Samtal med Katarina Genar om ensamhet,
vänskapsrelationer och magiska minnen genom fyra böcker
En Katarina Genar bok byggs upp som ett perfekt musikstycke. Spänningen
stegras långsamt och välkomponerat tills man som läsare når crescendot: Den
högst spännande upplösningen!
Katarina Genar har fyra stora succéböcker bakom sig. En hemlig vän, Pensionat
Vidablicks gåta, Den magiska kappan och Röda spår. Mars 2016
kommer den femte boken av Katarina Genar: Silvervingens hemlighet.
Enligt Bonnier Carlsens hemsida är samtliga böcker rekommenderade för 9-12 års
åldern, “slukaråldern”, men jag skulle snarare kalla dem för allåldersböcker.
Vilket även omslagen, tre av dem av Lina Bodén, understryker.
Det här är böcker man vill gå in i, precis som man vill gå in i en perfekt
tavla och undersöka den närmare. Det här är moderna klassiker som tar sig an
eviga teman om ensamhet, vänskap och förgänglighet, insvept i en tunn kappa av
magisk realism. Katarina Genar är en modern Maria Gripe som skriver med stort
patos och som fortfarande minns hur det var att vara 9, 10, 11 år och vilka
frågor som var de största. Egentligen har ingenting förändrats. Och samtidigt
har allt förändrats.
Ett efterlängtat möte med en magisk, mystisk
författare
Ljudnivån är redan hög, även om det är tidigt på förmiddagen på Bokmässans
andra dag, och det vimlar av folk i Bonnier Carlsens monter. Jag övar mig inför
mötet att uttala “Katarina Genar” så att det låter lagom franskt. (Det ska
uttalas som “schänaaar”, och inte som i meningen “jag genar för
att komma fram snabbare“.) Fast namnet är belgiskt. Belgien är inte Frankrike,
vilket den belgiske mästerdetektiven Hercule Poirot gång på gång får påpeka i
bok efter bok.
Katarina Genar är charmigheten och trevligheten personifierad och ser samtidigt
ut som en sval, glamourös filmstjärna, medan alla andra i mässhallen verkar
varma, stressade och rufsiga. Vi beger oss mot Berättarscenen, där hon ska ha
sitt nästa framträdande, och lyckas hitta en relativt lugn vrå, omgiven av
Muminreklam, där vi ostört kan prata om böckerna, författarskapet och
framgångarna. Och jag har lyckats få till uttalet helt rätt.
En hemlig vän - en förtrollande debut!
- Min pappa kommer ifrån Belgien, därför har vi lite franskt uttal på våra
namn! Jag måste säga att jag gillade verkligen vad du skrev om En hemlig vän!
Det var så fint!
- En hemlig vän är en av mina
favorit-“allålders-böcker“. Och vilken kanonstart på ett framgångsrikt
författarskap! Du har nu fyra framgångsrika böcker bakom dig, som riktar sig
till 9-12 åringar, och dessutom en serie, Mystiska skolan, på gång för
yngre barn. Vad fick dig att vilja bli författare?
 |
| Agnes Cecilia i nyutgåva med omslag av Lina Bodén |
- Jag har alltid älskat att läsa böcker, jag läste otroligt mycket
när jag var liten, jag var väldigt blyg och försiktig som barn, men i
litteraturen, där trivdes jag verkligen! Jag skrev en del berättelser, men inte
så där jättemycket --- det var framför allt att jag läste …
Katarina gör en paus och tänker efter.
- Ja, jag skrev nog ganska många berättelser egentligen, men jämfört med
hur mycket jag läste verkade det inte som så mycket!
- Hade du några favoritböcker när du var liten, eller
i “slukaråldern” som man säger?
- Jag läste det mesta, men jag slukade Maria Gripe! Agnes Cecilia - En
sällsam historia! Det är den som har präglat mig, känner jag. Den är fin!
- Hur växer böckerna fram? Det finns några gemensamma
teman i de tre första 9-12 böckerna, men också mycket som skiljer i handlingen
i de olika berättelserna. Om vi börjar med En hemlig vän som var din
allra första bok…
- Jag var föräldraledig och hemma med mina barn och jag kände att jag ville
prova på att skriva på riktigt, någon lite längre berättelse, och jag minns
10-11 års åldern väldigt väl, det är lite som om jag var kvar där … (skratt) så
jag tänkte: jag vill skriva den här berättelsen! Så kom jag på Henrietta, och
att hon tappat sina nycklar och att det är kallt … och så har jag precis börjat
skriva och då tänker jag: “Jag kan ju inte lämna henne där ute på trappan, hon
sitter och fryser!“ Och tänk, då dyker Herr Wallgren upp!
- Vilken tur!
-Jag hade inte gjort någon planering eller synopsis eller någonting! Utan
jag bara skrev! Det var spännande att se vart berättelsen skulle ta vägen!
- Gungorna i berättelsen är ju speciellt dramatiska!
 |
| En hemlig vän av Katarina Genar med omslag av Lina Bodén |
- Ja, gungorna! Det finns gungor utanför på vår gård. Jag minns hur det var
när man var barn och hoppade av i farten och så där …. Jag var mycket hos min
mormor i Norrköping när jag var barn, och hon bodde i ett sådant där gammalt
hus, som Henrietta flyttar till, och det bodde bara gamla människor i hennes
trappuppgång. Jag var mycket med mormor och fick följa med till hennes väninnor
och sitta med när de fikade och jag lyssnade på deras berättelser och tittade
på svartvita fotografier när de var unga … jag tyckte att det var en sådan
skillnad mot mitt liv, för jag är mer uppvuxen i ett villa-radhus-område. Min
mormor bodde mitt i staden i det här gamla huset.
- Du säger att det var en annan värld, var bodde du
annars?
-Jag bodde i Linköping och mormor bodde i Norrköping. Man hörde
spårvagnarna utanför! Det var så speciellt! Det var en helt annan värld jämfört
med den jag var van vid!
- Det är alltså stor skillnad bara från köping till
köping!
- Ja, det var så olika sätt att bo!
Pensionat Vidablicks gåta - Båstad och mon ami koppar
- Dina miljöer är alltid så genuina och genomtänkta,
jag hade tänkt fråga om du använder många självupplevda miljöer, eller gör
mycket efterforskningar …
- Jag använder mycket miljöer från min barndom, och miljöer jag känner väl
till. I Pensionat Vidablicks gåta till exempel, vi har varit mycket i
Båstad om somrarna, vid havet, så miljön är framförallt därifrån.
- Intrigen i Pensionat Vidablicks gåta är ju
otroligt spännande! Samtidigt som du håller fast vid temana ensamhet och
vänskap, och mystiska hemligheter i det förflutna, som känns igen från En
hemlig vän …
- Allt började med kopparna! Jag fick syn på de här Mon Amie kopparna
… Tänk, att det finns koppar som heter Mon Amie - min vän! - Vad händer
om en sådan kopp går i kras?! Går vänskapen i kras?
- Det kan ses som starkt symboliskt. Fast koppen finns
på riktigt!
- En del av den verkliga bakgrunden är att jag bodde i Frankrike ett år.
Då, när jag var ung, fanns inte facebook och allt det här. När man lämnade
varandra så lämnade man varandra. Man gav sin adress och så var det bara: “vi
kanske hörs, vi kanske ses igen, vi kanske skriver ett brev”. Sedan hörde jag
av mig igen till mina gamla vänner, efter sexton år. Det är också den biten,
som jag ville få fram. Åren som går och vemodet och det här som fanns på något
sätt …
- Precis! Jag känner igen det!
- Sedan återvände jag till Frankrike, och vi knöt an igen. Det där är
nyckeln till vemodet mellan Amanda och Juliette, i Pensionat Vidablicks gåta,
de kommer ifrån varandra och sedan får de kontakt igen.
 |
| Prisbelönt bok med en magisk katt! |
- Du fångar det väldigt fint det här med
vänskapsrelationer hur de fungerar … Man vet att man gjort slut, men man vet
inte med vänskap, den kan liksom bara rinna ut i sanden, och man minns inte
varför, eller när det hände, eller vem som inte hörde av sig sist. Den driver
på och av i vågor … och sedan kanske den är borta, men när försvann den?
- Ett väldigt starkt tema för mig är just vänskapstemat. Den där blyga,
smala lilla flickan som var jag, jag hade tur, för det fanns en flicka till i
klassen som var lika tyst och blyg som jag, och vi fann varandra … och vi lekte
jättemycket fantasilekar! Petra, hette hon. Och den relationen blev
förebilden för alla de goda vänskapsrelationerna, de lojala vänskapsrelationerna,
i mina böcker. Relationen mellan Henrietta och Fanny, som finner varandra i En
hemlig vän, Saga och Vera, som är bästa kompisar i Pensionat Vidablicks
gåta, och i Den magiska kappan är Livia och Klara de som är riktiga
vänner.
-När vi är inne på teman, jag känner ett starkt ensamhetstema
i dina böcker, som är lätt för barn att identifiera sig med. Det är inte
det att dina huvudrollsinnehavare är mobbade, utsatta, övergivna, har
opålitliga föräldrar, som det ofta brukar vara i svensk barnlitteratur, det är
bara det att de är ensamma. De behöver inte ens VARA ensamma, det är det att de
KÄNNER sig ensamma som är viktigt …
-Exakt!
- Vilket är väldigt tydligt i din senaste bok, Röda
spår, för huvudpersonen, Samuel, har ju två bra kompisar, men han inser det
inte, och skräcken för honom är att han blivit av med vännerna och att han är
ensam kvar, medan de andra två bildat ett nytt kompispar …
-Precis, känslan av att vara övergiven är viktig.
- Även en magisk kappa kan känna sig övergiven och
behöva räddas! Men den magiska kappan ledde också till att människor fann
varandra.
Den magiska kappan - inspiration från en kyrkogård
- Finns det någon spännande historia bakom din tredje
bok, Den magiska kappan?
 |
| Den magiska kappan hjälper vänskap över olika tider. |
- Vi bor bredvid kyrkogården i Linköping. Det var där, på kyrkogården som
jag fick idén till Den magiska kappan. Jag hittade en väldigt gammal
gravsten med ett flicknamn på. Den var visserligen från 1800-talet, inte den
tid jag valde att skriva om. På gravstenen i boken står det att Elin levde
1921-1932. Men det var där idén kom ifrån om två tjejer, som lever i olika
tider, och att deras öden skulle flätas samman i nutid med hjälp av en magisk
kappa!
- I Den magiska kappan talas det om besjälade
ting. Har du själv hittat något magiskt objekt eller några besjälade ting,
ungefär som Livia hittar den magiska kappan?
- Jag är svag för saker som är gamla och slitna. Till exempel så har jag
ett helt knippe med gamla vackra nycklar utan att ha en aning om vart de hör,
och så har jag buntar med svartvita fotografier på människor som jag inte alls
vet vilka de är! Sådant triggar min fantasi och det är väl på något sätt
magiskt i sig?!
-Verkligen! Din senaste bok är den magiska
spökhistorien Röda spår. Den skiljer sig markant från allt annat du
gjort. Lina Bodén har gjort omslagen till de första tre böckerna. Men Röda
spår har en annan stil från de första böckerna, både när det gäller
omslaget, och berättelsen.
- Ja, absolut och jag tyckte att det var viktigt att omslaget signalerade
detta: Det här är en spökhistoria! Det paranormala är mer uttalat. I de
andra böckerna finns det där lilla övernaturliga inslaget, det är mer en
vridning av “det här skulle kunna hända mig” och allt kan ha naturliga
förklaringar. I Röda spår är det mer uttalat att det verkligen finns ett
spöke. Det är lite mer skräck. Det var väldigt roligt att skriva så, upptäckte
jag, och att ha det här lite mer … drivet, cliffhangers som man säger, driva
upp spänningen lite. Samtidigt ville jag att berättelsen skulle ha ett djup som
alla de andra, det var också viktigt för mig att det skulle bli en mångbottnad
historia.
- Vad jag kände igen var det här vänskaps/ensamhets
temat, att vara ensam och bortkopplad och vad gör man när mailen inte
fungerar och utan dator och utan mobiltäckning --- tänker kompisarna på mig
eller är jag bortglömd? Kommer mina kompisar att komma ihåg mig?
- Exakt. Känslan av övergivenhet finns där. Igen.
Röda spår - en tvättäkta spökhistoria!
- Det är en kille, Samuel, som är huvudperson i din
fjärde bok, Röda spår. Var det ett medvetet val, eller var det bara så
att personen kom till dig och det råkade vara en kille?
 |
| Röda spår - En äkta spökhistoria! |
- Nej, det var ett medvetet val, för jag hade skrivit de tre första
böckerna och utgått mycket från mig själv och mina vänskapsrelationer. Jag
tänkte alltid att “det är nog svårt att skriva om en kille eftersom jag är en
tjej”, men sen kände jag “nej, jag vill prova att skriva om en kille!”
och så märke jag att för mig var det inte ett dugg svårare! Det handlar
liksom inte om det. Jag är mycket ute i skolorna och på bibliotek och träffar
mycket läsare och kände också att killarna, de tycker SÅ mycket om de
här böckerna! De tre första böckerna. Så jag ville ge dem en egen bok, där en
kille är huvudperson och den nya boken, som kommer ut i mars och heter Silvervinges
hemlighet, har också en kille som huvudperson.
- Då har verkligen alla killar - och tjejer! - som
gillar dina böcker något att se fram emot!
- Jag har märkt att killar tycker jättemycket om mina böcker - och det
var alltså de tre första med kvinnlig huvudperson - men de har ofta läst
dem tillsammans i klassen. Kanske läraren läst högt ur mina böcker för dem. Jag
vet inte hur ofta de väljer dem själva. Kanske när jag varit och pratat om mina
böcker, så väljer de dem sedan själva. Jag kände också att jag ville ha en
kille att skriva om, för jag ville inte fastna i att skriva om tjejer varenda
gång, men jag kände också att killar har också rätt att få de här böckerna som
har mycket djup, relationer, tankar, ensamhet, vemodet och ändå med en
spännande handling och lagom omfång, runt hundra sidor.
- Det behöver inte bara vara “vem ska bli matchens
hjälte” eller en ren actionhistoria…
-Nej, jag har märkt att de tycker så mycket om det här, som jag gör.
Många barn, gillar att läsa böcker där man får tänka
och fylla i lite själv. Där nutid möter dåtid och realism möter mystik och allt
inte är uttalat...
- Tjejerna protesterar inte mot att de inte fick
huvudrollen i den senaste Katarina Genar boken ? ;D
- Nej, de har inte protesterat … !(skratt!) Nu har jag gjort tre
böcker med tjejer i huvudrollen, nu får det nog vara killarnas tur, nu gör
jag tre med killar … kanske … Vem vet! Men jag har inte fått in några
klagomål från tjejerna på Röda spår!
- Det kanske kan bero på att du har ett VÄLDIGT bra
litet kvinnligt spöke i en av birollerna ….
- Och det är hon som är på omslaget!
Konst och musik och ett magiskt band
- Det är mycket konst och musik i dina böcker. Konst
spelar en stor roll i Röda spår och musiken går som en röd tråd genom En
hemlig vän … Finns det någon speciell konst eller musik som inspirerat dig?
Är du själv mycket musikalisk? Dina böcker är som ett musikstycke där man
jobbar sig upp mot ett crescendo på slutet.
-Ja det stämmer, jag tänker så när jag skriver också. Men jag spelar inget
instrument. Jag tycker däremot om att sjunga. Jag tycker också om att
lyssna på musik och i En hemlig vän hade jag med musik av kompositören
Eric Satie, som jag hittade i en gammal skokartong. Jag hade fått musiken av en
granne i Frankrike när jag bodde där, ett kassettband med Eric Satie… Det blev
lite nostalgi när jag hittade det och jag höll precis då på att skriva En
hemlig vän! Då kände jag direkt: “Åh jag vill ha med musik in i boken!”.
Och så har ju Eric Satie så roliga titlar, typ ”Valse
du chocolat aux amandes”. Vilket blir Mandelchokladvalsen på svenska. Jag
förenklade det i boken till “Chokladvalsen”!
- Uppföljaren blir Choklad-med-mandel-och-vispgrädde!
- Ja, det låter gott! (skratt).
-Omslagen på dina böcker är helt underbara, man vill
bara gå in i dem!
-Förlaget föreslog att Lina Bodén skulle göra omslagen och jag fick se
några böcker som hon hade gjort - hon har bland annat gjort Agnes Cecilia en
sällsam historia nyutgåvan på Bonnier Carlsen . Som är jättefint! Och
jag var bara: “JA, JA, JA ! Henne ska vi ha!” Hon fick läsa när manuset var
ganska klart. Hon kände sig inspirerad direkt.
- Jag tycker att hon har gjort sina allra finaste
omslag till dina böcker! Hon är alltid jättebra, men när hon gör omslag till en
av dina böcker lyckas hon ändå göra något som är ännu mera speciellt!
- Ja, det tycker jag också! (skratt). Hon skickar in sina bilder till mig
och förlaget och så får jag tycka till - det kanske är någon liten detalj man
vill ändra på eller lägga till, men det brukar vara helt fantastiskt. Mitt i
prick! Och sen, när allt är godkänt, färglägger hon omslaget.
-Och det klickar direkt?!
-Ja! Hon väljer en scen som hon vill illustrera, så det är hon som valt
temana. Det är bra scener som fångar historien när man ser dem, och även ensamhetstemat,
spegeln som drar en in i Den mystiska kappan, och Mon amie koppen
som är trasig och de blå tonerna, och man tänker vad har hänt där och dörren,
som man vill gå in i, omslaget till En hemlig vän, och så sitter
Henrietta där som något ur en Nils Ferlin dikt utan nyckel och papperslapp och
det är väldigt bra scener …
- Katten i Pensionat Vidablicks gåta är väldigt
charmig (både på omslaget och i boken!) - har du själv eller har haft några
speciella, älskade husdjur? (Det känns som det när man läser Pensionat
Vidablicks gåta!)
- Jag är fascinerad av katter, de är mystiska på något sätt, men annars är
jag mer av en hundmänniska och har en liten hund som heter Ture.
- Vi kanske ska säga något om omslagskonstnären till Röda
spår också. Hur kom ni fram till det omslaget? Det är väldigt estetiskt, de
härliga gråtonerna, det övergivna huset och allt ser lagom farligt ut …
spökflickan är lockande på något sätt! Hur jobbade ni fram omslaget? Du sa
tidigare att det medvetet skulle avvika från dina tidigare
böcker?
- Ja, det är väldigt lockande och man associerar direkt till spöken och
kusligheter. Förlaget skickade den här bilden som Anders Timrén hade arbetat fram, till mig via
mail, och jag sa ja direkt.
 |
| Ny bok av Katarina Genar mars 2016! |
- Kan du avslöja något om din kommande bok Silvervinges
hemlighet, eller är allt superhemligt? Gör Lina Bodén omslaget? Eller … Får
vi fler äkta spöken? Mer magisk realism? Blir det ett nytt soundtrack av Eric
Satie --- eller någon annan kompositör som du hittat ett hemligt “vänskapsband”
av?
-I Silvervinges hemlighet finns
det en igenvuxen slottsträdgård, ett förfallet lusthus och en svagt klingande
melodi från ett vindspel... Dessutom en fin vänskap mellan Erik och hans kompis
Alva, och en gullig hund som heter Lufsen. Det är formgivaren Anna Henriksson
som har gjort det stämningsfulla omslaget och boken kommer i början av mars.
Hösten 2015 omfattar även ett barnboksprojekt i Indien
för Katarina Genar, tillsammans med Martin Widmark och två indiska
barnboksförfattare, Anushka Ravishankar och Bikram Gosh, och givetvis blir det
fler böcker i den populära Katarina Genar serien för de yngsta läsarna: Mystiska
skolan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.