FILM: Den stora nötkuppen 2 - Natur versus kultur i nytt fartfyllt fabeldrama

Natur versus kultur i den nya Den stora nötkuppen 2!

Regi: Carl Brunker
Titel: Den stora nötkuppen 2
Originaltitel: The Nut Job 2
Manus: Bob Barlen, Cal Brunker, Scott Bindley
Svenska röster: Peter Harryson, Victor Segell, Leo Razzak m.fl.
Originalröster: Will Arnett, Kathrine Heigell, Maya Rudolf, Jackie Chan m.fl.
USA, 2017
Noble Entertainment

Den stora nötkuppen var en mycket rolig (och ganska snäll) drift med heist-klassikern Rififi. den var superkul! fast det är oklart om de flesta barn (eller ens de flesta vuxna) förstod referenserna till den klassiska gamla filmen, den är kuppfilmernas kuppfilm och ändå ganska bortglömd - jämfört med till exempel Oceans 11.

Den stora nötkuppen 2 är en bra uppföljare men det syns ingen Rififi kupp i sikte - eller någon annan nötkupp heller för den delen.

Fast det är ju i och för sig positivt att en uppföljare inte försöker göra om exakt samma film en gång till, det är kul med lite nya idéer.

Den stora nötkuppen 2 är finansierad med pengar från USA, Kina och Sydkorea och den nya miljön i den här filmen är Chinatown som är befolkad av vita kung-fu-möss (vars ledare har en röst som görs av Jackie Chan i originall) och de är verkligen supersöta. Men man får inte säga det så att de hör, då blir de arga!

Filmens berättartempo är sjukt högt. Här finns knappt en lugn sekund, massor av slapstickhumor, och massor av fajter mellan de onda och de goda och de fula och de söta ...

Den stora nötkuppen 2 kan skryta med en imponerande välgjord animation. De svenska rösterna är mycket bra i sina rollkaraktärer, men replikerna sägs i hög fart och dränks ofta av musiken, vilket är synd. Fördelen med det snabba tempot gör, att det aldrig är en tråkig scen.

Varje rollfigur har en egen karaktär som håller sig till sin rolltyp genom hela dramat. Kampen står mellan borgmästaren och hans anhängare och de gulliga djuren, de onda och de goda. Fast på slutet kommer några goda människor in och hjälper till med att renovera parken igen.

Rent filosofiskt finns det även en kamp mellan djuren, mellan två olika ideal, den grå ekorren Charlie som är spontan och adlrig planerar och den röda ekorren Andie som står för ordning och förnuft. De är varandras kontraster i stil och strategier, men kompletterar oftast varandra och blir ett par på slutet.

Det goda och det onda är starkt skruvande. Borgmästaren är maktgalen, hänsynslös, girig, korrupt och beräknande.

Det finns en stark sensmoral i filmen med uppfostrande syfte. Tillsammans är vi starka! Många små tillsammans blir starka! Det hela är som i en gammal Bamse-tidning ungefär, där massor med små fåglar och möss hjälptes åt.

Man vet så klart att de onda och giriga människorna kommer att förlora på sina utspel och att de oskyldigt drabbade vinner på list och har goda avsikter för alla djuren. Den är starkt förenklat, som det ofta är i sagor. Ondskan har egentligen inga nyanser och omvänder sig inte till det goda, men det hör till leken. Och den som ger sig in i leken får leken tåla ... inklusive mäktiga sparkar från gulliga små kung-fu möss!

Min favorit i Nötkuppen-filmerna är mopsen Pärlan. En söt, stark och cool kvinnlig karaktär. Dessutom en helt underbar hund - en sådan skulle man ha!

Något som är bra med slutet är att det inte är någon som "får rätt" av Andie och Charlie - de har båda två rätt på sitt sätt.

Djuren återvänder från nötbutiken till naturen - vilket är Andies stil - men det hindrar ju inte att de ibland tar en nötpåse eller två med kanderade smaskiga nötter från nötförsäljarnen som går genom parken... Vilket egentligen är Charlies stil. Men en liten nötkupp kan varken Andie eller Charlie motstå!

Natur står mot kultur i den här nya fabeln med gammeldags fabelmoral - men när eftertexterna rullar står det klart att både natur och kultur har sina fördelar!

BG