onsdag 7 februari 2018

FILM: Jeannette - Jeanne d´Arcs barndom - En påhittad musikal om Frankrikes mest kända helgon

The Hills are Alive with The Sound of Music ... sjunger inte Jeannette i den här filmen. Men hon leviterar i alla fall.


Regi: Bruno Dumont
Originaltitel: Jeannette - L’enfance de Jeanne d´Arc
Manus: Bruno Dumont, Charles Peguy
Medverkande: Lise Leplat Prudhomme, Jeanne Voisin, Lucile Gauthier m.fl.
Frankrike, 2017
Distribution: Njutafilms
Svensk premiär: 16 februari 2018

Handling: Möt Jeanne d'Arc som barn. Frankrike, år 1425. Mitt under det hundraåriga kriget tar den 8-åriga Jeannette hand om sina får i den lilla byn Domremy. En dag berättar hon för sin vän Hauviette hur hon inte längre orkar stå ut med allt lidande engelsmännen bringar. Nunnan Madame Gervaise försöker resonera med den unga damen men Jeannette är redan redo att kämpa för att rädda själar och fria det franska kungadömet. Hennes tro kommer att bära henne mot målet, att bli Jeanne d'Arc.

Bruno Dumont har denna gång valt att basera sin film på en pjäs och en dikt av Belle Epoque poeten och filosofen Charles Peguy. Och vän av Dumont filmer kan glädja sig åt att även den här gången får man se någon som spontant leviterar (Jeannette själv, i detta fall).

Filmen är full av icke-professionella skådespelare, eller amatörer, precis som i Dumonts tidiga verk. Precis som hans debutfilm The Life of Jesus, så lyckas Jeannette få en att tänka på passionsspel som sätts upp på landet i små byar, amatörteater och de där julspelen som skolorna sätter upp för att visa att religion är coolt. Precis som en sådan skolpjäs så finns här gott om folk som inte kan (eller verkar vara intresserade av) att skådespelerska och folk som inte kan sjunga och dansa alls (Jeannette själv sjunger falskt, de dansande nunnorna är mest pinsamma, som överförfriskade gamla gammelfastrar) och ... det är ganska kul, ganska gulligt, ganska charmigt. Och en lokal rappare, Nicholas Leclaire, spelar Jeannettes oncle, och dansar med hemgjroda discomoves.

Men. Så ska en professionell kompositör petas in i leken och med någon slags opera-heavy-metal låter snart all musik precis likadant och en halvtimme av en och samma låt räcker. Sedan fortsätter den en timme till ...

Det här har så klart ingenting med verkligheten att göra, det är mest en kul grej. Tjejerna som spelar den unga Jeannette är kavata och roliga (det spelar ingen roll om de kan sjunga och dansa) och hjular bland sina söta får (fåren är bra på att spela får).

Filmen hade varit riktigt bra om man hade nöjt sig med amatörmusik också. Musiken anstränger sig för mycket för att vara cool och inne och trendig och att bry sig om "vad tycker alla om mig?" och där spricker hela Jeannette-konceptet.

Själva idén med att göra en kändis barndom är däremot bra, den här filmen slutar precis där i stort sett alla andra Jeanne d'Arc filmer börjar.

Sedan filmens barndom har ett fyrtiotal filmer ha spelats in om bonddottern från byn Domremy i Lorraine som under hundraårskriget mellan Frankrike och England klär sig i manskläder för att befria Orleans och installera Frankrikes tronföljare Karl på tronen. (Det är egentligen ganska knäppt att ett icke rojalistiskt land firar Jeanne d'Arc så mycket - hon var ingen revolutionär eller republikan - hon grodde på Gud och kyrkan och Konungen.)

Bland de mest kända Jeanne-filmerna -- och förmodligen den allra bästa -- är dansken Carl Th. Dreyers stumfilm En kvinnas martyrium (1928) --- jag såg den live i en katedral i Luxembourg. Alltså med live orkester och jättestor duk uppspänd mellan katedralspelarna. Det var maffigt. Och musiken hade något att säga. Den försökte inte bara vara cool. Och stumfilmen ... den var mycket, mycket vältalig.

Ett bra bevis på hur musik kan "make or break" när det gäller filmer. Film är så mycket mer än magiskt ljus. Det är också ljud. Och ljudet ska vara magiskt - utan att anstränga sig.

BG

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar