FILM: Hillman-deckarnas triumferande återkomst!

Damen i svart (1958) med manus av Folke Mellvig, i regi av Arne Mattsson. Filmen är den första i filmserien med Hillman deckare, skrivna av författaren Folke Mellvig (ibland med Lars Widding som medförfattare). Karl-Arne Holmsten (bakre raden) gör rollen som den skarpsinnige privatdetektiven Kapten John Hillman. I förgrunden syns Annalisa Ericson i rollen som fru Kajsa Hillman, arm i arm med Sven Lindberg som gör rollen som Christian Schilden. I bakgrunden syns Anita Björk i rollen som Inger von Schilden.

Regi: Arne Mattsson
Titel: Den Stora Hillmanboxen (6-disc)

Damen i svart (1958)
Mannekäng i rött (1958)
Ryttare i blått (1959)
Vita frun (1962)
Den gula bilen (1963)
Grönt för mord (1957)

Manus: Folke Mellvig, Lars Widding

Medverkande: Karl-Arne Holmsten, Annalisa Ericson, Nils Hallberg, Anita Björk, Gio Petré, Jan Malmsjö, Lena Granhagen, Sif Ruud m.fl.

Land: Sverige
Inspelningsår: 1957-1963
Studio S Entertainment

Releasedatum: 2018-04-09


Älskade! Efterlängtade! Äntligen är de här! 

De legendariska Hillman-deckarna är tillbaka i en unik dvd-box med massor av bonusmaterial! Filmerna som ingen sann deckarälskare får missa!

Hillman-deckarna slog igenom som en braksuccé på biograferna 1958 och blev årets mest inkomstbringande film för Sandrews. Paret John och Kajsa Hillman, spelade av Karl-Arne Holmsten, Annalisa Ericson, är som ett svenskt svar på Agatha Christies succépar Tommy och Tuppence i Parnters in Crime. Folke Mellvig skrev manus - och hans idol var Agatha Christie, med hennes smarta pusseldeckare och engagerande intriger. Måhända var det också inspirerande att ha en kvinnlig deckare med i täten? Tuppence fanns faktiskt FÖRE den legendariska Miss Marple och var en pionjär på området.

Romaner, radio och biografer - Hillmans segrade överallt!

Med facit i hand kan man ju lätt säga att biosuccén för paret Hillman var given. Alla älskade redan Hillmans - eftersom de var kända som radiodeckare. (Dessutom figurerade de i ett tjugotal romaner!) Radio-drama var ju vad folk lyssnade på, innan TV fanns i var mans hem, och även Lille Fridolf och hans Selma var berömda i radio innan de gjorde succé på bio. Radion hade ett enormt genomslag.
Genom sina radiorötter var man också garanterad bra, smart, dialogdrivet manus. (En rolig detalj i den filmade Hillman-deckaren Riddare i Blått - en av huvudpersonerna älskar deckare och lyssnar gärna på den senaste hårresande och bloddrypande deckaren på radio!)

Men när man ser Damen i svart är det första man tänker på varken radio eller Agatha Christie utan Francios Truffaut och Alfred Hitchcock.

Allting blir liksom lite kusligare i svartvitt. Något som Truffaut bevisade i den Hitchcock-inspirerande Vivement Dimance! (Äntligen söndag!) och något som Alfred Hitchcock själv bevisade i film efter film.

Sven Nyqvist och svartvitt - en dröm i skräck

Färg får inte fram samma effekt - och Damen i svart kan ståta med att Sven Nyqvist stod för fotot och fick fram det ultimata av det suggestiva svartvita fotot.

Den obehagliga visselmusiken gör också sitt till. Liksom att filmen utspelar sig på ett ställe där det spökar på riktigt - något som Folke Mellvig inte kände till när han skrev manuset, så det var en välkommen bonus i marknadsföringen!

Damen i svart är helt enkelt en av de bästa thrillers och deckare som någonsin gjorts i Sverige - och även en av de allra vackraste, kusligaste och mest suggestiva svartvita filmerna.

Annalisa Ericson och Anita Björk i Damen i svart.

Folke Mellvig skrev manus till alla Hillman-deckarna - både för radio och film - ibland i samarbete med den kände historiska författaren Lars Widding.

Olika fotografer präglade filmarbetet

Alla filmerna regisserades av Arne Mattson, men man kan också ana att olika fotografer satt sin prägel på de olika filmerna, var och en med sitt personliga uttryck.

Medan den första filmen, Damen i svart, är en studie i skräck --- och mästerligt sätt att hantera det svartvita formatet --- är nästa film en orgie i färg, form och lyx.

Mannekäng i rött är filmad i flerfärg, utspelar sig på ett modehus, La Femme, som är inspirerat av Nordiska Kompaniet, och filmen uppvisar svensk 1950-tals design i sitt esse. Givetvis de vackra och trendiga kläderna, designade av Mago, men också Hillmans moderna och piffiga hem.

De eleganta cobratelefonerna som det svaras i, var senaste skriket. Och idag är de hett eftertraktade på antikmarknaden. Helst ska det vara en röd!

Precis som den mördade mannekängens favoritfärg...

Släkten är värst

Intrigerna i både Damen i svart och Mannekäng i rött är komplicerade och det är nästan omöjligt att räkna ut hur det hänger ihop.

I centrum står, precis som i så många Agatha Christies, den dysfunktionella familjen. Alla verkar vilja ha ihjäl varandra, speciellt inom modeindustrin där konkurrensen är -ja, mördande, men vem är den skyldige?

Mannekäng i rött går från skräckanslag (bland annat en hängd docka och en obehaglig mordbrand) till att bli mer och mer komisk, mycket tack vare assistenten Freddy, spelad av Nils Hallberg, och hans av-och-på flickvän som spelas av Lena Granhagen. De är filmens "comic relief", samtidigt som de lyckas bli mordmisstänkta och trassla till utredningen.

Lena Granhagen och Nils Hallberg är en komisk duo i Mannekäng i rött.

Ryttare i blått är också en orgie i färg och vacker design - så mycket att det nästan tar över filmen och överskyggar mordmysteiret. Det tar också en lpng tid innan man får igång mordhistorien - och ännu längre tid innan man får träffa Hillmans. Återigen lyser filmen av vackra färgglada kreationer från Mago, dessutom mängder av tjusiga miljöer och vältränade hästar.

Paret Hillman hamnar långt i bakgrunden. Kapten John Hillman är i London, så fru Kajsa Hillman får själv lösa mordmysteriet tillsammans med assistenten Freddy.

Han ställer som vanligt till det, blir involverad med en mordmisstänkt änka som älskar deckare, och av-och-på flickvännen trasslar till det ytterligare när hon kommer på besök och sjunger mordiska schlagers och egenhändigt komponerade väckelsesånger.

Back to black 

I de sista två filmerna i "färgdeckareserien" återgår man till det svartvita formatet igen - men utan att nå upp till samma nivå vare sig i fotot eller intrigen som i Damen i svart.

Nu tycks paret Hilmans ha separat - men ingen förklaring ges till var fru Kajsa Hillman är under de två sista filmerna. Herr Hillman får bara samarbeta med den klantige och komiske assistenten Freddy.

Vita frun hade kunnat bli lika obehaglig som Den svarta damen, en svensk Spellbound, med drag av mörk psykologi, men det blir den inte. Freddy och flickvännen grälar charmigt medans det spökar och fler och fler dör, men de flesta av karaktärerna gör inte så stort intryck och det blir varken speciellt hemskt eller speciellt logiskt. Skulle någon anordna spökerier för att "locka till sig" mordoffer? Vem jagar frivilligt efter spöken mitt i natten (förutom tonåringarna som kör runt i "the mystery van" i Scooby Doo)?

Den sista filmen i serien, Den gula bilen, överträffar det mesta i ologik. Om man ska skjuta någon i huvudet, varför gör man det på en stängd turistbuss? Inte någonstans i något vimmel? Om man vill köra runt obemärkt och begå mord - och stadskupper - väljer man då en uppseendeväckande flådig gul Mercedes (som föresten inte ser särskilt gul ut i svartvitt)?

Men det är roligt att konstatera att långt innan actionfilmen Speed tog världen mes storm, har det gjorts en svensk film med precis samma klimax i intrigen, där ett fordon inte får lov att stanna, för då exploderar en sprängladdning, och alla passagerarna måste dramatiskt och farofyllt evakueras i farten ...

Från thrillers till kostymdramer som hyllar svensk design

Damen i svart är en av de bästa thrillers som någonsin gjorts i Sverige - den håller helt klart internationell klass. Damen i svart är en av titlarna i boken Tusen svenska klassiker (2009) - alltså en av de tusen svenska klassiker (böcker, film, musik, med mera) som man bör unna sig att uppleva.

Den röda filmen och den blå filmen är vackra,färgglada kostymdramer - fast vi talar om samtidskostym - och kan lätt ses idag som en hyllning till svensk design när den var på topp.

Är Mannekäng i rött den snyggaste svenska film som gjorts under svensk designs glansdagar? Den kan i alla fall göra anspråk på att tävla om den titeln! Kläderna är en modechock - och chockartat vackra - och miljöerna är perfekt valda. filmen är bland annat inspelad i Forumgallerian i Uppsala, på Nordiska museet, på Ulriksdals galoppbana, på Örbyhus slott och i Sigtuna, och mannekänguppvisningsscenen i filmen är inspelad på Gävle Teater. Den dramatiska mordbranden är inspelad på Furusund och i det varmbadhus som brann 1958.

En teaterensemble som varierar sina roller

Många av skådespelarna återkommer i filmerna, ungefär som en fast ensemble på en teater. Givetvis för Karl-Arne Holmsten, Annalisa Ericson, Nils Hallberg och Lena Granhagen alltid samma roller, liksom Koti Chave som återkommer som  kommissarie Sune Öhrgren, men även andra kända skådespelare som Sif Ruud, Gio Petré, Lennart Lindberg,  Elisabeth Odén och Anita Björk återkom i olika roller. Även i de små biorollerna känner man igen "ensemblen" - en gubbe som går runt på museet i den röda filmen återkommer som en gubbe som går runt i stallet i den blå filmen osv. Björn Gustafson hade en liten roll som utpressare i inledningen av Mannekäng i rött och återkom i en liten roll som bodyguard på slutet av filmen Ryttare i blått.

Mest minnesvärd i teaterensemblen är Anita Björk som har tre väldigt olika huvudroller i den svarta, den röda och den vita filmen och gör storartade skådespelarprestationer i de olika rollerna. Privat var Anita Björk bland annat känd för sitt äktenskap med Stig Dagerman, som slutade tragiskt, i och med att han begick självmord.

Freddy - en Watson som överglänser Sherlock i popularitet

De enda som är med i alla fem filmerna är Karl-Arne Holmsten och Nils Hallberg. Totalt sett torde Hallberg ha fått mest speltid, i och med att han till och med spelar en huvudroll i Ryttare i blått, där Holmsten mest av allt bara gör en cameo-roll på två minuter.

Folke Mellvig lär ha tröttnat på sina karaktärer, vilket syns under den femte filmen. Kapten John Hillman skulle vara som en skarpsinnig svensk Sherlock Holmes - men folk fastnade mest för den roliga sidekicken Freddy. Går det att tänka sig Watson mer populär än Sherlock? Går det att tänka sig Hastings mer efterfrågad än Poirot? Givetvis inte. Men det var vad som hände med Freddy. Birollen överglänste huvudrollen, och det är aldrig bra för dramats struktur.

Men inget ont om Nils Hallberg som visade med rollen Freddy att han var lika bra på att spela sympatiska  och skojiga killar som de bus- och bovroller som han vanligtvis blev tilldelad.

Packat och klart med nytt extramaterial!

För ett par år kom Den stora Deckarboxen. Där fanns bland annat två filmer med Karl-Arne Holmsten som deckare, han spelade problemlösare i de båda Maria Lang dramerna, båda två  regisserade av Arne Mattson. Men man saknade så klart svensk films stora deckarsensation: Hillmans!

Därför är det extra roligt att de nu får en egen box med alla fem filmerna, ett radiodrama (också regisserad av Arne Mattson!), all musiken och mängder av nytt material där Hillmans och filmerna analyseras in i minsta detalj. Och så finns nygjorda intervjuer med skådespelarna, bland annat en där Gio Petré berättar exakt hur kallt det var att bli dränkt i Vita Damen! 
Sedan var det inte lätt att spela död, utan att skaka av köld!

Det här är en oumbärlig box för alla som är intresserade av det svenska deckarundret i sitt esse - här har ni rötterna! - och även av svensk design under sina glansdagar.

Aldrig förr (eller senare) har de två gift sig så bra!

BG

FILM: Folke Mellvig - Mannen bakom Hillman-deckarna och Kullamannen!

Folke Mellvig klurar på nya mord.

Folke Mellvig är mannen bakom Hillman-deckarna - som finns som romaner, som radioprogram och som folkkära filmer. 

Filmerna har nu räddats för eftervärlden i den magnifika Den stora Hillman-boxen.

Men vem var Folke Mellvig, mannen bakom "färg-filmerna" och Sveriges populäraste radio-deckar-par?

Folke Mellvig föddes 1913 i Malmö. Efter studenten började han arbeta på TT men övergick snart till att skriva på heltid. 1942 romandebuterade han med Genom spärren som också vann bokförlaget Gebers pristävlan.

Sedan var han en mycket produktiv författare, främst under 1940-, 1950- och 1960-talen. Han skrev ett trettiotal deckare och många noveller men även radiopjäser och filmmanus. Hans återkommande romanhjältar, som han skrev ett tjugotal böcker om, var privatdetektiven kapten Hillman och hans fru Kajsa.

1951 kom den första boken, Uppdrag för Hillman. Folke Mellvig hade gjort en del research och bland annat pratat mycket med en privatdetektiv med egen byrå på Vasagatan i Stockholm.

Denna detektiv menade dock att deckaryrket mest handlade om skilsmässor och otrohet. Men detta brydde sig inte Folke Mellvig om utan gav ständigt sina fiktiva hjältar traditionella, kluriga mordfall att lösa.

Deckarparet Hillman blev snabbt ett fenomen med enorma framgångar i radio, bokform och på film. Det började med radiopjäser. Den 21 januari 1950 sändes den första, Alias Henry Grundt, som senare bytte namn till Hillmans detektivbyrå. Tätt därefter kom Melodimysteriet, Naturlig död och Vattengraven.

Rollen som kapten Hillman spelades hela tiden av Karl-Arne Holmsten. Hans fru Kajsa gjordes dock av flera olika skådespelerskor: Gaby Stenberg, Ruth Kasdan, Maj-Britt Nilsson, Annalisa Ericson och Inger Liljefors. Det blev sammanlagt 10 radioföljetonger om paret Hillman, varav Grönt för mord (1957) regisserades av Arne Mattsson.

Arne Mattsson och Folke Mellvig skulle i och med detta inleda vad som kom att bli ett framgångsrikt filmiskt samarbete som gått till historien som ”Hillmanserien”. Samtliga filmer var deckare och hade en färg nämnd i titeln.

Upprinnelsen var att Arne Mattsson upptäckte Strömsbergs Bruk i Uppland och tyckte att det skulle vara en perfekt miljö att spela in en deckare i. Han bad därför Folke Mellvig att skriva ett filmmanus vilket han gjorde i samarbete med författaren Lars Widding. Filmens fotograf var ingen mindre än Sven Nykvist.

Upprinnelsen var att Arne Mattsson upptäckte Strömsbergs Bruk i Uppland och tyckte att det skulle vara en perfekt miljö att spela in en deckare i. Han bad därför Folke Mellvig att skriva ett filmmanus vilket han gjorde i samarbete med författaren Lars Widding. Filmens fotograf var ingen mindre än Sven Nykvist.

 Damen i svart (1958) - en stilbildande och skräckinjagande thriller! På bilden syns skådespelerskorna Annalisa Ericson och Anita Björk.

Resultatet av efterforskningarna blev Damen i svart som hade premiär den 1 februari 1958. Rollen som kapten Hillman spelades av Karl-Arne Holmsten och rollen som hustrun Kajsa tillföll Annalisa Ericson.

Filmen blev en stor publiksuccé och fick även ett gott mottagande av kritikerna. Många runt om i landet vågade dock inte gå och se filmen, då det gick rykten om att den var så läskig att folk svimmade i salongerna. Recensenten Robin Hood skrev i Stockholms-Tidningen: ”Damen i svart är kanske den bästa thriller som gjorts här i landet.”

Nils Hallberg var med i Hillmandeckarna som fumlig och
lättskrämd assistent till Hillman. Här tillsammans med Lena
Granhagen i filmen Mannekäng i rött. Filmens regissör, Arne
Mattsson, gillade inte att han blev seriens mest populära figur.

Med blodad tand gjorde trion Mellvig, Widding och Mattsson snabbt en uppföljare. Redan den 19 december samma år hade Mannekäng i rött premiär. 

Den var i sprakande Eastmancolor och fotot var något som pressen lyfte fram särskilt. 

Under inspelningen av Brott i paradiset (1959), en film utanför Hillman-serien som Folke Mellvig också skrev manus till, poängterade han hur viktigt det är att ha ett bra grundmanus, särskilt inom deckargenren.

”Manuskriptet som sådant, brottet, spåren, de äkta och de falska, brottslingen etc. Allt detta måste vara så noga genomtänkt, så grundligt utarbetat i manuskriptform, att man inte kan ge sig tid att ändra på det, sedan inspelningen kommit i gång.”

Framgången på vita duken höll i sig. 1959 kom Ryttare i blått, 1962 Vita frun och 1963 den avslutande Den gula bilen.

Dessutom släppte Folke Mellvig samtliga Hillmanfilmer som romaner, i regel utkomna året efter det att de kommit på bio. Även detta forum för att avnjuta deckarna blev populärt i folkhemmen. Filmserien hade säkert utan problem kunnat fortsätta att inbringa pengar till filmbolaget Sandrews. Bara en handfull av de deckare Folke Mellvig skrev om paret Hillman filmades.

Men efter fem filmer kände han att hans älskade karaktärer hade fått ett eget liv genom filmserien och på något sätt inte längre var hans. Han hade svårt att skriva när han bara såg Karl-Arne Holmstens ansikte framför sig. Arne Mattsson meddelade att han inte ville fortsätta då bifiguren Freddy, spelad av Nils Hallberg, hade blivit mer populär än huvudpersonen. Det blev inget mer av den omåttligt populära filmserien.

Efter Hillmandeckarna kom så småningom en ny framgång för Folke Mellvig. Han hade återigen turen att komma i kontakt med en regissör som likt Arne Mattsson hade förmågan att fånga känslan i hans manuskript och överföra den till film. Han hette Leif Krantz, en nybakad regissör med endast en egenregisserad TV-serie bakom sig.

Barnen som är ensamna på Hillerstorp blir indragna i en spionhärva.

En dag fick han Folke Mellvigs manus Barnen i Kullaskogen i händerna. Han gillade grundhistorien skarpt men gjorde lite bearbetningar för att göra den mer TV-vänlig. Sommaren 1967 började inspelningarna och resultatet blev ungdomsthrillern Kullamannen, en serie i sju delar som sändes den vintern.

Serien blev en braksuccé och innebar det stora genombrottet för regissören. Även manusförfattare Mellvig blev prisad. Och inte bara de som var unga på 1960-talet har sett serien. Den har flera gånger repriserats med höga tittarsiffror. Och nya generationer fascineras. Leif Krantz blev under 2000-talet intervjuad av Liselotte Fritz i lokaltidningen Kullaliv och hade då följande att säga om varför serien har blivit en odödlig klassiker:

”Det finns en magisk stämning på Kullaberg som jag själv upplevt. Jag försökte fånga den. Min utgångspunkt var inte att göra en barnfilm utan att göra en thriller – att använda ett filmspråk och de filmdramaturgiska redskap som anknöt till vuxen- och spionfilm. Jag kände mig rätt säker. Jag kunde min Hitchcock.”

Ända fram till sin död 2012 kontaktades Leif Krantz av personer som hoppades få göra nyinspelningar av serien. Han sa alltid nej. Varför göra om något som redan blivit succé? Två år efter Kullamannen skrev Folke Mellvig ytterligare ett manus för en TV-serie, Sonja, som visades 1970. Det blev hans sista. Under det decennium som han verkat inom filmen hade han dock satt starka filmhistoriska avtryck och slutade med flaggan i topp. 

Denna text har publicerats tidigare i Minnenas Journal och delar finns med i det häfte som följer med de nya Hillman-deckarna som DVD-box.

FILM: Out of Print - Hur ska gamla filmer räddas? - En hyllningsfilm till filmen och till en biograf

Julia Marchese och en bit nostalgisk 35 mm film ...

Regi: Julia Marchese

Titel: Out of Print

Out of Print omslag DVD (alltså digital film).

Medverkande: Rian Johnson, Seth Green, Kevin Smith, Edgar Wright, John Landis, Marion Kerr, Patton Oswalt m.fl.

Inspelningsår: 2015

Land: USA

DVD-relsease: 2018-01-15

Njutafilms, Studio S Entertainment


På New Beverly Cinema i Los Angeles kostar en kvällsvisning med två filmer fortfarande $8 – och kassan tar bara kontanter. Här kan t.ex. britten Edgar Wright (regissören av den hyllade filmen Baby Driver)  under en vecka introducera sina favoritfilmer, t.ex. en midnattsvisning av Scott Pilgrim eller en favoritfilm av David Lynch och så dyker plötsligt Laura Dern och David Lynch upp IN PERSON efter visningen.

Edgar Wright var lika lyckligt chockad som publiken!

Alla är likvärdiga inför filmen, eller ... ?

Kändisar, regissörer, gamla film- och TV-stjärnor ... vanliga fans och filmnördar ... på New Beverly Cinema är alla likvärdiga, förenade i sin kärlek till filmen. Ja, enligt vad som sägs med ord den här dokumentärfilmen i alla fall.

Men du har större chans att bli intervjuad och vara med i bild om du har varit med i film eller TV eller om du burit på Ozzys väskor än om du är "vanligt folk".

Det blir väldigt många huvuden på väldigt många gubbar. Och vilka är egentligen alla dessa gubbar, var heter de och vad har de gjort, undrar man, och hur ska man komma ihåg ifall hen redan presenterats med en blixtrande namnskylt för 45 minuter sedan? En oändlig radda talking heads varvas och kommer igen, gång på gång, i en till synes oändlig mix. Talking heads är "the curse of American documentaries". Hoppas verkligen inte detta är en trend som kommer att sprida sig.

Men man ger inte upp på filmen, utan hänger i, eftersom ämnet för filmen är intressant: hur film ska överleva.

Inte ens i Los Angeles är detta en självklarhet, att spara på gamla filmer och att ta hand om det filmiska kulturarvet.

Hur kan en biograf räddas?

När det gäller biografens överlevnad: inte ens i Los Angeles är det lätt för en biograf att överleva --- och om en bio inte kan leva och frodas i filmens stad, var kan den då leva? (Just den här biografen räddas av en stormrik Quentin Tarantino, men han kan ju inte gå omkring och köpa upp alla nedläggningshotade biografer).

I USA finns dessutom en antingen-eller-mentalitet. Visar du 35 mm film får du inte visa digitalfilm.

Varför? 

Det måste vara den knäppaste lagen någonsin!

Julia Marchese som gjort filmen är bland annat på promotion-tour till London där hon besöker Prince Charles Theatre som visar gammal film --- men i Storbritannien är det självklart att växla mellan 35 mm och digitalt. Biografen behöver inte "gifta sig" och bli monogam med det ena eller andra mediet.

Dokumentärens svaghet är alla som sagt alla dessa talking heads med namnlappar som blixtrar förbi innan man hunnit registrera dem. Kändisar i L.A. är inte nödvändigtvis kändisar i Europa. Och bara för att folk är kändisar behöver de inte ha något vettigt att säga.

Det är viktigt med små filmer, sa blockbusterregissören

Kevin Smith får t.ex. massor av utrymme utan att säga något vettigt och  är det trovärdigt med en hyllning till kvalitetsfilm från den som gjort Clarks och ... ja, Clarks 2 ... ?! Det verkar något kontraproduktivt.

Och så sitter Rian Johnson och tjafsar med en okänd kompis om olika filmer och vikten av SMÅ filmer och originalitet när man VET att han kommer att göra STAR WARS i ungefär nästa 20 år av sitt liv. Det blir inte större än så. Små filmer, i helskotta heller. Det klingar liksom ihåligt. Och Star Wars The Last Jedi var knappast ett mästerverk, snarare fanfiction och en oinspirerad karbonkopia med upprepningar.

Tanken bakom filmen är så klart god --- att slå ett slag för kvalitetsfilm. Bästa mötet i hela filmen är det med killen som driver Prince Charles Theatre i London --- för det är faktiskt ofta "vanligt folk" som gör skillnad, inte kändisar --- och han har också något vettigt att säga, till skillnad från de där stora namnen i L.A. som bara sitter och tjafsar.

Nostalgi för 35 mm filmen ...

Andra halvan om filmen handlar i stort sett bara om 35 mm film och det blir lite tjatigt. Den nostalgiska driften att bevara 35 mm film... 

Hur underbart det är med varje repa och dammkorn!

Hur mysigt det var när Casablanca gick sönder precis innan slutscenen!

Jag förstår poängen. 

Men jag förstår också att många filmbolag tycker det är jobbigt att skicka 35 mm film och hellre skickar filmer digitalt.

Mina minnen av att släpa runt på 35 mm rullar (som levererades i kartonger i små väskliknande förpackningar gjorda i gallonliknande material, kompletta med handtag) är knappast nostalgiska. Ett par filmer tog upp hela bakluckan på bilen!

Vad kostade det att beställa? Vad kostade det för filmbolagen att skicka?

Sedan gick man igenom alla filmerna och kollade att de inte var trasiga, att de var tillbakaspolade, att rätt film var på rätt rulle (man kunde få fel film! och bak-och-fram!) och lagade dem där det behövdes osv. Och så skulle projektorn kollas att inte lampan behövdes bytas ut etc. etc.

Jag känner mig inte det minsta nostalgisk för gamla repiga och trasiga och dammiga filmer. Jag minns hur man fick slita med dem för att få dem i visningsbart skick.

... men ingen i filmen märkte när böckerna försvann

Filmens medverkande pratar varmt om 35 mm film och säger att ingen ifrågasätter böcker. HA!

Där har de missat något. Utrotningskampanjen mot böcker drogs igång långt innan den mot icke-digitala filmer --- läs på din kindle! läs på din dator! läs på din mobil! läs på din padda! läs inte överhuvud taget, lyssna på ljudböcker istället! 

Böcker ska konsumeras på alla möjliga sätt än det traditionella, folk  som haft jobb med layout och omslag har blivit arbetslösa, och kindle är ensam ansvarig för mass-död bland boklådor i Storbritannien.

Boklådor har det mycket värre än biografer. 

Så om filmnördarna hade velat vara solidariska hade de kunnat börjar protestera mot digitaliseringen och förfallet för länge sedan. 

Alla i hela filmen tycks ha missat bokdöden! (och boklådedöden). Det här helt ofattbart!

En av mitt filmlivs mest deprimerande upplevelser var ett möte med Stefan Jarl och Tommy Berggren --- ja, mötet i sig var inte deprimerande. Men när man kom in på ämnet Bo Wideberg och att hans livsverk hade legat i en lada och ruttnat ... 

Att se på de "originalen" med alla dammkorn och repor som "en del av historien" hade knappast varit meningsfullt.

Då hade man varit tacksam om allt åtminstone funnits sparat digitalt.

Hur ska film göras tillgänglig?

Alla bor inte i närheten av en biograf.

Det alla  bästa om man vill tillgängliggöra film så demokratiskt som möjligt är att satsa på digitala nyutgåvor - DVD. BD. VOD.

Pilsnerfilmen har tex fått en helt ny fan-skara tack vare DVD utgåvor. Det hade man inte fått på "art house cinema" typ biografer som visserligen kan damma av en Ingmar Bergman 100 år film och visa, men därmed får man inte det urval och den bredd som svensk film i själva verket har.

Det är kul att se vad "vanligt folk" såg på bio förr i tiden.

Och heja digitala medier --- nyrestaurerade gamla folkliga filmer finns att beskåda bland annat i Den stora Pilsnerboxen och Den stora Pilsnerboxen 2 och Den stora hembiträdesboxen och Den stora deckarboxen och Den stora Hillmanboxen.

Filmen Out of Print har bland annat finansierats tack vare en mycket lyckad Kickstarter-kampanj, och spelades in både digitalt och på 35 mm-kamera.

BG

FILM: Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap - Om konstens motståndskraft och litteraturens tidlösa gemenskap

Författaren Juliet Ashton (spelad av Lily James) säljer sin senaste succébok på Foyles i London.

Regi: Mike Newell

Svensk titel: Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Originaltitel: The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society

Manus: Kevin Hood, Thomas Bezucha, Don Roos --- baserat på boken med samma namn av Annie Barrows och Mary Ann Shaffer.

Medverkande: Lily James, Matthew Goode, Jessica Brown Findlay, Michiel Huisman,,Glen Powell as Mark Reynolds, Katherine Parkinson, Penelope Wilton, Tom Courtenay m.fl.

Land: Storbritannien, 2018

Distribution: SF Studios

Att läsa och att diskutera litteratur kan var en radikal motståndshandling. Och läsande - och skrivande - kan också binda folk samman och skapa gemenskap och sammanhang.

The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society blev en stor succé som bok 2008 och nu, tio år senare, kommer filmen som hyllar litteraturen och läsningen och bokcirklarna --- och som tar upp en del av historien, ockupationen av Guernsay under andra världskriget, som få känner till.

Året är 1946. Författaren Juliet Ashton (spelad av Lily James) är egentligen upptagen med en bokturné med sin senaste mycket framgångsrika och roliga Izzy Bickerstaff bok. Hon har hunnit bli rik och framgångsrik, hennes charmige och snygge förläggare vill att hon ska investera i en tjusig lägenhet i London. Hon har dessutom en perfekt fästman, supersnygg, superrik och supercharmig - och amerikan. Han vill att de ska investera i en tjusig lägenhet i New York med utsikt över Central Park.

Mitt i valet mellan lyx i London och lyx i New York dimper det ner ett brev --- från en medlem i en litteraturförening på den brittiska ön Guernsey. Föreningen heter Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap.

Brevskrivaren är grisbonde och heter Dawsey. Han har en av Juliets gamla böcker, en klassiker författad av Charles Lamb, som han fick tag på second hand (olagligt)... och han berättar hur mycket den betytt för honom under kriget, när tyskarna tog deras grisar, deras post och deras böcker ... och tvingade dem att svälta. Både på mat och kultur.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap bildades för att hålla en undangömd gris hemlig. Potatisskalspajen skapades för att när man inte har något vettigt att göra mat av, gör man mat av potatisskal. Något som man tidigare bara gett grisarna ...

Juliet börjar brevväxla med Dawsey och hon skickar böcker till honom - det finns fortfarande inga boklådor på Guernsey efter kriget - och de finner varandra genom sin gemensamma kärlek till litteraturen.

Juliet blir bjuden på den berömda potatisskalspajen och upptäcker att den är jätteäcklig.

När Juliet fått för sig att skriva en artikel för The Times om Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap tar handlingen fart på allvar --- det visar sig att det udda litteratursällskapet inte alls vill bli omskrivet --- varför drömmer inte alla om att hamna i The London Times? --- och hon kan inte ens få träffa Elizabeth, en av litteratursällskapets grundare. Var finns Elizabeth? Vad har hänt med henne? När kommer hon att komma tillbaka? Och varför florerar det så olika rykten och historier om henne på ön?

Det är inte heller alla som ser på blida ögon på Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap ...

Men allt eftersom tiden går blir Juliet mer och mer som en i gänget. Hon har gett upp idén om att skriva om dem i The Times, men hon vill så gärna hjälpa till att hitta Elizabeth ...

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap tar upp en del av det andra världskriget som inte är speciellt känd eller omdiskuterad --- att ett självständigt litet land som ön Guernsey faktiskt blev ockuperat av nazisterna och befolkningen led oerhört. Alldeles innan ockupationen räddade man alla barn genom att skicka dem från ön. Gästarbetare - alltså slavarbetade - tvångsarbetade till döds med att bygga om hela Guernsay till en fästning. All mat som folk hade --- som Dawseys alla grisar --- skickades till nazistiska arméer på kontinenten.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap marknadsförs som feel-good och är en påhittad historia, men hela bakgrunden är sann och väl researchad och den är absolut inte feel-good. Den handlar om hur vanligt folk -- till exempel hårt arbetande bönder --- kommer i kläm när det blir krig och om hur vanligt folk, som inte strider på någon sida alls, får utstå oerhörda lidanden.

Befolkningen på Guernsey fick utstå mer än ett slags svält.

Juliet och Dawsey promenerar på Guernseys stränder - och försöker undvika taggtråd och minor!

Filmen handlar också om att hitta tillbaka till sin egen mänsklighet igen.

Av alla böcker som diskuteras under filmens gång är den roligaste delen när Guernseys postmästare Eben redogör för Jane Austens Northhanger Abbey med orden att Austen visar att det viktigaste i ett samhälle är att ha "good manners" och, givetvis, en fungerande "postal service". Allt sagt som en gliring mot de ockuperande nazisterna och den nazist som halvsovande sitter och "bevakar" deras möte (för fria möten har också blivit olagliga) --- för nazisterna har inte några austenska "good manners", de är inte civiliserade och de försöker förstöra den stolta postgången, som postmästaren levt sitt liv för.

Filmen innehåller också flera kärlekshistorier, men den starkaste är den kärlek som håller samman litteratursällskapet i vått och torrt.

Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att Juliet har mer än en tjusig friare att kontemplera ... Hennes karaktär är något av en drömroll: hon är snygg, rik, framgångsrik och oberoende och hon har en snygg rik amerikan, en tjusig brittisk förläggare (perfekt "best gay friend) och en sexig bonde att omge sig med.

Juliet på besök på postkontoret.

Lily James är den i det unga gardet av Downton Abbey skådespelare som har haft absolut bäst karriär - hon har varit i allt från Askungen till Baby Driver - och hon är definitivt en talang att hålla ögonen på.

Penelope Wilton av det gamla gardet är alltid bra - hon gör en hjärtskärande skildring av sorgearbete.

Matthew Goode gör med mycket små medel ett bra porträtt av den trofaste förläggaren - och man hör på många nyanser av hans röst när han säger något helt annat än vad han säger med orden och hans tankearbete bakom.

Men favoriten i filmen blir ändå Eben, den gamle postmästaren (spelad av Tom Courtnay). Han som uppfinner potatisskaspajen och tolkar om hela Northhanger Abbey till en motståndsskrift mot nazismen. Han lever också som han lär --- han har i alla lägen "good manners".

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap är som bäst när den visar på litteraturens och konstens förmåga att lyfta livet till nya nivåer --- för tankarna är det ingen som kan ockupera!

Posten på Guernsey.

Perfekt rollbesättning in i minsta lilla biroll. Tack och lov bra skådespelare i alla roller, istället för filmstjärnor. De flesta av karaktärisera ser ut som vanliga, riktiga, osminkade människor, med rynkor eller fräknar, rufsiga frisyrier eller gråa hår, personliga och inte-speciellt-symmetriska ansikten ... istället för som de fotomodeller som alla verkar vara i amerikanska filmer (som det senaste Hollywood glitterpaketet Ett veck i tiden där alla hela tiden säger att "det är  insidan som räknas", men där alla ser ut som fotoshoppade plastdockor och mannekänger).

Det är också ovanligt idag med filmer där dialogerna och människorna får ta plats - istället för spektakel med massor av specialeffekter och bombastiska soundtracks och stråkorkestrar som ska dölja att inte något händer egentligen.

Men de äldre personerna hade gärna fått ta mer plats i filmen, i och med att man fokuserar på karaktärer spelade av Lily James och Jessica Brown Findlay och Michiel Huisman blir detta mer av en ungdomsfilm än en film för "mogen publik".

Men, äldre personer kanske kan gilla den här filmen ändå, och tänka tillbaka på hur det var förr-i-tiden, när de själva var unga, när folk skrev vanliga brev?

Romanen är en brevroman och man har behållit breven och brevskrivandet i filmen på ett smart sätt, utan att de drar ner tempot i filmen. Det är också ovanligt att en transmediering av en framgångsrik bok inte "förstör" boken --- man kan ha älskat boken och ändå tycka att filmen är bra.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap  är en briljant, vacker och tänkvärd film om ett stycke bortglömt historia, en bortglömd ö under ett mycket känt krig ....

En film att varmt rekommendera för alla bibliofiler och anglofiler! 

Och för alla som hejar på postväsendets överlevnad!

Potatisskalspajen i titeln rekommenderas däremot inte --- den är inte speciellt god!

BG

FILM: Avengers Infinity War - Många superskurkar i en superlång supersoppa - där massor av hjältar pulveriseras

Avengers Infinity War verkar vara den mest emotsedda och omtalade filmen någonsin. 

Hur ska alla superhjältar få plats i en och samma film? 

Hur ska de kunna samarbeta? 

Och vem ska dö?

Det sista var väl det mest omtalade ämnet innan filmen --- och Iron Man och Captain America toppade "gissnings listorna" på "vem ska dö". Det talades till och med om att Captain Americas död var med som "spoiler" i trailern.

Captain America och Iron Man är några av de få som superhjältar överlever filmen i någorlunda intakt form.

Captain America är på sätt och vis död --- men bara för att Steve Rogers är trött på sitt alter ego. Han är nöjd med att bara vara Steve Rogers nu! --- liksom hans bäste vän Bucky (också nedfrusen under andra världskriget) inte bryr sig om att vara The Winter Soldier längre, utan bara Bucky Barnes. Han har rehabiliterats i det mytologiska afrikanska landet Wakanda.

Ryktet om Captain Americas och Iron Mans död är alltså betydligt överdrivet. De är två av de få superhjältar som överlever filmen.

Det är lättare att räkna upp de som överlever än de som dör. För de dör som flugor. Eller pulveriseras. Bokstavligen.

Men som Thor säger, när han sörjer Lokis död - "Han har varit död förut. Men han kom tillbaka".

Och det verkar onekligen som om döden inte är för evigt i Marvels Universum. Folk kan återuppstå.

Och massor av nu döda hjältar är med i listan över folk som är med i Avengers: Infinity War – Part 2, den film som bytt namn till Untitled Avengers film. Förmodligen för att lura publiken att detta skulle vara en avslutad film. Men det är det inte. Inte som de andra filmerna, som berättar sitt kapitel till ett slags slut. Den här filmen slutar precis mitt i, med Thanos (skurken) på höjden av sin makt och eftertexten lovar "Thanos will return". Vilken ologisk eftertext, Thanos kan ju inte komma tillbaka och göra comeback, han har ju aldrig varit borta! ;D

Lost in Space - Iron Man, Spider-Man och Doctor Strange.

Thanos tar på det hela taget mest plats i filmen och han är en ganska tråkig gammal gubbe med stenansikte. Likaså styvfar till den gröna Gamorra och hennes blå styvsyster  Nebula (båda är adopterade). Gamorra är helt klart favoriten.

Komplicerade familjer har tagit stor del i MCU innan, som brodersrivaliteten mellan Odins son Thor och Loki (adoptivbrodern till Odin) och Tony Starks / Iron Mans faderskomplex som han verkar föra över på Peter Parker / Spicer Man och så vidare.

I en scen jämför Thor och Peter Quill  och Gamorra vem som har mest uppfuckad familj.

Handlingen i filmen går ut på att skurken Thanos ska samla alla stenarna "the infinity stones" för att få total kontroll över hela universum. De passar på hans specialdesignade handske. Stenarna är dock farligare att samla på än pokemons, och inte lika smart gömda, för Thanos har jättelätt att hitta dem.

En sten fanns på Asgård (som gick under i filmen Thor Ragnarök), två av dem finns på jorden (Doctor Strange har en och Vision den andra), och resten finns på andra ställen i rymden. Gamorra är den enda som vet var själstenen finns, på planeten Vomir. (Planetens namn låter som Vomit. Men stenen är inte grön i alla fall ...)

Hjältarna sprider ut sig för att få tag på nya vapen mot Thanos och för att försvara olika stenar.

Det här är ett smart sätt att använda många superhjältar för om ALLA skulle springa omkring på samma slagfält skulle det kanske bli för rörigt och "för många kockar" till soppan.

Men även i små konstellationer är det uppenbart att superhjältarna har för många "alfa males" i sin grupp och de kan inte samarbeta och de grälar hela tiden.

Iron Man förolämpar Dockor Strange och undrar om han bara kan göra ballongdjur (alltså, som en trollkarl på att barnkalas). Docktr Strange påpekar att han är väl den förste som Iron Man träffat som INTE är en anställd som han kan bestämma över. De håller på att reta  gallfeber på varandra, samtidigt som lille Spider-Man  ger sig in i leken retar upp dem båda två med sina popkulturella referenser, typiska för millenniumgenerationen.

Spider-Man och Iron Man träffar halva The Guardians of the Galxy - Drax, Peter Quill och Mantis.

Sedan drabbar trion samman med halva The Guardians of the Galaxy ... den mindre halvan av gänget halvan har redan följt med Thor, som de rättat flygande i rymden, för att fixa ett supervapen på en dvärgplanet. Men hur ska de de olika "hjältarna" kunna samarbeta och komma med en plan när både Iron Man och Peter Quill vill vara ledare? Och Doctor Strange är bara upptagen med att resa i tiden med sin tidssten och han går igenom 14 miljoner 605 olika versioner av tiden för att hitta en version av framtiden där de vinner.

Men frågan kvarstår --- varför samarbetar de båda gängen inte om att ta av handsken från Thanos genom att klippa av hela armen med en av Docgtor Stranges ljuscirklar? (Det fungerade ju på Thanos underhuggare som de stred mot i New York i inledningen av filmen!).

Det funkade ju  NÄSTAN att söva honom och bända upp fingrarna --- jo tills Peter Quill ger Thanos en snyting och väcker honom.

På det hela taget agerar The Guardians of the Galaxy som om de är med i en helt annan film än alla andra ....

The Guardians of the Galaxy filmerna har också en annan ton än resten av MCU och man stör sig inte så mycket på det när det är en separat film (med massor av popmusik och popkulturella referenser) som när det är en del i en annan film med en annan ton.

Avengers re-assemble - i landet Wakanda. Black Panther, Steve Rogers, Black Widdow, Bucky Barnes m.fl.

På Jorden utspelar de flesta och de största scenerna sig i det fiktiva landet Wakanda. (Mindre scener utspelar sig i New York och Skottland).

Och där ser man att de BÄSTA mötena mellan superhjältar är INTE när man slänger ihop nya konstellationer utan när gamla vänner möts. Stege Rogers, Black Panther, Black Widdow, Bucky Barnes ... De har så mycket historia bakom sig och starka vänskapsband (och så många filmer tillsammans!). Lägg till detta relativa nykomlingarna i gänget, Scarlet Witch och Vision, som har en söt kärlekshistoira (de passar verkligen bra ihop!) där hon försöker rädda honom hela tiden och han får vara "damsel in distress" (bra role-reversal!). Och så Hulken som varit lost-in-space under Civil War och som verkligen inte förstår varför Iron Man inte bara kan ringa till Steve Rogers för hjälp, "vaddå ni pratar inte längre med varandra? Vi angrips ju av onda utomjordingar!"

Hulken får också vara välkommen comic relief, när han fastnar som Bruce Banner och inte kan bli Hulken igen ...

Om ni saknar Ant-Man och Hawkeye --- de har husarrest sedan Civil War. Därför är de inte med. (Eller så är det för att de inte skulle gjort någon nytta i striden?)

Men kanske Ant-Man sparas till Ant-Man and The Wasp? HON kan mycket väl bli nyttig för del två av Infinity War. Liksom Captain Marvel --- ännu en kvinnlig superhjälte som vi fått vänta länge länge på att se i MCU.

VARFÖR har inte Nick Fury ringt henne innan? Typ under filmen Avengers Age of Ultron? Eller i början av filmen? Rent logiskt om man befinner sig i filmerna värld håller det inte. OM man däremot befinner sig i marknadsförings-världen så är det ju helt klart att hon liksom The Wasp ska ha sin egen solofilm först innan hon går in i Avengers.

Saknas: Att Black Widdow inte fått egen solo-film än! Hon är också grymt underskattad och underanvänd i filmerna ...

Saknas inte: en solo-film för Thanos med mer bakgrundshistoria. Behövs inte a lls göras. Han tar upp så mycket plats här och man får massor av bakgrundshistoria här, tex hur han hittade Gamorra och deras bakgrund tillsammans.

Bästa scen: när tre supertjejer gör gemensam sak mot onda utomjordingar som attackerar Wakanda.

Sämst: Den hyllade filmen Thor Ragnarök slarvas bort. Så många karaktärer byggdes upp under den filmen och sedan förstås hela rymdskeppet med ALLA karaktärerna på --- bara Hulken klarar sig till jorden och bara Thor räddas av The Guradians of the Galaxy.

Så Korg, Miep, Valkyrie .... ALLA som man fick engagera sig i i förra filmen --- är de bara nu "lost in space" utan "final farwell"? (Thor nämner inte ens att han blivit av med sin nya flickvän, han nämner däremot förlusten av Haimdahl och Loki). Det är ett ganska slarvigt sätt att göra sig av men massor av ene hel rad karaktärer som en annan manusförfattare skrivit upp.Och dessutom avslöjas det att Loki aldrig varit ond, utan bara ett redskap för Thanos. Är det någon som tror på denna revisionistiska historieskrivning? Det var mer logiskt i den första Avengers filmen ---- att han helt enkelt ville göra sin adoptivfar nöjd, med mordiska stordåd. Odin är inte direkt en fredlig person ...

Men som sagt. Med tidsstenen går det ju att återuppliva alla igen. Så vem vet, rymdskeppet kanske återuppstår och landar i Norge och så får alla nya lusekofter ...

Konstigare saker har hänt i MCU.




Respons: Publikreaktion under premiären: nästan fullt i salongen, mycket förväntansfull stämning innan, mycket skratt och bifall under början av filmen, trötthet under andra delen av filmen (Bara superlånga slag, som i Lord och the Rings och The Hobbit osv.) och besvikelse när filmen slutar mitt i med en bild på en nöjd Thanos ... och inga applåder alls  efteråt.

Första gången jag varit på en premiär utan applåder. Till och med  Star Wars The Last Jedi (utskälld av fansen och bara 49% positiva recensioner) klappades.

SCEN: Birgit Nilsson 100 år - Värp först och kackla sedan! - En dramatisk resa i ord, bild och ton med Mattias Enn

Mattias Enn fångar Birgit Nilssons tid i bilder, ord och toner. Birgit är hon till vänster, i kepsen, på betfältet. 

Från betfältet till Beethoven. 

Birgit Nilsson ville något mer med sitt liv än att rensa betor och ha ett slitsamt liv hemma på gården på Bjärehalvön i Skåne. Hon vågade pröva sina vingar, kom in som etta på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och blev sedermera en av de största operastjärnor som världen någonsin skådat. Bara Maria Callas och den svenska näktergalen Jenny Lind är väl lika kända. Birgit Nilsson gjorde alla de stora rollerna, från Lady Macbeth och Isolde till Turandot och Tosca. Birgit Nilsson var också världens ledande Wagner sopran - men hon gjorde lika stor succé som Leonore, Aida, Elektra och Salome.

Askungen rensar betor i långa rader!

Birgit Nilssons egen historia är också som en roll i ett skådespel, en modern Askungesaga, eller en ankungen-visar-sig-vara-en- svan-saga. För Birgit Nilsson kom från ett musikaliskt guldägg, hennes röst var hennes biljett till rikedomar och berömmelse, till framgångar och ett spännande liv. 

Ändå blev hon aldrig högfärdig, ändå förblev hon alltid bondflickan som en gång rensat betor, hon som stod stadigt med bägge fötterna på jorden, med rötterna i den skånska myllan.

Värp först och kackla sedan är ett av Birgit Nilssons egna slagfärdiga sägessätt. Det vill säga: leverera först och fira sedan!

Värp först och kackla sedan är också titeln på en slagfärdig och spännande biografi som kommer ut lagom till hundraårsjubileet, och tillika namnet på den show som firar Birgit Nilsson.

Birgit Nilssons många ansikten presenteras av Mattias Enn.

Mattias Enn är en känd estradör som bland annat tolkat Karl Gerhard och Zarah Leander - och han brevväxlade med Birgit Nilsson i tjugo år.

Nu har han skapat en tidsresa präglad av musik, minnen och roliga anekdoter som fångar essensen av en av världens främsta artister.

Värp först och kackla sedan är en magnifik och humoristisk föreställning där Birgit Nilssons glimten-i-ögat-attityd fångas perfekt! - och publiken är hänförd.

Efteråt passar många på att införskaffa den spitternya biografin om Birgit Nilsson, som har samma underrubrik som föreställningen: Värp först och kackla sedan!

I ord, bild och ton fångas Birgit Nilssons liv. De sånger hon sjöng som liten tös, hennes första föreställning som sexåring, hennes slit med att gallra betor på åkrarna på Bjärehalvön, medan jetsetlivet åkte mellan Torekov och Båstad ... Hennes genomslag som Lady Macbeth och hennes sätt att ta världen med storm, vare sig det gällde Isolde i Wien eller någon annan stor operaroll på Metropolitan i New York ...

Som känd operastjärna hade Birgit Nilsson många ansikten i många uppsättningar. Privat förblev hon en lantlig skåning med glimten i ögat, en dam med humor som alltid hade en vitsig och rapp replik på lager. Värp först och kackla sedan betyder att man ska leverera innan man kan kan unna sig något. Man åker aldrig limousin TILL en föreställning. Möjligtvis därifrån ...

Man skulle kunna tro att Birgit Nilssons hundraårsjubileum hade resulterat i en mängd nya böcker - men det finns faktiskt bara en ny biografi som är skriven på svenska, Värp först och kackla sedan, sedan kommer en biografi ut på svenska som är översatt från danskan och en tredje biografi, en lyxig bildbiografi i tusenkronorsklassen, kommer ut på tyska i Wien.

Birgit Nilsson själv skrev två memoarböcker - den mest kända av dem med titeln La Nilsson.

Mattias Enn och Birgit Nilsson brevväxlade i 20 år.

Mattias Enn har bland annat gått igenom alla Birgit Nilssons brev på Kungliga Biblioteket inför arbetet med boken Värp först och kackla sedan.

Där fanns bland andra hans egna brev till Birgit Nilsson --- en korrespondens som sträcker sig över 20 år.

Efter föreställningen signerade Mattias Enn sin nya bok och vi passade på att få en pratstund om Birgit Nilsson och vänskapen och breven och boken ...

- Hur träffades du och Birgit Nilsson för första gången?

- SVT hade ett program som svarade på barns frågor och där man även kunde önska sig något, så barn skrev in och frågade hur en vulkan fungerade eller hur det blev jordbävningar, och önskade sig att åka luftballong eller att simma med delfiner --- jag skrev in till programmet och önskade mig en sånglektion av Birgit Nilsson! Året var 1987 och jag var 13 år, och ville att världens främsta operasångerska skulle lära mig hur man bäst tar sig igenom Nattens drottning! Och det resulterade i att vi sedan brevväxlade med varandra i 20 år!

- Vad handlade brevväxlingen om?

- Jag bad henne om en hel del råd när det gäller livet och sången --- efter ett tag märkte hon att jag inte var så intresserad av opera ... jag var mer intresserad av Karl Gerhard och Zarah Leander och den typen av musik, men hon hade råd att komma med i alla fall.

- De var väl också hennes ungdomstids stora idoler?

- Visst var de det, Zarah Leander var Birgit Nilssons personliga favorit, och när hon var ung försökte hon efterlikna den mörka röstklangen som var så typisk för Zarah Leander.  Men jag önskar att jag hade intresserat mig lite mer för opera och att jag hade ställt lite andra frågor i breven ...

- Vad hade du frågat idag?

- Jag hade frågat hur det kändes att stå där på Metropolitan i New York och mottaga publikens hyllningar ... och jag hade frågat en massa andra saker om hennes karriär och de uppsättningar som hon var med i.

- Det är helt fantastiskt att ni båda två höll igång korrespondensen så flitigt under alla år ... det mesta brukar rinna ut i sanden. Idag är det inte så vanligt med brevväxling över huvud taget.

- Det finns inte mycket kvar från  år tid när man ska forska, vi gör allt via mail och SMS, det kommer inte att finnas något kvar från vår tid om hur vi blev ihop och gjorde slut och var otrogna ...

- Det kanske är lika bra det, folk vill ha sina hemligheter ... Fick du se ALLA Birgit Nilssons brev och anteckningar?

- Nej, allt var inte släppt för offentligheten än, släktingar vill väl fortfarande hålla en del hemligt. Men jag har gått igenom allt man får titta på, och på somrarna jobbar jag som guide på Birgit Nilsson museum.

- Omvänder ni många till att bli stora Birgit Nilsson fans?

- Det kommer många busslaster till museet, men ibland märker man att alla är inte så intresserade , det kanske är dagens andra utflyktsmål som lockar mer ... eller lunchen. Det allra roligaste är att kommunen i Båstad satsar på att alla femteklassare ska besöka museet - och de är verkligen entusiastiska och intresserade! Många kommer sedan tillbaka med sina föräldrar eller andra släktingar och vill visa upp museet, för de tycker att det är så bra och intressant. Sedan är det också roligt att många äldre som kommer in och hälsar på vill berätta om sina egna minnen av Birgit Nilsson. Och det är ju viktigt, för snart är de minnena också borta. Många skriver personliga historier och minnen i gästboken.

- När du jobbade med boken, var det något speciellt du lärde dig om Birgit Nilsson som du inte visste innan? Något speciellt intressant ?

- Jag visste faktiskt inte hur ekonomiskt lagd hon var och hur bra hon var på affärer ... jag hade tänkt mig att hon var en sådan där bohemisk konstnärlig själ som inte hade koll på pengar alls, men hon visste mycket väl om börsen gick upp eller ner, det var inte bara hennes man som hade affärssinne av de två.

- Jag såg ett klipp från en gammal svartvit intervju på SVT där intervjuaren frågar Birgit Nilsson om hon har någon maskot med sig när hon reser , typ "en liten elefant", och på det svarar hon med glimten i ögat "en liten elefant? - jag har ju min man!". Hon verkar  så jordnära och så icke-vidskeplig ...

- Det är sant att hennes man reste med henne när han kunde, han brukade kallas Herr Nilsson! För folk trodde att Nilsson också var hans efternamn! Men han protesterade inte. Men Birgit var nog inte helt utan den vidskepelse som är vanlig bland artister, och som även är vanlig bland oss alla. Hon ville inte resa utan sin speciella sminkväska med klistermärken från överallt hon var i världen. Dessutom hade hon faktiskt en maskot, en liten oxe i tyg som hade svart krulligt hår, precis som hon själv, och som hon kallade krulltott. Den följde med henne överallt. Hon var född i oxens tecken och oxar är jordnära och stabila av sig. Och när hon sjöng i Wien hade hon så klart på sig den dyrbara specialdesignade guldring med Isoldes bild på, som den fattigaste publiken i de billigaste platserna hade skramlat ihop till för att hon skulle "förlova sig" med Wienerpubliken.

- Det är rätt fantastisk att hon förblev så vanlig och så skånsk och alltid kom "hem" när hon var i Sverige.

 - Ja, hon valde att leva i Skåne, hon och hennes man hade en lägenhet i Kristianstad, och inte i Stockholm.

- Fast hon jobbade på operan i Stockholm ... 

- Då bodde hon på Grand Hotell, det var väl nära och bra, och om hon sjöng fem kvällar i Stockholm och sedan skulle någon annan stans i världen ... Hon tyckte väl inte att det var värt det att ha en lägenhet i Stockholm bara för det. 

- Hon verkar vara väldigt "down to earth" när hon pratar i olika intervjuer.

- Det var hennes image i Sverige. Hon märkte vad som gick hem. Hon visste att Lasse Holmqvist ville att hon skulle dra en fräckis och göra köttbullar i TV - och då gjorde hon det. Om man läser de intervjuer hon gör utomlands, så är de mycket mer analyserande och handlar om olika operastycken och deras betydelser och om hur hon arbetar och om hur hon tar sig an olika verk. Men i Sverige går inte sådant hem, där ska det vara folkligt och fräckt och sill och köttbullar ...

- Det finns ju många recept med i boken.

- Birgit var väldigt bra på att laga mat och jag ville ha med recept också. Så här finns hennes specialrecept på köttbullar, äkta skånsk äggakaka, så klart, och flera recept på sill, den berömda bjäresillen, och dessutom hennes favorittårtor, som är jättegoda.

- Illustrationerna i boken är väldigt bra och humoristiska och personliga ---- hur hittade du illustratören?

- Jag ville ha någon som ritade i stil med EWK och Rit-Ola, och unika bilder, inte bara samma foton från bildbyråer som alla har nu för tiden, och så hittade jag Anders Svernsjö och förklarade vad jag ville ha. Inte nog med att alla använder samma foton från samma bildbyråer, ofta finns inte heller foton på det som man verkligen vill ha bild på!

- Som när Birgit Nilsson tappar pärlorna, och hon sätter den snobbige dirigenten på plats och säger att det minsann bara är plastpärlor! Det är den roligaste bilden i hela boken! Eller den när Birgit är sex år gammal och klämmer i med den skandalösa slagdängan Nikolina, som drängen lärt henne, inför en hel församling av kyrktanter som väntar sig gulliga barnpsalmer!

- Exakt! Det är sådant som det inte finns bild på! Men nu kunde jag få vilka bilder jag ville!

- Jag gillar katterna också, det finns till och med en katt som sjunger Wagner i boken!

- Katter var Birgit Nilssons favoritdjur, hon brukade till och med rita av dem i sina brev till mig och skriva hälsningar från dem ... Hon hade flera stycken. Jag minns särskilt Jenny, som var  döpt efter den svenska operasångerskan, näktergalen Jenny Lind, som hon var förtjust i, och Peggy som var döpt efter en sekreterare på Metropolitan i New York.

- Vilken är din egen favoritanekdot när det gäller Birgit Nilsson?

- Det är den där hon tar två taxibilar från Metropolitan, för alla blommor får inte plats i en taxi ... och så frågar taxichauffören om hon är den där svenskan som gjort succé på Metropolitan, hon som mjölkade tio kor innan hon åkte till huvudstaden och provade in på Musikhögskolan och blev operasångerska. Birgit svarade "ja, jag är hon" och så säger taxichauffören att "då är ni minsann värd varenda blomma!" Det är en så fin historia. Den säger så mycket, dels om Birgit Nilsson själv, dels om inställningarna till framgång i USA.

Mattias Enn tillsammans med Marie Delleskog (och i bakgrunden Birgit)
Favorit i repris: Mattias Enn är en stor favorit hos Göteborgspubliken.
Värp först och kackla sedan levererade utsålda gästspel på Stadsteatern
- men det finns fortfarande chans att se showen i Stockholm!

- Det är så typiskt USA - bra gjort du har jobbat dig upp och gjort en klassresa"! - och det är en markant skillnad mot den snobbige sångläraren på Musikhögskolan i Stockholm, som när han fick reda på Birgits enkla skånska bakgrund bara gjorde narr av bönder, kallade dem korkade och sa att "Bönder kan inte bli sångare". I Sverige ska var sak (och var människa) vara på sin plats. 

Föreställningen Värp först och kackla sedan går på Stadsteatern i Göteborg (gästspel) och på Klara teatern i Stockholm.

Boken Värp först och kackla sedan är utgiven på Ekerlid förlag, Stockholm. Utkom april 2018.

Mattias Enn kommer att jobba som guide på Birgit Nilssons museum i sommar.


B. Graham

Foton: Birgit Nilsson rensar betor är ett arkivfoto från Birgit Nilsson museum (fotograf okänd). Övriga bilder i reportaget är från föreställningen Värp först och kackla sedan på Stadsteatern i Göteborg - tillhör TK.

Jo Salmsons Blånatten - Finalen i Drakarnas Öde!

Författare: Jo Salmson
Titel: Blånatten

Serie: Drakarnas öde (del 3)
Utgivningsdatum: 2018-04-16
ISBN: 9789163896385
Förlag: Bonnier Carlsen

Utgivningsdatum: 2018-04-16

Del tre i en trilogi är alltid den svåraste - att leverera på allt man har byggt upp! Och Jo Salmson gör det så bra!

Trilogier brukar bli nedtyngda av evighetslång och förutsägbar "final battle" men Jo Salmson har hittat en väg runt detta. Ett annat sätt att öka spänningen, lösa alla knutar, knyta ihop alla trådar och leverera ett slut som både är lyckligt och sorgligt --- och helt tillfredsställande.

Drakarnas öde är en fruktansvärt bra och fulländad trilogi, Salmson har byggt upp den här världen så bra, sten för sten, drake för drake.

Det finns en bakgrundsstory i bokserien om tiggarpojken Tam som sedan blir drakriddare, och även om den här historien om stjärnstenstydaren Nea är en helt annan historia (och riktad till äldre publik) så utspelar det sig i samma universum och det är kul att Nea och Tam får träffas och bli vänner.

Den blå draken Sky spelar givetvis också en stor roll ...

När man läste serien om Tam och även inledningen i serie Drakarnas öde (Stjärnstenen) så visste man inte drakarnas bakgrundshistoria. Den är genialiskt konstruerad - logisk, hemsk, lite sorglig och alldeles underbar.

Det handlar om barn som räddar världen. Dubbelt upp.

Nyckeln till gåtan får man veta i boken Draksången.

Det går att läsa Blånatten fristående, det förklaras tydligt vad som hänt innan i tidigare böcker, och det är lätt att hänga med och komma in i handlingen. Men om man vill läsa alla böcker "i rätt ordning" kommer man lätt in på spoilervarning om man diskuterar drakarnas öde och natur --- så läs INTE texten om boken Blånatten på t.ex. internetsidor som säljer boken, bara köp bara alla tre böckerna direkt utan att läsa informationen om dem, så får du njuta av den komplexa handlingen och  bland annat bli överraskad av den gamla draksången och vad den betyder!

Briljant trilogi! Så många överraskningar! Och ett så fulländat slut!

Släng dig i väggen George R.R. Martin. Det här är så mycket bättre!

OCH med bättre och mer nyanserade och mer engagerande drakar!

Drakarnas öde av Jo Salmson - Originell svensk fantasyvärld

Drakarnas öde av Jo Salmson


Originell svensk fantasyvärld presenteras i Drakarnas Öde

Spännande bok - vackert omslag!


Jo Salmson
Drakarnas öde: Draksången
ISBN: 9789163887536
Bonnier Carlsen


Att läsa Jo Salmson är som att avnjuta en perfekt sammansmältning av Astrid Lindgren, Eragon, Avatar, Trollkarlens lärling och Visbys medeltidsvecka. Här är en fantasyvärld som man skulle vilja åka på semester till! Snälla drakar, komplexa skurkar och en alldeles oemotståndlig hjältinna är kronan på verket.


Har man en gång läst Jo Salmson och fastnat för hennes vackra drakar och idylliska fantasymiljöer så blir man absolut inte besviken på den nya serien Drakarnas öde. Jo Salmsons bästa verk hittills: magiskt vacker, komplex, mystisk, spännande och inte helt lätt att tolka.

Fantasyböcker idag är ofta av modellen "pang på rödbetan" - det lånas flitigt från skräckgenren och det råder oftast inget tvivel om vilka som är de goda och de onda, vilka som ska vinna och vilka som ska utrotas och blodet flyter friskt i strida floder.

Jo Salmson har i Drakarnas öde fått in välbehövlig komplexitet - och andrum - i den svenska fantasygenen.

Kommer Nea att få drömjobbet som stjärntolkare? Vilka kan hon lita på? Vem kan hon vända sig till när alla vänder sig mot henne?

Vi befinner oss i den nordliga staden Hammar där folket genomlevt en lång vinter. Huvudpersonen, den 14-åriga Nea, ska testas för att se om hon håller måttet för att få en av de ytterst eftertraktade lärlingsplatserna som finns för att utbilda stjärntolkare.

Genom stjärnstenarna kan stjärntolkarna se och varna för annalkande faror. Nea vet mycket väl om att hon har gåvan, som hon ärvt efter sin far, hon oroar sig bara för om hon ska befinnas vara tillräckligt bra för den mycket kräsne mäster Fenel.

Så här långt följer Drakarnas öde den vanliga mallen för mycken fantasy för unga konsumenter av idag. Jaha, vi har alltså en hjälte (eller hjältinna) som är den utvalde och denne kommer att få gå i lära hos en Merlin-aktig figur och lära sig att kontrollera och utforska sina förmågor, få kompisar och flickvän/pojkvän och strida mot mörkrets makter.

Men här händer något redan under fasen "få gå i lära hos en Merlin-aktig figur".

För när mäster Fenel får höra vad Nea sett i stjärnstenarna fördömer han henne och säger att hon och hennes gåva är en förbannelse. Hela staden vänder sig mot Nea och hon får fly för sitt liv. Historien omvärderas och skrivs om.

Under berättelsens gång inser Nea att hon måste omvärdera allt vad hon en gång trodde var sant. Vad hände egentligen en gång i det förslutna när Fenel enligt egen utsago ensam besegrade Häxmästaren?

Nea bestämmer sig för att ta sig till den andre stjärntolkaren, långt uppe i norr, högt uppe i bergen. plötsliga attacker kommer från klanernas rike i norr, attacker som inga stjärntolkare kan se eller förvarna om.

Det här är lättläst fantasy som rekommenderas för 9-12 års ålder, men även yngre, läsvana fantasyälskare kommer säkert att sluka Drakarnas öde.

Jo Salmson har tidigare skrivit fyra populära och lättlästa fantasyserier för 6-9-åringar och nu återkommer hon till Tam tiggarpojkens värld från Drakriddarserie. Böckerna är något tjockare, mycket mer komplexa och minst lika bra som de tidigare. Jo Salmson har också ett helt eget sätt att beskriva miljöer på, vilket är mycket sympatiskt, och som inte lider av Tolkien/Harry Potter-komplex. De nordiska vidderna är som gjorda för en typ av fantasy där en ensam hjältinna kämpar inte bara mot elementen utan även mot ödet och historien.

Det här är lite som att sjunka ner i en snödriva efter en lång tur och njuta av en termos hemlagad varm choklad. Man har kontrasterna: idyllen, värmen, kylan, sötman, syrligheten och en hemlig magisk ingrediens i botten.

FILM: Appointment with Death - Peter Ustinov i stjärnspäckad klassiker av Agatha Christie

Poirot med entourage vid de arkeologiska utgrävningarna vid Qumran, nära Döda Havet.

Regi: Michael Winner

Originaltitel: Appointment with Death
Svensk titel: Döden till mötes

Medverkande: Peter Ustinov, Lauren Bacall, Carrie Fisher, John Gielgud, Piper Laurie, Hayley Mills, Jenny Seagrove, David Soul m.fl.
Manus: Michael Winner, Anthony Shaffer och Peter Buckman, baserat på Agatha Christies roman
Inspelningsår: 1988
Land: Storbrittannien
DVD-release: 2018-04-09
Studio S Entertainment

Med tre miljarder sålda böcker är Agatha Christie inte bara världens mest sålda deckarförfattare, utan den mest sålda författaren överhuvudtaget.

Hon var inte bara en framgångsrik författare av böcker och teaterpjäser, utan också något av en expert på fornlämningar och utgrävningar - hennes man Max Mallowan var arkeolog - och många av hennes mest populära böcker utspelar sig inte i England utan någonstans "utomlands" där Agatha Christie blivit inspirerad av människor och miljöer, när hon varit på en utgrävning.

Grävande spelar också en stor roll i filmklassikern Döden till mötes. Turister från alla möjliga håll kommer för att titta på en berömd utgrävning i närheten av Döda Havet - och snart drabbar, ond, bråd död en av turisterna.

Men en annan av semesterfirarana råkar vara Hercule Poirot - och han avbryter snabbt sin semester för att sätta igång de små grå cellerna!

Observera att romanen utspelar sig i Petra i Jordanien, medan filmen utspelar sig i Jerusalem och Qumran  --- ändringen gjordes för att produktionsbolaget var israeliskt, men ändringen gör också att hela filmen blir mer politiskt laddad. Palestina är som en krutdurk redo att explodera --- och Europa är också som en krutdurk redo att explodera. Det brittiska imperiet är på upphällningen och det "nyrika" USA - representerat i filmen av högljudda och vulgära amerikaner - kommer att ta över. Handlingen utspelar sig förfarande i slutet av 1930-talet ... och vi vet ju alla att när 1940-talet var över, var massor av människor mördade, massmördade, och dödade i kriget.

Ustinov, Gielgud och Bacall i stjärnspäckat drama.

Döden till mötes är en smart uppbyggd deckare, där det inte är helt klart vem som kommer att mördas av vem (indicier läggs ut mot ett helt annat offer genom hela början av filmen) och i centrum a filmen står, som i ett klassiskt grekiskt drama, den dysfunktionella familjen. Agatha Christie var en van teaterbesökare på Torquays teater och hon kan bygga upp en intrig som ett mästerligt teaterstycke där det finns många aktörer och alla är fångna i dramats struktur.

Egentligen är detta ett sorgligt drama - precis som de gamla tragedierna - men under filmens gång missar man detta, på grund av den glada musiken, de vackra kläderna och de strålande scenerierna. 

Filmen är inspelad på plats i England, Italien och Israel och så tjusig som bara ett riktigt påkostat och stjärnspäckat kostymdrama kan vara!

Romanen utspelas 1937 och kom ut 1938 (översatt till svenska 1939). 

Filmen utspelar sig som sagt i det brittiskstyrda Palestina --- med det är fortfarande 1937. Ett då oroligt område har blivit ännu oroligare ... Man får betänka att handlingen utspelas INNAN de vidriga utrensningarna av nazisterna - men redan på 1930-talet var det många judar som ville lämna Europa för det heliga landet. Men Israel fanns inte än, och de fick inte inresetillstånd i Palestina. Hur många liv hade kunnat räddas?

Många har spelat Hercule Poirot, en av de mest kända är den tvåfaldigt Oscarbelönade britten Peter Ustinov, som privat var en stor fan av tennis och satte upp sina Oscars i en dubbelmatch mot sina Golden Globes! 

Nicholas Guest och Carrie Fisher spelar ett av filmens kärlekspar.

Ustinov var Poirot i sex stycken stjärnspäckade dramer,  bland annat Döden på Nilen och Mord på ljusa dagen - Döden till mötes var hans sista uppvisning som Poirot, då hade han haft rollen i ett helt decennium. Tre filmer gjordes direkt för TV, tre gjordes för bio - bland annat Döden till mötes.

Bland stjärnorna i filmen märks bland andra Lauren Bacall och John Gielgud --- som båda briljerat tidigare i ett annat Agatha Christie drama, Mordet på Orientexpressen i regi av Sidney Lumet--- och Carrie Fisher, idag mest känd som Prinsessan Leia i Star Wars filmerna.

Peter Ustinovs Poirot-filmer är idag alla klassiker och hör till de mest populära - och mest stjärnspäckade - Agatha Christie filmatiseringarna någonsin.

Må de leva länge, nu i nypremiär på DVD!

BG