Miss Smith - The Wickedest Witch in the World

Beverley Nichols humoristiska klassiker i nyutgåva

Beverley Nichols  (1898 - 1983) var en känd trädgårdsexpert, kattälskare, journalist, kompositör, dramatiker, föredragshållare och författare.  The Wickedest Witch in the World av Beverley Nichols är en barnboksklassiker med en riktig tungvrickartitel. I alla fall på engelska. Fröken Smith, den elakaste häxan i världen, är mycket lättare att säga.

---

Det finns gott om onda karaktärer som barn känner till, från den onde Lord Voldemort som är ute efter världsherravälde, till den onde Darth Vader, som tänker ännu större.

Beverley Nichols
Fröken Smith, den elakaste häxan i världen

ISBN:  978913217026
Översättning: Eva Imber-Liljeberg
Förlag:  B. Wahlströms

Varje köp via denna
länk stödjer TK.

Beverly Nichols med katt

"Let us be honest: most of us rather like our cats to have a streak of wickedness. I should not feel quite easy in the company of any cat that walked around the house with a saintly expression."
Beverley Nichols Cats A-Z

Uppdrag: Rädda Snowdrop!

The Wickedest Witch in the World är Roald Dahl liknande humor på hög nivå, boken är full av typisk brittisk charm och ironi, och i hjälterollen finns en typiskt brittisk excentrisk tant, fru Judy, som med hjälp av sitt barnbarn Judy (ja, de heter likadant) ska rädda en gullig ponny, Snowdrop, från en elak häxa.

Det finns gott om onda karaktärer som barn känner till, från den onde Lord Voldemort som är ute efter världsherravälde, till den onde Darth Vader, som tänker ännu större.

Den onda häxan Miss Smith har storslagna ondskefulla planer på att tjäna storkovan på en liten tvättinrättning i en liten idyllisk och sömnig by. Ja, detta är humor och ironi! Om du kunde trolla, skulle du inte göra något coolare än att uppfinna världens bästa tvättmedel, Häx-O?

I alla fall så älskar alla Miss Smith för hon ser så snäll och rar och söt ut. Alla älskar också hennes ponny Snowdrop. Men Snowdrops liv är ett helvete, han är plågad av Miss Smith och hennes älskade Satan. Satan är en stor, svart häst, medan Snowdrop är en liten, vit ponny. Skillnaden mellan ont och gott kunde inte ha gjorts tydligare.

Beverley Nichols tyckte själv mycket om djur, främst katter, men som synes av det inledande citatet ovan, så tyckte Nichols inte att katter skulle vara för snälla och beskedliga. Då är de ju inte riktigt katt-aktiga!

Miss Smith verkar ha en liknande uppfattning om ponnyhästar - är de för snälla och mesiga blir hon bara upprörd. Hon är faktiskt riktigt snäll mot Satan, en häst som är mer lik Miss Smith i temperamentet.

Judy lyckas i alla fall rädda Snowdrop, och hon tänker ställa upp i den stora kapplöpningen med Snowdrop, som är oväntat snabb, för att vinna över Miss Smith och Satan. Men Miss Smith har också sina planer - hon kontaktar sin häxkollega Miss Jones för att ta död på Snowdrop ...

Det här är del två i serien B. Wahlströms moderna klassiker. Ett hål om dagen var en riktigt spännande amerikansk ungdomsbok, nu har turen kommit till att rädda en humoristisk brittisk pärla. Under lång, lång tid har man bara kunnat hitta Beverley Nichols barnböcker på antikvariat. Med lite tur kanske Trädet som neg också kommer att komma ut igen ... ? The Tree That Sat Down (The Magic Woodland Trilogy) är en annan klassiker av Beverly Nichols.

Fyra fina barnboksklassiker

Beverley Nichols skrev faktiskt bara fyra barnböcker, och alla har blivit klassiker. Men han skrev mycket annat också. Mellan den första boken, romanen Prelude (1920), och den sista boken, poesisamlingen Twilight (1982), skrev Nichols mer än 60 böcker och teaterpjäser och otaliga noveller och artiklar och en självbiografi.

Nichols trädgårdsklassiker Down the Garden Path har kommit ut i nytryck 32 gånger sedan 1932. Detta är den första boken i trilogin Allways som handlar om hans egen trädgård och stuga i Glatton, Cambridgeshire. Från trädgårdsmagi och söta stugor med halmtak, till opålitliga katter och intagande häxor --- Nichols skildrar allt med samma brittiska humor och ironi och charm.

Häxor är idag vardagsmat i barnböcker, film, TV och populärkultur, men ofta är det frågan om väldigt snälla häxor, från tonårshäxorna i Cirkeln och huvudpersonerna i Good Witch, till Hermione Granger i Harry Potter serien och Lena Duchannes i Beautiful Creatures.

Handen på hjärtat, visst kan man använda Beverley Nichols citat om katter även om häxor?!
"Let us be honest: most of us rather like our witches to have a streak of wickedness!"

Alla är vi rymdresenärer!

Zackarina är arg på pappa. Han bara läser och läser och läser, det är som om han sitter fast i den där tidningen. Zackarina vill ju gå och bada! Och hon får inte bada själv. Istället får hon nöja sig med att gräva en djup grop på stranden. Det blir en mycket djup grop. Men plösligt är det något som rör på sig i botten av gropen och något svart och lite blankt sticker upp … Zackarina förstår genast vad det är. Det är en nos. En nos som sniffar och snusar och fnyser!

---

En trilogi med sensationella Sandvargen

Åsa Lind
Sandvargen (olika)

ISBN: 9789129701128
Förlag: Rabén & Sjögren

Varje köp via denna
länk stödjer TK.

Åsa Lind Foto Göran Segeholm

- Pappa, ropade hon. Det är en nos i min grop, och den lever!
- Jamen, så trevligt, prasslade pappa långt borta i hängmattan.
Trevligt? Zackarina var verkligen inte så säker på det. Det berodde ju alldeles på vilket slags djur nosen satt fast på, och tänk om djuret i gropen var ett vilddjur?

En glittrande smart Sandvarg

Zackarina har tur, det är inte ett elakt vilddjur som hoppar upp ur gropen, utan en sandvarg. Sandvargen presenterar sig själv som "mycket sällsynt och sällsynt vacker också". Och han äter inte människor (Zackarina frågar, för att riktigt vara på den säkra sidan) utan solsken och månsken, "för av månsken blir man så himla klok". Sandvargen försäkrar att han vet allting.

- Allting i hela världen? sa Zackarina.
- Allting i alla världar, och alla svar på alla frågor, sa Sandvargen.
Zackarina försökte tänka ut en riktigt svår fråga, som den där stöddiga vargen inte skulle kunna svara på. Någonting om rymden eller så. Eller om myrstackar.
Men när hon öppnade munnen hoppade en helt annan fråga fram.
- Varför, sa hon. Varför måste pappa läsa tidningen?

Förhäxad av tidningen

Sandvargen har svaret: Pappa har blivit förhäxad. Eller i alla fall hypnotiserad. "Hans ögon har liksom fastnat i tidningen, i de där små svarta bokstäverna, och nu kan han inte komma loss."

Sandvargen gör sitt för att modigt befria pappa, och han far som en virvlande sandstorm rakt upp mot huset och hängmattan och sliter tidningen ur händerna på pappa. Tidningssidorna flaxar bort över havet som stora fåglar.
Pappa ramlar ur hängmattan, dunsar ner i marken och tänker: En varg?!

- Zackarina! ropade han. Jag har fått solsting! Jag måste bada!
- Äntligen, sa hon.

Så gick det till när Zackarina träffade Sandvargen för första gången.

Efter det första kapitlet, den första berättelsen om Zackarina och Sandvargen, kan man läsa de olika berättelserna i resten av boken i vilken ordning man vill. Och läsa om sina favoriter flera gånger!

En trilogi med sensationella Sandvargen

Det finns tre böcker om Sandvargen och Zackarina och deras äventyr tillsammans. Sandvargen, Mera Sandvargen och Sandvargen och hela Härligheten. Alla böckerna har samma struktur med helt avslutade berättelser i varje kapitel och man måste inte ta dem i ordning. Förutom första kapitlet i första boken som helt klart måste vara först, och sista kapitlet i sista boken, där Sandvargen tar farväl av Zackarina.

Äventyren är ofta filosofiska, djupsinniga och lättsamma på samma gång. Sandvargen och Zackarina pratar om allt, från ett litet sandkorn på stranden till hela stora världsrymden. Ibland pratar de om ännu mindre saker än sandkorn, som kvarkar och elektroner.

Mitt favoritkapitel är det tredje från slutet i första boken om Sandvargen, den där Zackarina träffar en komet.

Zackarina får lära sig att solen också är en stjärna, inte ens en speciellt stor stjärna, det är bara det att den ligger närmre ... därför ser den stor ut.

Jag är en astronaut!

Zackarina är så avundsjuk på kometen. Tänk att få flyga i rymden! Vad kul det skulle vara! Och spännande! Sandvargen upplyser henne om att det gör hon ju redan ... hon flyger runt i rymden, hela tiden, med raketplaneten Jorden. Jorden flyger sjuttiotusen kilometer i timmen, värsta superfarten, rakt genom rymden --- svosch!

Zackarina passar på att kasta sig ner på stranden för att hålla i sig. Det är ju bäst, så att man inte ramlar av!

Sedan blir hon glad, för flyger hon redan genom rymden så innebär ju det att hon fått vad hon önskar sig: hon är en astronaut!

Alla äventyren i trilogin om Sandvargen utspelar sig i eller nära Zackarinas hem. Ofta går hon hemifrån till stranden, träffar Sandvargen och de pratar om olika saker, innan hon går hem igen. En gång rymmer de två en liten bit till skogen, och ser till att lämna gott om spår efter sig, så att de snart ska bli hittade. Men på det hela taget är det "hemma bäst" som gäller i Sandvargen-böckerna. De stora äventyren händer i tänkandets värld, i "tänkeriet", som Sandvargen kallar det. Tänkeriet måste hela tiden tränas!

Inre äventyr kan vara precis lika stora som yttre. Hela universum ryms ju i tänkeriet!

Man kan få in hela universum i en tanke, men man kan inte få hela universum att tänka en tanke.

Tankar är stora. Små äventyr är stora.

Äventyren med Sandvargen och Zackarina påminner om Den lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry, i all sin filosofiska lekfullhet. Det är endast med hjälp av ett stort och varmt hjärta som man kan se saker på rätt sätt, saker som är osynliga för blotta ögat.

Trilogin om Sandvargen är också väldigt bra högläsningsböcker, alla medverkande har tydliga röster och dialogerna är ofta roliga och träffande. Dessutom är de små avslutade berättelserna så lagom långa att läsa högt! Man slipper cliffhangers!

Sandvargen på export och rymdresor

Sandvargen kom ut för första gången 2002, i år 2016 är det dags för alla tre böckerna att ges ut igen, som moderna klassiker. Sandvargen är också en av de böcker som exporteras som allra bäst, när man satsar på att marknadsföra svenska barnböcker utomlands. Det är bra, i andra länder får de se att svensk barnlitteratur är mycket mer än det redan kända tjolahopp tjolahej tjolahoppsan-sa ... (även om Sandvargen-böckerna är från samma förlag). Svensk barnlitteratur kan vara lågmäld, poetisk och filosofisk. Med inre äventyr och osynliga skatter. Sandvargen går hem speciellt bra i den fransktalande världen.

Där ser man, man måste inte ta till en massa överdrifter och stora drakar och resor genom rymden för att få barn att tycka att en bok är riktigt spännande!

Fast det finns med en elddrake i böckerna om Sandvargen, den som blir för stor om man leker med en eld på stranden och matar den för mycket.

Och resor genom rymden, det gör ju Sandvargen och Zackarina och alla andra egentligen i varje kapitel! I sjuttiotusen kilometer i timmen !

Det susar i säven

Ett illustrerat kärleksbrev till den engelska landsbygden

“Han tyckte att lyckan var fullständig där han sprang i kringelikrokar och med ens stod på stranden till ett brusande vattendrag. Aldrig tidigare hade han sett en å … detta skimrande, slingrande, starka, brusande väsen som grep tag i saker med ett gurglande och släppte dem med ett skratt för att kasta sig över nya lekkamrater som skakade det av sig och fångades och blev fasttagna igen. Allting skakade och darrade … glittrade och glimmade och gnistrade, prasslade och rasslade, skrattade och snatt

---



Det susar i säven är ett tidlöst kärleksbrev till den engelska landsbygden och det enkla och goda livet. Alla mår bra av att någon gång göra som Mulle --- smita iväg från vårstädningen och alla måsten, och bara njuta av dagen. Om man dessutom hittar en ny vän och blir bjuden på picknick med äventyr till efterrätt, är ju lyckan komplett!

Robert Ingpen Wind in the Willows

Den gyllene tiden för klassiker

Det susar i säven är en klassiker, en viktig del av “the golden age” i brittisk litteratur. Barnlitteratur som blivit gränslös, både när det gäller de åldrar som läser böckerna, och de tidsåldrar under vilka de uppskattas.Det susar i säven blev en omedelbar succé när den först kom ut, helt utan illustrationer (men texten i sig framkallar starka bilder hos läsaren) och det blev en ny succé med illustrationer av Arthur Rackham … 

Det är en kvalificerad gissning att den här senaste inbundna utgåvan med illustrationer av Robert Ingpen, världsberömd australiensk illustratör och vinnare av H.C. Andersen medaljen, också kommer att bli en succé.

Ingpen är verkligen lyhörd för bilderna och framför allt ljuden som Grahames text framkallar.

Denna illustrerade jubileumsutgåva är en hyllning till Kenneth Grahames skapande förmåga, men även till skickligheten hos de många illustratörer genom åren som antagit utmaningen att göra bilder som ytterligare höjer värdet av denna underbara berättelse. Till dem räknas Arthur Rackham och E.H. Shepard (Nalle Puhs illustra illustratör) som arbetade i en tid före högupplöst färgtryck och internationella samtryck. Ingpen har vind i seglen när han ger sig ut på den klassiska ån i Det susar i säven. Det känns som om man är på plats, med Mulle, Råttan, Grävlingen och alla de andra djuren.

Äventyret vid vattnet i verkligheten

Kenneth Grahame växte upp vid floden Themsen i Berkshire och hans kärlek till det rurala engelska landskapet lyser igenom i hela Det susar i säven. I den citerade texten ovan är det mullvaden Mulle som upptäcker lockelsen från äventyret och den underbara ån --- men texten kunde lika gärna ha handlat om den unge Kenneth Grahame.

Vattenråttan lär ha baserats på en av Kenneth Grahames bästa vänner, en författarkollega som alltid var rådig och klok och beslutsam.

Den skrytsamma paddan är baserad på Kenneth Grahames egen son. Berättelsen Det susar i säven --- som egentligen består av många små berättelser --- föddes som godnattsaga till den fyraåriga sonen Alastair. Han hade samma sätt som Herr Padda när han var liten. En egensinnig natur och en obändig tro på sig själv --- alltid bäst och alltid redo att prova på nya saker och aldrig pigg på att ta emot råd från andra.

Alastair dog några dagar före sin tjugoårsdag, påkörd av ett tåg, men den optimistiska Herr Padda lever kvar för evigt, redo att förföra nya generationer med sina sånger och berättelser om sin egen underfundighet, uppfinningsrikedom och allmänna förträfflighet.

En berättelse om omaka vänskap och lojalitet

Centrealt i berättelsen är dock vänskapen mellan den lågmälde mullvaden Mulle och Vattenråttan. Mulle är försiktig, Råttan vill ut på äventyr. Mulle är först rädd för vatten, Råttan hävdar att vatten är livet! Mulle tänker på sin vårstädning och “skolkar” till sist från städningen --- Råttan tänker inte på städning, han har redan en picknick packad och är redo för en utflykt.

Mulle och Råttan är varandras motsatser och här är det ett solklart fall av “opposites attract”. De blir omedelbart vänner och kompletterar varandra, samtidigt som det är spännande att se Mulles utveckling --- mot slutet av berättelsen är han en mycket äventyrligare mullvad.

Grävlingen och Råttan förblir mer eller mindre desamma och Herr Padda hävdar att han förändrats --- men kan vi vara så säkra på det?

Det susar i säven är ett tidlöst kärleksbrev till den engelska landsbygden och det enkla och goda livet. Alla mår bra av att någon gång göra som Mulle --- smita iväg från vårstädningen och alla måsten, och bara njuta av dagen. Om man dessutom hittar en ny vän och blir bjuden på picknick med äventyr till efterrätt, är ju lyckan komplett!

Tio över ett - Årets Augustprisvinnare och bästa ungdomsbok

 

Årets bästa svenska ungdomsbok och Augustprisvinnare

“Vi ska flytta.
Inte för att vi vill det.
Vi måste.
Annars riskerar vi att dö. Falla ner i en grop. Slukas av ett hål, stort som en krater, svart som synden. Ända ner i helvetet. Pappa har kallat gruvan för helvetet så länge jag kan minnas.”

---

Ofta ignoreras Sveriges minoriteter, inte bara i ungdomslitteraturen utan i litteraturen i Sverige i allmänhet, och i Tio över ett smyger sig behandlingen av minoriteter in som ett sidotema, som en svag musikslinga som hela tiden ökar sin frekvens och ljudstyrka.
Det här är inte den första tvångsflytten i norra Sveriges historia. Samerna har varit med om allt det där förr.

Ann-Helén Laestadius
Tio över ett

ISBN: 9789129690132
Förlag: Rabén & Sjögren

Varje köp via denna
länk stödjer TK.

Ann-Helen Laestadius

Det här låter som en dystopisk inledning till ett framtida science fiction drama. Ungdomsböckerna vimlar av dem idag. Men det här är en alldeles "vanlig" realistisk ungdomsroman. Något som i sig är mycket ovanligt.

Staden som ska flytta - på riktigt

Tio över ett utspelar sig i Kiruna, den där staden som finns långt uppe i norr, och som ska flytta. Vilket faktiskt låter som science fiction, men det är sant.

Hela staden ska inte flytta, men stora delar. Flytta är egentligen fel ord - många hus ska bara rivas. Däribland Majas hus. Ett nytt Kiruna är under uppbyggnad och en del välkomnar det nya, andra är kritiska till det kulturarv som bara rivs. Och har LKAB verkligen stenkoll på allt?

Maja, bokens huvudperson, vaknar varje natt tio över ett och är livrädd för att just denna natt ska vara den sista.

Om katastrofen kommer vill hon vara redo. Redo att rädda sin familj, sin bästa vän som bor mittemot, och helst hela Kiruna, innan staden försvinner ner i avgrunden.

Tio över ett griper direkt tag i läsaren.

Sällan har "ingenting" varit så spännande!

En vän summerar berättelsen med "det händer ingenting, men det är jättespännande!" Och tillägger att man inte kan sluta läsa.

Det händer "ingenting" är i och för sig en tolkningssak. Ungdomsbokskategorin är idag så full av fantasy, dystopier, paranormala romanser och överdrifter och gigantiska "final battles" att jämfört med allt det där så händer det "ingenting" --- Kiruna försvinner inte ner i ett stort hål, och det här är inte början på den stora apokalypsen.

Koll på Kiruna

Men annars händer det massor. Har du ingen koll på Kiruna, så lär du dig strax vilka kändisar som kommer därifrån (hockeylegendaren Börje Salming och deckarförfattaren Åsa Larsson), vad folk jobbar med (gruvan), hur staden ser ut (inget torg i mitten, bara en stor parkeringsplats) och hur den politiska processen i Kiruna går till.
Ingenting är självklart, allt ska ju manglas och diskuteras. Majas mormor är en av höghönsen inom sossepartiet (Majas mamma röstar på moderaterna, men berättar det inte för mormor) och är fortfarande arg på Kirunapartiet, som förstörde sossarnas perfekta tid vid makten.

Man får en bra bild av livet långt uppe i norr, vad folk är intresserade av, vad de gör på fritiden, hur vintermörkret känns, hur det är att befinna sig i gruvan ...

Skotrar, hockey och Luleå-flytt

Om man gillar skotrar och ishockey är Kiruna livet. Maja är inte så intresserad, bara så där lite lagom. Fast hon gillar en hockeykille som läser böcker, precis som Börje Salming, och hon köper böcker som han gillar bara för att kunna prata om dem med honom. Majas pappa kör skoter och han ville ha en skoterintresserad son (han fick två tjejer). Hennes mormor ville ha ett bitskt barnbarn en "Maja piraya", en sossefeminist. Maja är alldeles för snäll för mormors smak. Det verkar som om alla i familjen har krav på Maja och vill att hon ska vara något speciellt, som hon inte lever upp till. Med den nya pojkvännen kommer fler krav att leva upp till, och dubbla läsläxor, och dessutom ska Majas bästa kompis Julia flytta till Luleå.

Och så mal hela tiden oron för att hela Kiruna ska rasa ner i ett hål.

Testamente som filmkonst

Maja filmar och dokumenterar så mycket hon kan, och testamenterar sina filmer till Julia, bara utifall att.

Tio över ett bjuder ofta på klaustrofobisk läsning, man känner Majas skräck och panikångest och det känns som om huset skakar och att allt ska ramla ner i underjorden ...

Det hade lätt blivit för intensivt, men romanen har också roliga partier. Som när Maja berättar om sina drömmar, hon vill bli författare eller litteraturkritiker och helst av allt vill hon bli som Yukiko Duke. På bibliotekets bokcirkel härmar hon hennes tonfall, hennes sätt att sänka rösten, hennes åsikter ... Det är en riktigt humoristisk scen, och man känner igen den stora Yukiko i Majas gestaltning!

Minoritetsspråk på skyltarna

Det är också intressant att läsa om alla människor som finns i Kiruna, i en scen konstaterar Maja att skyltarna är skrivna på fem olika språk, engelska för utländska besökare, och så svenska, finska, meänkieli och samiska för Kirunaborna. Och hennes mormor som blev så arg när Maja ville välja meänkieli som tillval istället för spanska, eftersom meänkieli (enligt mormor) inte är ett riktigt språk. Om det inte är ett riktigt språk, varför finns det då på skyltarna?

Ofta ignoreras Sveriges minoriteter, inte bara i ungdomslitteraturen utan i litteraturen i Sverige i allmänhet, och i Tio över ett smyger sig behandlingen av minoriteter in som ett sidotema, som en svag musikslinga som hela tiden ökar sin frekvens och ljudstyrka.
Det här är inte den första tvångsflytten i norra Sveriges historia. Samerna har varit med om allt det där förr.

Staden som försvinner och återuppstår

Tio över ett är också ett rörande kärleksbrev till Kiruna - staden som kommer att försvinna och återuppstå på ett annat ställe, i en annan form, utan utsikt över fjällvärlden. Men blåsten och gruvan kommer att finnas kvar.

Tio över ett nominerades till Augustpriset i kategorin bästa barn- eller ungdomsbok, och blev den enda nominerade ungdomsboken i klassen (de övriga fem nominerade var bilderböcker). Det här är årets bästa svenska ungdomsbok. Det är sällan man läser en bok (vilken kategori som helst) som är så helgjuten, gripande och levande, och samtidigt tar upp ämnen som inte är vanliga i den svenska litteraturen över huvud taget.

Tio över ett blev årets Augustprisvinnare. Mycket välförtjänt!

Belinda Graham

Huset vid Plommonån

Livet som ett stort äventyr genom ett litet barns ögon

Laura i Huset vid Plommonån är 8 år när hon får börja skolan - hon är den enda i skolan som inte kan läsa och skriva. Hon vill absolut inte börja skolan, hon trivs bättre utomhus. I skolan blir hon retad för sina urvuxna, slitna kläder och kallad lantis.

---

När det är jul är barnen lyckliga över att ha fått några godiskarameller var. Här är det inte fråga om lördagsgodis - det är godis en gång om året, och de är till och med redo att ge upp sitt julgodis för att få hästar, som de behöver till gården.

Laura Ingalls Wilder
Huset vid Plommonån 

ISBN: 9789129695694
Illustratör: Lina Bodén Översättning: Britt G Hallqvist
Förlag: Rabén & Sjögren

Varje köp via denna
länk stödjer TK.

Familjen är mycket fattig och det blir ännu värre när gräshopporna har ätit upp allt de odlat. Det är inte heller speciellt lätt att alla runtomkring pratar norska. Som de rika och malliga barnen Olesen. Familjen har hamnat i ett norskt nybyggarområde.

Världsberömd författare

Sent omsider vet vi ju att Laura får sin revansch, hon blev författare och serien som börjar med Det lilla huset i stora skogen har lästs av miljoner ungar över hela världen. Och nu verkar allt det farliga och livshotande bara som ett enda stort äventyr. Nya vackra omslag av Lina Bodén bidrar till att böckerna verkar vilja hoppa ner från hyllorna och hitta nya läsare.

"How the west was won"

Huset vid Plommonån gavs för första gången ut 1937 och är den tredje boken i den berömda självbiografiska serien, som berättar om Laura Ingalls Wilder och hennes uppväxt i en nybyggarfamilj i Amerika på 1870- och 1880-talen. I gamla amerikanska historieböcker har "how the west was won" myten odlats och man kan läsa meningar i stil med "västern koloniserades av modiga män". Var deras fruar mindre modiga? Och barnen? Laura Ingalls Wilder skriver barn- och kvinnohistoria innan dessa begrepp var moderna och innan det började diskuteras att "his-story" också kan vara "her-story".

"Herstory" med fokus på barnen

Huset på Plommonån är en mycket stark "herstory". Om Laura, om hennes storasyster Mary, om hennes lillasyster Carrie och om en mycket modig mamma, Caroline, som hela tiden gör det bästa av situationen. När det är ont om mat och pengar hushållar hon och verkar kunna trolla fram mat nästan gratis hur länge som helst. När barnen är oroliga hittar hon på roliga lekar och saker som ska distrahera dem --- som att göra ett halsband till Carrie av fina gamla knappar.

Kompromissa aldrig med utbildning

Mamma Caroline lär barnen att vara osjälviska och själv är hon mycket lugn och osjälvisk. Läser man mellan raderna förstår man att drömmen om att åka "längre västerut" egentligen var hennes mans idé - men hon gör hela tiden det bästa av situationen. Det enda hon inte kompromissar med är barnens skolgång. Pappa vill dra längre västerut. Mamma, som var lärarinna innan hon gifte sig, vill att barnen ska få gå i skolan. Barnens utbildning är viktig och måste prioriteras. Man tänker direkt på de millioner flickor som inte har rätt till skolgång idag - mammor som Caroline i Huset vid Plommonån behövs fortfarande. Kompromissa där du måste, men aldrig med utbildning.

Frosten krasar under nakna fotsulor

Det här är en tid där barnen får rena, vita förkläden men inga skor. Man ska inte slita i onödan på skorna - eller kläderna. Därav förklädena. Laura beskriver mycket levande hur det är att promenera över de hemska gräshopporna som krälar under fotsulorna, eller hur det känns att gå barfota över den första frosten. Skorna ska sparas tills det blir riktigt kallt och mycket snö.

6 bitar julgodis

När det är jul är barnen lyckliga över att ha fått några godiskarameller var. Här är det inte fråga om lördagsgodis - det är godis en gång om året, och de är till och med redo att ge upp sitt julgodis för att få hästar, som de behöver till gården. Hästarna är julpresenten till hela familjen.
Tillvaron går ut på att överleva och på att skaffa mat och att hamstra mat till den långa vintern. Jakt och fiske är en viktig del av att överleva. Lycka är att ha fått upp alla potatisarna och de sista rovorna innan frosten slår till och gör marken stenhård.
Ingalls Wilders böcker har oftast beskrivits som "nostalgi" men det märks inte när man läser, det är ett hårt liv Ingalls Wilder beskriver, där kampen för överlevnad pågår dagligen.

Boken är befriande osentimental. Och än idag är det många människor som har det så här: all energi går åt till att leta mat och till att överleva.

Osentimental skildring av förr-i-tiden

Att böckerna kan upplevas som ett härligt äventyr beror till stor del på det konsekventa barnperspektivet och Laura ser livet som ett äventyr. Vem saknar leksaker och prylar när hela världen är som en spännande lekplats som ska upptäckas varje dag? När Laura varit olydig straffas hon med att hon inte får gå ut och leka på en hel dag. Hon får leka inomhus, men det är inte samma sak. Det är hennes första dag utan att se ån och hon lider något enormt av straffet. Att behöva vara inomhus istället för ute i det fria.
Idag försöker folk snarare få ut barn för att göra någonting utomhus, att vara inomhus är inte längre något straff.

En modern, frimodig hjältinna

Lauras invändning mot skolan är också att den är inomhus - det roligaste är rasterna och att leka, när hon väl har fått vänner och lärt sig att ignorera den malliga Nellie Olesen. Kalasen som är hemma hos Olesens och hemma hos Laura och hennes syster Mary är mycket olika - och när Nellie förolämpar Lauras mamma bestämmer sig Laura för att hämnas ... Lauras familj må vara fattig, men Laura är alltid kavat, och det leder till många humoristiska situationer.

Böckerna ger en mycket levande bild av livet förr i tiden och Laura är på många sätt en mycket modern, kavat och frimodig hjältinna.

En shopaholic i Las Vegas - Sophie Kinsella i humoristisk högform

Samhällskritik, road movie och äventyr i lysande humoristisk blandning

Det finns eftertänksamma romaner som man småler åt när man läser. Det finns feel-good romaner som man fnissar åt. Och så finns det de sällsynta komiska pärlor som framkallar gapskratt.

---

Sophie Kinsella blandar humor, charm, samhällskritik och äventyr i en modern saga där vänskap som inte kan köpas för pengar övertrumfar allt.

Sophie Kinsella
En shopaholic i Las Vegas

ISBN: 9789176790397
Översättning: Annika Sundberg
Förlag: Massolit

Varje köp via denna
länk stödjer TK.

Sophie Kinsella

Vad är meningen med all världens shoppande?

Sophie Kinsellas senaste roman framkallar allt från småleenden till gapskratt och leder dessutom till en hel del eftertanke. Vad är meningen med livet, shoppandet och all världens överkonsumtion? Sophie Kinsella har utnämnts av The Times till en av världens roligaste författare just nu. Hon har i alla fall tveklöst perfekt tajming. Ingen tid passar så bra för att diskutera meningslös överkonsumtion som just nu, och ingen plats passar så bra som USA och Las Vegas.

Ekonomijournalist blev succéförfattare

Sophie Kinsella var från början ekonomijournalist, men är idag heltidsförfattare. Yrket ekonomijournalist är något som hon har gemensamt med sin populära romankaraktär Becky Brandon, née Bloomwood. Shopaholic blev Sophie Kinsellas genombrott som författare, och vägen bort från det trista jobbet som ekonomijournalist var given. Romanen utspelar sig i London och marknadsfördes som feel-good roman, men var egentligen också ett svidande porträtt av dagens samhälle och ett missbruk som ofta ignoreras. Ett missbruk som det är svårt att komma ifrån eftersom det finns affärer överallt --- till och med på nätet. Beckys shoppande blir ett sätt att tillfälligt fly den tristess som jobbet och livet i allmänhet innebär, men det är ingen lösning.

Becky i en amerikansk road movie

En shopaholic i Las Vegas är en mycket annorlunda roman mot Kinsellas genombrottsroman, som utspelade sig i England. För det första handlar det inte så mycket om shoppande och huvudpersonens tankevärld, för det andra är miljön helt annorlunda (regnigt London vs. soligt Las Vegas) för det tredje är strukturen helt annorlunda. Det här är mer en road movie i bokform, kombinerat med äventyr och en perfekt "heist" på slutet. En fullt laglig heist, i alla fall moraliskt sett, men Becky och hennes vänner bildar i alla fall ett "Beckys Eleven" (en parafras på eller parodi på "Oceans Eleven") och ställer allt till rätta.

Försvunnen pappa sökes

Beckys pappa är försvunnen, han har bara lämnat ett kryptiskt meddelande om att han måste ställa något till rätta, men Becky är fast besluten att lösa mysteriet --- och hon vill även hjälpa sin pappa med att ställa allt till rätta.

Som vanligt blandas humor och allvar, och Kinsella tar sig en titt på den amerikanska drömmen. Ett soligt fejkliv som inte verkar så attraktivt för de gästande britterna. Folk är antingen rika och plastikopererade, eller väldigt fattiga och drogberoende och spelberoende (detta är ju Las Vegas). Och när Becky och hennes vänner blir stoppade i en trafikkontroll blir de utfrågade om TV-serien Downton Abbey. Alla i Storbritannien vet att livet där hemma inte är som i Downton Abbey. Om du mot förmodan skulle ha olyckan att äga ett slott, så är det kallt och dragit och det regnar in och hälften av de 28 rummen är obeboeliga och hälften av de gamla träden i parken är döende. Och allt kostar mer att restaurera än vad någon har råd med.

Den japanska mardrömmen

Roligast är dock den scen där Becky inte har lust att köpa några souvenirer i ett affärskomplex Las Vegas. Hon säger högt vad hon tänker och plötsligt har inga besökare lust att köpa souvenirer. De som redan har handlat returnerar sin varor och alla andra tömmer sina korgar och lägger tillbaka varorna på hyllorna igen. Becky blir utslängd med de varnande orden "vill du att det ska gå för oss i USA som det gick för japanerna?" och Becky ber om ursäkt och säger att hon inte ville förstöra hela det amerikanska kapitalistiska systemet, hon bara råkade säga högt vad hon tänkte på.

Becky må inte längre vara en shopaholic (oavsett vad titeln säger), men hela det amerikanska kapitalistiska systemet bygger på att folk hela tiden ska köpa saker de inte behöver och förmodligen inte ens vill ha och kanske inte ens har råd med.

Och rouletthjulen snurrar vidare.

Sophie Kinsella blandar humor, charm, samhällskritik och äventyr i en modern saga där vänskap som inte kan köpas för pengar övertrumfar allt.

Den illustrerade Harry Potter och hemligheternas kammare

Jim Kays magiska bilder blåser nytt liv i sagan 

Jim Kay och Harry Potter är en matchning gjord i fantasy-himmelriket!

---

Mörkret kommer senare i sagan

J.K. Rowling
Harry Potter och Hemligheternas kammare 

ISBN: 9789129701364
Illustrationer: Jim Kay Översättning: Lena Fries-Gedin
Förlag: Rabén & Sjögren

Varje köp via denna
länk stödjer TK.

Hyllningar från både kritiker och fantasyfans, samt lysande försäljningssiffror världen över, följde utgivningen av den illustrerade upplagan av Harry Potter och De vises sten, men vid det laget var Jim Kay redan fullt upptagen av arbetet med att skapa bilderna till den andra boken: Harry Potter och Hemligheternas kammare.

Flygande Ford Anglia lovar äventyr

De illustrerade utgåvorna av J.K. Rowlings magiska klassiker är fulla av fantastiska färgillustrationer av Jim Kay, vinnare av Kate Greenaway-medaljen.

Omslaget till Harry Potter och Hemligheternas kammare lovar äventyr. Ron Weasley och Harry Potter flyger över ett lummigt brittiskt landskap i en blå Ford Anglia.

När Harry Potter och Hemligheternas kammare kom ut för första gången (och man fick nöja sig med omslagsillustrationen, det fanns inget mer att hämta inuti boken) fanns det också en blå Ford Anglia på omslaget, men den flög mot betraktaren, inte bort mot äventyret.

Vuxna människor tittade på omslaget och skakade på huvudet och sa att miraklet med en Ford Anglia var inte att få den att flyga, miraklet var att få den att starta över huvud taget!

Amerikaner har aldrig förstått det där med cricket/quidditch ...

Mycket i J.K. Rowlings böcker verkade så typiskt brittiskt: humorn, ironin och satiren var så typiskt brittisk. Hon drev också med så mycket som var typiskt brittiskt. Från den där bilen som alla (i en viss ålder) någon gång har åkt i, eller till och med ägt (som t.ex. Séan Harris, J.K. Rowlings egen bäste vän under ungdomsåren, som hon baserat Ron på) och haft lite (eller väldigt mycket) problem med att starta ... till den där sporten som är stört omöjlig att förklara för oinvigda. Quidditch är bara lite enklare att förklara för oinvigda än cricket. Och amerikanerna i trollkarlsvärlden spelar inte quidditch, de gjorde om spelet helt och har en annan liga och en annan typ av boll (som exploderar) och andra regler --- det lite som skillnaden mellan cricket och baseball i verkligheten. Förutom att baseball inte exploderar.

Den första boken om Harry Potter, Harry Potter och De vises sten, belönades med Nestlé Smarties Book Prize (det mest prestigefyllda, eller i alla fall det allra godaste, barnbokspris en brittisk bok kunde vinna) och bok två om Harry Potter, Harry Potter och Hemligheternas kammare belönades också med Smarties Book Prize ... det har aldrig hänt att samma författare vunnit två år i rad! (Nästa år vann J.K. Rowling igen, med Harry Potter och Fången på Azkaban).

Men inte ens då vågade väl förlaget och författaren hoppas på den massiva globala succé som Harry Potter faktiskt blev. Något typiskt brittiskt blev ett globalt populärkulturellt fenomen. Och nu säljs böcker med Ford Anglia på omslaget över hela världen! Det är inte klokt!

Ljus, spänning och hoppfullhet

Jim Kays illustrationer är helt magiskt underbara. Här finns saga, ljus, spänning hoppfullhet ... och det är en stor kulturgärning att ta sig an de riktiga Harry Potter böckerna och göra enhetliga omslag och illustrationer till dem.

Första gången som Harry Potter böckerna kom ut fanns det inte något enhetligt över omslagen (förmodligen hade man inte räkna med så stort genomslag i början, eftersom "alla visste" att fantasy var "helt ute"!) man bytte look och omslagsillustratör mellan böckerna och mellan utgåvorna och det finns inte heller någon reda med hur personerna och omslagen ser ut mellan olika länder. I Italien ville de inte ens att Harry Potter skulle ha glasögon, men då sa J.K. Rowling ifrån. Nu är det inte längre kontroversiellt med en hjälte med glasögon. Det var det då.

Nu är det Jim Kays nya illustrationer som säljs enhetligt över hela världen --- Harry Potter har äntligen fått en "definitive look".
Och J.K. Rowling och Jim Kay känns som ett lika naturligt klassiskt par som Roald Dahl och Quentin Blake på sin tid. De passar liksom ihop.

Nu är det första gången som man kan läsa Harry Potter (de två första böckerna) och riktigt njuta av omslagen och sedan alla bilderna i boken, för alla personer ser ut som de ska göra! Jim Kay har verkligen satt sig in i hur alla karaktärerna ska vara, han har till och med försökt göra Dobbys ögon så stora som tennisbollar (vilket inte är lätt, eftersom Dobby, trots att han är ett fantasiväsen, måste se trovärdig ut och Dobby har många trogna fans i världen!)

Fawkes - en naturtrogen fenix

En annan ny karaktär som introduceras i Harry Potter och Hemligheternas kammare är Fawkes --- en fågel fenix. Jim Kay är mycket naturvetenskapligt intresserad och har jobbat med att få Fawkes att se ut som en verklig varelse, som skulle kunna finnas i naturen på någon exotisk plats. Kays dröm är att en gång få illustrera Hogwarts läroböcker --- speciellt den om drakar, och han har redan börjat öva på att illustrera olika typer av drakägg.

Som modeller för de kända karaktärerna har Jim Kay verkliga personer (inte till Dobby så klart, men till människorna) och han träffar barnen en gång om året för att se hur de vuxit och förändrats. Man ser att både Harry och Hermione har blivit lite äldre, men inte mycket, sedan den första boken.

Draco har Jim Kay lyckats göra extra obehaglig genom att göra hans ansikte helt symmetriskt --- 100%-ig symmetri brukar inte finnas hos vanliga människor, därför upplever vi perfekt symmetri inte som vackert, utan som obehagligt (på samma sätt upplevs animerade människor, som t.ex. de väldigt symmetriska barnen i den misslyckade barnfilmen Polarexpressen, som obehagliga och robotaktiga).

Hermione - en smart och snusförnuftig ung häxa

Ett stort fynd är Hermione - tjejen som Jim Kay har hittat för att vara Hermione ser verkligen Hermione-aktig ut. Hennes snusförnuftiga min i den här boken fångar verkligen hur Hermione är i texten --- liksom hennes upptäckarglädje på den första bilden i den första boken, där Hermione provar sin nya lykta. Harry Potter i Jim Kays version är också mycket Harry-Potter-aktig. Jim Kay har lyckats hitta den version av Harry Potter som ser mest ut som Harry Potter är i texten. Han är inte för söt, inte för kaxig, inte för modig, inte för nördig ... Han bara är, och har ett drag av vanlighet som är viktigt, eftersom Harry Potter ska vara en "everyman". Porträttet av Hagrid domineras av Hagrids yviga hår och skägg.

Jim Kay har själv sagt att hans favoritkaraktär att rita är Hagrid, för man kan aldrig misslyckas med Hagrid, man bara fortsätter att rita en massa hår och förr eller senare dyker Hagrid upp. Det absolut svåraste att rita och att lyckas med är däremot Harry Potter själv.

En av Jim Kays vänner, som har ett riktigt vinnarleende, har fått stå modell för Gilderoy Lockhart (av någon anledning står det Lockman i den svenska texten, men på helsidesillustrationen bredvid står det i alla fall Lockhart - som det ska vara!) och Lockhart ler sitt hjärtliga leende och ser lockig och hjärtlig ur - vilket även avspeglas i hans namn! Vinnarleendet blixtrar lite extra, som om han precis fotograferas.

I J.K. Rowlings text finns också en satir över bokindustrin idag. Lockhart anser att det viktigaste för en författare i dag är inte att skriva bra ---det viktiga är att se snygg ut på fotot! Det är ju det som säljer!

Lockhart och Snape lever vidare, som ett lyckligt par

En lycklig slump: Lockharts partner är en perfekt Snape. Jim Kay hävdar att han även har Snapes röst (fast bilderna pratar tyvärr inte, så magisk är inte boken!). Jag gillar tanken: någonstans i Storbritannien lever Lockhart och Snape vidare, som ett lyckligt par, kanske med en gullig greyhound ... även om det bara handlar om look-a-likes så är det som ett trevligt parallellt universum. (Roligare än någon av de parallella verkligheter som uppstod i Harry Potter och Det fördömda barnet i alla fall).

Layouten på boken är också mycket fin och fantasifullt gjord. Bilder kan dyka upp när som helst i texten, som en liten magisk överraskning, och dessutom finns det helsidesbilder och helsidesuppslag - allt i färg.
Diagon Alley vecklar ut sig sida efter sida och ovanför kan man läsa texten om vad som händer, samtidigt som man tittar på alla de små kärleksfullt och detaljerat illustrerade affärerna nedanför, som ringlar sig över pappret.
På ett uppslag har texten layoutats runt Dobbys jättestora gröna ögon, som tittar ut bland löven i en vanlig trädgårdshäck. Tennisbollsstora ögon, nästan i naturlig storlek, tittar på läsaren.

Några uppslag är helbildsuppslag utan text alls. Ett par höjdpunkter är Hogwarts i vinterskrud, komplett med tomtesnögubbe och trollkarlssnögubbe med magisk trollstav, och uppslaget där Harry Potter i en blixtrande färgexplosion dyker in i Tom Riddles dagbok. Wow! Man riktigt känner rörelsen och färgerna och den hisnande resan att åka in i någon annans dagboksminne. Härligt härligt, men farligt farligt!

Ron Weasley och J.K. Rowling lider båda av spindelskräck

Ett uppslag jag gärna hade varit utan är det som är fullt av dödsfarliga spindlar ... J.K. Rowling sprider verkligen sin spindelskräck vidare i de här nya böckerna! Undras hur många barn som kommer att vilja hoppa över de här sidorna och hur många som kommer att gå tillbaka till dem gång på gång, för att bara rysa över de där detaljerat håriga och hemska spindlarna ...

Harry Potter och Hemligheternas kammare illustrerad av Jim Kay är bara så fantastisk! Illustrationerna gör att det blir ett nytt äventyr, han gör Harry Potter böckerna till moderna sagoklassiker, precis i klass med Peter Pan, Det susar i säven och Alice i Underlandet.

Tilläggas bör att de två första Harry Potter böckerna framför allt är ljusa och roliga och J.K. Rowling liknades i början, när hon först slog igenom, vid en ny Roald Dahl kombinerad med Enid Blyton (humor och internatskola) --- J.K. Rowling, Roald Dahl och Enid Blyton är fortfarande de tre mest populära barnboksförfattarna i England idag.

Jim Kay har tänkt på att när nya barn får möta Harry Potter --- kanske som högläsning, det här är jättebra högläsningsböcker, för man kan göra alla rösterna och dialekterna när man läser och så kan barnet titta på de detaljerade bilderna under tiden --- så vet de inte om vad som ska hända sen.

Visst, vi som var med på 1990-talet, vi vet. Vi har läst alla böckerna (och förundrats över de inkonsekventa omslagen) och vi har sett alla filmerna ... Men när nya personer börjar från början ska de inte veta hur det ska gå. Inte att bok tre blir en väldigt mörk bok, som handlar om dementorer och depressioner. Harry, Ron och Hermione i de första två böckerna vet inte heller att mörkret är på väg --- man kan inte lägga in "spoilers" i bilderna.

Jim Kay har hållit depressionerna stången och gjort de två första böckerna precis så ljusa och glada och roliga som de ska vara!

Mörkret kommer i nästa Jim-Kay-illustrerade Harry Potter volym!

Vid vägs ände

En skrämmande verklighet skildras i vacker och annorlunda naturfotobok

Elefanten, noshörningen och tigern. Det finns gott om dessa djur i sagornas värld, i allt från Dumbo till Djungelboken, men i verkligheten är djuren utrotningshotade och beroende av nationalparker och att människor skyddar dem.

---

Det finns också en marknad för tigerdelar och tigerskinn.

Ola Jennersten & Tom Svensson
Vid vägs ände: Om arbetet med att rädda världens noshörningar, elefanter och tigrar

ISBN: 9789188003003
Förlag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion

Varje köp via denna
länk stödjer TK.

Solnedgång över en skenbar idyll

Vid vägs ände är full av vackra naturbilder. Solen går ner över Kazirangas gräs- och vattenrika slätter, hem för tigrar, elefanter och noshörningar.
Kaziranga är en nationalpark i Indien och vad det ser vackert ut med träden, det saftiga gräset och vattnet som en röd sol speglar sig i.

Men Vid vägs ände är långt ifrån någon idyllisk "coffee table book". Den har formatet, den har bilderna, den har tyngden och skönheten ---- men boken har även en annan tyngd. Det här är en nödvändig bok om ett icke nödvändigt ont.

Elefanter, tigrar och noshörningar är alla utrotningshotade --- och det hjälper inte att fridlysa dem. Deras överlevnad hotas ständigt av tjuvjakt, skrupelfria handelsmän och smugglare. Och köpare som betalar för djurdelar.

Noshörningshorn som medicin

Det verkar vansinnigt att även idag, när det finns så många riktiga och lagliga mediciner från stora företag, finns det kvar en marknad för noshörningshorn, eftersom hornet anses vara bra, stärkande medicin. Bland annat som potenshöjande medel.

Elfenben är fortfarande en statussymbol --- fast varför kan man inte göra samma skulpturer i plast? Helt lagligt.

Ola Jennersten och Tom Svensson har följt handels- och smuggelvägar för elfenben, noshörningshorn och tigerdelar --- från djurens ursprungsländer till ökända handelsplatser i Burma, Thailand och Vietnam.

I gränsstäderna till Kina väntar rika intressenter beredda att köpa produkterna till skyhöga priser.

Räddar djur med livet som insats

Men Vid vägs ände handlar inte bara om tjuvjakt, utan tar även upp de människor som riskerar sina liv för att skydda djuren --- forskare, naturvårdare, aktivister, politiker. Och här finns också bilder på helt vanliga människor som delar sin vardag och sitt livsrum med dessa stora djur, som absolut inte är lätta att leva tillsammans med. På en bild planterar en indisk kvinna riskorn utanför nationalparksområdet. Det här är hennes "revir" och hennes levebröd --- men det här är också djurens revir, och hon kan inte veta om hennes skörd ska få växa upp i fred.

Vädret kan också ställa till det. Varje år från juni till september stängs parken Kaziranga, då monsunregnen får floden Brahmaputra att översvämma uppemot 70 procent av nationalparken.

Djuren söker upp torrare områden och många djur lämnar nationalparken för bergen i söder. Under dessa vandringar ökar antalet konflikter mellan människor och djur --- och även antalet tjuvjagade djur. Nationalparken är ändå relativt säker.

Hoppfull turism

Något som hjälper djuren är turismen. Både i Indien och i östra och södra Afrika generar turismen stora inkomster, som kan säkra djurens överlevnad. Om det finns sätt så att folk ser att de tjänar pengar på djuren i levande skick, är detta positivt.

Ola Jennersten är docent i zooekologi och har arbetat för WWF med både nationella och internationella naturvårdsfrågor i 25 år, speciellt kring frågor som rör tigrar och arthandel.Tom Svensson är bevarandefotograf. Genom sina bilder försöker han påverka människor för att vi ska bevara hotade arter och habitat. De är båda två medlemmar i /N Naturfotograferna.

Samarbetet mellan Jennersten och Svensson har resulterat i en spännande och läsvärd bok med otroligt vackra bilder, med tre av värdens största och mest fascinerande djur som fotomodeller.

Att köpa den här boken är också ett sätt att bidra till att de utrotningshotade djuren ska ha en chans att få överleva.