FILM: Comme un avion - Den ljuva Flykten

Michel och hans fru har en romantisk picnic innan han ska paddla iväg - och gör slut på all proviant!

Comme un avion  - Den ljuva flykten

- Även en perfekt varvning slutar vid utgångspunkten

Regi: Bruno Podalydes
Originaltitel: Comme un avion
Svensk titel: Den ljuva flykten
Manus: Bruno Podalydes
Medverkande: Bruno Podalydes, Sandrine Kiberlain, Agnes Jaoui, Dennis Podalydes, Vimala Pons, Michel Vuillermoz,
Jean-Noel Broete, Pierre Arditi m.fl.
Frankrike, 2015
Njutafilms


"Wild" med Reese Witherspoon, "Into the Wild" med Emile Hirsch, "127 timmar" med James Franco, "The Shallows" med Blake Lively, "The Revenant" med Leonardo di Caprio, "Everest" med Josh Brolin ... Människan mot naturen. En livskris som ställs på sin spets i ett överdådigt vackert landskap. Överlevnadskamp plus naturromantik och ett slags pånyttfödelse. Vare sig huvudpersonen attackeras av björnar, hajar eller vädrets makter så är överlevnadskampen också en inre kamp - huvudpersonen ger sig ut i naturen, "into the wild", för att hitta sig själv och för att komma över en egen livskris.


Drömmen om att flyga in i solnedgången

"Den ljuva flykten" är en fransk version av alla dessa amerikanska "into the wild" livskriser. Huvudpersonen Michel spelas av Bruno Podalydes, en veteran inom fransk film, både när det gäller regi och fina birollstolkningar. Det här är den första gången som Podalydes spelar huvudrollen i en av sina egna filmer.

Michel har varit besatt av flygplan ända sedan han var liten. Drömmen om att bara ge sig iväg, flyga in i solnedgången ... lite som när amerikanska västernhjältar rider in i solnedgången. Nu är Michel 50 år och det har inte blivit något av hans dröm. Michel läste säkerligen "Le Petit Prince" som liten, det finns olika flygplanssaker överallt i lägenheten, och Antoine de Saint-Exupérys klassiska roman "Vol de Nuit" ("Night Flight") ligger på nattduksbordet.

The Circle of Life på en kontorsstol

Michel har egentligen allt: två barn, en vacker fru, många vänner, ett intressant och kreativt jobb där han sysslar med grafisk design ... men han är ändå frustrerad och genomlider en medellivskris. Han snurrar runt, runt på sin kontorsstol, som för att symbolisera att han har fastnat i en rutin. Han befinner sig i en cirkel: allt är bara samma sak hela tiden ... Hur man än vänder och vrider på saken. Ungefär som i en palindrom, och den nya uppgiften på jobbet är just att hitta kreativa palindromer och göra en snygg design av dem.

När Michel söker på nätet efter palindromer kommer det upp en som han fastnar för: KAYAK. Han blir besatt av ordet och även av kajakens utseende: den liknar ju en flygplansvinge! Hans livs uppgift blir nu att bygga en egen kajak  och den ska ge honom drömmen om friheten istället för flygplanet. Han "provpaddlar" kajaken på taket.

Drömmen om att paddla in i solnedgången

Michel ska ta semester och paddla in i solnedgången, "into the wild", överleva på vad naturen ger honom och följa floden ända till havet.

"Det där kommer att ta månader. Och du har bara tagit semester en vecka!" påpekar hans fru nytert, efter att hon frågat hur länge han tänker sitta på taket och paddla.

Men hon ställer upp. Hon skjutsar honom till floden och så paddlar han iväg, "into the wild" - och fastnar. Han ringer frun på sin mobil, hon har inte hunnit till motorvägen än, och hon kör tillbaka och drar loss honom. Sedan har de en romantisk picnic tillsammans och äter upp all medhavd proviant. Men det är okej. Han ska ju leva av vad naturen ger honom. Fisk till exempel. "Du hatar fisk" påpekar frun.

Men mannen är optimistisk: han ska paddla in i solnedgången, ända till havet och leva av vad naturen ger honom. Han är uppfylld av naturromantik.


Naturromantik kontra den franska verkligheten

Men den här filmen blir inte "Wild" eller någon av de andra amerikanska naturromantiska filmerna
där huvudpersonen överkommer en livskris medan han eller hon kämpar mot naturens element i olika former.

Michel kommer exakt fyra kilometer. Under hela filmens gång. Och ja, han lyckas verkligen överleva på vad naturen ger honom. För han hittar ett världshus som serverar anka och ett gott vin och han tänker absolut inte äta den där äckliga fisken som han fått. Det här är ju fransk film, och att överleva i naturen gör man bäst om man serveras fransk gourmetmat med tillhörande viner och en avec till kaffet.

Det fria livet fastnar i nya cirklar

Bruno försöker gång på gång ta sig loss, ta sig vidare, men det är alltid något som händer så att han kommer tillbaka till världshuset. Han går alltså i cirklar. Igen. Precis som när han satt på kontorsstolen och snurrade runt i cirklar. Cirkeln har bara blivit lite större. Huvudpersonen har fastat i en rutin - igen. Bruno Podalydes verkar säga att det inte finns något sådant som "frihet" någonstans, det finns bara olika sorters cirklar, vi skapar hela tiden rutiner och återfaller i ett mönster, gång på gång. Det är helt enkelt bara att gilla läget.

Den franska titeln på filmen refererar till en känd hit från 1981 av Charlélie Couture. "Comme un Avion". "Like a Plane Without Wings". För det här blir till syvende och sist ingen flykt, flykten får inga vingar - för människan bygger hela tiden upp nya rutiner och fastnar. Ibland rent bokstavligen som när Michel fastnar med kajaken, gång på gång.


En filmisk motsvarighet till "a home run"

I Frankrike är man vanligtvis inte överens om någonting - tidningar är antingen höger eller vänster och det innebär att samma filmer kan bli hyllade respektive sågade av kritiken. Undantaget är "Comme un Avion" - filmen har fått fyr- eller femstjärniga recensioner av alla. Alla, från höger till vänster, älskar "Comme un Avion".

Bruno Podalydes har verkligen lyckats med den här filmen - en "into the wild" film utan "wilderness", en "escape" film utan flykt och en film som är en av årets mest hyllade franska filmer. Inte dåligt för en komedi om en medellivskris utan vingar.

Det här är en filmisk motsvarighet till "a home run" - något som ger bonuspoäng! Men "a home run" är i sig något som beskriver en cirkel. När varvningen är klar befinner man sig återigen vid utgångspunkten - även om alla i publiken applåderar vilt.

Belinda Graham