Södra Boston, 1975: FBI-agenten John Connolly övertalar den irländska gangstern James “Whitey” Bulger att samarbeta med FBI för att slå ut deras gemensamma fiende: den italienska maffian. I Black Mass berättas historien om denna oheliga allians, som skulle komma att spåra ur till den grad att Bulger kunde undkomma rättvisan och bygga sin makt tills han blev en av de mest ökända brottslingarna i USA:s historia.
 |
| Johnny Depp med ärliga blå ögon. |
- Jag har aldrig känt mig så attraherad till Johnny Depp som nu - jag undrar vad det säger om mig, funderar Depps motspelerska Julianne Nicholsson. Hon är själv en snyggare men lika talangfull version av pappa Jack Nicholsson. Och hon har filmens största kvinnoroll (nej, den är inte speciellt stor, som sig brukar i maffiafilmer). Johnny Depp påminner faktiskt stundtals om Jack Nicholsson.
Hans tolkning av Whitey Bulger, en verklig gangster som hade sin storhetstid under slutet av 1970-talet och 1980-talet (samma decennier som Nicholsson hade sin storhetstid), visar på en man med psykisk styrka snarare än fysik. En liten, skallig man med blå ögon och dåliga tänder. En irländare som vågar sätta sig upp mot den italienska maffian. En småskurk som blir storskurk. Med hjälp av irländska kompisar inom FBI.
Det här är en sann historia. Men regissören/manusförfattaren fegar ur halvvägs, och låter det verka som om samarbetet stannade vid ett par hantlangare inom FBI, bland annat Bulgers barndomsvän.
Den verkliga rättegången 2013 mot Bulger finns skildrad i Joe Berlingers dokumentär Whitey och man märker att Black Mass noggrant rekonstruerat flera av morden under Bulgers storhetstid
i Boston åren 1975–1994.
Men där Black Mass stannar vid Connolly och Morris som Bulgers korrumperade hantlangare, pekar Whitey uppåt i hierarkin mot FBI-chefer på toppnivå och den federala åklagarmyndigheten. De som kom undan.
Depp är en skådespelare i världsklass och han blir sin roll så nogrant och intimt att man snabbt glömmer att man tittar på Johnny Depp. Samma sak gäller lillebror, spelad av Benedict Cumberbatch. Borta är alla de irriterande maneren från geni-roller som Turing och Sherlock - här har vi en slipad amerikansk politiker med massor av charm och nio barn och en storebror som han avgudar och skyddar.
Ofta är skildringarna av bovar helt psykotisk. Men Depps tolkning av Bulger visar någon som är kärleksfull och trevlig i vissa situationer - mot mamman, mot sin son och framför allt mot lillebror.
Förutom att en av dem är gangster och en politiker är det en syskonrelation att vara avundsjuk på. Långt ifrån den psykotiska konkurrens som framställs i gudfadern.
När Whitey Bulgers son dör, sörjer man med honom. I de här scenerna är han bara en pappa som förlorat sitt enda barn, och han är tröstlös.
För övrigt är en av de bästa replikerna ett råd till sonen, om hur han ska stå upp mot mobbare i skolan: ”Det är inte det man gör, utan när och var man gör det. Och vem man gör det med eller mot. Om ingen ser det har det inte hänt.”
Det vill säga: slå tillbaka, men se till att du inte har några vittenen som kan skvallra.
När man tänker maffiafilm tänker man nästan osökt på Gudfadern trilogin och sedan alla Scorcese filmer. Den senare har liksom mutat in genren. Redan Martin Scorseses nyinspelning av Hongkong-succén Infernal Affairs (2002) och The Departed (2006) lånade delar av Bostonlegenden James ”Whitey” Bulgers liv. Vilket syns tydligt på Jack Nicholsons porträtt av gangsterbossen.
Black Mass saknar Scorseses stil och svarta humor - vilket inte behöver vara någon nackdel. Här finns ingen "comic relief" att vänta sig, ingen motvikt till alla hemska, mörka scener.
Det är snarare än fördel - publiken för inte möjlighet att skratta sig ur knipan, man visar mörkret Scott Cooper är medvetet motsatsen till Scorcese.
Tydligast märks detta i scenen Bulger (Depp) kommer till sin FBI-kontakt John Connolly (Joel Edgerton) på middag. Connollys kollega John Morris (David Harbour) avslöjar sitt hemliga familjerecept på grillköttmarinad, "det är bara lite sojasås och vitlök".
Men i stället för att bli glad för receptet och att se det som ett förtroende väljer Bulger att ta det som ett dåligt tecken. Morris delar med sig av sina hemligheter alldeles för lätt. Och Bulger vet inget värre än en tjallare. Att hålla tyst är den viktigaste dygden. Långa sekunder, då Morris plågas, följer innan han Bulger avbryter tystnaden med ett skratt. Men ingen skattar med och ingen tror på att detta är ett skämt. Scenen är som en parafras på ”You think I’m funny?”-dialogen i Scorceses Maffiabröder, men med en omvänd slutknorr.
Bulger själv avböjde att träffa Depp eftersom han inte gillar boken som filmen är baserad på. En av författarna till boken blev däremot livrädd när han såg Depp i full sminkning, komma fram för att hälsa. Han var en levande avbild av Bulger.
Hela Black Mass är obehagligt bra, med fantastiska skådespelarinsatser in i minsta biroll.
En film som man kommer ihåg och som lämnar ett tydligt avtryck. Rekommenderas.
Regi: Scott Cooper
Titel: Black Mass
Medverkande: Johnny Depp, Joel Edgerton, Benedict Cumberbatch, Dakota Johnson, Kevin Bacon,
Peter Sarsgaard, Jesse Plemons, Rory Cochrane, David Harbour, Adam Scott, Corey Stoll
Julianne Nicholson, W. Earl Brown, Bill Camp, Juno Temple m.fl.
USA, 2015
Warner Bros.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.