FILM: Jumanji: Welcome to the Jungle - Jack Black som Bethany är årets roligaste filmkaraktär!

Jumanji: Welcome to the Jungle med Nick Jonas, Dwayne Johnson, Karen Gillian, Jack Black och Kevin Hart.

Regi: Jake Kasdan

Titel: Jumanji: Welcome to the Jungle
Medverkande: Dwayne Johnson, Jack Black, Kevin Hart, Karen Gillan, Nick Jonas, Alex Wolff,
Madison Iseman, Ser'Darius Blain, Morgan Turner, Mason Guccione, Colin Hanks m.fl.
Land: USA, 2017
Distribution: Sony Pictures Entertainment

Aktuell: Ny på DVD och BD och VOD: 28 maj 2018


Jumanji: Welcome to the Jungle är en trevlig och rolig film som hade biopremiär precis lagom till julhelgen. Det blev en av årets största biosuccéer - och mest oväntade. Till skillnad från Star Wars, Marvel, DC och alla andra stora filmer har Jumanji inget franchise i rymden. Förståsigpåarna förutsade att Jumanji skulle dränkas av Star Wars TLJ - men Jumanji låg faktiskt längre på tio-i-topp listan.

Jumanji är en härlig äventyrsfilm med ironi, humor, hög fart och hög igenkänningsfaktor (speciellt för alla spelnördar!) och den mixar nytt och gammalt - klassiskt matinéäventyr möter de spel som var inne på slutet av 1990-talet. Och Breakfast Club high school klichéerna går tydligen aldrig ur tiden.  Fast nu gäller det också att vara populär på instagram!

Jumanji: Welcome to the Junglehär passar som popcornfilm - här finns ironiska blinkningar till Indiana Jones filmerna med alla sina överdrivna filmer och en mini-homage till Robin Williams och originalfilmen (blinka och du missar det) men man behöver inte ha sett den första filmen för att gilla denna. Det här är något helt nytt som står för sig själv och det verkar för en gångs skull som om man inte försöker bygga upp en franchise, något som ska gå i evigheter. Filmen har ett slut! Spelet förstörs av en bowlingboll! Hurra! Bara det att man har lyckats göra en film med en början, en mitt och ett slut är helt underbart.

Något som också är underbart är hur filmen driver med de gamla high school klichéerna. För de fyra high school ungar som hamnar i videospelet Jumanji och förvandlas till sina avatarer tar alla med sig de egenskaper som de hade som tonåringar i den verkliga värdlen.

Oi vey! sa The Rock.

Det vanliga livet på high school

I den verkliga världen ser vi hur de är som helt vanliga high school ungar, sådana vi sett i de flesta filmer förr.

Alex Wolff spelar Spencer Gilpin, en spenslig, smart och nördig judisk kille som älskar att spela video- och dataspel (tur för gänget med tanke på vad som händer sedan!) och är rädd för ekorrar - ja, han är rädd för det mesta - och allergisk mot det mesta och har en regnjacka på även när det inte regnar.

Madison Iseman spelar Bethany Walker, den snyggaste tjejen i skolan och hon är helt beroende av sin telefon och att posta selfies hela tiden. Ett beroende som till sist leder till kvarsittning. (Man får inte använda telefonen under prov!)

Ser'Darius Blain passar som Anthony "Fridge" Johnson, a sportfåne och fotbollskille som blivit för populär för att vara vän med Spencer - utom när han kräver att han ska göra hans läxor åt honom. Fusket gör att både han och Spencer får kvarsittning.

Den hitintills okända Morgan Turner spelar Martha Kaply, en blyg och smart tjej som satsar allt på att komma in på Princeton. Och hon är inte intresserad av gympa alls. Något som leder till kvarsittning (det och att hon mopsar upp sig mot gympaläraren).

Städning med förhinder

Under den fruktade kvarsittningen ska de fyra egentligen städa ut ett gammalt förrådsrum, men under städningen hittar Spencer videospelet Jumanji i en låda med donerade saker - och det finns fem olika karaktärer att välja mellan. En av dem, en äventyrlig pilot, är redan upptagen. Men det finns flera kvar ... en till dem var!

Spencer väljer Dr. Smolder Bravestone, Fridge väljer Franklin "Mouse" Finbar, Bethany väljer Professor Shelly Oberon "det kurviga geniet" och så finns det bara en avatar kvar för den blyga flickan Martha att välja - det krävs en del övertalning men till sist tar hon den kvarvarande avataren: "killer of men" Ruby Roundhouse.

De fyra sugs in i spelet och förvandlas till sina avatarer. Martha är plötsligt en supersexig tjej i Lara Croft korta shorts och kort top. Hon trivs inte alls i kläderna och klagar på att de är opraktiska att ha på sig i djungeln. Hon spelas nu av Karen Gillian. Fridge är förskräckt över att ha blivit en halvmeter kortare - han spelas av Kevin hart, vars röst går upp i falsett hela tiden. Spencer har förvandlats till ett muskelberg - spelad av Dwayne "The Rock" Johnson. Men värst är det för Bethany - hon har blivit en medelålders överviktig man - Shelley visade sig vara smeknamn Sheldon. Hon spelas av Jack Black. Och han är så klart roligast i hela filmen. Han har aldrig varit så rolig som karaktären Bethany! Och Spencer är fortfarande orolig för alla sina allergier och allt annat och fortfarande rädd för ekorrar och allt annat ... fast han ser ut som The Rock!

Jakten på den gröna stenen har börjat ...

Oi vey! sa The Rock

Det finns en viss humor i hur den nördige lille killen fortfarande ser sig själv som en liten rädd mes och säger "oi vey!" när något går galet, när alla andra ser en oövervinnerlig Herkules-hjälte, han som är sänd för att rädda Jumanji.

Alla utvecklas genom sina avatarer. Martha får lära sig att det visst är bra med gympa och hon är plötsligt en expert på karate och dance fighting och blir den i gänget som slår ner flest motståndare. Fridge får lära sig vad det innebär att vara en lojal vän - för hans avatar lille Mouse är den lojalaste vän som finns. Och Mouse är ju helt utan fysiska förmågor, så Fridge får lära sig tänka istället. Spencer får lära sig att vara en ledare och att sluta vara rädd. och Bethany ... hennes resa är helt enkelt bäst.

När de träffar Nick Jonas, som spelar den mystiska piloten Seaplane McDonough (det visar sig att piloten är en avatar för Alex Vreeke, en kille som sögs in i spelet för 20 år sedan och som inte förstår att tiden gått eller att telefoner har utvecklats eller att Cindy Crawford inte är snyggast i världen längre) blir hon störtförälskad. trots att hon ser ut som Jack Black.

Jonas + Black = Sant!

Att se en kärlekshistoria mellan Nick Jonas och Jack Black är skitkul - men det är också rörande - speciellt när Bethany ger ett av sina egna liv. Hon har genom handlingen gång blivit osjälvisk och snäll och empatisk. Hon förklarar att det är för att hon blivit av med sin telefon. Alex kommentar om ordet "telefon" i framtiden betyder något annat ... är verkligen på på pricken roligt!

Bästa scenen är annars mellan Jack Black och Karen Gillian - när den snygga tjejen ska lära den nördiga tjejen att flirta och att "svassa". Det har man ju sett förr ... förutom att nu ser den snygga tjejen ut som Jack Black och den nördiga tjejen ser ut som Lara Croft!

Jumanji: Welcome to the Jungle är en sådan där film som alla generationer kan ha roligt åt, och det skrattas i biosalongen från början till slut. Men filmen innehåller också en hel del allvar - och när de fyra kommit tillbaka till sin vanliga verklighet är de alla förändrade, trots att de fortfarande ser ut som vanligt.

Styrka: Dance Fighting.

Leva livet på riktigt

De båda tjejerna är vänner på riktigt och Bethany bryr sig inte om sin telefon längre utan vill ut och campa istället och göra saker på riktigt i den verkliga världen. Hennes gamla kompisar är chockade.

Spencer och Fridge har blivit vänner på riktigt och Spencer och Martha, vars avatarer var förälskade, är förälskade även som vanliga tonåringar.

Jumanji är en film som firar den vanliga världens vanlighet - men det är den extraordinära världen som har gjort att ungdomarna börjat uppskatta sin egen vanliga värld!

Filmen har samma effekt - efter att skrattat och myst i ett par timmar är man redo att ta itu med den vanliga världens extraordinära vanlighet!

Det här är också en av de få gånger i modern popkultur (filmer, böcker, TV-serier etc.) som man får se en blond populär tjej "som svassar" framställas som sympatisk och empatisk. Och så spelas hon av Jack Black.

BG

FILM: Lego DC Super Hero Girls: Super-Villain High - Superkul underhållning med unga superhjältar!

Batgirl, Supergirl och Wonder Woman som Lego figurer i Lego DC SuperHero Girls

Lego DC Super Hero Girls: Super-Villain High är den fjärde långfilmen om DC Super Hero Girls och den andra i serien Lego DC Super Hero Girls.

Den släpptes digitalt 1 maj 2018 och på DVD 15 maj 2018.

Det finns många superhjältefilmer på bio - av varierande kvalitet - men den här filmen är roligare än det mesta!

Den har tempo, spänning, humor, ironi, en bra skurk, massor av karaktärer som interagerar mot varandra ...

DC har ibland fått kritik för att inte bygga upp sitt universum med tillräckligt mycket eftertanke. Det gäller inte Super Hero Girls DCU! Det är genomtänkt och skojigt och en frisk fläkt!

Tjejerna får både skurkrollerna och hjälterollerna (och rektorsrollen!). De får också komiska sidekick-rollen och rival-rollerna ... Kort sagt: allt som killar brukar få i superhjältefilmer. 

Tjejerna här tar allt - utom den utslitna flickvän-rollen. Man slipper sånt. Det är fokus på vänskap, kvinnlig vänskap och solidaritet, i den här filmen. Och ingen romance.

Och fast att filmen är grymt rolig, skratta högt rolig, har den en allvarlig baksida. För vad är det som gör att folk går över till skurk-sidan? I detta fall Super Villain High ... Är det för att de är onda? Eller missförstådda? Eller uttråkade? Eller för att de blir dömda och fördömda för fel saker?

Poison Ivy och Catwoman och Frosty är egentligen snälla tjejer, men när de gått över till fel skola utvecklar de fel sidor av sig själva ... Ja, Harley Quinn utvecklar egentligen inte någon fel sida, eftersom hon gör allt bara för att det är roligt. Typ bus och godis för en gång.

Det är upp till Wonder Woman och Supergirl och Batgirl och Green Lantern att rädda sina gamla kompisar från att bli skurkar på heltid --- och så måste de stoppa den riktiga superskurken Lena Luthor, och slåss mot 7 arga apor som representerar dödssynderna ... grymt kul! Den som heter Sloth (lättja) är t.ex. alldeles för lat för att slåss!

Som sidostory slåss Bumblebee och Katana om vem av dem som är bästa superhjälten ...

Men är det inte bättre att samarbeta? Eller är sparringen nyttig?

Det finns massor av olika intressanta karaktärer, alla tjejerna har väldigt olika personligheter.

Extramaterialet är hur kul som helst, bland annat när Batgirl och Supergirl försöker byta roller (men de kan ju inte byta personlighet) och Supergirl förstör allting - bland annat rektorns dator och Batgirls lilla jetplan (Supergirl är ju van att flyga utan flygplan). Men allra roligast är nog minifilmen när Harley Quinn drabbas av crazy chrystals --- något som gör vem som helst vansinnig --- men Harley förvandlas till en A+ student som läser Krig och Fred och jobbar ambitiöst med sina inlämningsuppgifter ...

Så går det för någon som är crazy från början! ;D

SuperHero Girls är väldigt bra för alla som älskar superhjältar - speciellt tjej-superhjältarna - och vill ha en riktigt kul stund med ett välbyggt universum. Ett Lego-DC universum!

FILM: Wind River - Starkt porträtt av ett indianreservat

Olsen och Renner bildar ett omaka jakt-par ...

Regi: Taylor Sheridan

Titel: Wind River

Manus: Taylor Sheridan

Foto: Ben Richardson

Medverkande: Jeremy Renner, Elisabeth Olsen, Gil Birmingham, Kelsey Asbille, Julia Jones, Teo Briones, Graham Greene m.fl.

Handling: Vi befinner oss i bitande kalla Wyoming, där viltvårdaren Cory Lambert spårar vilddjur som river boskap. En dag finner han det frusna liket av en ung kvinna som tillhörde traktens urinnevånare. Det visar sig vara Lamberts döda dotters väninna Natalie, vilket väcker smärtsamma minnen till liv. För att lösa fallet skickar FBI Jane Banner från Las Vegas-kontoret, som anländer i en vräkig Suv som är lika illa lämpad för vildmarken som Banner själv. Banner och Lambert utgör ett högst omaka par i jakten på mördaren.

Land: Storbritannien, Kanada, USA, 2017

Scanbox Vision

Jeremy Renner (Hawkeye) och Elisabeth Olsen (Scarlet Witch) har varit i åtskilliga Avengers-filmer - och de var på samma sida i Civil War. I den nya fraktionen av Avengers. Som inser att de gamla reglerna gäller inte.

I denna film spelar de utmärkta Renner och Olsen ännu ett omaka par som är ute efter hämnd - för de inser att de normala reglerna gäller inte på ett indianreservat. Och ingen verkar bry sig om en mördad indianflicka ... i alla fall inte FBI. Som ska utreda mord.

Wind River är ännu ett starkt manus av Taylor Sheridan, och det är även hans regidebut. Porträttet av indianreservatet Wind River, med dess djur och natur, är filmens största behållning. Det här är ett USA vi inte brukar få se. Ett som ligger långt bort ifrån de glittrande storstäderna ... 

Efter ett tag går tankarna till Three Billboards. Visst, ingen snö i den filmen, med det handlar också om att hämnas en mördad flicka. Och om man inte kan få tag i dotterns mördare, går det ju lika bra att få tag i en annan mördare, som mördat en annan flicka ... Ställföreträdande hämnd, liksom.

Båda filmerna är uppdaterade westerns. (I Wind River har snöskotrar ersatt hästarna, men vidderna är desamma).

Renner i Wind River och McDormand i Three Billboards gör båda två ett slags moderna John Wayne typer. Lite snack och mycket verkstad. Det gör upp en plan och håller sig till den.

Det enda felet med Wind River är att det är väldigt svårt att se en annan film efter denna  film ... för det är så få filmer som lever upp till denna nivå av spänning och isande intensiva bilder. 

Det är en film som blir kvar, och efteråt ter sig de flesta nya amerikanska filmer väldigt tama.

Renner och Birmingham i Wind River.

Wind River kan skryta med ett vackert foto med ovanliga och natursköna bilder av Ben Richardson och filmens soundtrack har med imponerande originalmusik av Nick Cave och Warren Ellis.

Tänkvärt 1: Det här är första gången sedan Twilight-serien som "native americans" fått någorlunda stora roller i en någorlunda stor film ... Snacka om bortglömd minoritet. Även i skådespelarfacket.

Tänkvärt 2: Gil Birminghams karaktär håller ett litet tal om att han hittat på sin egen ansiktsmålning. För det finns ingen kvar som kan lära honom hur de egentligen ska se ut. Traditionerna dör ut. Med människorna som blir utrotade, på ett eller annat sätt - genom marginalisering, genom droger, genom brott ... Det finns många sätt att begå mord på. Och folkmord.

FILM: Wonder Wheel - Magiskt ljus av Vittorio Storaro faller på en lysande Kate Winslet

Kate Winslet spelar servitrisen Ginny i Wonder Wheel.

Regi: Woody Allen
Foto: Vittorio Storaro
Titel: Wonder Wheel
Medverkande: Kate Winslet, Justin Timberlake, Juno Temple, Jim Belushi m.fl.
Land: USA, 2017
Scanbox Vision

Kate Winslet är överjordiskt vacker. Och en lysande skådespelerska. I filmen Wonder Wheel är hon närmast självlysande. Vittorio Storarors ljussättning av hela Wonder Wheel är så kärleksfullt och omsorgsfullt gjord.

Varje film som Storaro stått för fotot på är något alldeles enastående. 1900. Dick Tracy. Tosca.
Hans bredd när det gäller att välja genrer är stor - men man känner alltid igen storheten i ett Vittorio Storaro foto!

Storheten i manuset ... är det sämre bevänt med. Woody Allen har börjat kopiera och plagiera sig själv, alldeles för många gånger.  (Winslets roll är t.ex. en kopia av Cate Blanchets Oscarsbelönade roll i Blue Jasmine). Berättarrösterna är irriterande. När det är vackra bilder vill man njuta av dem --- och ingenting är mer irriterande än en film som inte kan visa vad den vill säga utan måste ha en berättarröst! Show! Not tell!

Det blir ännu sämre av att det är Justin Timberlake som står för berättarrösten. Han är den obligatoriske självgode författaren som är med i så många Woody Allen filmer ... Och han klarar inte rollen.

Manuset som diskuterar dramatik och dramats regler grundligt, klarar själv inte av dramatiken och den klassiska "story arc" som ett drama kräver. Det rinner bara ut i sanden. Ironiskt med tanke både på temat och med att berättaren är en livvakt, Kung av Sand, som mest av allt sitter på sin tron (badvaktstornet, på en strand, full av sand ... och väntar på regniga dagar. För det är då han kan smita från jobbet och vara med sin käresta ...
En av dem i alla fall. Han får ihop det både med Ginny (Winslet) och hennes styvdotter Carolina (Temple) som är på flykt från maffian.

Det är dramats svaghet. VEM vid sina sinnens fulla bruk flyr från maffian genom att ta till Cony Island? Det är liksom så lätt att hitta Carolina, eftersom ...
A) Hon är hos sina föräldrar (pappa och styvmamma)
B) Hon jobbar på samma ställe som styvmamman
C) Hon försöker inte gömma sig det minsta övertygande, utan jobbar som servitris, går på kvällskurser för att bli engelsklärare och dejtar en massa olika killar. Inklusive Timberlakes badvakt.

The Sopranos i sin svarta maffiabil har ett lätt jobb att hitta henne och likvidera henne.

Och så pratas det så mycket om "tragic flaw" men det är bara de båda kvinnornas "tragic flaw" som diskuteras och de "straffas" (Carolina med döden) på olika sätt --- men Timberlakes bortskämde drama-badvakt kommer undan. Scot free. Han verkar inte ens inse att det är han som ställt till med allt. Först genom att dejta två kvinnor i samma familj. Sedan genom att lämna Carolina på en pizzeria, där det är lätt för maffian att fööja henne och döda henne. Han kunde åtminstone skjutsat henne till ett säkert ställe efteråt.

Det är nästan omöjligt för världspressen att inte dra paralleller till Woody Allens privatliv --- först gift med Mia Farrow, sedan anklagad för att förgripit sig på dottern Dylan Farrow och sedan gift med hennes adoptivdotter .... 35 år yngre än Woody Allen själv.

I filmen anklagas Ginny för att vara sjuk i huvudet när hon påstår att maken har ett onaturligt förhållande till Carolina (det har han) - sug på den du, Mia Farrow! verkar manuset säga.

Woody Allen verkade bli rejält tilltufsad av #MeToo skandalen --- med de viktigaste "anklagelserna" var förmodligen att Allen inte är en bra regissör. Det framkom av många intervjuer att skådespelarna får regissera sig själva. Cate Blanchett intygade att hon inte fick någon regi alls, utan fick regissera sig själv till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll.

Allens storhet är alltså att dra till sig stora stjärnor som kan regissera sig själva?

Det verkar i alla fall som det i Wonder Wheel. Kate Winslet är lysande, alldeles lysande! Även utan Vittorio Storaros magiska ljus Hon flyger som en fågel med rollen.

Justin Timberlakes badvakt sjunker däremot som en sten. Det blir ett rejält magplask. Han behöver regi (som i The Social Network) för att klara av en film.

Visst har även han nytta av Storaro-ljuset, han är alltid till hälften i skuggan, vilket är en fördel (och symboliserar den mörka sidan).

Men 1950+-tas pastisch med Vittorio Storaro foto är inte det sämsta man kan få --- det här är en av årets vackrast fotograferade filmer. Definitivt sevärd. Sevärd bara för Kate Winslet förresten! Hon gör aldrig en dålig rollprestation.

Men manuset, och slutet ... Suck.

Hur kan man missa öppet mål? Manuset skulle ha låtit den lille pyroman-ungen (Ginnys son) bränna ner den odräglige badvaktens torn --- hans piedestal av trä --- som slutbild.

Det hade varit ett passande slut.

Både rent symboliskt och som straff för den uslaste karaktären i historien.

FILM: Downsizing - Älskling jag krympte Matt Damon!

Matt Damon är ovanligt grå och tråkig och osympatisk i Downsizing.

Regi: Alexander Payne
Titel: Downsizing
Manus: Alexander Payne, Jim Taylor
Medverkande: Matt Damon, Christoph Waltz, Hong Chau, Kristen Wiig, Udo Kier m.fl.
Land: USA, 2017
Distribution: Paramount Pictures

Älskling jag krympte barnen! (gammal halvdöd komedi). Älskling jag krympte Matt Damon! (ny stendöd komedi). Framförallt: Krymp dina förväntningar rejält! Helst till storleken av en vattenmolekyl.

Alexander Payne har gjort utomordentliga filmer som Sideways och Nebraska. Och så det här bottennappet. Vad som ser ut som en kul idé på pappret (och på affischen) blir inte det minsta kul på film och Kristen Wiig (känd från Ghostbusters) får inte vara rolig alls - hennes roll schabblas bort som svekfull fru, och så får Matt Damon leta rätt på en snäll, färgad flyktingkvinna istället. Som blivit krympt mot sin vilja. Varför? Legolandet där de bor var ju till för lyxliv? Skickar de dit några fattiga unga kvinnor också för männens skull, så de har någon att "rädda"?! Ingen logik finns i filmen och ingen vettig dramaturgi ... en sci-fi värld måste byggas upp konsekvent.

Hur ska miljön räddas om man krymper folk? Hur tjänar man på det om även djuren är krympta? Och veteaxen? Och riskornen? Och om allt är vanlig storlek ... Hur ska folk skörda ris och vete som är stora som mammutträd?

Man har inte tänkt igenom någonting här! Inklusive vilken genre man vill köra! Totalt ointressanta karaktärer, pretentiös och intetsägande film, totalt slöseri med tid, Matt Damon har aldrig varit sämre (och han har gjort en del bottennapp i sina dagar), massor med new age flum och en virrig Rolf Lassgård som håller pinsamma tal ... och ska spela norrman.

Är detta ett skämt? Norrmansskämt? Nix. Och det är inte roligt. Sämsta slutet någonsin.

Missa gärna.

Se hellre om Al Gores miljöfilmer igen - An Inconvienient Truth och An Inconvenient Sequel. 

Satsa inte smått.

Tänk stort!

SCEN: Peter Jöback och Med Hjärtat som Insats

Den 20 september har Peter Jöbacks show ”Med Hjärtat Som Insats” premiär på Cirkus i Stockholm. Vi kan nu avslöja vilka sju personer som kommer att skapa magi tillsammans med Peter i ”cirkusmanegen” i höst. Peter har själv valt ut sin drömcast som kommer att komplettera honom i denna popteater. Det är en mångfacetterad ensemble med sju färgstarka artister där alla har något unikt att tillföra showen. Låt oss presentera Marianne Mörck, Jens Hultén, Elin König Andersson, Gunilla Backman, Frida Öhrn, Karl Noremo och Daniel Mauricio.

”Jag känner mig oerhört förväntansfull inför min största egna show hittills på fast scen. Att dessutom få möjligheten att dela resan med denna spännande och talangfulla handplockade ensemble känns fantastiskt och inspirerande” säger Peter Jöback.

MARIANNE MÖRCKHon är i grund och botten en operasångerska och har bland annat sjungit titelrollen i Carmen ochGlada Änkan mot Jan Malmsjö. Med åren har hon blivit en av våra mest folkkära artister och skådespelerskor. Mörck har också haft flera regissörsuppdrag inom operan, bland annat på Göteborgsoperan, Malmö Opera och Drottningholms Slottsteater och Dalhalla men även internationellt med uppsättningar i Finland, Sydkorea och på Estniska Nationaloperan i Tallinn. På filmduken känner vi igen henne från Wallander-filmerna och senast i tv-humorserien Bonusfamiljen och nu Sjölyckan. Marianne Mörck och Peter Jöbacks vägar korsades för första gången när Peter gjorde sitt genombrott som ”Robert” i Kristina från Duvemåla där Marianne spelade ”Fina-Kajsa”. Ett kärt återseende blev det då de båda flyttade in som två av stjärnorna på slottet i tv-serien med samma namn.

JENS HULTÉN
Han gjorde sin filmdebut 1997 i Daniel Fridells film Under Ytan och fortsatte till en början i bland andra tv-serierna Skilda Världar, Emma åklagare, Insider och Graven. Jens Hultén fortsatte sedan skådespeleriet med roller i kriminalseriernaBeck, Irene Huss, Kommissarie Winter, Fjällbackamordenoch är kanske främst igenkänd för sin roll som ”Seth Rydell” i Johan Falk-filmerna. Peter Jöback och Jens Hultén jobbade tillsammans 2005 när de båda medverkade i Cabaret på Tyrol där Peter var medproducent och spelade rollen som The MC. Hultén har även spelat i filmerna "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” och uppföljaren "Hundraettåringen som smet från notan och försvann". Internationellt har han setts som en av Silvas män i den 23:e James Bond-filmen Skyfall 2012 och 2015 spelade han mot Tom Cruise i Mission: Impossible – Rouge Nation.

GUNILLA BACKMANDet var som sångerska som Gunilla Backman började sin karriär och hon musikaldebuterade som "Liesl" i Sound of Music - syster till "Kurt von Trapp" som spelades av Peter Jöback. Som en av Sveriges största musikalstjärnor har Gunilla även medverkat i bland annat Jesus Christ Superstar och hon spelade huvudrollen ”Donna” i den svenska uppsättningen av ABBA-musikalen Mamma Mia!. Gunilla har medverkat i Miss Saigon i London och i Les Miserables i både tyska Duisburg och London. På filmduken har vi sett Gunilla Backman som senast i Beck: Sjukhusmorden och i tv-rutan har hon figurerat i program såsom Doobidoo och Så ska det låta.

FRIDA ÖHRNFrida Öhrn är en sångerska och låtskrivare och 2007 med gruppen Oh Laura blev hon rösten i låten ”Release Me” som blev en stor hit världen över. Hon gav tillsammans med Bo Sundström ut tonsatta dikter av Pär Lagerkvist 2007 - samma år som hennes band Cookies n’ Beans släppte sitt debutalbum. Det countrypop-band som Frida Öhrn startade tillsammans med Charlotte Centervall och Linda Ström som vi bland annat sett tillsammans med Peter Jöback på hans julkonsert ”Jag kommer hem igen till jul”. 2016 startade hon sitt egna skivbolag och tog första steget som soloartisten Öhrnmed singeln ”What Are You Waiting For” och senare sitt kritikerrosade soloalbum ”Bang Bang”.

ELIN KÖNIG ANDERSSONAkrobatartisten Elin König Andersson har rest och uppträtt i Europa och USA. 2010 hänförde hon publiken i tv-programmet Talang och tog sig ända till final med det ena mer spektakulära akrobatiknumret än det andra. Elin har medverkat i Mamma Mia! The Party på Tyrol i Stockholm och vi har tidigare sett henne i Joe Laberos show och som medlem i show-gruppen Burn Out Punks,vilkas främsta uttrycksmedel är cirkus, eldkonst och galen komedi med varumärket ”bensinindränkt-punk-rock n ‘roll”.

KARL NOREMOKarl Noremo är i grunden dansare och sångare och i dansen svänger han sig mellan stilar såsom Ballett, Street, Ballroom och Jazz. Efter att ha utbildat sig på American Musical Theatre Academy i London har Karl medverkat i flertalet föreställningar där såsom ELEGIES, String of Pearls och Sweet Charity. Senast spelade han Billy Elliot i Stockholms Stadsteaters uppsättning 2017 där han hänförde publiken med sin uttrycksfulla dans.

DANIEL MAURICIOSom 18-åring började Daniel Mauricio balettakademien i Göteborg och han har alltid ägnat sig åt dansen men hittade senare hem inom musikalvärlden där han även fick sjunga. Daniel debuterade i The legend of the Lion King på Disneyland i Paris vilket i sin tur ledde till att han fick en roll i musikalen med samma namn på West End i London. Efter detta har han bland annat medverkat iChicago i Köpenhamn, West Side Story på Göteborgsoperan. Senast på teaterscenen gjorde Daniel rollen som ”Matumbo” i The Book Of Mormon i Olso.

Missa inte "Med Hjärtat Som Insats" på Cirkus i höst

Showdatum: Premiär den 20 september kl. 20.00. Därefter spelas föreställningen torsdag till lördag hösten 2018.
Biljettalternativ: Dinnershow-biljett inkl. middagspaket eller endast showbiljett
Föreställningens längd: 100 minuter
Boka biljetter via Showtic här

"Med hjärtat som insats” produceras av: 2Entertain, Live Nation, Vicky Nöjesproduktion i samarbete med Sinclair Entertainment.

FILM: Django - Django Reinharts liv som musikalisk upprorshandling i fransk biopic

Regi: Étienne Comar

Titel: Django (2017)
Medverkande: Reda Kateb, Cécile de France m.fl.
Frankrike, 2017
Njutafilms

1943. Någonstans i Ardennerskogen leker barn. Plötsligt blir de skjutna till döds. Fler människor flyr för sina liv och vid lägerelden skjuts en blind sångare och gitarrist. Han var Django Reinharts stora idol som barn.

Vi ser inte de som skjuter. Men vi förstår. Inga överlevande. Romer skjuts, bränns inne eller tas till koncentrationsläger.

Samtidigt i Paris går "den levande legenden" Django Reinhart på scenen - mycket sent, han har varit ute och fiskat i floden Seine. Fångsten ska bli middag.

Django Reinhardt och Franska Hotkvintetten slog igenom 1934 och när filmen börjar är Django en uppskattad musiker i Paris under andra världskriget. Även bland de tyska ockupanterna. Vi ser ett hav av nazistuniformer och Django säger att han inte är så noga med vem som lyssnar på honom. Alla har rätt till bra musik.

Django är övertygad om att alla älskar honom - men är det ändå inte självmord att bege sig till Tyskland, för en fransk-belgisk-romsk jazzmusiker? Listan över vad han inte får göra på konserterna är längre än listan på vad han får göra.

Omgivningen inser före Django själv att han inte är skyddad av sin stjärnstatus.

Så småningom planeras en flykt till Schweiz, till friheten. Men det tar tid. Mesta delen av filmen står Django vid en sjö och fiskar och ser bister ut. Han kommer inte över sjön till Schweiz idag heller. Han komponerar vid kyrkans orgel och det som han komponerar blir sedan känt som rekviem för alla romer som dog under andra världskriget.

Klimax i filmen är en flyktscen under ett musikunderhållningsnummer - som taget från Den Stora flykten eller Mupparna eller Sound of Music. Fast småskaligt. En engelsk flygare ska smugglas över gränsen. Django ska distrahera tyskarna. För alla älskar ju hans musik.

När det gäller rollbesättningen så spelas alla romer i filmen - utom Django själv (som spelas av Reda Kateb) - av romer.

Som så ofta när det gäller biopics tar man sig ofta friheter med sanningen för att det ska bli dramatiskt --- i filmen lyckas Django fly till Schweiz, under stor dramatik. I verkligheten kom han aldrig in i Schweiz, utan avvisades vid gränsen och fick slokörat bege sig tillbaka till Paris igen. En sådan dramatisk kurva är knappast filmisk, verkar man ha tänkt, och se här, flykten till Schweiz lyckas, precis som slutet av Den stora illustionen. Cinematiskt vackert plumsande genom snö, och så är huvudpersonen i säkerhet.

Kärnan i filmen är Djangos uppvaknande från "jag gör bara musik och spelar för vem som vill lyssna" (inklusive nazister som mördar romer) till upprorsman och medlem av La resistance --- motståndskvinnan Louise de Klerk, spelad av Cécile de France, omvänder honom till den rätta, medvetna vägen. Karaktären Louise de Klerk är mycket löst inspirerad av den verkliga motståndskvinnan Maggie Kuipers. Men om hon i verkligheten hade ihop det med Django ... är hitintills okänt. Det är förmodligen helt och hållet en fiktion.

Rekviemet av Django Reinhart fanns och uppfördes vid krigets slut även i verkligheten --- men i verkligheten har det mesta av noterna gått förlorade. Tyvärr.

Django är en lågmäld och ofta långsam film --- inte helt sann som biopic betraktad, men den lyckas leverera en sanning i alla fall. Om romernas situation under andra världskriget och filmes epilog, då Djangos rekviem spelas och verkliga offer visas på bild i ett allt större collage, är berörande.

Django är en fantastiskt bra film. Om musiken som förströelse, som glädjekälla, som tröst och som upprorshandling. Och som minnesmärke.

BG

FILM: Jean Gabin Masterpiece Collection - Fransk filmhistoria när den är som bäst!

SKÅDESPELARGIGANTENS BÄSTA FILMER, FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ DVD I SVERIGE!

Studio S presenterar stolt de allra bästa filmerna med den franske skådespelargiganten och nationalikonen Jean Gabin (1904-1976) – för första gången på dvd i Sverige!

Praktverk som inte bara är Jean Gabins bästa filmer, utan tre av de mest hyllade franska filmer som gjorts överhuvudtaget.

Samtliga av dem totalförbjöds av nazisterna under ockupationstiden, men ges nu ut i originalversionerna. Digitalt restaurerade.


DAGEN GRYR

En beväpnad fabriksarbetare barrikaderar sig på vinden i ett hyreshus efter att ha anklagats för mord, samtidigt som huset omringas av poliser och en hätsk folkhop. Banbrytande för sitt sätt att använda återblickar och nyinspelad i Hollywood som Lång natt (1947) med Henry Fonda.


DEN STORA ILLUSIONEN

Antikrigsfilm som nazisterna kallade ”Filmkonstens fiende nr 1”. Om en grupp franska fångar under första världskriget som planerar att fly samtidigt som de blir vän med en kultiverad tysk officer (Erich von Stroheim). Bygger på en sann historia som Jean Renoir (själv lägerfånge under kriget) fått berättad för sig. Filmen Oscarnominerades till Bästa film och finns på de flesta kritikers listor över historiens främsta verk.


DIMMORNAS KAJ

En efterspanad desertör försöker lämna landet via La Havres dimhöljda hamnkvarter, men dras in i en ödesdiger mordintrig av en vacker kvinna. Genombrottet för Gabins motspelerska, blott 18-åriga Michèle Morgan, som jämfördes med en ung Garbo.

Marlene Dietrich och Jean Gabin - ett omsusat kändispar.

Frankrikes stora stjärna

Skådespelaren Jean Gabin var notoriskt svår att arbeta med, var känd för sin stormiga romans med Marlene Dietrich hade en kort Hollywood karriär, blev krigshjälte under andra världskriget (istället för att stanna i Hollywood) och gjorde fransmännens deckarfavorit numer ett, Kommissarie Magiret, rättvisa på vita duken. Dessutom han Jean Gabin medverka i flera av fransk films största klassiker. Tre av dem har nyligen restaurerats av Franska filminstitutet och ges ut i en praktisk boxförpackning med massor av extramaterial. Jean Gabins filmkarriär har aldrig sett förr sett så lysande ut, eller blivit så analyserad.
Den svenska utgåvan har givetvis svenska texter som tillval till alla filmerna.

De tre utvalda filmerna är: La grande illusion, La quai de brumes och Le jour se leve. Eller på svenska: Den stora illusionen, Dimmornas kaj, Dagens gryr.

Vem vill inte efterlikna idolen Gabin?

I gamla svenska komedier, typ pilsnerfilmer (som är gjorda samtidigt som dessa franska dramer) försöker hjältarna ofta efterlikna "Jean Gabin" - han var ju grabbarnas idol och dessutom känd för att vara stilig. Varför inte försöka efterlikna honom och sedan är det bara att "get the girl". Så fungerar de flesta svenska (och amerikanska) filmer på den tiden.

Men inte en enda stor "Jean Gabäng" film fungerar på det sättet.

"Boy meets girl, boy loses girl, boy gets shot."

Inte riktigt den story arc man eftersträvade i den tidens säljande svenska filmer. Eller i den tidens Hollywood storsäljare och klassiker.

Men franska filmer är ett helt annat kapitel. Den franska publiken verkar inte haft något emot att strömma till biograferna för att se kvalitetsdramer med filosofiska diskussioner, mörka tankar, olyckliga kärlekshistorier och slut där de båda älskande inte får varandra. Som i Dimmornas kaj, Dagen gryr och även Paradisets barn.

Paradisets barn är inte en Jean Gabin film, men dock en film av samma regissör och samma manusförfattare och med ett liknande slut - att de båda älskande skiljs åt för alltid.

Poetisk realism

Jean Gabins roligaste film är Den stora illusionen i regi av Jean Renoir. Det här klassas som krigsfilm - vilket kan avskräcka en del filmälskare - men det här är krigsfilm utan en enda krigsscen!

Det är också en av filmhistoriens roligaste filmer.

Den största delen av filmen utspelar sig i olika fångläger - och vi får se en lång rad av "grävande" scener och misslyckade "prison break" scener.

Jean Gabins karaktär Löjtnant Maréchal och hans överordnade Kapten de Boeldieu blir nedskjutna och tillfångatagna redan i filmens inledning - varpå de blir bjudna på middag av den tysk,Kapten von Rauffenstein, som sköt ner dem och han ber till och med om ursäkt att Löjtnant Maréchals ena arm är skadad. En av tyskarna med lägre rank skär upp köttet till honom, mycket artigt. De båda överordnade Kapten de Boeldieu och Kapten von Rauffenstein (tysken och fransmannen) finner varandra direkt, de har gemensamma intressen och gemensamma bekanta och har till och med dejtat samma tjej under olika tidsperioder. Det verkar som om "nationsgränser" bara är påfund av högt uppsatta styrande - de som ingår i trupperna har inget emot att umgås med varandra och de har heller inget emot varandra.

Gentlemän - inte soldater

Gentlemän, inte soldater - War Horse är baserad på Morpurgos kända bok.

Filmen är gjord 1937 och handlar om det stora kriget - "the great war" - alltså det som idag är känt som första världskriget. Det hade inte varit något andra världskrig än, men det låg i luften. Den stora illusionen är inte en krigsfilm, det är en antikrigsfilm.

I en nutida antikrigsfilm War Horse (baserad på Michael Morpurgos bok) slås det fast att första världskriget var det sista kriget där folk var gentlemän i första hand och soldater i andra hand.

Den franske officeren förkroppsligar detta ideal ända ut i de vitbehandskade fingerspetsarna. Han är övertygad om alla människors lika värde, han framhåller alla fransmäns lika värde i ett samtal med en tysk, alltså ALLA i det rum där han bor i det nuvarande fånglägret --- vilket filmåskådaren VET inkluderar en svart person och en invandrad jude (vars föräldrar är från Danmark respektive Polen).

Mot antisemitism

Det hade behövts någon som den franske överklass-kaptenen under andra världskriget, som lugnt och sansat och med gentlemannamässig auktoritet pratat lite vett med Hitler och de andra tyskarna. Han förkroppsligar idealet en "officer och gentleman" ända ut i de vitbehandskade fingerspetsarna.

Filmmakarna bakom Den stora illusionen visste att det låg krig i luften igen och att antisemitismen hade fått grogrund i Europa. Därför har de dragit sitt stå till stacken - i det absolut populäraste mediet (film) har de med en positivt tecknad karaktär som predikar allas lika värde. Och ännu viktigare: man har med en judisk karaktär som presenteras som trevlig, generös, pålitlig, en lojal vän och mycket mycket fransk - Löjtnant Rosenthal (spelad av Marcel Dalio).

Lyxiga matpaket för fransmännen

Rosenthal berättar utan omsvep att hans föräldrar är från Danmark respektive Polen så han är naturaliserad fransman, men han anser ändå sig ha rätt att försvara de tre stora gods och alla andra familjeklenoder de redan köpt på sig --- inklusive ett galleri fullt med förfäder!). Den nyrike mannen bjuder på sin proviant som kommer i stora paket från hans familj - det räcker till alla fransmännen i hans rum - och de äter och dricker som kungar och adelsmän. Bästa konjaken, bästa gåslevern, bästa makrillen ... Läckerheterna (och de läckra dryckerna) passerar revy, de äter helt klart bättre än sina fångvaktare ... och så klipps det till tyskarna där de sitter och petar i sig oaptitlig sauerkraut!

 Löjtnant Maréchal lär sig en fras på hela tiden i fånglägret och det är inte "saurerkraut" utan orden "streng verboten". Det upprepas ofta!

Fantastiska flyktplaner

Det finns många otroligt roliga scener i Den stora illusionen --- och många har blivit kopierade i alla möjliga senare tiders filmer, som scenen med sången marseljäsen (som retar upp tyskarna) i i klassikern Casablanca och scenen med tunnelgrävandet och den stora showen som avledande manöver i The Muppets on Tour.

Humorn är ofta lågmäld med träffsäker. Som när de olika fångarna ska rotera fångläger precis när de frågat klart sin flytktunnel. Maréchal tar på sig med farofyllda uppdraget att informera de nya fångarna om att tunneln i deras rum är färdig och klar under golvbrädorna --- men de nya krigsfångarna är engelsmän och förstår så klart inte ett ord av vad han säger.

Ett av fånglägren i filmen är en gammal anrik borg och en fransk medfånge med stort historiskt (och arkitektoniskt) intresse informerar hela tiden Maréchal om vilket århundrade som olika delar har byggts och tillägger även vilken stil det är och så vidare --- som om de vore turister på utflykt till ett exotiskt resmål.

Det var en gång en svältande sjöman ...

När Löjtnant Maréchal och Löjtnant Rosenthal har flytt och nästan svälter ihjäl sjunger de den klassiska franska barnvisan Il etait un petit navire (det var en gång en liten sjöman) --- tills de kommer på att texten handlar om svältande matroser som funderar på att äta upp varandra --- och det är inte en så passande sång att sjunga när de själva håller på att svälta ihjäl.

Räddningen blir en gammal bondgård där en änka bor själv med en liten dotter. Hon bryr sig inte om att ange krigsfångarna --- och hon bryr sig inte om kriget heller --- de får arbeta på gården istället och äta upp sig och tillfkrriksna.

När det blir jul och den lilla flickan vill äta upp det lilla jesusbarnet i krubban ("en av mina släktingar", påpekar juden) säger  Maréchal de tyska orden han kan "streng verboten" --- på skämt. Hon får äta upp Josef istället ...

Triumf eller nederlag?

Lottes man har försvunnit i kriget ---- liksom alla hennes bröder. Hon visar upp bilder av dem och vid vilka slag de stupade. Alla slagen hon räknar upp räknas som stora tyska triumfer under det första världskriget. Men för Lotte är det inte stora tyska triumfer, det är bara stora nederlag, vartenda ett.

Ghorde deras medverkan någon skillnad? Filmen menar att det gjorde det inte, men att de dog gjorde stor skilnad för Lotte.

Ändå, ironiernas ironi, går  Löjtnant Maréchal och Löjtnant Rosenthal tillbaka till kriget för de tror att de gör så stor skillnad, de vill hjälpa Frankrike att vinna!

Jean Gabin hade Jean Reniors egen uniform från första värdkriget på sig i filmen. Regissören kan sitt ämne och har så att säga undersökt det på plats. Liksom manusförfattaren.

Pulsar genom snön, mot Schweiz ...

Ett tidigt manusutkast slog fast att både  Löjtnant Maréchal och Löjtnant Rosenthal dog i kriget --- men versionen som blev filmad slutar med ett öppet slut.

Löjtnant Maréchal och Löjtnant Rosenthal pulsar genom snön i Schweiz, fast beslutna till att ta sig tillbaka till sitt förband och göra sitt för att Frankrike ska vinna kriget. Fast beslutna att göra skillnad. Men om Maréchal hade stannat hos Lotte och hennes dotter vet man att han hade gjort skillnad.

Den stora illusionen är en unik krigskritisk krigsfilm som kom helt i rätt tid. Den är också rolig, tragisk och vacker.

Utan facit i hand 

Krigsfilmer idag om den här tiden har facit i hand, men Den stora illusionen gjordes 1937 för att försöka få in historien på ett annat spår - utan fler krig mellan länderna (när det ändå är så uppenbart hur mycket invånarna har gemensamt med varandra!) och utan antisemitism och tankar om att vissa är mer eller mindre värda när det gäller nationstillhörighet.

Den stora illusionen är också namnet på en bok --- filmen har medvetet lånat titeln därifrån (även om bok och film inte har något med varandra att göra, innehållsmässigt) --- men den stora illusionen i filmen verkar vara att det aldrig ska bli något mer krig, att det stora krigets fasor ska ha avskräckt alla från krig för all framtid.

Det var en vacker tanke - men det visade sig vara en illusion.

BG

FILM: Ted - A Beautiful Mind - För kärlekens skull - Dubbelrecension

Ted Gärdestad (Pålsson) på folkparksturné på "den gamla goda tiden" när folkparkerna och folkhemmet blomstrade.

Regi: Hannes Holm
Titel: Ted - För kärlekens skull
Medverkande: Adam Pålsson, Peter Viitanen, Jonas Karlsson m.fl.
Manus: Hannes Holm
Sverige, 2017
Stella Nova Film
Nordisk film

Efter succén med En man som heter Ove, tar sig Hannes Holm an en annan svensk myt: en pojke som heter Ted. Syskonkärlek, folkparksliv, krossade hjärtan, sol och vind och vatten och en egen måne i universum och en sattelit och härliga dagar ...

Ted älskade kärleken och att spela sin musik (brorsan skrev texterna), men han led också av schizofreni och tog slutligen sitt eget liv. En kontrasternas historia. Men Teds liv har blivit en framgångsrik och ofta riktigt mysig film, en hyllning till folkhemssverige och fornstora dar ...

Det känns självklart att hans berättelse filmatiseras.

Vi vet ju hur sorgligt framgångssagan slutade. Hannes Holm gör som många andra biopic filmare - han börjar nära slutet och går sedan tillbaka för att berätta hur det började och hur det blev så här.

Som om man spelar upp en bilkrasch i slow motion efter vad som såg ut som ett vinnande Formel 1 lopp ...


Väntar man sig en musikfilm ... så får man en del musik. Men så mycket annat.

Men filmen försöker mest att vara A Beautiful Mind - den där filmen där Russel Crowe spelade ett geni med schizofreni - och här ska Ted Gärdestad vara ett geni med schizofreni.

Det genialiska är att kunna skriva musik och det galna är att prata med låtsaskompisar. (Det verkliga geniet, John Nash, som porträtterades i A Beautiful Mind konstaterade torrt att han minsann aldrig sett låtsaskompisar - men skit samma, myten är redan cementerad!)

Det här Alfons och Hemlige Mållgan greppet är rätt uttjatat och även det där att "komma på" att låtsaskompisarna aldrig blir äldre. För det verkar ju ingen annan bli heller. Alla ser likadana ut genom hela filmen.

Skådespelaren som spelar Ted ser ut att vara 30 hela tiden, alldeles för gammal för att spela 14-årige Ted och för ung för att spela 40+ Ted.

Om du jämför med filmen Borg så avverkade man där 3 olika skådespelare för att porträttera Borg (2 av dem var med i flashbacks) och då slutade man ändå filmen när Borg han var i 20-års åldern.

Det hade varit bättre om filmen Ted också valt att fokusera på någonting - en viss period i musiken eller ett visst personligt drama. Som det är nu blir det varken hackat eller malet.

Intrycket man får är att tjejen Lotta Rammel tog knäcken på Ted (hon ser ut som Camilla Läckberg i filmen, och den verkliga Lotta Rammel spelar sin egen mamma i filmen). Han hoppade av turnén med ABBA för att vara med henne och så spolar hon honom direkt.

Ted sitter på tåget och läser tidningsrubrikerna, om hur Borg vinner Wimbledon igen och hur ABBA gör världssucce. Ted har gett upp både tennisen och musiken "för kärlekens skull" (eller för dumhetens skull?) och det blir han knäpp av.

Sedan fortsätter filmen ett bra tag till, en ny tjej och en ny familj kan inte laga Ted som blir allt trasigare.

Det knäppaste är att ge en massa pengar till en amerikansk sekt (scenerna i Oregon är inspelade i Tanumshede) och en svinrik guru säger att Ted måste försaka allt (snällt av gurun att ta hans pengar) och att lyx och överflöd som han är van vid inte leder till lycka. Lyx och överflöd? Den religiöse svinrike gubben har tydligen aldrig sett en svensk folkpark backstage. Det är så långt från lyx och överflöd man kan komma. De som gör turnéer gör det för att möta sin publik och för att göra dem lyckliga, inte för att få lyx och överflöd och rikedomar.

Tomas Ledin pratar förresten fortfarande om världsturnen med ABBA som det roligaste i sin karriär!

Det hade Ted också kunnat göra - om han inte sumpat allt för en Camilla Läckberg lookalike.

Svensk film tycks ha fått pippi på fornstora dar - på den där tiden då Sverige var bäst i världen på tennis och musik och en massa annat. Borg är förresten också med i filmen om Ted.

När det gäller att rata kläderna som han skulle sjunga Melodifestivalvinnaren Satellit i (under Eurovision) verkar Ted förresten inte alls knäpp.

Scenkläderna ser både fåniga och obekväma ut!

Det har varit en del kontroverser kring filmen i media. Enligt Gärdestads dotter, Sara Zacharias, är flera av hans anhöriga starkt kritiska till filmen och har utan framgång försökt stoppa inspelningen. Dock har flera andra av Ted Gärdestads anhöriga godkänt filmen, till exempel Teds bror Kenneth Gärdestad.

Filmen hade en succéartad premiär. Efter fem dagar hade filmen setts av över 135 000 personer. Den 8 januari 2018 gick Ted – För kärlekens skull in som etta på biotoppen.

Något filmen lyckas med är att få Teds musik att fastna igen - låten Himlen är oskyldigt blå sitter som en smäck och man hör den i huvudet långt efter att man lämnat biosalongen.

Ted - För kärlekens skull släpps på DVD och BD den 14 maj --- en film som är värd att ses, och framförallt höras! Se den igen ... och nynna med i sångerna.

FILM: Ted - För kärlekens skull - En magnifik triumf för svenskt filmbygge!

Jonas Karlsson utklädd till Stikkan Anderson och en alldeles för gammal Adam Pålsson utklädd till tonårige Ted.

Regi: Hannes Holm
Titel: Ted - För kärlekens skull
Medverkande: Adam Pålsson, Peter Viitanen, Jonas Karlsson m.fl.
Manus: Hannes Holm
Sverige, 2017
Stella Nova Film
Nordisk film

Ted - För kärlekens skull är ett magnifikt svenskt filmbygge - det här är svensk films svar på IKEA - Tänka sig, hur otroligt mycket det går att få in i ett paket!

Biosuccé - ny på DVD den 14 maj!

Det är så mycket som imponerar. Hur man lyckats få in en hel "slice of life" när det gäller den svenska kulturindustrin och musikindustrin förr i tiden. Hur man lyckats få in i stort sett alla stora kändisar som fanns i Sverige i samma film: alla de fyra ABBA-medlemmarna, Stikkan, Björn Borg, Bo Strömstedt, Povel Rammel ... Sverige tycks vara på topp både när det gäller tennis och musik. Made in Sweden, yeah!

Designen är också klockren, alltifrån vad som finns i en gammal studio till hur det svenska folkhemmet såg ut. Och de svenska kulturfesterna när "alla var där" verkligen betydde att alla var där ...

Musiken ... Man kan inte gå fel med en hel film med Ted Gärdestad musik!!!

Man får känslan av att detta är en jukebox musikal, à la Mamma Mia! Att Ted-låtarna bara legat där och väntat på att bli musikal, eller i alla fall ett slags musikalfilm ...

Sedan finns det ju en baksida till myntet ...

Allt med filmen är inte klockrent, och man funderar på hur bra filmen kunde ha blivit, om man hade koncentrerat sig lite. Som Borg. Också från Nordisk film. Där kan man prata biopic-mästerverk!
Man försökte inte knö in hela Björn Borgs liv i en film, man nöjde sig med den sista Wimbledon finalen som Björn Borg vann, den som gjorde honom bäst i hela tennishistorien, och den gjorde det på ett sådant sätt att man tyckte att det var en superspännande film - TROTS att man vet hur tennismatchen slutar!

Filmen Ted gapar över (för) mycket - och på så sätt mister man hela stycket. Alltså helhetsbilden.

Man koncentrerar sig inte på någon speciell aspekt av Teds liv. Allt ska med.

Och det går så klart att kritisera att det inte är någon rättvisande bild av Ted (kritik som framförst bland annat av Teds dotter) och att det inte är någon rättvisande bild av den nedåtgående spiral som Ted fastnar i ...

Och samma skådespelare verkar först alldeles, alldeles för gammal för att vara tonåring och sedan för ung för att vara fyrtioplussare ...

Det problemet hade man inte med Borg, eftersom det var logiskt att protagonisten såg lika gammal ut hela tiden.

Filmen var ju mäktigt snygg på bio, som en hyllning till den svenska sommaren och de folkparker som frodades förr i tiden.

Men det var svårt att inte dras med av (med-)publikens negativa kommentarer.

"Inte visste jag att han var så rubbad!"

Ja, det är slutkommentaren som fälls av publiken när folk har sett Ted Gärdestad filmen på bio.

Och det är lite synd. Att det är allt som blir kvar av Ted. Att han var rubbad.

Man hade säkert kunnat göra en film om Borg också där han verkade rubbad. (Som när han investerar sin förmögenhet i kalsonger, och gifter sig med Loredana) men nationalklenoden Borg slapp en sådan film.

Varför slapp inte Ted?

FILM: Peter Rabbit - alias Pelle Kanin - får en tuggvänlig uppföljare!

Varna era pallkrakar! Peter Rabbit kommer tillbaka!

Biosuccén Peter Rabbit - Pelle Kanin på svenska - får en uppföljare!

James Corden (Peter Rabbits röst) och Rose Byrne och Domhnall Gleeson medverkar i vårens populära familjefilm, där alla morötter lever farligt när Peter och hans tre busiga systrar far fram som en ullig, gullig tornado!

En av årets stora ekonomiska överraskningssuccéer blev den animerade familjefilmen Pelle Kanin, som spelade in hela 320 miljoner dollar, trots kritiken mot filmens allergichock-scener. Denna oväntade biosuccé har fått studion Sony Pictures att beställa en uppföljare, skriver THR.

Alla morötter lever farligt med Peter Rabbit i närheten!

Will Glucks film bygger på Beatrix Potters populära barnböcker och handlar om hur en busig kanin hamnar i fejd med McGregor, vars grönsaksland är oemotståndligt för den förstnämnde. Studion meddelar att Gluck kommer tillbaka för att skriva och regissera uppföljaren.

Studion har spikat biodatumet 7 februari 2020 för uppföljaren.

Morotssmak på popcornen, någon?

FILM: The Greatest Showman - Hugh Jackman sjunger, dansar och charmar som P.T. Barnum

Zac Efron och Hugh Jackman skålar och dansar i The Greatest Showman.

Regi: Michael Gracey

Titel: The Greatest Showman
Manus: Jenny Bicks, Bill Condon
Medverkande: Hugh Jackman, Zac Efron, Michelle Williams, Rebecca Ferguson, Zendaya, Keala Settle m.fl.
Land: USA, 2017
Distribution: 20th Century Fox

The Greatest Showman kan fortfarande upplevas på biograferna - en storslagen upplevelse - och nu även aktuell på DVD, BD och VOD. Med massor av extramaterial!

The Greatest Showman är 2017 års största "surprise hit wonder" på biograferna och filmen slog rekord i Storbritannien i hur länge den låg på topp tio listan --- och började klättra UPPÅT igen!

En Showman som växer med tiden

Vanligtvis sjunker filmer ju äldre de blir. Men The Greatest Showman är något helt annat än alla de storfilmer som måste ses på premiärdagen eller premiärhelgen --- den fick "positive word of mouth" och många som älskade sångerna och shownumrena såg den många gånger. Den är inte heller beroende av överraskningar, som så många superhjältefilmer och andra upphaussade filmer.

Man kan berätta handlingen i hela filmen utan att komma in på spoilervarning. Hur det går är liksom inte grejen med den här filmen, det är Sången och Dansen som är mödan värd!

Man har inte sett så många människor hoppa omkring och sjunga och dansa tillsammans sedan High School Musicals glansdagar!

Förutom öppningsnumret i La La Land då ... 

En La La Land i en annan typ av showbiz ...

The Greatest Showman har mycket gemensamt med La La Land - den levererar en önskedröm om att folk som följer sina drömmar blir belönade till sist. 

Alla inom showbiz vet att det inte är sant. Men tänk om ...

De båda filmerna har också det gemensamt att de är "original musicals" till skillnad från de framgångsrika jukeboxmusicals (som Mamma Mia!) där musiken redan tidigare är känd, och kan fungera som dragplåster i sig.

The Greatest Showman tar ingen draghjälp alls av redan kända toner. (Även i La La Land spelades kända 1980-tals hits på ett Hollywoodparty).

The Greatest Showman vann en Golden Globe för bästa låt.

Och styrkan i filmen är musiken - och när den skäggiga damen sjunger är det med pamp och pomp och pondus.

Styrkan i filmen är inte logiken, eller biopic delen. P.T. Barnum och en del av karaktärerna i filmen har levat på riktigt, och vad som hände i verkligheten inkräktar inte mycket på storyn i filmen.

Varför kan inte "freaksen" få en egen story arc?

Massor av människor hittas på och ges stora roller, som det unga Disney paret, Z & Z, som blir förälskade "över alla klassgränser". Det som är extra mycket irriterande med detta (förutom att de inte är övertygande som skådespelare) är att i en film som säger sig vilja celebrera freaks och folk med annorlunda utseende så lägger man ALLA kärlekshistorier och kärleksscener mellan nästan overkligt vackra och fotomodellssnygga människor med slät och perfekt hy. Zac Efron fick åtminstone ihop det med en mullig tjej i filmmusikalen Hairspray, två barbiedockor som blir förälskade är inte alls lika rörande ... Och Hugh Jackman och Michelle Williams är mycket snyggare än sina verkliga förlagor.

Kunde någon av "freaksen" ha fått en kärlekshistoria? Eller en historia över huvud taget? Annat än att vara objekt som P.T. Barnum ska rädda och ge en mening med livet?

Filmen har inte mycket med den verklige P.T. Barnum att göra, som inte alls var lika snygg eller trevlig eller korrekt som karaktären som Hugh Jackman spelar.

Den verklige P.T. Barnum höll sig på topp i 50 år som underhållningens mästare. Han utnyttjade folk och var ungefär lika charmig som en bulldozer.

Karaktärsmord på Jenny Lind

Det konstigaste med filmen är hur den gör våld på Jenny Linds karaktär - i verkligheten var hon gift med en vanlig, trevlig kille hemifrån Sverige. (Lite som den sentida operastjärnan Birgit Nilsson, väldigt jordnära och chosefri och gift med sin ungdomskärlek, en veterinär). Här i filmen blir Jenny Lind vanvettigt förälskad i P.T. Barnum som är mycket, mycket äldre än hon ... och som dessutom inte begriper sig på opera, och hon försöker spräcka hans äktenskap. Ack, dessa fala farliga femme fatales från Europa som kommer till Amerika och vill förstöra amerikanska helylle familjevärderingar! Här går man verkligen in på klichéer - eller om man försöker skapa ett anti-me-too-inlägg.

"The film does Jenny Lind a great disservice" fastslog en Hollywoodtidning, och det är att ta i i underkant.

Ja, hon lämnade turnén som P.T. Barnum organiserat med henne som stjärna, men det var för att hon tyckte att han var oprofessionell. Kan det ha haft något med att hon ensam skulle överrösta en 60-mans orkester OCH fyrverkerier med sin sång?


En påhittad partner för Barnum

Zac Efrons karaktär fanns inte i verkligheten, men hans karaktär har i alla fall den fördelen att Hugh Jackmans karaktär har någon att förklara saker för (utan att prata direkt med publiken) och någon att sjunga och dansa med ... och man förstör inte en verklig karaktärs historia. Som man gör med Jenny Lind.

Sedan är det också helt historiskt inkorrekt att insinuera att Drottning Victoria skulle ha haft något emot vem som kom till hennes hov - kreti och pleti från hela Commonwealth kom hela tiden till hovet, folk med alla möjliga utseenden, religioner, hudfärger, klasser ... hon var ju allas drottning. Hon var också aktivt mot rasism, slaveri och förtryck ... Men hon hade ingen reell makt, Storbritannien var redan bara en konstitutionell monarki.

Letar man historiska fel, hittar man många. Som att de båda ungarna inte växer under alla år som filmen utspelar sig ...

Men man får tänka sig det hela som en teaterpjäs - sång och musik och underhållning och skådespelare som står på en scen och sjunger och dansar ... Så hänger man inte upp sig på hur otroligt rent och snyggt det var i denna version av "förr i tiden", och att Michelle Williams karaktär inte har annat att göra än att tvätta redan vita lakan.

Oklahoma!

The Greatest Showman är en okej film, men en helt fantastisk och storslagen musikal! Som musikal vill man se, men framförallt höra, filmen om och om igen.

Och även om de båda Disneyskådespelarna inte är speciellt bra (eller övertygande) i sin kärlekshistoria är Michelle Williams alltid bra, och Hugh Jackman är strålande!

Jackman verkar stormtrivas med att ha gått vidare från superhjälterollerna --- eller snarare; med att ha gått tillbaka till rötterna. Vem vet, om det blir en filmatisering av Oklahoma! borde Hugh Jackman vara ett givet val för huvudrollen. En scenversion av Oklahoma! var förresten vad Jackman jobbade med innan han blev upptäckt som Wolverine ... en gång för länge sedan, när den första superhjältefilmen som skulle celebrera "det annorlunda" skulle göras. Och budskapet gick hem, med råge, utan att någon sa "Mutant and proud" flera gånger.

Keala Settle och sången This Is Me, är The Greatest Showmans absoluta höjdpunkt. En låt som gjord för att låta regnbågsflaggan flyga högt!

BG

FILM: The Greatest Showman - Samma story tål att upprepas - även utan mutanter och dansande discogrisar

The Greatest Showman, Sing, X-men - same old story?

Vad har tre väldigt olika filmer gemensamt?

Samma historia:

PT Barnum, spelad av Hugh Jackman i The Greatest Showman, samlar alla freaks med udda utseende och speciella förmågor till en skola, förlåt, en teater. Där han tränar upp dem och får dem att tro på sig själva.

De blir en familj och när skolan, förlåt, teatern, brinner ner till grunden hjälps de alla åt att bygga upp den igen.

Koalan Buster Moon i Sing. Han hittar en massa djur med speciella förmågor och tränar upp dem och får dem att tro på sig själv (bland annat två grisar som dansar disco) och tillsammans bygger de upp en teater när den förstörts till grunden - eftersom de har blivit en familj.

Mutanten Charles Xavier hittar en massa freaks med speciella förmågor och får dem att tro på sig själv. Han startar en skola och tränar upp allas förmågor - och deras tro på sig själva. När skolan brinner ner bygger de alla upp den igen. Eftersom de blivit en Familj.

När skolan brinner ner igen bygger de upp den igen. När skolan exploderar så bygger de upp den igen.

När ... ja, ni fattar. Det här är en skola som brinner ner eller exploderar väldigt ofta! 

Speciellt för en skola som marknadsförs som "a safe haven" för mutanter ...

Charles Xavier kan charma de flesta (och kontrollera deras tankar) men han lyckas inte med Logan, alias Wolverine, som inte är imponerad av Charles samling med "freaks" och inte vill vara en del av dem. Så han hoppar av X-men, startar en Cirkus och samlar sina egna freaks ...

OBS! teatrar är tydligen lika lättantändliga som skolor ...

Men! Ännu en familj är redo att bygga upp den igen!

Nej, förresten. Man struntar att bygga upp den! Man skaffar ett tält istället!

Så mycket bättre! Folk kommer ju för showen. Inte för byggnaden. ;D