 |
| Konstverket The Square i filmen The Square. |
 |
| The Square är inte Hair - men det dansas på borden i alla fall. |
Regi: Ruben Östlund
Titel: The Square
Medverkande: Claes Bang, Elisabeth Moss, Dominic West, Terry Notary m.fl.
Sverige, 2017
Titel: The Square
Medverkande: Claes Bang, Elisabeth Moss, Dominic West, Terry Notary m.fl.
Sverige, 2017
Universal Sony Home Entertainment
I Göteborg fanns det för några år ett konstverk där konstnären gick med en låda (detta var utomhus, inte inne i museet) och folk ville så gärna hjälpa hen att bära. Hen såg inte ut som någon svår konstnärstyp, lådan var lagom tung för två, och sedan, som del av konstverket, fick man skriva upp sig i en bok att man hjälpt hen att bära. Vilken surprise!
Var konstverket lådan? En vanlig, brun, fyrkantig låda? Eller den svarta boken som skulle fyllas med hjälpande människor?
Eller var det mötet som var konstverket?
Ingenting gör människor så glada som att få hjälpa till, berättade konstnären för mig. Alla ville hjälpa till. De enda som inte gjorde de var folk som var jättejättegamla och hade akut ryggskott (då är det inte så lätt att lyfta 20 kilo extra). Men annars. Alla vill hjälpa.
Hjälpsamheten var konstverket.
Nu från den fyrkantiga lådan på 20 kilo till en annan fyrkant: The Square. Som innehåller ingenting.
En tom ruta på marken fyra gånger fyra meter. Som en ruta man hoppar hage i fast större.
Det är den rutan som The Square handlar om och filmens budskap tycks tydligen vara att ingen vill hjälpa varandra.
Fast filmen utspelar sig ju i Stockholm och inte i Göteborg.
Lådan var en roligare fyrkant.
Filmen är väldigt ologisk, den handlar om rika pretentiösa människor inom konstvärlden, men man får inte se något av konsten i museet utom de där mullvadshögarna med sand som en städare städar upp av misstag, och en hög med gamla stolar. Man hade väntat sig mer av en konstfilm.
Det handlar inte om fyrkanten heller, utan om en reklamfilm för fyrkanten, och om konstfolk är pretto så är det inget mot reklamfolk. De har tagit pretto och egenkärlek till en helt ny nivå.
För att få upp intresset för rutan spränger de en liten människounge och en kattunge i luften. Det ger 300.000 visningar på Youtube. De unga PR-prettona är i PR-nirvana. Strunt i om du är ökänd, bara du är känd. Det är dock reklamansvarig på museet som får sparken, inte de som gjort filmen.
Det är oklart om människor är mest upprörda av människoungen eller kattungen som dör i filmen.
Reklamansvarige på museet har två egna ungar och de gör inte mycket i filmen alls. De kunde sagt till farsan att filmen var skit eller att han var skittaskig mot den lille killen som inte fick spela fotboll på grund av ett anonymt brev som hamnat i fel brevlåda och som han hade skrivit. Man får aldrig veta om lillkillen fick spela fotboll igen, och han och fotbollen är en av de få saker man bryr sig om i filmen, däremot finns det tid för alla andra att bre ut sig i två timmar och tjugofem minuter. Scenen på filmens omslag (eller filmaffischen) kommer efter en och en halv timme, och vid det laget hade filmen kunnat vara slut.
Slutscenen där reklammannen och hans båda döttrar går femton våningar i en trappa är bara gjord för att vara snygg i bild, (Typ: åh, vad tjusigt, en trappa!), det är ingen mening med den, man vet ju att det finns hiss, för man har sett honom åka i hissen tidigare.
En ny pocketbok från Kartago summerar en massa kända klassiker och böcker och filmer på tre rutor. Tecknaren hävdar att sedan han börjat med det så inser han hur mycket som inte behöv vara med, varenda gång han ser en ny film .... Så mycket är bara trams och utfyllnad som inte har med huvudintrigen att göra.
Man hade inte ens behövt tre rutor till The Square. Det hade räckt med en.
I Göteborg fanns det för några år ett konstverk där konstnären gick med en låda (detta var utomhus, inte inne i museet) och folk ville så gärna hjälpa hen att bära. Hen såg inte ut som någon svår konstnärstyp, lådan var lagom tung för två, och sedan, som del av konstverket, fick man skriva upp sig i en bok att man hjälpt hen att bära. Vilken surprise!
Var konstverket lådan? En vanlig, brun, fyrkantig låda? Eller den svarta boken som skulle fyllas med hjälpande människor?
Eller var det mötet som var konstverket?
Ingenting gör människor så glada som att få hjälpa till, berättade konstnären för mig. Alla ville hjälpa till. De enda som inte gjorde de var folk som var jättejättegamla och hade akut ryggskott (då är det inte så lätt att lyfta 20 kilo extra). Men annars. Alla vill hjälpa.
Hjälpsamheten var konstverket.
Nu från den fyrkantiga lådan på 20 kilo till en annan fyrkant: The Square. Som innehåller ingenting.
En tom ruta på marken fyra gånger fyra meter. Som en ruta man hoppar hage i fast större.
Det är den rutan som The Square handlar om och filmens budskap tycks tydligen vara att ingen vill hjälpa varandra.
Fast filmen utspelar sig ju i Stockholm och inte i Göteborg.
Lådan var en roligare fyrkant.
Filmen är väldigt ologisk, den handlar om rika pretentiösa människor inom konstvärlden, men man får inte se något av konsten i museet utom de där mullvadshögarna med sand som en städare städar upp av misstag, och en hög med gamla stolar. Man hade väntat sig mer av en konstfilm.
Det handlar inte om fyrkanten heller, utan om en reklamfilm för fyrkanten, och om konstfolk är pretto så är det inget mot reklamfolk. De har tagit pretto och egenkärlek till en helt ny nivå.
För att få upp intresset för rutan spränger de en liten människounge och en kattunge i luften. Det ger 300.000 visningar på Youtube. De unga PR-prettona är i PR-nirvana. Strunt i om du är ökänd, bara du är känd. Det är dock reklamansvarig på museet som får sparken, inte de som gjort filmen.
Det är oklart om människor är mest upprörda av människoungen eller kattungen som dör i filmen.
Reklamansvarige på museet har två egna ungar och de gör inte mycket i filmen alls. De kunde sagt till farsan att filmen var skit eller att han var skittaskig mot den lille killen som inte fick spela fotboll på grund av ett anonymt brev som hamnat i fel brevlåda och som han hade skrivit. Man får aldrig veta om lillkillen fick spela fotboll igen, och han och fotbollen är en av de få saker man bryr sig om i filmen, däremot finns det tid för alla andra att bre ut sig i två timmar och tjugofem minuter. Scenen på filmens omslag (eller filmaffischen) kommer efter en och en halv timme, och vid det laget hade filmen kunnat vara slut.
Slutscenen där reklammannen och hans båda döttrar går femton våningar i en trappa är bara gjord för att vara snygg i bild, (Typ: åh, vad tjusigt, en trappa!), det är ingen mening med den, man vet ju att det finns hiss, för man har sett honom åka i hissen tidigare.
En ny pocketbok från Kartago summerar en massa kända klassiker och böcker och filmer på tre rutor. Tecknaren hävdar att sedan han börjat med det så inser han hur mycket som inte behöv vara med, varenda gång han ser en ny film .... Så mycket är bara trams och utfyllnad som inte har med huvudintrigen att göra.
Man hade inte ens behövt tre rutor till The Square. Det hade räckt med en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.