måndag 13 mars 2017

FILM: Cézanne och Zola - Kulturhistoriens mest kända bromance


Zola läser, Cézanne målar.
Cézanne och Zola - Bromance i Provence

I skuggan av berget Mont Sainte-Victoire.

Regi: Danièle Thompson
Originaltitel: Cézanne et moi
Manus: Danièle Thompson
Medverkande: Guillaume Canet, Guillaume Gallienne, Alice Pol, Déborah François, Sabine Azéma m.fl.
Frankrike, 2016
Njutafilms

Cézanne och Zola. Kulturhistoriens mest kända bromance? Regissören och manusförfattaren Danièle Thompson tar sig an en vänskapshistoria som sträcker sig över 40 år. Danièle Thompson har belönats med massor med priser och prisnomineringar under en lång filmkarriär, som sträcker sig ända tillbaka till 1960-talet. Hon forskade om Cézanne och Zola så länge att hon hävdar att de började kännas som familjemedlemmar. Man kan gissa att det aldrig blev någon matro om de båda kom till middagsbordet samtidigt. Filmen handlar mer om grälsjuka och avundsjuka än om vänskap.

Barndom i Aix-en-Provence

Émile Zola och Paul Cézanne växte upp i Aix-en-Provence och blev BFFs redan som små. Barndomen flyger förbi på ett ögonblick i filmen.

Émile Zola hade en fattig barndom, skrev om sociala orättvisor, blev otroligt rik, berömd och framgångsrik, och skaffade sig snabbt en bekväm, borgerlig livsstil. Ett slags fransk Charles Dickens framgångssaga.

Paul Cézanne kom från en rik överklassfamilj, han vet att han kommer att ärva "the family pile" och han satsar på att bli målare. Han behöver inte bry sig om utifall han kan försörja sig eller inte. Han har sitt på det torra på livstid.

Avundsjuka och rivalitet

När Zola blir rik och berömd och Cézanne blir refuserad gång på gång, knakar deras vänskap i fogarna. Cézanne vill ju så gärna bli en del av det etablissemang han säger sig förakta. Han häcklar gärna sin gamle vän. Zola i sin tur trivs så bra med sin rikedom och med att vara en del av den mest välbärgade medelklassen. Visst skäms han lite ibland över att allt går så bra, men att skämmas över sin tillhörighet till medelklassen är det mest medelklassiga som finns, och understryker ytterligare Zolas medelklasstillhörighet. Cézanne skäms aldrig, han är överklass och får därmed bete sig precis hur han vill.

Vem är egentligen filmen till för? Är man insatt i historien kommer det inte fram något nytt. För de som inte är insatta i historien är hela presentationen rörig, med ständiga tidshopp i okronologisk ordning, och den allmänna röran förstärks av att de båda gubbarna ser i stort sett lika gamla ut hela tiden, trots att 40 år ska förflyta. Alla kvinnorna är ständigt unga och snygga, även de som ska vara "äldre" enligt dialogen. Till och med skådespelerskan som porträtterar Zolas mamma ser yngre ut än skådespelaren som spelar Zola. 


Missnöjd Cézanne förstör alla sina tavlor

När man ser filmen undrar man hur Cézanne någonsin blev en känd målare. Idag räknas han som en oerhört viktig målare, han är bryggan mellan impressionismen och kubismen, hans postimpressionism banade väg för Braque, Picasso, Matisse och de andra kubisterna. Men Cézannes postimpressionism gör dock inget intryck alls i själva filmen. Inte förrän under eftertexterna då man får se berget Mont Sainte-Victoire vid Aix-en-Provence skifta intryck genom ett otal målningar och utvecklas från ett slags impressionism till något som helt klart pekar fram mot kubismen. Det är mäktigt. Men då är redan filmen över.

Under själva filmen ser man bara en grinig gubbe som skriker, stampar och pratar om rätt nyans av en färg och som gång på gång har värre raseriutbrott än en dagisunge. Tavlor förstörs på löpande band, målardukar stampas på så att klackarna går igenom duken. Kunde han inte målat över och använt dem igen, rikemanssonen? Han måste ha haft ett skyhögt konto hos den tidens Panduro Hobby. Under själva filmens gång har man ingen aning om hur Cézanne lyckas få ihop 1000 målningar som sitt arv till konsthistorien, eftersom han är en sån kolerisk liten gubbe som stampar sönder målningarna så snart han är klar med dem. Inklusive ett porträtt av vännen Zola. Som tog 32 sittningar. 


Postimpressionismen växer fram under eftertexterna

Zola är en framgångsrik journalist och författare av Tintin-snitt - det vill säga otroligt framgångsrik och efterfrågad, men man ser honom knappt skriva en rad.

En målare som inte målar och en författare som inte skriver och en vänskapshistoria där man inte ser någon vänskap - det är det huvudsakliga intrycket när man ser filmen. Man får mest av allt se två griniga gamla gubbar som grälar genom hela filmen. Vem förolämpar vem? Vem utnyttjar vem? Vem har förrått vem? Med sådana vänner behöver man inga fiender. 

"Cézanne och Zola" ger lämnar inte mycket till intryck efteråt. Trots Cézannes postimpressionism. 

Det som är tjusigt är alla utomhusmiljöer - det frossas i snygga naturbilder från Provence. Filmens Cézanne fnyser åt impressionisterna och deras vurm för att vara utomhus - och sedan är vackra utomhusmiljöer ironiskt nog allt som dröjer sig kvar och det enda i filmen som gör intryck. Men det är ännu roligare att vara ute i naturen på riktigt. Cézanne gjorde berget vid Aix-en-Provence berömt, men det finns massor av snygga klippor och vacker natur överallt. Det gäller bara att hitta sin egen plätt. Det är roligare än att titta på griniga gamla gubbar på film.

Belinda Graham

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar