- Efter tre bästsäljare: Vad skulle kunna gå fel?
Liane Moriarty
Originaltitel: Truly, Madly, Guilty
Översättning:Anna Strandberg
ISBN:9789100170936
Albert Bonniers Förlag
Av författaren till succén "Öppnas i händelse av min död" presenteras:
En grillkväll med sex vuxna, tre ungar och en liten hund.Vad skulle kunna gå fel?
"... och vad tror ni hände sen?"
Humorn är satt på paus, spänningen har tagit semester och Moriarty har "kommande avslöjande" som genomgående grepp genom hela boken om det mesta. bland annat vad som hände på en grillkväll. Det hintas om i stort sett allt, och det blir för många saker som det bara
avslöjas saker om ett minimalt steg i taget. Snart sitter man där med en hop korta, lösa trådar som alla ska tas upp senare. Först är berättargreppet irriterande, sedan blir det långtråkigt och det blir aldrig spännande.
En ny Moriarty i deckargenren
Liane Moriarty delar efternamn med Sherlock Holmes nemesis och är mest känd för romanen "Öppnas i händelse av min död" - så känd att alla nytryck av hennes romaner försetts med en stickerliknande cirkel där det står: "Av författaren till Öppnas i händelse av min död".
"Öppnas i händelse av min död" hyllades för att den förnyade deckargenren och thrillergenren - inte så mycket som "Gone Girl" eller "Girl on a Train" - men ändå. Öppnas ... visar att det finns de som kommer undan med mord på sin tonåriga flickvän och som sedan lever ett vanligt liv - i det här fallet som gift trebarnspappa. Men skuldkänslorna vaknar till liv när förövaren själv blir tonårspappa och mamman till den mördade flickan har givetvis inte kommit över det som hände. Tiden läker inte alla sår. Ibland blir de bara värre och mer infekterade. Reflektionerna kring vad det faktiskt betyder att döda någon påminner om "Brott och Straff" - förövaren "kom undan" men han kan inte komma undan sina egna tankar och han straffar sig själv dagligen. När hans fru kommer underfund med hemligheten står hon inför ett svårt val: vara en "god människa" och avslöja allt och splittra sin familj, eller hålla tyst och skydda sig själv, sin man och sin familj till varje pris.
Hemligheten som ligger under ytan här är alltså en stor hemlighet.
Mordutredning på en förskola, nu som TV-serie
Även "Big Little Lies" ("Stora små lögner"), som nu även finns som HBO serie med Nicole Kidman och Reese Witherspoon i två huvudrollerna, handlar bokstavligen om liv och död. En mordutredning pågår under hela romanen, dödsfallet inträffar i början av boken och sedan får vi veta vad som hände och varför. För att handla om en mordutredning är det också en ovanligt rolig bok - som det faktum att ingen egentligen minns mycket av mordkvällen då det var stor fest på skolan med drinkar som blandats av mattelärarna på en förskola och som råkat få helt fel proportioner och alltså blivit alldeles för starka. Vi får bara hoppas att barnen får lärare som kan räkna med procent när de kommer upp i åldrarna.
I "Truly Madly Guilty" - ("Andras vänner") - får vi en hemlighet som ... ja, inte är speciellt stor jämfört med vad Lianne Moriarty brukar leverera. Hade det här varit en debutroman hade man kunnat tänka "bra försök, den här författaren kanske kan bli något i alla fall om hon lär sig skala ner sina berättelser". Men det här är en rutinerad bestsellerförfatarte som är i farten och som serverar en drink so har alldeles fel proportioner: den är alldeles för svag. Det är som om en liten promille spätts ut med hundra liter vatten. Mcket svag soppa. Det finns tillräckligt material i den här grillkvällen för att räcka till en bra novell, inte för att räcka till en hel roman.
Se upp för vattensamlingar i trädgården!
Alla som någonsin varit i närheten av barn vet att olyckor händer.
Een grillkväll med sex vuxna, massor av vin eller drinkar, tre ungar och en bjäbbande liten hund och en trädgård med en fvattensamling i ... det kan ju bara sluta på ett sätt, med att en av ungarna nästan dränker sig. (Det kan inte sluta med att hunden nästan dränker sig, för folk hade märkt om den slutat skälla, dessutom går inte hunden omkring och bär på en stensamling).
Det handlar egentligen inte om vänner, eftrersom de felsta av deltagnarna inte känner varandra, den egnelksa titeln är här bättre Truly Madly Guilty.
Som sagt: Liane Morarty brukar packa sina böcker med djupa mörka hemligheter - men här är det mest packat med förhalningsteknik. Massor av små vinkar serveras hela tiden coh kliffngerkaölitel som slutar med höga genomträngande ljud (som "ett högt skrik från övervåningen") innan nästa kapitel böjrar med något helt annat.
Det här är en mycket, mycket påfrestande romanteknik, där så lite som möjligt sprids ut över så många sidor som möjligt. Alla personerna i boken vet vad som hände på grillkvällen det är bara läsaren so skahpllas i mörkret så länge som möjligt - i ungefär halva boken, 230 sidor av 500.
När börjar det osa bränt?
Det är lite som att servera matos istället för mat - man känner lukten, men det kommer ignet av substans och när väl huvudrätten serveras upptäcker man att man tappat aptiten. Man är helt enkelget inte hungrig längre, för hungerkänslan har försvunnit och ersatts av en dov tom "vem bryr sig" känsla.
Liane Moriarty håller tyvärr på att bli en "one trick pony" som här åter igen använder samma trick som i de tidigare böckerna, utan att ha något som ligger bakom alla rökridåer.
Värden för själva bargerguen verkar vara som Tony Soprtano (och det sägs även att han ser ut som honom). Clementine oroar sig fram och tillbaka för en provspelning som genomförs efter ungefär 500 sidoren, alla har skuldkänslor för allt möjligt, som för att öppna en burk med nötter (!), alla karkaktärerna förses med tilräcklgit emotionellt bagage för flera jorden runt resor och en plot-twist i romanen har lånat sin intrig från en mycket känd Robert Redford film.
Sjävgoda och välstädade på ytan
Mest irriterande i boken är Erika och hennes man, ofta väleigt självgoda, och stolta över sitt vita sterila hem som verkar som ett obduktionsrum och där bara en enda lampa står framme och syns utifrån - de ska ta emot fosterbarn eftersom de "vet hur det är". Jo, man kan bara hoppas att de får någon som Billie (från Sara Kadefors boken "Billie - Avgång 9:42 till nya livet") som fosterbarn, som verkligen vet hur det är, som vill ha det mysigt och stökigt omkring sig och slänger en gardin över lampan, slänger sina kläder på golvet, sätter fingeravtyck överallt och påpekar att de inte alls vet hur de är för alla fosterhemsbarn är inte likadana. Alla familjer är annorlunda. Både de funktionella och de dysfunktionella, alla fungerar på olika sätt.
Människorna här verkar inte som riktiga människor, de är bara pusselbitar i ett berättande som bygger på förhalningsteknik. De riktiga människorna har kanske smitit iväg till nästa Liane Moriarty roman, som förhoppningevis inte kommer att berättas utan samma långdragna berättarteknik.
BG
Humorn är satt på paus, spänningen har tagit semester och Moriarty har "kommande avslöjande" som genomgående grepp genom hela boken om det mesta. bland annat vad som hände på en grillkväll. Det hintas om i stort sett allt, och det blir för många saker som det bara
avslöjas saker om ett minimalt steg i taget. Snart sitter man där med en hop korta, lösa trådar som alla ska tas upp senare. Först är berättargreppet irriterande, sedan blir det långtråkigt och det blir aldrig spännande.
En ny Moriarty i deckargenren
Liane Moriarty delar efternamn med Sherlock Holmes nemesis och är mest känd för romanen "Öppnas i händelse av min död" - så känd att alla nytryck av hennes romaner försetts med en stickerliknande cirkel där det står: "Av författaren till Öppnas i händelse av min död".
"Öppnas i händelse av min död" hyllades för att den förnyade deckargenren och thrillergenren - inte så mycket som "Gone Girl" eller "Girl on a Train" - men ändå. Öppnas ... visar att det finns de som kommer undan med mord på sin tonåriga flickvän och som sedan lever ett vanligt liv - i det här fallet som gift trebarnspappa. Men skuldkänslorna vaknar till liv när förövaren själv blir tonårspappa och mamman till den mördade flickan har givetvis inte kommit över det som hände. Tiden läker inte alla sår. Ibland blir de bara värre och mer infekterade. Reflektionerna kring vad det faktiskt betyder att döda någon påminner om "Brott och Straff" - förövaren "kom undan" men han kan inte komma undan sina egna tankar och han straffar sig själv dagligen. När hans fru kommer underfund med hemligheten står hon inför ett svårt val: vara en "god människa" och avslöja allt och splittra sin familj, eller hålla tyst och skydda sig själv, sin man och sin familj till varje pris.
Hemligheten som ligger under ytan här är alltså en stor hemlighet.
Mordutredning på en förskola, nu som TV-serie
Även "Big Little Lies" ("Stora små lögner"), som nu även finns som HBO serie med Nicole Kidman och Reese Witherspoon i två huvudrollerna, handlar bokstavligen om liv och död. En mordutredning pågår under hela romanen, dödsfallet inträffar i början av boken och sedan får vi veta vad som hände och varför. För att handla om en mordutredning är det också en ovanligt rolig bok - som det faktum att ingen egentligen minns mycket av mordkvällen då det var stor fest på skolan med drinkar som blandats av mattelärarna på en förskola och som råkat få helt fel proportioner och alltså blivit alldeles för starka. Vi får bara hoppas att barnen får lärare som kan räkna med procent när de kommer upp i åldrarna.
I "Truly Madly Guilty" - ("Andras vänner") - får vi en hemlighet som ... ja, inte är speciellt stor jämfört med vad Lianne Moriarty brukar leverera. Hade det här varit en debutroman hade man kunnat tänka "bra försök, den här författaren kanske kan bli något i alla fall om hon lär sig skala ner sina berättelser". Men det här är en rutinerad bestsellerförfatarte som är i farten och som serverar en drink so har alldeles fel proportioner: den är alldeles för svag. Det är som om en liten promille spätts ut med hundra liter vatten. Mcket svag soppa. Det finns tillräckligt material i den här grillkvällen för att räcka till en bra novell, inte för att räcka till en hel roman.
Se upp för vattensamlingar i trädgården!
Alla som någonsin varit i närheten av barn vet att olyckor händer.
Een grillkväll med sex vuxna, massor av vin eller drinkar, tre ungar och en bjäbbande liten hund och en trädgård med en fvattensamling i ... det kan ju bara sluta på ett sätt, med att en av ungarna nästan dränker sig. (Det kan inte sluta med att hunden nästan dränker sig, för folk hade märkt om den slutat skälla, dessutom går inte hunden omkring och bär på en stensamling).
Det handlar egentligen inte om vänner, eftrersom de felsta av deltagnarna inte känner varandra, den egnelksa titeln är här bättre Truly Madly Guilty.
Som sagt: Liane Morarty brukar packa sina böcker med djupa mörka hemligheter - men här är det mest packat med förhalningsteknik. Massor av små vinkar serveras hela tiden coh kliffngerkaölitel som slutar med höga genomträngande ljud (som "ett högt skrik från övervåningen") innan nästa kapitel böjrar med något helt annat.
Det här är en mycket, mycket påfrestande romanteknik, där så lite som möjligt sprids ut över så många sidor som möjligt. Alla personerna i boken vet vad som hände på grillkvällen det är bara läsaren so skahpllas i mörkret så länge som möjligt - i ungefär halva boken, 230 sidor av 500.
När börjar det osa bränt?
Det är lite som att servera matos istället för mat - man känner lukten, men det kommer ignet av substans och när väl huvudrätten serveras upptäcker man att man tappat aptiten. Man är helt enkelget inte hungrig längre, för hungerkänslan har försvunnit och ersatts av en dov tom "vem bryr sig" känsla.
Liane Moriarty håller tyvärr på att bli en "one trick pony" som här åter igen använder samma trick som i de tidigare böckerna, utan att ha något som ligger bakom alla rökridåer.
Värden för själva bargerguen verkar vara som Tony Soprtano (och det sägs även att han ser ut som honom). Clementine oroar sig fram och tillbaka för en provspelning som genomförs efter ungefär 500 sidoren, alla har skuldkänslor för allt möjligt, som för att öppna en burk med nötter (!), alla karkaktärerna förses med tilräcklgit emotionellt bagage för flera jorden runt resor och en plot-twist i romanen har lånat sin intrig från en mycket känd Robert Redford film.
Sjävgoda och välstädade på ytan
Mest irriterande i boken är Erika och hennes man, ofta väleigt självgoda, och stolta över sitt vita sterila hem som verkar som ett obduktionsrum och där bara en enda lampa står framme och syns utifrån - de ska ta emot fosterbarn eftersom de "vet hur det är". Jo, man kan bara hoppas att de får någon som Billie (från Sara Kadefors boken "Billie - Avgång 9:42 till nya livet") som fosterbarn, som verkligen vet hur det är, som vill ha det mysigt och stökigt omkring sig och slänger en gardin över lampan, slänger sina kläder på golvet, sätter fingeravtyck överallt och påpekar att de inte alls vet hur de är för alla fosterhemsbarn är inte likadana. Alla familjer är annorlunda. Både de funktionella och de dysfunktionella, alla fungerar på olika sätt.
Människorna här verkar inte som riktiga människor, de är bara pusselbitar i ett berättande som bygger på förhalningsteknik. De riktiga människorna har kanske smitit iväg till nästa Liane Moriarty roman, som förhoppningevis inte kommer att berättas utan samma långdragna berättarteknik.
BG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.