Och jag är fortfarande på topp.

FILM: Peter Rabbit - Kaniner så söta att man skulle kunna äta upp dem!

Så söta att man kan äta upp dem! Fem busiga kaniner håller igång!

Regi: Will Gluck
Titel: Peter Rabbit (Pelle Kanin)
Medverkande skådespelare: Rose Byrne, Domhnall Gleeson m.fl.
Medverkande röster original: Daisy Ridley, Elizabeth Debicki, Margot Robbie, James Corden m.fl.
Land: USA, Australien 2018

Distribution: Sony Pictures

Aktuell: På DVD, BD och VOD

Extramaterial: Helt ny mini-film, dance-along, making-of dokumentär

Peter Rabbit filmen finns nu på DVD och BD och VOD --- och kaninerna är så söta att man skulle kunna äta upp dem! Utan att lägga dem i en paj först!

Extra kul är det att Peter Rabbits tre busiga systrar fått en helt ny mini-film, som är ny för DVD och BD utgåvan, och att det finns med en Making-of-dokumentär. Och en dansa-som-Cotton-tail instruktionsvideo.

Mini-filmen med de tre kaninsystrarna är jättebra. Man önskar faktiskt att hela långfilmen varit så bra, man fokuserar på kaninerna och deras syskonrivalitet och man slipper människorna och deras konflikter och kärlekshistoria.

När man ser om Peter Rabbit filmen är det lätt att konstatera att det rör sig om två filmer (eller möjligen tre):

Rom-com med Thomas och Bea på picknick med Alfapet ...

1) En film är en romantisk komedi där söta snälla konstnären Bea och nye pedantiske grannen Thomas McGregor träffas och  blir kära i varandra. Det här är romcom på hög nivå med alla obligatoriska moment: meet-cute, göra-bort-sig scener, picknick, springa genom regnet, torka efter regner, ro i en båt, göra utflykter tillsammans, spela konstiga sällskapsspel och söta små gräl som utifall taradiddel är ett riktigt ord eller inte för att få poäng i Alfabet.

Man har också det obligatiriska bråket och missförståndet innan de två får varandra på slutet, efter en vansinnig kamen-mot-klockan jakt.

Och vem sa att romantiska komedier inte görs längre?

Domnail Gleeson gör sitt bästa som romantic lead och Rose Byrne ser oemotståndlig ut. Som vanligt.

Miljön är idyllisk engelsk orörd landsbygd som finns i New South Wales, Australien (eftersom det inte finns någon orörd idyllisk engelsk landsbygd kvar i England och flygplan hörs överallt).

Cottontail, Flopsy och Mopsy smågnabbas jämt ...

2) En annan film handlar om djuren och deras konflikter, som att Mopsy propsar på att hon är äldst och kör med sina två småsystrar och Peter och Benjamin smågnabbas hela tiden ... Och det här är den roligaste filmen i huvudfilmen. Det är också detta som är mest likt Beatrix Potters böcker, för där slapp man tack och lov en massa människor (vuxna människor som blir kära är ungefär det mest ointressanta man kan ha i en barnbok eller barnfilm). Det är också jättekul med Pigling Bland som aldrig kan hålla sin diet och Mrs. Tiggywinkle som har förkläde på sig och Jeremy Fisher som hoppar ner i bäcken för att INTE bli blöt när det regnar ...! Massor av sådana kul små gags hela tiden!

Två världar möts --- aaaargh!

3) En tredje film i huvudfilmen är den som är minst lyckad, det är den där de två världarna möts, alltså Peter Rabbit ska bråka med Tomas McGregor och detta bråk tar evigheter!!! Och det gillras fler fjantiga fällor än i Home Alone filmerna! Här förekommer också björnbärs-mobbing som utvecklades till en björnbärs-mobbings-kris när filmen gick upp på bio. (Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle få använda björnbärs-mobbing-kris. TÄNK vilken massa poäng DET kan ge på Scrabble! Mer än Taradiddle!) Stackars Domnail Gleeson ska BÅDE vara Romantic Lead i Film 1 (se ovan) och antagonist och motståndare i Film 3 och bråka med Peter Rabbit hela tiden ... För de är ju rivaler om Bea.

Man väntar verkligen på att filmen ska växla tillbaka till djuren igen.

Och det går att förstå det där med kaninpaj ... för kaninerna är ju så söta att man skulle kunna äta upp dem! Fast utan paj!

Kaninkraft! Rabbit Power!

Musiken är bra och medryckande, det finns kul kanindans, Peters tre systrar har alla väldigt olika och roliga personligheter (de stjäl showen faktiskt!) ...

Och de engelska rösterna och skämten är bra. På svenska finns där praktiskt taget inga skämt kvar, ansiktena matchar inte orden (inte ens kaninerna, för de är modellerade på originalskådespelarna och deras röster) och de svenska rösterna är mycket skrikigare och pipigare än de engelska ...

De animerade sekvenserna är också supersnygga (och helt människo-fria) med fantastiska djur som rör sig genom så läckra akvarellmiljöer ... Det ser helt  livs-levande ut!

Så se filmen helst i original. Och dansa kanindans så mycket ni orkar!

FILM: Bröder på flykt - Sann historia och stor fransk biosuccé om en väntad vänskap

Batyste Fleurial och Dorian Le Clech i Un sac de billes (2017)

Regi: Christian Duguay

Titel: Bröder på flykt

Manus: Christian Duguay, Benoît Guichard,
Jonathan Allouche, Alexandra Geismar,
Laurent Zeitoun. Baserat på självbiografin Un sac de billes (Kulpåsen )av Joseph Joffo

Medverkande: Dorian Le Clech, Batyste Fleurial, Patrick Bruel, Elsa Zylberstein, Bernard Campman, Kev Adams, Christian Clavier
Land: Frankrike, Canada, 2017
Distribution: Studio S Entertaiment
Aktuell: på DVD och VOD fr.o.m 1 augusti 2018

Bröder på flykt är som en blandning av dröm och mardröm --- två unga bröder har bara varandra att lita på. De är judar och blir de avslöjade kan det innebära en dödsdom --- samtidigt innebär flykten från Paris ett äventyr där de inte behöver passa tider, lyda under regler eller gå i skolan --- total frihet gäller. Filmen balanserar på ett bra sätt drömmen om den totala friheten å den ena sidan med skräcken och hotet å den andra sidan.

Handlingen följer de båda bröderna från 1941 till krigets slut 1944, då de kan återförenas med resten av familjen, sina båda äldre bröder och sin fiolspelande mamma, i Paris, och filmen avslutas med en bild på de verkliga bröderna idag --- de bor fortfarande i Paris och håller fortfarande ihop.

Bröder på flykt är en ovanligt stark berättelse om syskonkärlek, men också om hur det är att bara ha sig själv att lita på --- Joseph är van att vara yngst av fyra syskon, och plötsligt måste han klara sig själv, utan stora delar av sin familj.

En blå kula är med i flera nyckelscener i filmen, och påminner om att originalets titel "Un sac de billes" betyder just "en påse kulor".

Filmen bygger på Joseph Joffos självbiografiska bestseller utgiven 1973 (på svenska 1977 under titeln "Kulpåsen") som filmades första gången 1975. Den nya versionen sågs av över en miljon biobesökare i Frankrike.

Teamet bakom Bröder på flykt har tidigare gjort den sanna historien En oväntad vänskap.

Bröder på flykt är snarare "en väntad vänskap" ... de två pojkarna är födda bröder, men det är allt som de utstår tillsammans som gör dem till vänner för evigt.

Som så många franska filmer: otroligt vackra miljöer! Men man lyckas också fånga andra världskriget ur ett barns ögon: fransmän, tyskar, italienare, amerikaner, engelsmän, algerier, motståndsmän, kollaboratörer, bondfångare, angivare ... allt verkar mest vara en total röra, och enda regeln som gäller är "lita inte på någon annan än dig själv". 

Mycket lovvärt att denna franska biosuccé kommer ut som svensk DVD utgåva. Det här är bättre än det mesta som går på svensk bio just nu.

FILM: The Shape of Water - Den romantiska komedin lever och andas och har gälar - med en stum Amelie från Montmartre i huvudrollen

Amelie från Montmartre sitter på en amerikansk buss ... Sally Hawkins i The Shape of Water (2017)

Regi: Guillermo del Toro

Titel: The Shape of Water
Manus: Guillermo del Toro, Vanessa TaylorMedverkande: Sally Hawkins, Doug Jones, Richard Jenkins, Octavia Spencer, Michael Stuhlbarg,
Michael Shannon m.fl.
Land: USA, 2017
Distribution: 20th Century Fox
Aktuell: På DVD, BD och VOD

Romantisk komedi görs inte längre, förkunnar en välkänd brittisk tidning gång på gång. Romantik drar inte på bio längre. Inte som i Hollywoods guldålder. Man kan undra om hela redaktionen missat The Shape of Water. Det är en av de mest romantiska filmer som någonsin gjorts, och den är mellan varven mycket komisk --- man skulle gott kunna kalla den romantisk komedi. Den har en meet-cute, den har sång-och-dans nummer, den har hinder för de båda älskande, den har till och med en skurk som försöker skilja de båda älskande åt, den har "kampen mot klockan" i slutscenerna och den har det lyckliga slutet. Kort sagt: allt en romantisk komedi brukar ha.

Filmen är också mycket lik Amelie från Montmartre --- den har en likadan, nästan ständigt positiv och levnadsglad hjältinna och miljöer som ska vara från den här världen, men som ser ut som något helt annat ...

Euro-rom-com är som bekant något helt annat än amerikansk rom-com. Det utspelar sig gärna i något slags alternativt sago-universum som ändå kallas vår värld (inte Midgård eller Hogwarts).

Diskbänksfantasy kan man kalla det.

Guillermo del Toro gör det här ypperligt.

Man hejar verkligen på Amelie, förlåt Elisa heter hon i den här versionen. Och allt ser så fantastiskt vackert ut.

Verkligen diskbänksfantasy. Till och med det vardagliga med att koka frukostägg ser magiskt vackert ut. Och att åka till bussen. Och att ta en tupplur med baskern som huvudkudde. Och att äta sin lunch ur den bruna lunchpåsen. Och att gå genom en vanlig korridor och prova några danssteg från en gammal film som just visats på TV ...

Som sagt: allt helt vanliga saker och allt ser helt magiskt vackert ut. Allt badar i någon slags mjukt fantasy-ljus.

Precis som Amelie och Paddington filmerna fattar vi ju att så här ser inte verkligheten ut, det är som vackra dockskåp som regissören byggt upp och leker med. Men visst ser det roligt ut, och visst vill man vara med och leka ...

Sally Hawkins (känd från Paddington filmerna och Happy Go Lucky) är utmärkt i huvudrollen som den stumma havsflickan som försöker vara människa så gott hon kan.

Givetvis finns Beauty and the Beast influenser --- de här historierna är rätt vanliga idag, som i Twilight serien och True Blood serien  och ... ja, ni fattar, det vanliga idag är att människorna är monster medan de gamla monsterna är kärleksobjekt för hjältinnan.

Det är väldigt sällan det handlar om en vanlig kille som blir ihop med en övernaturlig varelse, det verkar inte vara en säljande genre inom paranormal romance. En tjej som blir ihop med en vampyr eller en varulv eller något annat oknytt är det vanliga.

Tänk Disneyfilmen där Belle blir kär i det lurviga Odjuret. Hade det fungerat tvärtom?

Det är lätt att se alla Beauty and the Beast rollerna i The Shape of Water, man har en Beauty - Elisa så klart, en Beast (sjöodjuret), en macho-Gaston (som köper ny bil istället för att jaga), en fadersfigur som Belle måste ta hand om (inte en misslyckad uppfinnare utan en misslyckad konstnär), en Mrs Potts som agerar hjälpare så att det blir ett lyckligt slut ...

Men få går den här typen av egentligen rätt så banala sagor så snyggt som Guillermo del Toro. Han vadar helt oironiskt i sentimentalitet och romantik och sagolika sagostämningar i The Shape of Water ... och det skulle aldrig en amerikan låtit sig göra. Det skulle varit "wise-cracking" och ironisk distans hela tiden. Det är därför som amerikanska komedier är så o-roliga idag. Och amerikanska romances verkar inte ens tro på kärleken.

Guillermo del Toro tar både kärleken och sina huvudpersoner på stort allvar. Han höll på ett helt år bara med dräkten som sjöodjuret "the beast" skulle ha på sig, för att se så vacker ut som möjligt ...

The Shape of Water tog hem det största priset på Oscarsgalan, det för bästa film.

Det debatteras alltid vad "bäst" är, men det här är bästa filmen  i alla fall vackrast och mest romantisk. Det är också en hyllning till filmen och sagans makt, och filmjurys brukar gilla sådant.

Det är helt klart det bästa och vackraste som Guillermo del Toro någonsin gjort.

Förresten, det finns i alla fall en paranormal romans där en kille  fått ihop det med et övernaturligt väsen: Splash med Tom Hanks i huvudrollen. Han plumsar i med en sjöjungfru i slutet av denna romantiska komedi från 1980-talet och så lever de lyckliga i alla sina dagar.

Slutet i The Shape of Water påminner om det i Splash.

Så vad var det jag sa, ryktet om den kärleksfilmens och den romantiska komedins död är betydligt överdrivet. Den finns överallt och ingen film är så ohämmat romantisk som The Shape of Water där kärleken bokstavligen övervinner alla hinder, både på land och i vatten.

Guillermo del Toro hyllas ofta som bildkonstnär --- men inte att förglömma, musiken spelar en mycket stor roll i den här filmen. Underbar och ohämmat skamlöst romantisk musik av Alexandre Desplat genomsyrar hela filmen. Elisas theme är härligt, livsbejakande och sanslöst vackert!

BG

FILM: Shape of Water - En film som nästan drunkar i sin egen cineastiska skönhet

Musiken spelar en stor roll i The Shape of Water.

Regi: Guillermo del Toro

Titel: The Shape of Water
Manus: Guillermo del Toro, Vanessa Taylor
Medverkande: Sally Hawkins, Doug Jones, Richard Jenkins, Octavia Spencer, Michael Stuhlbarg,
Michael Shannon m.fl.
Land: USA, 2017
Distribution: 20th Century Fox
Aktuell: På DVD, BD och VOD

Guillermo del Toros bästa film var länge Pans Labyrint. Nu hsr The Shape of Water petat ner Pan från tronen. Filmen vann årets eftertraktade Bästa Oscar - den för Bästa Film  (del Toro vann också för bästa regi). Men här har man återigen samma story och samma symbolik en gång till. Fast med en vuxen flicka i huvudrollen.

Plus - och minus - för filmen är att den är sjukt snygg. Så pass snygg att det är distraherande, så mycket godis har kastats in i filmen som mums-mums till filmrescenenter och utsvultna cineaster ... En cinefil film för cinefiler.
En hel del av de viktiga scenerna utspelar sig i en lägenhet över en magnifikt vacker med sorgligt nog halvtom (eller nästan heltom) biograf och när badkaret svämmar över så droppar det ner på de förvånade biografbesökarna ... (TÄNK om man kunde ha det som 3D effekt riktigt vatten som droppar ner på biografbesökarna som ser The Shape of Water!)
Här finns massor av cineastiska -homage-scener:

Influenserna är många. Beauty and the Beast, the Creature of the Black Lagoon, James Whale’s Frankenstein,Steven Spielbergs ET, Ron Howards Splash.
Här finns också en hyllnign till Hollywoods golden age med sång och dans, som ser ut som Mel Brooks’ Young Frankenstein, men är det meningen, eller något undermedvetet, eller helt enklet en olyckshändelse i arbetet? Förlagan är  roligare.

The Shape of Water tar sig själv på för stort allvar, samtidigt som intrigen vi förväntas tro på är skrattretande. En städerska har access till militärens största hemlighet, en vattenman (eller sjöman) och kan rädda honom genom att rulla ut honom med tvätten. Vad ska en massa tvätt att göra i en militärt hemlighets rum? Och varför skjutsar de inte havsmannen direkt till havet? Utan väntar på att det ska regna så att en kanal ska öppna ... och havmannen håller på att avlida i badkaret under tiden.
(Han ser lika lidande ut som ET när han blev helt vit).

Vilken annan film som helst som hade kommit med en sådan intrig hade blivit sågad direkt.

Men det här är ju del Toro och allt är så himla snyggt och .. ja, det slår blå vattenduster i ögonen på de flesta kritiker.

Man har fattat redan i början varför städerskan är stum och varför hon har ärr på halsen --- och mina tankar går till Djupgraven och uppföljarna Sjörök och Mareld av Viveca Sten och Camilla Sten.
Men de gjorde det där med havsfolket Så mycket Bättre, Så mycket mer skrämmande, och Så mycket mer logiskt.

Det här är inte speciellt logiskt. Men det är snygg yta. Och snygg musik, musik man vill bada i.

Så det är lätt att förstå att The Shape of Water fick 13 Oscarsnominerinagar (rekordmånga) och 4 vinster.Best Production Design, Best Original Score, Best Director, och Best Picture. Det var länge sedan någon regissör slängde ut så här mycket filmgodis till juryn. Klart att de svalde betet! Kroken var ju helt rätt agnad för fångst ...

FILM: The 15:17 to Paris - Clint Eastwood briljerar med ännu ett sant drama om 3 verkliga hjältar

Spencer Stone tacklade ner en terrorist med 300 rundor ammunition ... och räddade livet på en skottskadad man.

Regi: Clint Eastwood

Titel: The 15:17 to Paris 

Manus: Dorothy Blyskal baserat på boken The 15:17 to Paris: The True Story of a Terrorist, a Train, and Three American Heroes av Jeffrey E. Stern, Spencer Stone, Anthony Sadler och Alek Skarlatos.
Medverkande som sig själva: Anthony Sadler, Alek Skarlatos, Spencer Stone, Mark Moogalian och
Isabelle Risacher Moogalian.
Medverkande skådespelare: Judy Greer, Jenna Fisher, P. J. Byrne, Sinqua Walls,Tony Hale,
Thomas Lennon, Jaleel White 

Land: USA, 2018

Distibution: Warner Bros.

Aktuell på DVD, BD och VOD

Milennium generationen är hopplös. Fast inte de här tre. Det är bara att inse. Det insåg Clint Eastwood när han läste boken och ringde Spencer för att få filmrättigheterna.

Vi behöver filmer om verkliga hjältar. Inte bara alla dessa på hittade superhjältar. Det konstaterade Clint Eastwood --- och satte igång med att göra en film om Spencer, Alek och Anthony.

Efter att tidigare ha gjort hjältefilmerna Sully (med Tom Hanks i huvudrollen) och American Sniper (med Bradley Cooper i huvudrollen).

Det unika med The 15:17 to Paris är att Spencer, Alek och Anthony spelar sig själva. Det är det som gör filmen, de har så unika ansikten, så uppriktiga och öppna och ... ja, vanliga på ett unikt sätt. de ser ut som tre kompisar men de är alla så olika både till utseende och till sätt. Och det är skönt att se "vanligt folk" istället för skådespelare som har sina manér hela tiden. (The Disaster Artist är fullpackat med maner, så det räcker och blir över). Det är svårt att bara vara, förmodligen ännu svårare för skådepslerar som alltid ska göra ågot men många av de bsäta ågonblicken med Spencer, Alek och Anthony är när de bara ÄR. De finns tillsammans och är kompisar. Man behöver inte vara likadana, det kan vara en fördel att komplementera varandra.

Spencer Stone i filmen och i verkligheten.

Vi får följa deras väg till vänskap från barnsben via utbildningar - två av dem går in i det militära - till den där berömda tågluffen genom Europa. De diskuterade om de skulle hoppa över Paris, men Anthony ville ha en selfie med Eifeltornet och Spencer tyckte det skulle vara synd att missa Paris när man ändå är i Europa ... och det var tur för alla på tåget att killarna var med.

Att en terrorist beväpnad med 300 rundor med ammunition stoppas och tacklas ner av Spencer är filmens klimax --- men det är långtifrån meningen med filmen. Långt innan 15:17 tåget från Amsterdam till Paris kändes killarna som hjältar --- för sin vänskap, för sin sammanhållning, för sitt jävlaranamma, för sin överlevnadsinstinkt ... för de har verkligen kämpat mot alla odds redan som barn. Och de har själva kämpat för att få ordning på sina liv och för att bli något, fast de var utdömda redan i skolan, som hopplösa, som ADD ungar, som i behov av medicin (deras morsor sa nej, heder åt dem!), som bråkstakar ... 

Alek Skarlatos i filmen och i verkligheten.

Men just deras jävlaranamma gjorde dem ju till överlevare. 

Sedan är det ju en bonus att alla de andra på 15:17 tåget överlever på grund av dem ...

Men tre killar som tar sig i kragen och gör någonting av sig själva istället för att klaga på att livet inte gett dem en optimal hand att spela ut, redan det gör dem ju till hjältar.

Milennium generationen är långt ifrån hopplös.

Och det är bättre skådespeleri i den här filmen än i hela The Disaster Artist. Och många andra filmer med för den delen ...

Paret Moogalian spelar också sig själva i filmen (liksom många av statisterna) --- och tåget spelar också sig själv, dvs. det är inte uppbyggt någonstans med green screen, det är filmat EXAKT som det var medan tåget går och håller tidtabellen! Det ni, SJ!

Anthony Sadler i filmen och i verkligheten.

Spencer, Alek och Anthony fick medaljer för sitt mod och sin handlingskraftighet både i Frankrike och i USA.

Fakta:  "The terrorist was later discovered to have been armed with over 300 rounds of ammunition with the apparent aim of using all of it to wreak havoc on all those who boarded the train. The odds of the particular misfire and jam of the cartridge in the terrorist's weapon was estimated on the scene as being over a thousand-to-one, and highly unlikely to have been in Spencer's favor."

1000 - 1 odds.

Ibland ska man ha tur i livets lotteri!

En mycket bra film om vänskap och vardagsliv --- och vardagshjältemod.

Clint Eastwood har skapat en filmupplevelse som överträffar det mesta som är på tapeten just nu.

FILM: The Disaster Artist - James Franco och Dave Franco i film om surnande Hollywooddrömmar

Kasta flaskan ... och säg: "Oh hi Mark!"

Den sämsta filmen någonsin visas.

Regi: James Franco

Titel: The Disaster Artist
Manus: Scott Neustadter.
Medverkande: James Franco, Dave Franco, Seth Rogen, Ari Graynor

Land: USA, 2018

Distibution: Warner Bros.

Aktuell: på DVD, BD och VODUSA,

James Franco började sin karriär i TV, Freaks and Geeks, och har bland annat varit med i en Spindelmannen-trilogi  och spelat James Dean och regisserat adaptationer av Faulkner och Steinbeck.

I The Disaster Artist försöker han kombinera det komiska och det seriösa och han regisserar och spelar huvudrollen i en histoira som är "based on a true story". Som så många andra. Fast James Franco kommer så klart inte i närheten av Clint Eastwood mästaren på "based on a true story" och inte heller kommer det i närheten av mellanregistret. Filmen är för upptagen med att vara seriös och att vara falskt rolig för att ha en känsla av sanning --- och eftersom man inte får veta ett dugg om huvudpersonen får man ytterligare intrycket av att blå dunster kastas i ögonen på betraktaren.

Tommy Wiseau är en rik privatperson, absolut ingen aning om var pengarna kommer ifrån, eller var han kommer ifrån, eller varför han vill göra film. Tommy skriver alltså manus till och finansierar och regisserar filmen The Room i Los Angelses 2003 --- och spelar så klart även huvudrollen.


Sedan dess har filmen The Room fått kultstatus som kalkonfilm, som världens sämsta film ... enligt reklamen för The Distaster Artist.
Jag som trodde det var Showgirls (när det gällde amerikanska listor) eller en film jag såg för några år sedan gjort med norrländskt filmstöd. De sämsta specialeffekterna någonsin konkurrerade med usla skådespelarinsatser.

Det finns gott om folk som vill ge sig in i showbiz utan talang --- och till syvende och sist är det mest bara tragiskt, inte komiskt. Filmer som den här förväntar sig skratt från publiken, samtidigt som den här "så här gjordes filmen filmen" är proppfull av vinnare in i minsta biroll. Zac Efron har en roll i den här versionen av The Room, sötnosen från Hungergames en annan, de framgångsrika bröderna Franco har de största rollerna, Seth Rogen spelar scripta i filmen (och han är också den verkliga filmens producent ...) Den här listan av vinnare i Hollywood gör att man blir ganska illamående av filmen och av alla skrattsalvorna mot slutet.

Alla i den riktiga The Room var tvättäkta loosers eller drömmare som aldrig fick se sina drömmar slå in --- beroende på hur man ser det --- och det känns inte så kul att skratta åt.

Lika lite som det är kul att Florence Foster Jenkins inte kunde sjunga (man har försökt göra en hel dramakomedi om detta, den var inte heller kul).

The Disaster Artist är baserad på boken av Greg Sestero (från 2013) och det handlar alltså om hans minnen om hur det var att göra filmen. Dave Franco spelar Greg i filmen.

The Distaster Artist är ingen disaster, men den är inte heller lyckad. den är mittemellan. Man ser den, skrattar lite eller skrattar inte alls, och glömmer bort den.

Det här är inte "sann historia" på liv och död, eller den typen av sann historia som ändrar historiens gång. Eller som ens är underhållande eller meningsfull.

Det finns många som skulle kunna hyllas med en egen sann historia film --- och att göra en film om en film känns lite väl incestuöst.

Filmen känns också vansinnigt lång, den är 99 minuter, men känns tre gånger så lång som Avengers Infinity War ... och man brukar snabbt  få träsmak när det är samma scener som går om och om igen: konflikten mellan Tommy och Greg och en scen som går fel, en scen till som går fel, en scen till som går fel, en scen till som går fel, nytt gräl, en scen som går fel, ännu en scen som går fel ... osv. Tills filmen är slut och man får se alla scener som gått fel som blivit filmen. Och sedan en gång till under eftertexterna ...

The Disaster Artist lär ha gått på tio miljoner dollar att spela in --- vilket inte är mycket för en Hollywoodfilm idag --- men det underlättar att filma i Los Angelses, alla kompisar kan ju hoppa in mer eller mindre gratis! The Room lär ha gått på sex miljoner dollar! På den tiden! Det är ungefär dubbelt så mycket som budgeten för en svensk långfilm. Och The Room ser ut att ha kostat ungefär hundra tusen dollar --- men var miljonerna placerats eller varifrån Tommy Wiseau fått pengarna det får man aldrig reda på.

James Franco är förresten ungefär tio eller tjugo år för ung för att vara Wiseau i början av 2000-talet, och Dave Franco är typ femton år för gammal för att vara i tjugoårsåldern.
Flera saker är också ändrade i den sanna historien om Wiseau och Sestero. De flyttade inte från San Francisco till Los Angeles samtidigt, och Sestero hade gjort flera film- och TV-roller före The Room --- han var inte så hopplös som i The Disaster Artist (här är det hans första roll någonsin).

The Disaster Artist gick rätt bra på The Golden Globes, men floppade totalt på Oscarsgalan. Mellan de båda tillställningarna hade James Franco outats i #metoo uppropet --- filmens verkliga disaster. Efter det var allt hopp om vidare priser som bortblåst.

Att Tommy Wiseau missbehandlade en 20-årig skådespelerska grovt i The Room, verkar ingen bry sig om. Det är ju bara en "rolig misslyckad film".

Den verklige Tommy Wiseau ville förresten spelas av Johnny Depp. Hm. Inte så likt ...

FILM: Game Night - Tärningen är kastad när spelet blir på blodigt allvar

Tre sjukt tävlingsinriktade par laddar inför Game Night ... Kommer alla att överleva?

Regi: John Francis Daley, Jonathan Goldstein

Tärningen är kastad!

Titel: Game Night
Manus: Mark Perez
Medverkande: Jason Bateman, Rachel McAdams, Billy Magnussen, Sharon Horgan, Lamorne Morris
Kylie Bunbury, Jesse Plemons, Michael C. Hall, Kyle Chandler m.fl.

Land: USA, 2018

Distribution: Warner Bros.

Aktuell: På DVD, BD och VOD

Tvi, tvi, tvi sa Margareta Krook och spottade på tärningarna. I den klassiska gamla SVT scetchen (kolla in SVT öppet arkiv) där två par ska ha en svensk "game night". Där yttras bland annat den klassiska repliken "Vem fan är Nisse Hult?".

Filmen Game Night ... är en helt annan kopp te.  

Inledningen av filmen ser ut som en romantisk komedi, Max Davis (Jason Bateman) och söta Annie (Eachel McAdams) träffas på en pubquis och båda är lika sjukt tärvlingsintriktade. Det är kärlek vid första ögonkastet, Annies vän himlar med ögonen ... och så flimrar åren förbi, som en rad olika sällskapsspel.

När den verkliga filmen börjar så är det med tre par som ska ha game night tillsammans. Max och Annie så klart, och tre av deras vänner, en dejt till en av vännerna och ... så kommer Max storebror i sista minuten. Han är sjukt bra på games, charmar och imponerar alla (dessutom är han rik "jobbar på Wall Street) och ... han bestämmer att nästa game night ska vara hemma hos honom. I hans nya flotta villa.

Han tar game night till en helt ny nivå. Han utlovar ett kidnappningsmysterium med duktiga skådespelare och ... den som vinner ska få nycklarna till hans flotta nya röda drömbil.

- Bara nycklarna? frågar Ryan Huddle (Billy Magnussen) som är supersnygg, men inte den skarpaste kniven i lådan. (Man får förklara för honom att även bilen ingår i vinsten).

Tur för honom: hans dejt Sarah Darcy (Sharon Horgan) är skitsmart (hon är också hans chef på jobbet).

Det tredje paret i gänget har varit ihop sedan de var 14 ... och de börjar snart gräla om eventuell otrohet under vännernas gemensamma game night.

Bara det här hade kunnat bli en bra film, som C'est la vie, eller den där italienska komedin om en parmiddag som blev Italiens mest framgångsrika biofilm under året.

Men det här är en amerikansk komedi, så tvi tvi tvi på tärningarna eller gräl om Nisse Hult och eventuell otrohet i paradiset räcker inte.

Istället kidnappas brorsan Brooks av riktiga gangsters istället för av de skådespelare som han hyrt för kvällen och ... det tar tid innan de tre tävlande paren fattar det.

Hela kvällen blir en enda lång rad av biljakter, skjutande, inbrott i hus ... och under en scen kastar man ett värdefullt fabergé ägg mellan varandra. Som om man vore med i ett barnprogram. Ha inte sönder ägget! Åh, sjutton också, ägget gick sönder!

Det smarta komedin blir dummare och dummare ju längre tiden går ... och det finns TVÅ olika väldigt långsökta twists på slutet!

Men Game Night är ändå ovanligt bra och lyckad för en amerikansk komedi, den håller t.ex. betydligt högra klass (och högre fart) än Tag, som just nu går på bio, och det finns olika saker att skratta åt i filmen.

Som att Ryan ständigt är så ... korkad, men att han ändå lyckas ha rätt.

Som kärleksaffären mellan Ryan och hans irländska chef.

Som rivaliteten mellan de båda bröderna.

Som repliken, "ja, jag jobbar på Wall Street, jag säljer kokain till traders."

Ja, så kan man ju också jobba på Wall Street!

Mer långsökt är grannen som är jobbigare än Ove i Solsidan och att ingen ser att hunden Sebastian är en tjej-hund (och en helt nedblodad hund är inte roligt!)

Game Night förlorar lite i spelet på slutet --- men personkemin mellan Jason Bateman och Rachel McAdams är perfekt hela tiden. Liksom den mellan de andra två paren ... och mellan alla sex av huvudrollskaraktärerna. Man tror på att de är vänner, och då är i alla fall hälften av spelet vunnet.

BG

FILM: I, Tonya - Enastående biopic om konståkningsvärldens "bad girl"

Regi: Craig Gillespie

Film: I, Tonya
Manus: Steven Rogers
Medverkande: Margot Robbie, Sebastian Stan, Allison Janney, Bobby Cannavale m.fl.
Land: USA, 2017
Distribution: Nordisk Film

Aktuell: På DVD, BD och VOD

Minns du vem som vann OS-guld i damernas konståkning i det vinter-OS som just var?

Minns du vem som vann OS-guld i damernas konståkning i vinter-OS i Lillehammer?

Minns du Tonya Harding och bråket mellan henne och Nancy Kerrigan?

Svaret på de två första frågorna brukar bli nej och nej. Svaret på den tredje frågan brukar bli ja.

Filmen I, Tonya är ett mästerverk i genren sportfilm och genren "mockumentary" -alltså fejkdokumentär. Alla som intervjuas i filmen spelas av professionella skådespelare. Men de här människorna har alla sina förlagor i verkliga människor, det mesta har hänt på riktigt och alla de mest vansinniga sakerna har hänt i verkligheten.

Det finns mycket att säga om Tonya Harding - den verkliga Tonya var bäst i USA och näst bäst i hela världen och först i västvärlden med att klara av en trippelaxel. Hon var praktiskt taget oslagbar. Ändå såg de amerikanska domarna henne inte som en gudagåva till konståkningsvärlden utan som "white trash" något som katten släpat in. Hon var inte "rätt klass".

Andra tjejer köpte dyra kostymer.
Tonya sydde sina själv.

Andra tjejer köpte dyra pälsar.
Tonya gjorde en av kaniner hon skjutit själv.

Andra tjejer åkte till klassisk musik.
Tonya åkte till ZZ Top.

Andra tjejer hade amerikanska helylle familjer som stöttade dem.
Inte Tonya. Hon hade familjen som Amerika inte ville visa upp för omvärlden.

Därför fick hon för låga poäng inför OS-uttagningarna. Båda gångerna. Hon kom med ändå.

Tonya kom från ett skilsmässohem, hennes mamma var gift fem gånger och misshandlade henne, hennes styvbror försökte våldta henne när hon var femton och Tonya gifte sig med en man som också misshandlade henne.

Det var förresten han som låg bakom misshandeln på Nancy Kerrigan.

Tonya visste inte ens om vad hennes man hade för sig. Det skulle bli en "överraskning" för att visa hur mycket han älskade sin fru.

Det finns mycket man inte visste om Tonya Harding, man visste inte riktigt hur tufft och påvert och eländigt hennes liv var. Att hon åkt skridskor och vunnit tävlingar sedan hon var 4 år. Att hon tagit sig upp i toppen och blivit bäst i världen mot alla odds.

Det här är som filmen Borg men med en tjej i huvudrollen och utan garageport.

Det finns många, många, många som påpekar ör Tonya att det här är fel sport för en person med fel klass.

Verklighetens Tonya Harding var förresten ännu sötare och gulligare (och även yngre) och såg ännu mer sårbar ut än huvudrollsinnehavaren här, filmstjärnan Margot Robbie, som är från Australien, och som visserligen är filmstjärnesnygg på sitt sätt.

Det här är en av årets bästa filmer - den blev gjord mycket tack vare Margot Robbie som även producerat filmen - och den har vunnit och blivit nominerad till en mängd priser.

Allison Janney är enastående bra som Tonyas mamma - en roll som gav henne både en Golden Globe och en Oscar.

Tonya Harding i filmen säger att hon valde konståkning för att bli älskad --- hon blev i alla fall ihågkommen. Det är mer än var de flesta OS-guldmedaljörer blir.

BG

FILM: Avengers Infinity War - Största superhjältekoncentrationen någonsin i en film värd att se 103 gånger!

Hög superhjältekoncentration i Avengers Infinity War.

Regi: Anthony Russo, Joe Russo

Titel: Avengers Infinity War

Manus: Christopher Markus, Stephen McFeely

Medverkande: Robert Downey Jr., Chris Hemsworth, Mark Ruffalo, Chris Evans, Scarlett Johansson,

Benedict Cumberbatch, Tom Holland, Chadwick Boseman, Paul Bettany, Elizabeth Olsen, Anthony Mackie, Sebastian Stan, Letitia Wright, Dave Bautista, Zoe Saldana, Josh Brolin, Chris Pratt m.fl.

Land: USA, 2018

Distribution: Walt Disney Studios Home Entertainment

Aktuell: På DVD, BD och VOD, 27 augusti 2018

Aldrig förr har väl så många längtat så mycket och så länge efter en film ...?!

Om man inte har sett några Marvel-filmer innan, går det inte att hänga med i Avengers Infinity War. Men det här är ju en film för de redan invigda, och Marvel har byggt målmedvetet mot den här filmen i över 20 år nu ... Tanken svindlar. Det är SÅ HÄR man bygger upp ett universum. Och tar det ut i universum!

(Rädda världen på planeten Jorden börjar tydligen bli gammal skåpmat!) 

Och ... det är så här man pulveriserar ett universum ...

När det gäller att förhandla om löneförhöjning, så sitter de flesta av superhjälteskådespelarna mycket löst.

Det är inte många filmer som vågar låta skurken (eller antagonisten) triumfera, och ett sådant slut gör att publiken ser fram emot nästa del av Infinity War (den som INTE längre heter Infinity War del 2) ännu mer.

Innan premiären på Avengers Infinity War var frågan:

Hur ska alla superhjältar få plats i en och samma film?

Hur ska de kunna samarbeta?

Och vem ska dö?

Det sista var väl det mest omtalade ämnet innan filmen --- och Iron Man och Captain America toppade "gissnings listorna" på "vem ska dö". Det talades till och med om att Captain Americas död var med som "spoiler" i trailern.

Captain America och Iron Man är några av de få som superhjältar överlever filmen i någorlunda intakt form.

Captain America är på sätt och vis död --- men bara för att Steve Rogers är trött på sitt alter ego. Han är nöjd med att bara vara Steve Rogers nu! --- liksom hans bäste vän Bucky (också nedfrusen under andra världskriget) inte bryr sig om att vara The Winter Soldier längre, utan bara Bucky Barnes (fast han får ett nytt alias i Wakanda, som White Wolf --- han har haft sin rehabilitering där!)

Ryktet om Captain Americas och Iron Mans död är alltså betydligt överdrivet. De är två av de få superhjältar som överlever filmen.

Det är lättare att räkna upp de som överlever än de som dör. För de dör som flugor. Eller pulveriseras. Bokstavligen.

Men som Thor säger, när han sörjer Lokis död - "Han har varit död förut. Men han kom tillbaka"!

Och det verkar onekligen som om döden inte är för evigt i Marvels Universum. Folk kan återuppstå.

Och massor av nu döda hjältar är med i listan över folk som är med i Avengers: Infinity War – Part 2, den film som bytt namn till Untitled Avengers film.  Den här filmen slutar precis mitt i, med Thanos (skurken) på höjden av sin makt och eftertexten lovar "Thanos will return". Vilken ologisk eftertext, Thanos kan ju inte komma tillbaka och göra comeback, han har ju aldrig varit borta! ;D



Lost in Space - Iron Man, Spider-Man och Doctor Strange.


Thanos tar på det hela taget mest plats i filmen och han är en ganska tråkig gammal gubbe med stenansikte. Likaså styvfar till den gröna Gamorra och hennes blå styvsyster Nebula (båda är adopterade). Gamorra är helt klart favoriten från Thanos synvinkel. (Fast Nebula är roligare som karaktär - hon är konstant förbannad på någonting!)

Komplicerade familjer har tagit stor del i MCU innan, som brodersrivaliteten mellan Odins son Thor och Loki (adoptivbrodern till Odin) och Tony Starks / Iron Mans faderskomplex som han verkar föra över på Peter Parker / Spider-Man och så vidare.

I en scen jämför Thor och Peter Quill och Gamorra vem som har mest uppfuckad familj.

Det är faktiskt skitkul. Och det här är inte komedi som är effektsökeri, det är roligt bara genom att summera vad som hänt i tidigare filmer. Och vi som följt alla Marvel filmerna är ju med på skämtet.

Vad som gör att Avengers Infinity War fungerar så bra är att man aldrig driver med skurken Thanos (även om han ser fånig ut) eller handlingen (även om den också är fånig) utan vi som publik får ta det på allvar, och det vill vi ju, man SKA få leva sig in i filmen. Skämten finns där ändå och handlar om mer perifera saker. 

Handlingen i filmen går ut på att skurken Thanos ska samla alla stenarna "the infinity stones" för att få total kontroll över hela universum. De passar på hans specialdesignade handske. Man kan nästan höra temamusiken "gotta chatch them all!". Stenarna är dock farligare att samla på än pokémons, och inte lika smart gömda, för Thanos har jättelätt att hitta dem.

En sten fanns på Asgård (som gick under i filmen Thor Ragnarök), två av dem finns på jorden (Doctor Strange har en och Vision den andra), och resten finns på andra ställen i rymden. Gamorra är den enda som vet var själstenen finns, på planeten Vomir. (Planetens namn låter som Vomit. Men stenen är inte grön i alla fall ...)

Hjältarna sprider ut sig för att få tag på nya vapen mot Thanos och för att försvara olika stenar.

Det här är ett smart sätt att använda många superhjältar för om ALLA skulle springa omkring på samma slagfält skulle det kanske bli för rörigt och "för många kockar" till soppan.

Men även i små konstellationer är det uppenbart att superhjältarna har för många "alfa males" i sin grupp och de kan inte samarbeta och de grälar hela tiden.

Iron Man förolämpar Doctor Strange och undrar om han bara kan göra ballongdjur (alltså, som en trollkarl på att barnkalas). Doctor Strange påpekar att han är väl den förste som Iron Man träffat som INTE är en anställd som han kan bestämma över. De håller på att reta gallfeber på varandra, samtidigt som lille Spider-Man ger sig in i leken och retar upp dem båda två med sina popkulturella referenser, typiska för millenniumgenerationen. Däremot erkänner Iron Man att det är bra att ha någon på sin sida som sett många filmer ... Alien-referenser är superkul!

Spider-Man är en sådan karaktär som är naturligt rolig, men ändå den som man känner mest med. Stackars high-school-kid, vad har han gett sig in i?



Spider-Man och Iron Man träffar halva The Guardians of the Galxy - Drax, Peter Quill och Mantis.

Sedan drabbar trion samman med halva The Guardians of the Galaxy ... den mindre halvan av gänget halvan har redan följt med Thor, som de rättat flygande i rymden, för att fixa ett supervapen på en dvärgplanet. Men hur ska de de olika "hjältarna" kunna samarbeta och komma med en plan när både Iron Man och Peter Quill vill vara ledare? Och Doctor Strange är bara upptagen med att resa i tiden med sin tidssten och han går igenom 14 miljoner 605 olika versioner av tiden för att hitta en version av framtiden där de vinner.

Men frågan kvarstår --- varför samarbetar de båda gängen inte om att ta av handsken från Thanos genom att klippa av hela armen med en av Doctor Stranges ljuscirklar? (Det fungerade ju på Thanos underhuggare som de stred mot i New York i inledningen av filmen!).

Det funkade ju NÄSTAN att söva honom och bända upp fingrarna --- jo tills Peter Quill ger Thanos en snyting och väcker honom.

På det hela taget agerar The Guardians of the Galaxy som om de är med i en helt annan film än alla andra ....

The Guardians of the Galaxy filmerna har också en annan ton än resten av MCU och man stör sig inte så mycket på det när det är en separat film (med massor av popmusik och popkulturella referenser) som när det är en del i en annan film med en annan ton.



Avengers re-assemble - i landet Wakanda. Black Panther, Steve Rogers, Black Widow, Bucky Barnes m.fl.

På Jorden utspelar de flesta och de största scenerna sig i det fiktiva landet Wakanda. (Mindre scener utspelar sig i New York och Skottland).

Och där ser man att de BÄSTA mötena mellan superhjältar är INTE när man slänger ihop nya konstellationer utan när gamla vänner möts. Stege Rogers, Black Panther, Black Widow, Bucky Barnes ... De har så mycket historia bakom sig och starka vänskapsband (och så många filmer tillsammans!). Lägg till detta relativa nykomlingarna i gänget, Scarlet Witch och Vision, som har en söt kärlekshistoria (de passar verkligen bra ihop!) där hon försöker rädda honom hela tiden och han får vara "damsel in distress" (bra role-reversal!). Och så Hulken som varit lost-in-space under Civil War och som verkligen inte förstår varför Iron Man inte bara kan ringa till Steve Rogers för hjälp, "vaddå ni pratar inte längre med varandra? Vi angrips ju av onda utomjordingar!"

Hulken får också vara välkommen comic relief, när han fastnar som Bruce Banner och inte kan bli Hulken igen ...

Om ni saknar Ant-Man och Hawkeye --- de har husarrest sedan Civil War. Därför är de inte med. (Eller så är det för att de inte skulle gjort någon nytta i striden? I alla fall inte Hawkeye. En pilbåge verkar vara lite ... lamt. När man blir attackerad av onda aliens.)

Vad Ant-Man har haft för sig kan man just nu se på bio i Ant-Man and The Wasp. (Väldigt rolig film!) The Wasp kan mycket väl bli nyttig för del två av Infinity War. Liksom Captain Marvel --- ännu en kvinnlig superhjälte som vi fått vänta länge länge på att se i MCU.

Det är förresten ännu ett mysterium.

VARFÖR har inte Nick Fury ringt henne innan? Typ under filmen Avengers Age of Ultron? Eller i början av filmen? Rent logiskt om man befinner sig i filmerna värld håller det inte. OM man däremot befinner sig i marknadsförings-världen så är det ju helt klart att Captain Marvel liksom The Wasp ska ha sin egen solofilm först innan hon går in i Avengers. Vi vill gärna lära känna dem som soloartister innan de ingår i gruppen. De kan möjligen ha en liten cameo-roll först. Som Black Panther och Spider-Man hade först i Civil War innan de fick sina egna filmer. På så sätt slapp man origins-filmer ...

Saknas: Att Black Widow inte fått egen solo-film än! Hon är också grymt underskattad och underanvänd i filmerna ...

Saknas inte: en solo-film för Thanos med mer bakgrundshistoria. Behövs inte alls göras. Han tar upp så mycket plats här och man får massor av bakgrundshistoria här, t.ex. hur han hittade Gamorra och deras bakgrund tillsammans.

Bästa scen: när tre supertjejer gör gemensam sak mot onda utomjordingar som attackerar Wakanda.

Sämst: Den hyllade filmen Thor Ragnarök slarvas bort. Så många karaktärer byggdes upp under den filmen och sedan förstås hela rymdskeppet med ALLA karaktärerna på --- bara Hulken klarar sig till jorden och bara Thor räddas av The Guardians of the Galaxy. 

De måste ju komma tillbaka! (Sätt igång nu Doctor Strange, vrid på den där tidsstenen och få dem tillbaka BUMS!!!)

Så Korg, Miep, Valkyrie .... ALLA som man fick engagera sig i i förra filmen --- är de bara nu "lost in space" utan "final farwell"? De kan de inte vara! (Thor nämner inte ens att han blivit av med sin nya flickvän, han nämner däremot förlusten av Heimdahl och Loki). Det är ett ganska slarvigt sätt att göra sig av men massor av en hel rad karaktärer som en annan manusförfattare skrivit upp.Och dessutom avslöjas det att Loki aldrig varit ond, utan bara ett redskap för Thanos?! Är det någon som tror på denna revisionistiska historieskrivning? Det var mer logiskt i den första Avengers filmen ---- att han helt enkelt ville göra sin adoptivfar nöjd, med mordiska stordåd. Odin är inte direkt en fredlig person ...

Men som sagt. Med tidsstenen går det ju att återuppliva alla igen. Så vem vet, rymdskeppet kanske återuppstår och landar i Norge och så får alla nya lusekofter ...

Konstigare saker har hänt i MCU.




I väntan på nästa Avengers film kan man se den här många många gånger och få ihop fler och fler konspirationsteorier och teorier hur allt ska lösas ... För ingen kan väl på allvar tro att Thanos kan få vinna? 

OBS OBS OBS! Världsrekord på att se filmen på bio ligger på över 100 gånger ... det är definitivt billigare (och bekvämare) att se den 100+ gånger hemma! Med tillgång till proviant och sköna kuddar!

FILM: Peter Rabbit - Pelle Kanin - Fartfyllt med fluffiga och farliga kaniner!

Regi: Will Glück
Originaltitel: Peter Rabbit

Svensk titel: Pelle Kanin
Land: USA, Australien, 2018
Distributör: Sony Pictures

Aktuell: På DVD, BD och VOD

Kaniner. Söta och fluffiga och kommer och lämnar godisägg i trädgården lagom till påsk. Eller? Inte de här kaninerna. De är ett Oceans-11-team som länsar din trädgård helt och hållet!

Peter Rabbit --- som heter Pelle Kanin på svenska --- får hjälp av sina tre systrar och sin kusin Benjamin att överlista Mr McGregor och senare Mr McGregor junior.

Det hela är lite i stil med Ensam Hemmafilmerna, där djuren gillrar fällor i huset (och i trädgården) för den unge Mr McGregor, eftersom djuren ser trädgården som sin egen och vill ha bort inkräktaren.

Mr McGregor tar till sist till dynamitgubbar i kampen mot "skadedjuren" men i en inte-så-överraskande vändning i akt tre blir alla till sist vänner och flyttar till London och öppnar en leksaksbutik tillsammans.

Peter Rabbit och hans kumpaner är i filmen mycket mer sadistiska är sina litterära föregångare, och unge Mr McGregor är mycket mer våldsam än den gamle trädgårdsmästaren i boken. Och tar större plats. För stor plats. Han ska inte bara vara djurens motståndare, utan ska även agera kärleksintresse för grannen Bea, som älskar kaniner. De två rollerna går inte ihop, varken logiskt eller dramaturgiskt. Dessutom: trailern utlovar ju Fablernas Värld, en massa Roliga Djur!

Barnen i biosalongen är ganska tysta förutom när de gång på gång frågar "Varför gör han så?" om Mr McGregors allt mer ologiska agerande.

En kärlekshistoria mellan två helt irrelevanta människor är inte av intresse i en film där Gulliga Djur Utlovas.

Kärlekshistorier är på det hela taget väldigt långtråkigt i de flesta filmer och ännu mer långtråkigt än vanligt i en barnfilm.



Att allt fler tecknade saker ska bli "riktig film" med "kända skådespelare" är inte så bra. Det går inte att överträffa den tecknade versionen. Där finns ju den riktiga Peter Rabbit och hans systrar och alla de andra djuren --- och de lever i en värld som oftast är befriande fri från människor. För i den här Fabelvärlden är det ju djuren som är människorna, och hundar och katter går på visit till varandra och dricker te, och en grävling kidnappar kaninungar för att äta upp dem och två grisar rymmer tillsammans och lever lyckliga i alla sina dagar ...

Och grodan jobbar för att få mat, samtidigt som han försöker undvika att själv bli uppäten!

Det är en hård och tuff värld. Men helt utan sprängmedel.

Se upp Ocean's Eleven! Här kommer Peter Rabbit's Five

- och de ödelägger din trädgård, ditt hus och ditt liv på nolltid!

Böckerna utspelar sig föresten i det brittiska Lake Diskrict.

Där även filmen The Tales of Beatrix Potter utspelar sig, en film med djur, dans och musik och ingen dialog alls. Royal Ballet Comany i alla roller. En klassiker värld att ses om och om igen.

Den här filmen är signerad USA och Australien. Det märks.

Filmen försöker förmodligen att göra en Paddington men missar en uppenbar poäng: det fanns redan människor i Paddington böckerna, där var Paddington praktiskt taget det enda djuret (förutom Aunt Lucy) - men Peter Rabbits värld har alltid varit Djurens Värld. Att ta in nypåhittade människor som tar upp en massa speltid helt i onödan är ett stort misstag.

Tips för uppföljaren: Dumpa människorna, fokusera på Peter Rabbits tre roliga systrar!

Animeringen är så övertygande att man kan riktigt känna den fluffiga pälsen!

BG

FILM: Red Sparrow - Lawrence lyser utan Hungerspel

Dominika (Jennifer Lawrence) har en lyckad karriär som balettdansös, tills en tragisk olycka inträffar ...

Regi: Francis Lawrence
Titel: Red Sparrow

Manus: Justin Haythe baserat på romanen Red Sparrow av by Jason Matthews
Medverkande: Jennifer Lawrence, Joel Edgerton, Matthias Schoenaerts, Charlotte Rampling, Mary-Louise Parker, Jeremy Irons, Ciarán Hinds, Joely Richardson  m.fl.

Land: USA; 2018

Distribution: 20th Century Fox

Aktuell: På DVD, BD och VOD

Regissören Frances Lawrence är mest känd för Hungerspelen, skådespelerskan Jennifer Lawrence är mest känd för Hungerspelen. Nu har de två Lawrence (inte släkt) slagit sina påsar samman igen i spionthrillern Red Sparrow.

Någonstans i en dystopisk framtid ... Nej, jag skojar bara. Red Sparrow ska utspela sig i vår värld i och vår tid (fast lite i forntiden, man har fortfarande floppy discs!) men den här filmen ser mycket mer dystopisk ut --- och är mycket mer övertygande som dystopi --- än alla de så kallade dystopierna som nu plottras ut i parti och minut.

Här är känslan som i Orwell-romanen 1984, och även om det inte förekommer råttor i en tortyrscen, så finns här mycket obehagliga tortyrscener, och det är staten som begagnar sig av dem.

Små människor är bara brickor i ett spel. Och det enda en liten människa som Dominika kan göra är att lära sig spela spelet och att spela bäst av alla. Antingen det, eller så svälta ihäl eller dödas ...
Välkomna till de riktiga Hungerspelen!

Dominika har en briljant karriär som balettdansös, när en olycka sätter stopp för hennes karriär. Hon måste försörja sig själv och sin sjuka mor, se till att de behåller lägenheten, sjukvården och har mat på bordet ... och lösningen blir att bli en sexig spion, en så kallad sparrow.
Dominika får nytt namn, ny identitet och blir bäst i klassen.

Amerikaner föredrar blondiner ... Dominika byter hårfärg.

Hennes första uppdrag blir att förföra en amerikan (spelad av Joel Edgerton) ... men i hemlighet planerar hon också på att hoppa av.

Här finns också en historia om en mullvad högt upp i den ryska regeringen och vem kan det vara?
Är det en frealistisk film om spioneri? Nej, och sparrow-skolor har knappast existerat någonsin.

Men filmen ser realistisk ut, har snygga miljöer, en supervacker och övertygande Jennifer Lawrence i huvudrollen och allt utvecklar sig i en lagom eftertänksam takt --- istället för att brassa på med biljakter och slumpmässigt skjutande hela tiden.

Så när nästa James Bond diskuteras, kan Jennifer Lawrence komma upp på tapeten för huvudrollen. Hon är liksom i en klass för sig. Vilket material hon än får att agera i!

FILM: Mary och Häxans blomma - Charmigt och fartfyllt äventyr med kavat hjältinna!

Mary hjälper trädgårdsmästaren ... 

Regi: Hiromasa Yonebayashi
Svensk titel: Mary och Häxans blomma

Originaltitel: メアリと魔女の花 Meari to Majo no Hana
Manus: Riko Sakaguchi & Hiromasa Yonebayashi, baserat på The Little Broomstick av Mary Stewart

Land: Japan, 2017

Distribution: Njutafilms

Aktuell: Svensk biopremiär augusti 2018

Studio Ghiblis ande lever kvar! Leve Studio Ghibli! Och Studio Ponoc!

Sista Studio Ghibli verket någonsin blev När Marnie var där ... en helt oslagbar film, vacker och mystisk och spännande för alla åldrar.

Mary och Häxans blomma påminner mycket om När Marnie var där ... och har faktiskt samma regissör.

Studio Ghibli, den firade japanska animations studio som grundades av Hayao Miyazaki och gav världen mästerverk som Spirited Away och Min Granne Totoro ... och så klart, den nyss nämnda Marnie, må ha stängt sina portar. Men anden lever kvar, hur stark som helst i Studio Ponoc, som grundats av Ghibli veteranerna Hiromasa Yonebayashi och Yoshiaki Nishimura. Den här första produktionen från studio Ponoc production är en fil,ad version av The Little Broomstick by Mary Stewart - och engelksa klassiker med en japansk twist brukar ju vara en fullträff.

Filmen är lättsam, fartfylld, härlig, överdådigt animerad och har några överraskande "vändningar" --- som man sitter och väntar på om man sett När Marnie var där.

Man ska liksom aldrig underskatta den äldre generationen, mormor har dolda talanger, och hon har haft ett spännade liv som rebellisk ungdom ...

Här känner man igen teman från Ghibli filmerna Kikis Expressbud och Howl’s Moving Castle ... och så finns här ett kryddmått Harry Potter.

Inspiration från Kikis Expressbud ...
Som i sin tur inspirerades av Nils Holgerssons underbara resa!

Mary är en flicka som så gärna vill hjälpa till, men ingen vill ha hennes hjälp. Hon är klumpig och förstör det mesta --- och alla förväntar sig att hon ska vara klumpig och förstöra det mesta!

Som när hon vill hjälpa trädgårdsmästaren och hon knyter för hårt om blomstjälken så blomman går av. Mary hänger med huvudet och går därifrån.

(kommentar från barn i biosalongen: men VARFÖR knyter hon inte en blomma till och knyter lösare? bra kommentar! Man ska inte ge upp, man ska lära sig av sina misstag!)

Ge inte upp så lätt, Mary!

Så följer hon en lurig katt ut i skogen, hittar en magisk häxblomma och en flygande kvast och hamnar i en alternativ värld, en magiskola, där hon plötsligt är den bästa eleven någonsin och alla säger hur fantastiskt hon är!

Men det visar sig att det bara är häxblommans förtjänst. (Jag satt och trodde att Mary plötsligt blev fantastisk för att alla trodde att hon var fantastisk. Om alla förväntar sig storverk, levererar Mary, förväntar sig alla att hon ska vara klumpig och hopplös och i vägen ... ja, då är hon bara klumpig och hopplös och i vägen! Det är ett slags placeboeffekt!)

Mary får extra magiska krafter av Häxans blomma (som påminner lite om blåbär ...)

Mary har alltså bara häxkrafter så länge som blomman verkar (blomman ser ut som ett blåbär) och sedan måste hon ladda med nya krafter.

Det tillför spänning. någon som är oövervinnerlig och har krafter jämt blir ganska tråkig (som de där X-men kidsen vars skola jämt brinner ner). Mary är lite som Bamse - bara stark med dunderhonung och hur länge håller den innan det är dags att ladda om?

Det är tänkvärt att Mary klarar slutstriden utan krafter --- hon är bara sig själv.

Ett eko från Bamse poppar upp i medvetandet: "man kan inte alltid vara stark, men man kan alltid vara snäll".

Marys magiska krafter är tillfälliga - men inte hennes mod.

Marys snällhet är hennes styrka, hennes empati, och eftersom hon på sant Bamse-manér räddat alla små och stora djur från fångenskap och grymma magiska djurförsök kommer djuren sedan till hennes undsättning.

Ja, Bamse kunde till och med flyga med fåglarnas hjälp.

Kvasten i filmen har en härlig personlighet, liksom mormor, och så de båda katterna ...

Svaret på gåtan hur en svart katt kan ändra färg och bli grå: det är frågan om TVÅ katter som byter plats! Så enkelt, och så magiskt kul!

Mary i en tidlös saga.

Det finns drag av tidlös gammal folksaga över Mary och Häxans blomma. Mary är den Greta som får rädda sin Hans (här heter han Peter) från Häxans experiment. Det är inte en ugn han stoppas in i, utan en förvandlingsstation (som påminner om en ugn).

Att vara omagisk, när man slåss mot en varelse som livnär sig på magi, kan vara en fördel.

Mary är en superhärlig hjältinna!

Det är fascinerande att se hur barnen i den nästan fullsatta salongen hänger med och lever sig in i berättelsen ... och sitter kvar under HELA eftertexterna. Som mest består av vackra bilder på blommor och en trädgårdsbänk ... de är helt inne i filmen och de vackra bilderna och vill inte gå därifrån.

Mary talar inte ner till en ung publik.

Mary och Häxans blomma är en film som inte underskattar eller talar ner till en ung publik eller skämtar över hvuudet på dem (till skillnad från alla svenska och amerikanska filmer som är på bio just nu).

Att se något som Mary och Häxans blomma på svensk bio är mycket sällsynt.

Lika sällsynt som att hitta en häxblomma.

Eller att se en katt skifta färg.

Mästerkatten i stövlar har förresten en kul liten biroll i filmen!

Se även: När Marnie var där --- finns på DVD och BD från Njutafilms.

BG