Pastor Viveka och tanterna - Stormhattar tar deckarvärlden med storm

Stormhattar och en frikyrkopastor tar deckarvärlden med storm
i Gamla Enskede
 

 
Annette Haaland
Pastor Viveka och tanterna
ISBN: 9789100153892
Albert Bonniers Förlag
 
 
 
Välskriven, rapp och rolig. Och under 600 sidor! Lägg ut den här på alla bokborden i kyrkorna! Den nya deckarsensationen Pastor Viveka och tanterna är som en mix av Morden i Midsomer av Caroline Graham, The Grantchester Mysteries av James Runcie och Maria Langs klassiska, idylliska deckar-Nora.
 
Liksom i Midsomer är den pittoreska idyllen påtaglig och trädgårdarna vackra, omskötta och översållade med blomster. Liksom i Maria Langs deckarstad Nora är människoskildringarna minst lika viktiga som miljöskildringarna. Och precis som i Grantchester har man här en präst som ska lösa morden.
 
Ondskan lurar i Gamla Enskedes paradisiska trädgårdar
 
Gamla Enskede må se idylliskt ut, men i de vackra trädgårdarna växer fullt av giftiga stormhattar. När två församlingsmedlemmar har dött kan frikyrkopastorn Viveka inte längre hålla “normala” begravningstal utan slutar istället med ett hämndlystet löfte att ta fast den eller de skyldiga. En häpen församling undrar vad som flugit i pastor Viveka och hon blir så småningom förklarad utbränd. Den påtvingade semestern gör att Viveka har ännu mer tid på sig att tänka och rota i det förflutna. Och i folks trädgårdar. Och i bokhyllor. Varför har en av hennes nära vänner en hel hylla full med böcker om stormhattar? Varför har alla hon misstänker, och till och med dem hon inte misstänker, trädgårdarna fulla av giftiga stormhattar? Till och med det första offret har stormhattar i sin trädgård. 
 
Stormhatten i deckarhistorien
 
Det är alldeles sant att stormhatt är en otroligt giftig växt - och lätt att få tag på. Kanske inte så smart att göra reklam för detta med tanke på alla potentiella giftmördare? Maria Lang censurerade alla gifter som hon ansåg var för svåra att spåra eller för lätta att få tag på, eller för obotliga, därför att hon inte ville inspirera någon sjuk människa till giftmord. Annars kan ju alltid potentiella mördare få tag på en slipad mordkniv på Ikea.
 
Det är däremot ganska otroligt att så många människor i Gamla Enskede (som lär vara en ganska snobbig stadsdel, i alla fall enligt beskrivningarna i boken) ska ha stormhattar i sina trädgårdar och på sina kolonilotter och vid sina stugor. Är folk inte oroliga för barn och barnbarn och barnbarnsbarn? Vill rikt folk inte köpa dyra, fina växter på plantskolan som de kan ha och ståta med? Stormhatt växer förresten vanligtvis vilt i fuktig terräng, och Haaland beskriver en varm och torr sommar i trädgårdarna.
 
Stormhatt har använts förr i deckarhistorien, Alistair MacLean använde t.ex. stormhattsrot blandad med pepparrot för ett giftmord i thrillern Bear Island. Medea lär har förgiftat Theseus med stormhattsgift. Redan de gamla grekerna alltså … Men än idag finns det inget känt botemedel mot stormhattsförgiftning. 
 
 
Fjällbacka-syndromet flyttar till Enskede
 
Det är egentligen ganska otroligt hur många som hinner dö under bokens gång. Fyra lik radas upp (fast Viveka behöver inte begrava alla själv) och boken börjar lida Fjällbacka-syndromet - man frågar sig hur många människor det kan finnas att ha ihjäl på en så liten plätt? Midsomer är i alla fall ett helt (fiktivt) grevskap. Även om det verkar livsfarligt att bo där också. 
 
Liksom i många svenska deckare, främst av kvinnliga författare, läggs stor vikt vid familjen. Det spelar ingen roll om du plockar upp en Camilla Läckberg, en Liza Marklund, en Anna Jansson, eller någon annan modern “deckardrottning”, du får läsa massor om den kvinnliga huvudpersonens privatliv, hennes barn, barnens dagis/skolor, pojkvännen/mannen/ex-mannen osv. Man riktigt längtar efter Miss Marple, Hercule Poirot eller Sherlock Holmes, eller till och med Mma Ramotswe i den första Damernas detektivbyrå, som inte har några barn alls. Inga dagislämningar eller skolavslutningar att passa. Man kunde helt enkelt fokusera på spänningen. Att svensk deckarlitteratur så ofta har tråkiga familjepartier med kan bero på två saker. Att författaren inte kommer på tillräckligt mycket spänning och action för att hålla intrigen igång - helt enkelt utfyllnad. Eller arvet efter Maria Lang som använde relationer för att göra boken mer spännande. Kunde hon, borde väl efterföljarna kunna?
 
Den inklämda familjen är ute och cyklar
 
I Pastor Viveka och tanterna tillför familjen inte mycket. Viveka har fyra barn som kräver en massa dyra grejer, typ cyklar för 7000 kronor styck, samtidigt som hon själv predikar avhållsamhet från kapitalismen och mammon, och en tråkig man som pratar om elbilar och ryska filmer. Hela familjen försvinner sedan på semester till svärmor, vilket gör att man tycker att mannen är ännu fegare och tråkigare än man först trodde. Skulle Maria Langs Ejnar Bure någonsin ha övergett Puck? Icke. Speciellt inte med en mördare i närheten. Familjen tycks finnas inklämd med skohorn bara för att stackars Viveka inte ska behöva vara singel. Hon tycker boken igenom synd om personer utan barn/familj och frågar ständigt gamla tanter om varför de inte har gift sig. Hon frågar aldrig gifta personer varför de har gift sig, vilket intrigmässigt kan vara en mer berättigad fråga (hon hade hittat mördaren snabbare på det sättet). Hon frågar sig inte heller vad de skulle få ut av att vara gifta (själv verkar hon inte få ut något av det) och hon frågar sig inte själv heller om hennes livsval verkar vettiga. Men frikyrkan verkar typ ha den moralen ”gå ut och föröka sig sa herren” och de som gör andra val är suspekta.
 
Det har sagts om Miss Marple att hon är en av få kvinnliga karaktärer i litteraturhistorien som är lyckligt singel - och detta beror på hur många män som dog under första världskriget. Miss Marple fanns helt enkelt under en tid när det fanns många singelkvinnor, och senare singeltanter.
 
Med tanke på att Sverige idag har singelrekord - 80 % av befolkningen på vissa platser i Sverige - och drygt hälften räknat över hela landet och rekord i antal skilsmässor vore det kul om det också kunde avspegla sig i den moderna litteraturen i allmänhet och deckarlitteraturen i synnerhet istället för att ständigt försöka klämma in familjer för att dryga ut handlingen.
 
Tuffa gamla tanter och levande miljöer
 
Det som är riktigt bra i romanen är skildringen av tanterna och miljöskildringarna av Gamla Enskede. Här finns många karaktärer som man fastnar för, bland annat en medelålders plus tjej från Rwanda som vill starta en gospelkör och “elaka” gamla Selma som alltid tror det värsta om folk (precis som Miss Marple) och också visar sig ha rätt. Det är faktiskt snarare hon, inte pastor Viveka som löser mysteriet.
 
Det bästa med Pastor Viveka och tanterna är alltså tanterna - i alla åldrar.
 
Personerna i boken är så levande (i alla fall tills de dör) att boken hade fungerat ypperligt som en vanlig roman eller satir över svenska samhället utan att klämma in deckarintrigen. Visst får stämpeln deckare försäljningen att gå upp, men deckardelen är den minst spännande och trovärdiga delen i romanen. Det man verkligen fastnar för är Selma, som är så smart och bestämd av sig, intrigerna i frikyrkan, den planerade gospelkören (som inte blir av i denna roman), Vivekas kompis från Rwanda och pastor Vivekas fyrtioårskris och upproriska t-skjortor. Ja, hon har subversiva t-skjortor med text på under pastorsskjortan. När boken börjar är hon iklädd “Sluta gnälla“. På ett personligt samtal har hon på sig “Och DU tror att det är synd om Dig.” Och för kaffekommitténs möte har hon vikt “Ni står mig upp i halsen”.
 
Tillsammans blir förnuftiga människor idioter
 
Ett briljant avsnitt i boken handlar om att Viveka tänker om styrelsen i frikyrkan att de var och en för sig (med ett undantag) är relativt förnuftiga människor, men tillsammans blir de, som det brukar bli med grupper, idioter. Tillsammans i grupp vet man aldrig vad för knasiga saker som kan beslutas. Gruppmekanismernas helvete går igång. Allt det hinner Viveka tänka innan det verkligen händer. Vivekas inre berättarröst är ofta otroligt rolig - och slår huvudet på spiken.
 
En kvinna i sina bästa år som tröttnat på att vara omhändertagande och på meningen med vad hon gör och som har intressanta och filosofiska samtal med folk i Enskede och alla (oundvikliga) intriger på jobbet --- det hade blivit en utmärkt, underhållande roman. Utan ond bråd död.