Oscarsgalan 2016 - Insidan ut årets bästa film!

Här syns alla nattens nominerade och alla nattens vinnare - i fetstil. Spotlight och Insidan ut blev bästa spelfilm respektive bästa animerade film. OM det bara funnits en kategori istället för två, hade Insidan ut sopat banan med motståndarna ;D.
Spotlight vann också i kategorin bästa manus.
Många av Oscarsvinnarna har inte ens haft premiär i Sverige än. Medan andra redan har kommit ut på DVD - som Insidan ut (DisneyPixar) och Mad Max: Fury Road (Warner Bros).






Fina rollprestationer i alla huvud-rollerna.
Bokstavligen.

Bästa film
”The big short”
”Brooklyn”
”Mad Max: fury road”
”The martian”
”The revenant”
”Room”
”Spionernas bro”
”Spotlight”, regi Tom McCarthy

Bästa kvinnliga huvudroll
Cate Blanchett, ”Carol”
Brie Larson, ”Room”
Jennifer Lawrence, ”Joy”
Charlotte Rampling, ”45 år”
Saoirse Ronan, ”Brooklyn”


Bästa manliga huvudroll
Bryan Cranston, ”Trumbo”
Matt Damon, ”The martian”
Leonardo DiCaprio, ”The revenant”
Michael Fassbender, ”Steve Jobs”
Eddie Redmayne, ”The danish girl”

Bästa kvinnliga biroll
Jennifer Jason Leigh, ”The hateful eight”
Rooney Mara, ”Carol”
Rachel McAdams, ”Spotlight”
Alicia Vikander, ”The danish girl”
Kate Winslet, ”Steve Jobs”

Bästa manliga biroll
Christian Bale, ”The big short”
Tom Hardy, ”The revenant”
Mark Ruffalo, ”Spotlight”
Mark Rylance, ”Spionernas bro”
Sylvester Stallone, ”Creed”

Bästa regi
Adam McKay, ”The big short”
George Miller, ”Mad Max: fury road”
Alejandro G. Inarritu, ”The revenant”
Lenny Abrahamson, ”Room”
Tom McCarthy, ”Spotlight”

Bästa originalmanus
”Spionernas bro”
”Ex machina”
”Insidan ut”
”Spotlight”, Josh Singer och Tom McCarthy
”Straight outta Compton”


Bästa manus efter förlaga
”The big short”, Charles Randolph och Adam McKay
”Brooklyn”
”Carol”
”The martian”
”Room”

Bästa filmredigering
”The big short”
”Mad Max: fury road”
”The revenant”
”Spotlight”
”Star wars: the force awakens”

Bästa utländska film
”Embrace of the serpent” (Colombia)
”Mustang” (Frankrike)
”Sauls son”, regi László Nemes (Ungern)
”A war” (Danmark)
”Theeb” (Jordanien)

Bästa originalmusik
”Spionernas bro”
”Carol”
”The hateful eight”, Ennio Morricone
”Sicario”
”Star wars: the force awakens”

Bästa produktionsdesign
”Spionernas bro”
”The danish girl”
”Mad Max: fury road”
”The martian”
”The revenant”

Bästa visuella effekter
”Ex machina”
”Mad Max: fury road”
”The revenant”
”Star wars: the force awakens”
”The martian”

Bästa animerade långfilm
”Anomalisa”
”Pojken och världen”
”Insidan ut”
”Fåret Shaun - filmen”
”När Marnie var där”

Bästa foto
”Carol”
”The hateful eight”
”Mad Max: fury road”
Emmanuel Lubezki – ”The revenant”
”Sicario”

Bästa kostymdesign
”Carol”
”Berättelsen om Askungen”
”The danish girl”
”Mad Max: fury road”
”The revenant”

Bästa dokumentär (långfilm)
”Amy”, regi Asif Kapadia
”Cartel land”
”The look of silence”
”What happened, miss Simone”
”Winter on fire: Ukraine's fight For freedom”

Bästa dokumentär (kortfilm)
”Body team 12”
”Chau, beyond the lines”
”Claude Lanzmann: spectres of the Shoah”
”A girl in the river: the price of forgiveness”
”Last day of freedom”

Bästa makeup & hår
”Mad Max: fury road”, Lesley Vanderwalt, Elka Wardega och Damian Martin
”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”
”The revenant”

Bästa originalsång
”Earned it” från ”Fifty shades of grey”
”Manta ray” från ”Racing extinction”
”Simple song #3” från ”Youth”
”Til it happens to you” från ”The hunting ground”
Sam Smith & Jimmy Napes – ”Writing’s on the wall” från ”Spectre”

Bästa animerade kortfilm
”Bear story”
”Prologue”
”Sanjay’s super team”
”We can’t live without cosmos”
”World of tomorrow”

Bästa kortfilm
”Ave maria”
”Day one”
”Everything will be okay” (”Alles wird gut”)
”Shok”
”Stutterer”

Bästa ljudredigering
”Mad Max: fury road”
”The martian”
”The revenant”
”Sicario”
”Star wars: the force awakens”    

Den magiska realismens mästarinna - ett porträtt av författaren Katarina Genar

  

               

   

Samtal med Katarina Genar om ensamhet, vänskapsrelationer och magiska minnen genom fyra böcker. 

 



Katarina Genar är en magisk, mystisk författare

---

Katarina Genar är charmigheten och trevligheten personifierad och ser samtidigt ut som en sval, glamourös filmstjärna, medan alla andra i mässhallen verkar varma, stressade och rufsiga...

Katarina Genar. Foto: Belinda Graham

En bok av Katarina Genar byggs upp som ett perfekt musikstycke. Spänningen stegras långsamt och välkomponerat tills man som läsare når crescendot: Den högst spännande upplösningen!
Katarina Genar har fyra stora succéböcker bakom sig. En hemlig vän, Pensionat Vidablicks gåta, Den magiska kappan och Röda spår. Mars 2016 kommer den femte boken av Katarina Genar: Silvervingens hemlighet. Enligt Bonnier Carlsens hemsida är samtliga böcker rekommenderade för 9-12 årsåldern, "slukaråldern", men jag skulle snarare kalla dem för allåldersböcker. Vilket även omslagen, tre av dem av Lina Bodén, understryker.


Det här är böcker man vill gå in i, precis som man vill gå in i en perfekt tavla och undersöka den närmare. Det här är moderna klassiker som tar sig an eviga teman om ensamhet, vänskap och förgänglighet, insvept i en tunn kappa av magisk realism. Katarina Genar är en modern Maria Gripe som skriver med stort patos och som fortfarande minns hur det var att vara 9, 10, 11 år och vilka frågor som var de största. Egentligen har ingenting förändrats. Och samtidigt har allt förändrats.

Ett efterlängtat möte med en magisk, mystisk författare

Ljudnivån är redan hög, även om det är tidigt på förmiddagen på Bokmässans andra dag, och det vimlar av folk i Bonnier Carlsens monter. Jag övar mig inför mötet att uttala "Katarina Genar" så att det låter lagom franskt. (Det ska uttalas som "schänaaar", och inte som i meningen "jag genar för att komma fram snabbare".) Fast namnet är belgiskt. Belgien är inte Frankrike, vilket den belgiske mästerdetektiven Hercule Poirot gång på gång får påpeka i bok efter bok.
Katarina Genar är charmigheten och trevligheten personifierad och ser samtidigt ut som en sval, glamourös filmstjärna, medan alla andra i mässhallen verkar varma, stressade och rufsiga. Vi beger oss mot Berättarscenen, där hon ska ha sitt nästa framträdande, och lyckas hitta en relativt lugn vrå, omgiven av Muminreklam, där vi ostört kan prata om böckerna, författarskapet och framgångarna. Och jag har lyckats få till uttalet helt rätt.

En hemlig vän - en förtrollande debut!

- Min pappa kommer från Belgien, därför har vi lite franskt uttal på våra namn! Jag måste säga att jag gillade verkligen vad du skrev om En hemlig vän! Det var så fint!
En hemlig vän är en av mina favorit bland "allålders"-böckerna. Och vilken kanonstart på ett framgångsrikt författarskap! Du har nu fyra framgångsrika böcker bakom dig, som riktar sig till 9-12-åringar, och dessutom en serie, Mystiska skolan, på gång för yngre barn. Vad fick dig att vilja bli författare?
Jag har alltid älskat att läsa böcker, jag läste otroligt mycket när jag var liten, jag var väldigt blyg och försiktig som barn, men i litteraturen, där trivdes jag verkligen! Jag skrev en del berättelser, men inte så där jättemycket - det var framför allt att jag läste ...
Katarina gör en paus och tänker efter.
– Ja, jag skrev nog ganska många berättelser egentligen, men jämfört med hur mycket jag läste verkade det inte som så mycket!

Hade du några favoritböcker när du var liten, eller i "slukaråldern" som man säger?
- Jag läste det mesta, men jag slukade Maria Gripe! Agnes Cecilia - en sällsam historia! Det är den som har präglat mig, känner jag. Den är fin!
Hur växer dina böcker fram? Det finns några gemensamma teman i de tre första 9-12-böckerna, men också mycket som skiljer i handlingen i de olika berättelserna. Om vi börjar med En hemlig vän som var din allra första bok...
- Jag var föräldraledig och hemma med mina barn och jag kände att jag ville prova på att skriva på riktigt, någon lite längre berättelse, och jag minns 10-11-årsåldern väldigt väl, det är lite som om jag var kvar där ... (skratt) Så jag tänkte: jag vill skriva den här berättelsen! Så kom jag på Henrietta, och att hon tappat sina nycklar och att det är kallt ... och så har jag precis börjat skriva och då tänker jag: "Jag kan ju inte lämna henne där ute på trappan, hon sitter och fryser!" Och tänk, då dyker Herr Wallgren upp!
Vilken tur!
- Jag hade inte gjort någon planering eller synopsis eller någonting! Utan jag bara skrev! Det var spännande att se vart berättelsen skulle ta vägen!
Gungorna i berättelsen är ju speciellt dramatiska!
- Ja, gungorna! Det finns gungor utanför på vår gård. Jag minns hur det var när man var barn och hoppade av i farten och så där .... Jag var mycket hos min mormor i Norrköping när jag var barn, och hon bodde i ett sådant där gammalt hus, som Henrietta flyttar till, och det bodde bara gamla människor i hennes trappuppgång. Jag var mycket med mormor och fick följa med till hennes väninnor och sitta med när de fikade och jag lyssnade på deras berättelser och tittade på svartvita fotografier när de var unga ... Jag tyckte att det var en sådan skillnad mot mitt liv, för jag är mer uppvuxen i ett villa- och radhusområde. Min mormor bodde mitt i staden i det här gamla huset.
Du säger att det var en annan värld, var bodde du annars?

- Jag bodde i Linköping och mormor bodde i Norrköping. Man hörde spårvagnarna utanför! Det var så speciellt! Det var en helt annan värld jämfört med den jag var van vid!
- Det är alltså stor skillnad, bara från Köping till Köping!
- Ja, det var så olika sätt att bo!

Pensionat Vidablicks gåta - Båstad och mon ami-koppar

Dina miljöer är alltid så genuina och genomtänkta, jag hade tänkt fråga om du använder många självupplevda miljöer, eller gör mycket efterforskningar ...
- Jag använder mycket miljöer från min barndom, och miljöer jag känner väl till. I Pensionat Vidablicks gåta till exempel, vi har varit mycket i Båstad om somrarna, vid havet, så miljön är framförallt därifrån.
Intrigen i Pensionat Vidablicks gåta är ju otroligt spännande! Samtidigt som du håller fast vid temana ensamhet och vänskap, och mystiska hemligheter i det förflutna, som känns igen från En hemlig vän ...
- Allt började med kopparna! Jag fick syn på de här Mon Amie-kopparna ... Tänk, att det finns koppar som heter Mon Amie - min vän! - Vad händer om en sådan kopp går i kras?! Går vänskapen i kras? Det kan ses som starkt symboliskt. Fast koppen finns på riktigt!
En del av den verkliga bakgrunden är att jag bodde i Frankrike ett år. Då, när jag var ung, fanns inte facebook och allt det här. När man lämnade varandra så lämnade man varandra. Man gav sin adress och så var det bara: "vi kanske hörs, vi kanske ses igen, vi kanske skriver ett brev". Sedan hörde jag av mig igen till mina gamla vänner, efter sexton år. Det är också den biten, som jag ville få fram. Åren som går och vemodet och det här som fanns på något sätt ...
Precis! Jag känner igen det!
- Sedan återvände jag till Frankrike, och vi knöt an igen. Det där är nyckeln till vemodet mellan Amanda och Juliette, i Pensionat Vidablicks gåta, de kommer ifrån varandra och sedan får de kontakt igen.
Du fångar det väldigt fint, det här med vänskapsrelationer och hur de fungerar ... Man vet att man gjort slut, men man vet inte med vänskap, den kan liksom bara rinna ut i sanden, och man minns inte varför, eller när det hände, eller vem som inte hörde av sig sist. Den driver på och av i vågor ... och sedan kanske den är borta, men när försvann den?
- Ett väldigt starkt tema för mig är just vänskapstemat. Den där blyga, smala lilla flickan som var jag, jag hade tur, för det fanns en flicka till i klassen som var lika tyst och blyg som jag, och vi fann varandra ... och vi lekte jättemycket fantasilekar! Petra, hette hon. Och den relationen blev förebilden för alla de goda vänskapsrelationerna, de lojala vänskapsrelationerna, i mina böcker. Relationen mellan Henrietta och Fanny, som finner varandra i En hemlig vän, Saga och Vera, som är bästa kompisar i Pensionat Vidablicks gåta, och i Den magiska kappan är Livia och Klara de som är riktiga vänner.
När vi är inne på teman, jag känner ett starkt ensamhetstema i dina böcker, som är lätt för barn att identifiera sig med. Det är inte det att dina huvudrollsinnehavare är mobbade, utsatta, övergivna, har opålitliga föräldrar, som det ofta brukar vara i svensk barnlitteratur, det är bara det att de är ensamma. De behöver inte ens VARA ensamma, det är det att de KÄNNER sig ensamma som är viktigt ...
- Exakt!
Vilket är väldigt tydligt i din senaste bok, Röda spår, för huvudpersonen, Samuel, har ju två bra kompisar, men han inser det inte, och skräcken för honom är att han blivit av med vännerna och att han är ensam kvar, medan de andra två bildat ett nytt kompispar ...
- Precis, känslan av att vara övergiven är viktig. Även en magisk kappa kan känna sig övergiven och behöva räddas! Men den magiska kappan ledde också till att människor fann varandra.

Den magiska kappan - inspiration från en kyrkogård

Finns det någon spännande historia bakom din tredje bok, Den magiska kappan?
- Vi bor bredvid kyrkogården i Linköping. Det var där, på kyrkogården som jag fick idén till Den magiska kappan. Jag hittade en väldigt gammal gravsten med ett flicknamn på. Den var visserligen från 1800-talet, inte den tid jag valde att skriva om. På gravstenen i boken står det att Elin levde 1921-1932. Men det var där idén kom ifrån om två tjejer, som lever i olika tider, och att deras öden skulle flätas samman i nutid med hjälp av en magisk kappa!
I Den magiska kappan talas det om besjälade ting. Har du själv hittat något magiskt objekt eller några besjälade ting, ungefär som Livia hittar den magiska kappan?
- Jag är svag för saker som är gamla och slitna. Till exempel så har jag ett helt knippe med gamla vackra nycklar utan att ha en aning om vart de hör, och så har jag buntar med svartvita fotografier på människor som jag inte alls vet vilka de är! Sådant triggar min fantasi och det är väl på något sätt magiskt i sig?!
Verkligen! Din senaste bok är den magiska spökhistorien Röda spår. Den skiljer sig markant från allt annat du gjort. Lina Bodén har gjort omslagen till de första tre böckerna. Men Röda spår har en annan stil från de första böckerna, både när det gäller omslaget, och berättelsen.
- Ja, absolut och jag tyckte att det var viktigt att omslaget signalerade detta: Det här är en spökhistoria! Det paranormala är mer uttalat. I de andra böckerna finns det där lilla övernaturliga inslaget, det är mer en vridning av "det här skulle kunna hända mig" och allt kan ha naturliga förklaringar. I Röda spår är det mer uttalat att det verkligen finns ett spöke. Det är lite mer skräck. Det var väldigt roligt att skriva så, upptäckte jag, och att ha det här lite mer ... drivet, cliffhangers som man säger, driva upp spänningen lite. Samtidigt ville jag att berättelsen skulle ha ett djup som alla de andra, det var också viktigt för mig att det skulle bli en mångbottnad historia.
Vad jag kände igen var det här vänskaps-/ensamhetstemat, att vara ensam och bortkopplad och vad gör man när mailen inte fungerar och utan dator och utan mobiltäckning - tänker kompisarna på mig eller är jag bortglömd? Kommer mina kompisar att komma ihåg mig?
- Exakt. Känslan av övergivenhet finns där. Igen.

Röda spår - en tvättäkta spökhistoria!

Det är en kille, Samuel, som är huvudperson i din fjärde bok, Röda spår. Var det ett medvetet val, eller var det bara så att personen kom till dig och det råkade vara en kille?
- Nej, det var ett medvetet val, för jag hade skrivit de tre första böckerna och utgått mycket från mig själv och mina vänskapsrelationer. Jag tänkte alltid att "det är nog svårt att skriva om en kille eftersom jag är en tjej", men sen kände jag "nej, jag villprova att skriva om en kille!" och så märke jag att för mig var det inte ett dugg svårare! Det handlar liksom inte om det. Jag är mycket ute i skolorna och på bibliotek och träffar mycket läsare och kände också att killarna, de tycker SÅ mycket om de här böckerna! De tre första böckerna. Så jag ville ge dem en egen bok, där en kille är huvudperson och den nya boken, som kommer ut i mars och heter Silvervinges hemlighet, har också en kille som huvudperson.
Då har verkligen alla killar - och tjejer! - som gillar dina böcker något att se fram emot!
- Jag har märkt att killar tycker jättemycket om mina böcker - och det var alltså de tre första med kvinnlig huvudperson - men de har ofta läst dem tillsammans i klassen. Kanske läraren läst högt ur mina böcker för dem. Jag vet inte hur ofta de väljer dem själva. Kanske när jag varit och pratat om mina böcker, så väljer de dem sedan själva. Jag kände också att jag ville ha en kille att skriva om, för jag ville inte fastna i att skriva om tjejer varenda gång, men jag kände också att killar har också rätt att få de här böckerna som har mycket djup, relationer, tankar, ensamhet, vemodet och ändå med en spännande handling och lagom omfång, runt hundra sidor.
 Det behöver inte bara vara "vem ska bli matchens hjälte" eller en ren actionhistoria...
- Nej, jag har märkt att de tycker så mycket om det här, som jag gör. Många barn, gillar att läsa böcker där man får tänka och fylla i lite själv. Där nutid möter dåtid och realism möter mystik och allt inte är uttalat...
Tjejerna protesterar inte mot att de inte fick huvudrollen i den senaste boken av Katarina Genar?
- Nej, de har inte protesterat ... ! (skratt!) Nu har jag gjort tre böcker med tjejer i huvudrollen, nu får det nog vara killarnas tur, nu gör jag tre med killar ... kanske ... Vem vet! Men jag har inte fått in några klagomål från tjejerna på Röda spår!

Konst och musik och ett magiskt band

Det är mycket konst och musik i dina böcker. Konst spelar en stor roll i Röda spår och musiken går som en röd tråd genom En hemlig vän ... Finns det någon speciell konst eller musik som inspirerat dig? Är du själv mycket musikalisk? Dina böcker är som ett musikstycke där man jobbar sig upp mot ett crescendo på slutet.
- Ja det stämmer, jag tänker så när jag skriver också. Men jag spelar inget instrument. Jag tycker däremot om att sjunga. Jag tycker också om att lyssna på musik och i En hemlig vän hade jag med musik av kompositören Eric Satie, som jag hittade i en gammal skokartong. Jag hade fått musiken av en granne i Frankrike när jag bodde där, ett kassettband med Eric Satie... Det blev lite nostalgi när jag hittade det och jag höll precis då på att skriva En hemlig vän! Då kände jag direkt: "Åh jag vill ha med musik in i boken!". Och så har ju Eric Satie så roliga titlar, typ "Valse du chocolat aux amandes". Vilket blir Mandelchokladvalsen på svenska. Jag förenklade det i boken till "Chokladvalsen"!

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

FILM: SPECTRE - James Bond film nummer 24 är full av gamla spöken

SPECTRE. James Bond är tillbaka. Igen.

 

Bond har många skelett i garderoben.
Men vilka av dem ska vi minnas?

Det här är den 24:e Bondfilmen i serien. Nummer 4 med Daniel Craig som en Bond utan humor. Connery, Lazenby, Moore, Dalton, Brosnan … alla levererade de skämt med olika grader av framgång. Men inte Craig. Han drar inte ens på smilbanden när Q säger något riktigt kul. Han munhuggs inte ens tillbaks. De hade alla tidigare Bond:ar gjort.

 

Självironi saknas

 

Alla franchises ska nu rebootas och bli “mörkare”. Läs: vi kan inte skriva skämt/inte hitta skådespelare med humor. Behöver Bond ha humor? Inte för att ha licens att döda, men dock för filmernas skull, typ “ni fattar väl att det här bara är på skoj“. Ironi och självironi skapar distans och hjälper till när handlingen blir alltför långsökt eller ologisk (och det blir den ofta i Bondfilmer - egentligen borde t.ex. alla superskurkar dödat honom flera gånger om, istället för att bjuda honom på middagar). När Bond själv går runt och tar sig själv och allt runtomkring på fullaste allvar, måste vi också göra det, och då ser man ännu tydligare sprickorna i logiken i manuset.

 

För att uppskatta den nya Bond-filmen är det en stor fördel om man aldrig sett någon av de tidigare filmerna eftersom så himla mycket i den senaste Bondfilmen är déjà vû.

 

Men samtidigt förväntar sig filmmakarna att man sett och dessutom minns intrigerna i alla tidigare Bond-filmer med Craig som Bond (är det NÅGON som brytt sig om att minnas intrigen i Quantum av Solace? Fanns det någon intrig över huvud taget?)

 

Återvinning, återvinning och mer återvinning

 

Det börjar med dansande skelett som i Live And Let Die, i mitten av filmen kommer alperna och sanatoriet från I Hennes majestäts hemliga tjänst, däremellan biljakt där ännu en bil av Q blir förstörd (som i Goldfinger och många filmer efter det) Bond får ihop det med första skurkens flickvän eller snarare änka (hur många gånger har inte det hänt förr?) Bond får ihop det med den andra skurkens dotter, som han ska skudda (för övrigt samma idé som recyklades nyligen i Guy Richies The Man from U.N.C.L.E. som i sig är en Bond-parodi) och så blir Bond och Bondbruden attackerade av lönnmördaren på ett lyxigt tåg (som i Agent 007 ser rött osv.) och Bond och bondbruden blir inbjudna av skurken Blofeld, han med den vita katten … de får fina hotellrum, snygga Tom Ford kläder framlagda på sängarna, drinkar och trevligt småprat … som i Dr. No (och flera filmer efter det) VARFÖR är Bondskurkarna alltid så artiga, varför lägger de alltid fram gratis designerkläder i rätt storlek till Bond och Bondbruden varför bryr de sig om småprat och champagne?

 

Sedan kommer fällan, tortyrscenen (Craig har haft en i nästan varje film han gjort nu), kampen mot klockan och den tickande bomben (en ide som använts flitigt sedan bomben i Goldfinger stannade på prick 007 sekunder till godo) och Bond som måste rädda den bundna bondbruden (som i Dr No osv. osv. osv.) och så är skurken slagen och alla lyckliga, utom Q, eftersom Bond återigen förstört alla hans prylar. Till ett värde av över 3 miljoner brittiska pund.

 

Glöm att det är långsökt att ingen skurk dödar Bond, det är långsökt att inte Q dödar honom.

 

För att uppskatta den nya Bond filmen är det som sagt en fördel om man inte sett någon tidigare Bond film., Då kanske det ser spännande ut och inte förutsägbart (och ofta väldigt löjligt - Bond dödar t.ex. inte lönnmördaren under två möten när han har chansen utan “sparar“ honom till det obligatoriska slagsmålet på tåget). Men samtidigt måste man ha sett alla de tidigare Daniel Craig Bond filmerna för att över huvud taget ha en chans att hänga med i den pratiga intrigen och minnas allt från de tidigare filmerna för att få intrigen att gå ihop (och det är inte säkert att den går ihop ändå).

 

Alla skurkar styrs av ”Professor Moriarty”

 

Det visar sig att ALLA skurkar som Craig-Bond någonsin slagits mot i alla tidigare filmer har varit utsända av Blofelt/SPECTRE - ungefär samma intrig som i BBC-Sherlock, där alla skurkar Sherlock möter verkar vara utsända av Moriarty. Sherlock-varianten av Professor Moriarty är i sig en kopia av Ian Flemmings original-SPECTRE. Moriarty finns med här också, i filmen, alltså skådepelaren från Sherlock, Andrew Scott, som spelar Moriarty i BBC-serien. Men här är han bara Max, en liten motståndare i Storbritannien, hotet mot MI5 MI6 och all 00-agenter. Förespråkare för total övervakning. Ändå fattar inte Bond att Moneypennys telefon är avlyssnad. Svagt Bond, mycket svagt. Det hade Jason Bourne eller Scorpion-teamet fattat. De hade kommit på någon fantastisk kryptering eller något för att klara skivan.

 

Den som har Moriarty rollen i själva filmen, dvs. mannen bakom all brottslighet i hela världen, är Christoph Waltz som spelar Blofeld.

 

Det osar katt – vit katt

 

Det är väldigt konstigt att se Bond aldrig ha hört talas om SPECTRE med tanke på att de har varit hans motståndare sedan Bond film nummer två, Agent 007 ser rött. Och Blofeld har varit hans motståndare sedan Åskbollen.

 

Bond borde alltså känna att det osar katt, så fort han ser en vit, långhårig katt.

 

Vi i publiken fattar ju direkt. Vi har sett SPECTRE förr. Om och om och om igen.

 

Vi har sett Bond slåss mot SPECTRE på tåget i Agent 007 ser rött, vi har sett honom slåss mot SPECTRE i den där fåniga kliniken i Åskbollen och den där andra kliniken i I Hennes Majestäts hemliga tjänst … ja, nu slåss han mot SPECTRE igen, på tåget och på alptoppen och på karnevalen osv. utan att veta att de finns.

 

 

I Hennes Majestäts hemliga tjänst har förresten en av de bästa kärlekshistorierna, den där Bond gifter sig med den vackra Teresa. Som blir dödad av Blofeld. I början av For your eyes only står nästa Bond i raden, Roger Moore, och sörjer Teresa Bond vid hennes gravsten, innan han ger Blofelt och hans katt på nöten. Fast Blofeld inte här ens nämns vid namn (p.g.a. upphovsrättsskäl).

 

Har James Bond varit gift?

 

Men har Daniel Craigs Bond någonsin varit gift med Teresa Bond? Eller kommer han att gifta sig med henne senare i serien? Minns han att de träffades i filmen som utspelade sig på alptoppen, kommer de att träffas där igen, för första gången för den nye Bond, kommer han då minnas Madeleine Swann från den här filmen, från samma alptopp, eller har han helt glömt henne för att filmfranchisen blivit rebootad igen?

 

Och förväntas vi också ha glömt alla tidigare Bondbrudar och Blofelt och SPECTRE och den vita katten så att vi, liksom den nye Bond, ska bli överraskade av sådant som vi sett massor av gånger, en gång till?

Tana French - En hemlig plats

  

               

En för alla, alla för en, men en för döden.

Tana French är född 1973 i USA och växte upp på Irland och i Italien, USA och Malawi. Numera är hon bosatt i Dublin. För sin debutbok "Till skogs" fick hon 2008 Edgar Allan Poe Reward. Tana Frenchs senaste deckarroman har handlingen förlagd till en internatskola på Irland. En kille mördas, en polisutredning pågår, men mest av allt får vi följa flickorna på internatet.

 

---



Boken är en coming-of-age story, med fyra barn som är på väg att bli vuxna.

Tana French
 En hemlig plats

ISBN: 9789100153663
Översättning: Klara Lindell
Förlag: Bonniers

Varje köp via denna
länk stödjer TK.

Tana French. Foto: Kathrin Baumbach

Huvudkvartetten som läsaren får bekanta sig med består av Holly, Julia, Selena och Becca. De delar rum på det irländska flickinternatet S:t Kilda, som sköts av nunnor. Flickorna är fantasifulla och skapar en värld som bara har plats för dem. En hemlig plats. De skapar magi åt sin påhittade värld genom att på natten smita ut mellan cederträden och trivas tillsammans i månskenet, precis som en cirkel av unga, livsbejakande häxor eller druider.
En av de fyra blir bokens mördare. Hon är beredd att göra vad som helst för att hålla samman den bräckliga fyrklövern, som tydligen hotas av killar och förälskelser. Killen som vågar förälska sig i en av flickorna blir lurad till den hemliga platsen och ihjälslagen med en trädgårdshacka. Den unga häxan har fixat sitt första människooffer.
Boken är en "coming of age"-story, med fyra barn som är på väg att bli vuxna. Vänskapen skadas av kärleken (eller är det verkligen kärlek?) men de fyra försöker ändå skydda varandra. Däremot är mördaren den enda som verkligen vet vad som hänt.
Internatskoletemat är bekant, tänk bara på Curtis Sittenfeld, Joyce Carol Oates och otaliga avsnitt av Kommissarie Lynley. Ja, här finns till och med två stycken Barbara Havers liknande "Bill och Bull"-snutar som båda har komplex för att de är "arbetarklass" och inte "eliten". Inte speciellt trovärdigt. I verkligheten behöver man bara antyda att en skådespelare är överklass eller har gått på internatskola, sedan behöver man inte ens förklara varför man inte gillar hen, eller varför hen inte borde få några roller.
Ett annat mycket bekant (och uttjatat) tema är kvinnlig vänskap som går fel. Motsvarande genre där manlig vänskap är suspekt finns praktiskt taget inte. Det är häxmyten som går vidare i deckargenren och faller ner i klichén: Det måste vara något fel på tjejer som gillar att vara tillsammans med varandra. Det "normala" är att vara intresserad av smink och killar. Att vilja bli balens drottning och att se alla andra som konkurrenter.
När det gäller tonårsvänskap är Om du vågar av Megan Abbott bättre och roligare, för internatskolan blir för instängd (och man har sett det förut). High school-skildringen i Om du vågar omfattar däremot en hel värld – men inte ens en hel värld kan distrahera high school tjejer, dessa perfekta cheerleaders, från att kivas om vem som är herre på täppan.

Belinda Graham

FILM: No Escape - Dystopiskt uppror i Thailand



Familj på rymmen.

No Escape är en actionpackad thriller om en amerikansk familj som flyttar till ett namnlöst land i Sydostasien, som gränsar till Vietnam (alltså Thailand). De väntar sig paradiset. Men det visar sig att befolkningen gör uppror mot diktaturen och mot alla utlänningar som suger ut landet, vare sig de är turister, sexköpare eller affärsmän, eller en kombination av detta.

 

Owen Wilson, pappan i familjen, spelar en man som är en del av ett företag som suger ut landet, så han och familjen blir högvilt. Tillsammans med frun, spelad av Lake Bell, och två söta små flickor måste de fly till Vietnam via vattnet.

 

Sällan har väl Vietnam framställts så positivt i en amerikansk film.

 

Här dör alla icke-asiatiska människor på löpande band,

till och med Pierce Brosnan som spelar en James Bond liknande brittisk agent - alla offrar sig för att rädda den lilla Texasfamiljen.

 

Fast det är pappan i familjen som rebellerna är arga på till en början.

 

Efter att ha sett den här filmen är det omöjligt att förstå hur någon kan vilja åka till Thailand (där filmen är inspelad) - det är fullt med ormar och giftiga kryp överallt (sant), landet är en grym diktatur som förtrycker folket (sant), sexturism och unga thailänskor som ska locka västerländska män är en av attraktionerna (också sant), västerländska pengar hamnar hos diktaturer (förmodligen också sant) och till sist får Folket nog ... de får nog av att deras tjejer/kvinnor utnyttjas, att de inte får del av dikaturens rikedomar, de får nog av att bli utnyttjade av människor från Europa och USA ...

Det enda som inte har hänt i verkligheten är att Folket fått nog och gjort revolt, som i Hungerspelen, där President Snow och Huvudstaden blir kullkastad.Om du vore en thailändsk kille, skulle du nog också blivit förbannad på att tjejer verkar välja mellan karriär som prostituerad eller export som lyxhustru till västerländska, äldre män.

 

Visst, filmen är uppbyggd som en zombieapokalypsfilm, men det är inte zombies utan thailändare (skådespelare och statister) som hela tiden jagar Texas familjen. Politiskt korrekta filmkritiker har talat om rasism mot asiater, man får inte visa det snälla bugande folket som våldsamt - men egentligen, när man ser filmen förstår faktiskt vad thailändarna är förbannade för och det enda man undrar över är varför de inte gjort revolt i verkligheten. Vad väntar de på? Katniss Everdeen och hennes pilbåge? 

Regi: John Erick Dowdle

Titel: No Escape

Medverkande: Lake Bell, Pierce Brosnan, Owen Wilson, Sterling Jerins,  Thanawut Ketsaro,
Chatchawai Kamonsakpitak, Sahajak Boonthanakit, Tanapol Chuksrida, Nophand Boonyai
Kanarpat Phintiang, Jon Goldney, Duang Maidork, Suphornaphat Annie Jenselius
Barthélemy Son, Mikayla Friend

USA,  2015

Noble Entertainment

FILM: The Transporter refueled - full tank med Luc Besson

Det här är humoristisk euro-action med starka kvinnor i huvudrollerna. Allt andas Luc Besson.

Ny transportör. Samma regler.

Fast det är Camille Delamarre som är filmens regissör.  Men Besson har varit med och skrivit manus och är även filmens producent.

Camille Delamarre har tidigare bland annat regisseras Brick Mansions från 2014 - med en snygg fransk parcour stjärna i huvudrollen -  och Taken 2 från 2012, med Liam Nesson som den macho man på hämnarstået.

Hämnden i den här filmen står kvinnorna för. Och Jason Statham, känd från original Transporter filmerna, är här ersatt med Ed Skrein. En mindre macho hjälte. Som mest av allt gillar sin pappa.

Ed Skrein spelar den nye "transportern" chauffören Frank Martin och vi känner igen honom (eventuellt) från Game of Thrones från 2013 och Northmen – A Viking Saga från 2014.

Karaktären Frank pratar fortfarande mycket brittisk engelska, men han har lite mera mänskliga drag och är immun mot knytnävar och kulor. Frank drivs dock av disciplin och regler och går till gränsen för ytterligheter, när hans far blir kidnappad.

Loan Chabanol är filmens femme fatale Anna, som följer sina egna regler. Samtidigt offer, förövare och hämnare. Tillsammans med tre andra prostituerade ingår hon en De fyra musketörerna pakt - men det är alltid bara tre som visar sig tillsammans, planen är att en av dem ska vara osynlig och komma undan.

Filmen utspelar sig på Franska Rivieran, och har ett snyggt foto. Frank tvingas rädda pappa två gånger, från två olika kidnappningar, och han har ingen kontroll över handlingen. Det har Anna.


Ray Stevenson spelar Franks far, en (möjligen) pensionerad spion som hävdar att han säljer Evian vatten. Frank senior är ofta mycket roligare än Frank junior.


Hela filmen är snygg som en musikvideo och de fyra hämnade kvinnorna påminner om en kvartett med Lisbeth Salanders - eller kanske snarare fyra Nikitas. För att blicka bakåt på Luc Bessons arv.


Filmen gör också bra reklam för Audi och Iphone 5. Filmen tar sin början år 1995 och kastas sedan snabbt 15 år framåt i tiden tills år 2010. Där tar Anna upp sin Iphone 5, som hon lyckats komma över två år före alla vanliga dödliga. Men så är Anna också inte en vanlig dödlig.


Otroligt rolig action film som visar det bästa av Europa - och efter ett tag glömmer man bort att sakna Jason Statham och njuter istället av de coola tjejerna i filmen.


Regi: Camille Delamarre
Titel: The Transporter refueled
Medverkande: Ed Skrein, Ray Stevenson, Loan Chabanol, Gabriella Wright , Tatiana Pajkovic
Wenxia Yu, Radivoje Bukvic, Noémie Lenoir, Yuri Kolokolnikov, Lenn Kudrjawizki
Samir Guesmi, Anatole Taubman, Robbie Nock, Michael Morris, Nash Novcic
Frankrike/Storbritannien, 2015
Noble Entertainment

FILM: Mannen från U.N.C.L.E. - en roligare actionhjälte!

Napoleon Solo får sällskap

The Man From U.N.C.L.E. är baserad på en TV-serie som sändes i USA mellan 1964-1968. En av upphovsmännen var ingen mindre än Ian Fleming. Detta märks. Hans tanke var att Napoleon Solo skulle vara en amerikansk James Bond och Robert Vaughn axlade huvudrollen med den äran.

Den brittiske Henry Cavill visade sig nu vara ett alldeles utmärkt val som den amerikanske motsvarigheten till Bond. Och han är mycket, mycket roligare än Bond. Och Bourne. Och alla de andra gravallvarliga gubbarna. Han är också mycket yngre och den busiga bromance relationen med ryssen Illya Kuryakin (spelad av amerikanen Armie Hammer) är kul och full av rivalitet.

Filmen är en origin story så här får vi följa uppkomsten av U.N.C.L.E. (United Network Command for Law and Enforcement). Det är för övrigt Hugh Grant som grundar U.N.C.L.E. i denna historia.

Storyn inleds i Östberlin (uppbuggt i CGI) där Napoleon ska föra ut bilmekanikern Gaby så att hon kan leda honom till den försvunna tyska vetenskapsman som händelsevis även är Gabys pappa. I samband med flykten blir de jagade av KGB-agenten Illya Kuryakin. Dessa tre blir sedan motvilligt sammanförda för att rädda världen från en kärnvapenkatastrof.




Guy Richie har lyckats göra en rolig och färgglad spionfilm där det verkar som om både skådespelarna och publiken tillåts ha kul - men han gör aldrig avkall på spänningen. Eller den snygga designen. Det här är Mad Men som spioner.


Glamourösa miljöer, coola kläder, avväpnande humor, briljant soundtrack och glimten i ögat.


Alla lurar alla, det finns massor av spion-gadgets och splitscreen-montage. Wow.


Det här är en spionfilm från ett parallellt universum, där spionfilmer tillåts vara roliga och charmiga.
Det här verkar vara början på att starta upp ett nytt franchaise - om det inte går hela vägen borde Bond-gänget ta en titt på Cavill och släppa sitt eget gravallvar.


Guy Richie hittar på sensationella stunts, har vackra bilder och detta är hans bästa sedan "Lock, Stock..." En av de absolut roligaste och kitchigaste filmerna från året 2015!






Regi: Guy Richie
Titel: The Man from U.N.C.L.E. - A Higher Class of Hero
Medverkande: Henry Cavill, Armie Hammer, Alicia Vikander, Elizabeth Debicki, Luca Calvani, Sylvester Groth, Hugh Grant, Jared Harris, Christian Berkel, Misha Kuznetsov, Guy Williams
Marianna Di Martino, Julian Michael Deuster, Andrea Cagliesi, Riccardo Calvanese
USA, Storbritannien 2015
Warner. Bros

FILM: Black Mass - Johnny Depps bästa roll någonsin

Den oheliga alliansen mellan FBI och Whitey Bulger, en av de största brottslingarna i USA:s historia.

Johnny Depp har aldrig varit så bra som i rollen som Bulger.


Södra Boston, 1975: FBI-agenten John Connolly övertalar den irländska gangstern James “Whitey” Bulger att samarbeta med FBI för att slå ut deras gemensamma fiende: den italienska maffian. I Black Mass berättas historien om denna oheliga allians, som skulle komma att spåra ur till den grad att Bulger kunde undkomma rättvisan och bygga sin makt tills han blev en av de mest ökända brottslingarna i USA:s historia.

Johnny Depp med ärliga blå ögon.

- Jag har aldrig känt mig så attraherad till Johnny Depp som nu - jag undrar vad det säger om mig, funderar Depps motspelerska Julianne Nicholsson. Hon är själv en snyggare men lika talangfull version av pappa Jack Nicholsson. Och hon har filmens största kvinnoroll (nej, den är inte speciellt stor, som sig brukar i maffiafilmer). Johnny Depp påminner faktiskt stundtals om Jack Nicholsson.

Hans tolkning av Whitey Bulger, en verklig gangster som hade sin storhetstid under slutet av 1970-talet  och 1980-talet (samma decennier som Nicholsson hade sin storhetstid), visar på en man med psykisk styrka snarare än fysik. En liten, skallig man med blå ögon och dåliga tänder. En irländare som vågar sätta sig upp mot den italienska maffian. En småskurk som blir storskurk. Med hjälp av irländska kompisar inom FBI.


Det här är en sann historia. Men regissören/manusförfattaren fegar ur halvvägs, och låter det verka som om samarbetet stannade vid ett par hantlangare inom FBI, bland annat Bulgers barndomsvän.


Den verkliga rättegången 2013 mot Bulger finns skildrad i Joe Berlingers dokumentär Whitey  och man märker att Black Mass noggrant rekonstruerat flera av morden under Bulgers storhetstid
i Boston åren 1975–1994.


Men där Black Mass stannar vid Connolly och Morris som Bulgers korrumperade hantlangare, pekar Whitey uppåt i hierarkin mot FBI-chefer på toppnivå och den federala åklagarmyndigheten. De som kom undan.


Depp är en skådespelare i världsklass och han blir sin roll så nogrant och intimt att man snabbt glömmer att man tittar på Johnny Depp. Samma sak gäller lillebror, spelad av Benedict Cumberbatch. Borta är alla de irriterande maneren från geni-roller som Turing och Sherlock - här har vi en slipad amerikansk politiker med massor av charm och nio barn och en storebror som han avgudar och skyddar.


Ofta är skildringarna av bovar helt psykotisk. Men Depps tolkning av Bulger visar någon som är kärleksfull och trevlig i vissa situationer - mot mamman, mot sin son och framför allt mot lillebror.
Förutom att en av dem är gangster och en politiker är det en syskonrelation att vara avundsjuk på. Långt ifrån den psykotiska konkurrens som framställs i gudfadern.


När Whitey Bulgers son dör, sörjer man med honom. I de här scenerna är han bara en pappa som förlorat sitt enda barn, och han är tröstlös.


För övrigt är en av de bästa replikerna ett råd till sonen, om hur han ska stå upp mot mobbare i skolan: ”Det är inte det man gör, utan när och var man gör det. Och vem man gör det med eller mot. Om ingen ser det har det inte hänt.”
Det vill säga: slå tillbaka, men se till att du inte har några vittenen som kan skvallra.


När man tänker maffiafilm tänker man nästan osökt på Gudfadern trilogin och sedan alla Scorcese filmer. Den senare har liksom mutat in genren. Redan Martin Scorseses nyinspelning av Hongkong-succén Infernal Affairs (2002) och The Departed (2006) lånade delar av Boston­legenden James ”Whitey” Bulgers liv. Vilket syns tydligt på Jack Nicholsons porträtt av gangsterbossen.


Black Mass saknar Scorseses stil och svarta humor - vilket inte behöver vara någon nackdel. Här finns ingen "comic relief" att vänta sig, ingen motvikt till alla hemska, mörka scener.
Det är snarare än fördel - publiken för inte möjlighet att skratta sig ur knipan, man visar mörkret  Scott Cooper är medvetet motsatsen till Scorcese.


Tydligast märks detta i scenen Bulger (Depp) kommer till sin FBI-kontakt John Connolly (Joel Edgerton) på middag. Connollys kollega John Morris (David Harbour) avslöjar sitt hemliga familjerecept på grillköttmarinad, "det är bara lite sojasås och vitlök".


Men i stället för att bli glad för receptet och att se det som ett förtroende väljer Bulger att ta det som ett dåligt tecken. Morris delar med sig av sina hemligheter alldeles för lätt. Och Bulger vet inget värre än en tjallare. Att hålla tyst är den viktigaste dygden. Långa sekunder, då Morris plågas, följer innan han Bulger avbryter tystnaden med ett skratt. Men ingen skattar med och ingen tror på att detta är ett skämt.  Scenen är som en parafras på  ”You think I’m funny?”-dialogen i  Scorceses Maffiabröder, men med en omvänd slutknorr.


Bulger själv avböjde att träffa Depp eftersom han inte gillar boken som filmen är baserad på. En av författarna till boken blev däremot livrädd när han såg Depp i full sminkning, komma fram för att hälsa. Han var en levande avbild av Bulger.


Hela Black Mass är obehagligt bra, med fantastiska skådespelarinsatser in i minsta biroll.
En film som man kommer ihåg och som lämnar ett tydligt avtryck. Rekommenderas.


Regi: Scott Cooper
Titel: Black Mass
Medverkande: Johnny Depp, Joel Edgerton, Benedict Cumberbatch, Dakota Johnson, Kevin Bacon,
Peter Sarsgaard, Jesse Plemons, Rory Cochrane, David Harbour, Adam Scott, Corey Stoll
Julianne Nicholson, W. Earl Brown, Bill Camp, Juno Temple m.fl.
USA, 2015
Warner Bros.

Intervju med världsmästaren Christina Bengtsson om Konsten att fokusera 10,9

  

               

Mitt i prick, utan alla floskler!

Christina Bengtsson är fokuserad. Även när hon inte har geväret till hands. Alla som vill få sin bok signerad har även turen att få en liten intervju. Även den avverkar Christina effektivt, koncentrerat och målmedvetet. Ofta träffar man författare som inte riktigt verkar veta vad deras böcker handlar om eller vad de vill säga eller varför de över huvud taget måste möta sin publik.

---



Att läsa Konsten att fokusera är en uppenbarelse. Det låter så lätt när Christina Bengtsson förklarar, och allt är så smart gjort och fiffigt uppställt. Den här boken slår med hästlängder (eller skottsalvor?) andra böcker inom samma område.

Christina Bengtsson
Konsten att fokusera 10,9

ISBN: 9789187419904
Förlag: Volante förlag

Varje köp via denna
länk stödjer TK.

Christina Bengtsson. Foto: Belinda Graham

Christina Bengtsson vet mycket väl vad hennes bok handlar om, hur hon har byggt upp den, hur hon ska presentera den och vad hon har för budskap.
Här är en pricksäker författare. Bokstavligt talat. Hon är också van vid publik; hon är lugnet och charmigheten personifierad hela tiden. I och för sig är Christina van vid publik i sportsammanhang och föreläsningssammanhang, men att vara författare och föremål för allas blickar och frågor är inte så annorlunda mot att vara sportstjärna eller fokuserad föreläsare.
Men spänningen i läsningen av Konsten att fokusera 10,9 ligger också i att budskapet i boken förändrats med tiden och under tiden som boken skrivs (eller läses) – för livet är inte bara en tävling om världsmästartitlar. Men alltid kan man vinna på att vara fokuserad!

Ett höstlöv och ett vinnande skott

Christina Bengtssons bok börjar med ett höstlöv och ett vinnande skott. Läsaren fångas direkt i nuet. Nuet då Christina Bengtsson blir världsmästare.

Lövet får min fulla uppmärksamhet, oron lämnar mig och en förnöjsamhet sköljer genom kroppen. Jag lyfter vapnet och påbörjar mitt sista skott i detta drama. Tiden tickar. ... En skärpa vilar i luften och ett kyligt lugn råder. Om dessa sekunder hade kunnat vara för evigt hade jag velat vara där ännu

Pang!

10,9 blinkar på skärmen. Jag är världsmästare.

Ur: Konsten att fokusera 10,9 (Volante förlag)

Dubbla världsmästartitlar

Christina Bengtsson är idag verksam som föreläsare, skribent och officer i Försvarsmakten. En framgångsrik idrottskarriär, såväl militärt som civilt omfattar dubbla världsmästartitlar, både i lag och individuellt.
Ändå är detta en väldigt ödmjuk bok. En ödmjuk bok skriven av en världsmästare och en bok som överträffar det mesta inom området idrottspsykologi, självhjälp och "finn ditt bättre jag".
Nyckeln till framgång är inte att sträva efter mer hela tiden utan också att se värdet i det vi har.

Bli så bra som du verkligen är!

Fokusering ska vara kul och att vara koncentrerad kan vara svårt, men det lönar sig. På alla plan. Christina Bengtsson har papper på - till och med medalj på! - att hon är bra på att koncentrera sig. Men du behöver inte hålla på med idrott för att ha utbyte av Konsten att fokusera.
- Boken handlar inte om idrott, förklarar författaren Christina Bengtsson, utan om värdet av fokus och jag ger också en bild av vad fokus och koncentration är.

Idrott som metafor för livet i stort

- Jag använder mina egna erfarenheter från idrotten som en metafor och här handlar det om att lägga märke till vilka tankar vi tänker och varför vi tänker dem. Vi måste tänka på att vår hjärna fungerar på ett sådant sätt att vi har förmågan att tänka framåt och bakåt i tiden, t.ex. oro kring vad händer nu om jag skjuter en sjua till vänster, vad säger chefen om jag inte är klar med den här rapporten i tid ...
Konsten att fokusera är "ghostbustern" som tar kål på alla hjärnspöken.

Livet är mer än att gå först i mål

- Att kunna befria sig från sådana störande tankar innebär att man kan hamna i det läge som är exakt här och nu. Och det är i detta läge som jag menar att vi presterar precis så bra som vi är. Mer behövs egentligen inte.
Vi måste alltså inte bli någon annan, bättre person. Vi är redan bra. Bara det att vi inte förstått det (eller bara det att hjärnan tänker lite för mycket!)
Livet är mycket mer än att bara klippa målsnöret först.

Tänk inte på vinsten!

- Jag utmanar den gängse idrottspsykologin lite, berättar Christina, den där man ständigt ska se sig själv vinna, gå först över mållinjen, stå överst på pallen osv. Jag menar istället: vad händer om man stryker den här bilden? Då kanske vi snarare hamnar ... ja, till och med tvingas hamna med fokus på det faktiska jobb vi har att göra här och nu. Då hamnar också fokus på den vi är nu och inte hela tiden på vart vi vill komma eller den vi vill bli.
Är det viktigaste i livet att vara koncentrerad och fokuserad?
- Boken avslutas med ett ganska trevligt kapitel, som handlar om vad som är viktigt i livet, livet har ett större värde än att stå på en prispall. För att kunna fungera så krävs snarare att lägga fokus på vårt inre, ett slags inre kärna, att gå på djupet, istället för att istället bara lägga fokus på det som ligger framåt i tiden, säger Christina.

En läsuppenbarelse som träffar mitt i prick

Att läsa Konsten att fokusera är en uppenbarelse. Det låter så lätt när Christina Bengtsson förklarar, och allt är så smart gjort och fiffigt uppställt. Den här boken slår med hästlängder (eller skottsalvor?) andra böcker inom samma område.
Men för att bli världsmästare i skytte krävs så klart även X antal timmars övning. Som med det mesta. Så om Christina tänker göra comeback inom skyttevärlden, kommer hon ändå ha ett övertag mot undertecknad, hur mycket jag än tänker på höstlöv och är lugn och fokuserad och i nuet.

Cecelia Ahern - Love Rosie

  

               

Irland, feel-good romantik och ett nyckfullt öde.

I love you-författaren Cecelia Ahern är Irlands okrönta romance mästarinna, från den yngre författargenerationen. Love Rosie är som ett kärleksfullt vykort till den gröna ön. 

 

---



En romantisk feel-good bok med vackra miljöer, vackra människor och ett lyckligt slut.

Cecelia Ahern
Love Rosie

ISBN: 9789170283963
Översättning: Johanna Svartström
Förlag: Bazar Förlag

Varje köp via denna
länk stödjer TK.

Cecelia Ahern. Beskuren. Foto: Dmitry Rozhkov, CC BY-SA 3.0.

Love Rosie av Cecelia Ahern har mycket gemensamt med One Day av David Nichols. En framgångsrik bok som blir en nästan lika framgångsrik film med charmiga skådespelare i huvudrollerna. I båda fallen utspelar sig handlingen över en längre tid. I One Day träffas två kompisar på samma dag varje år, år efter år. Emma och Dexter verkar vara ödesbestämda att INTE bli ihop, för deras tajming är urusel. I Love Rosie följer vi samma premiss. Rosie och Alex är bästa vänner sedan barnsben och de bor i Dublin.
En romantisk "feel good"-bok med vackra miljöer, vackra människor och ett lyckligt slut.
De planerar att åka till Boston University tillsammans. Men Rosie blir med barn med skolkompisen Greg och Alex åker till Boston University ensam. Alex blir ihop med Sally ett tag, Rosie blir ihop med Greg, Alex blir ihop med Bethany, Rosie gör slut med Greg ... och när hennes far dör köper hon ett hotell med pengarna hon ärvt. Hon flyttar dit med sin tonåriga dotter och Alex gör slut med Bethany och flyttar också dit ... Handlingen pendlar mellan roligt, sorgligt, rörande ... och ganska otroligt.
Men om man kan bortse från några ologiska saker, så har man roligt i sällskap med Rosie och Alex. En romantisk "feel good"-bok med vackra miljöer, vackra människor och ett lyckligt slut. Cecilia Ahern är en av den unga generationens irländska författare, som tagit över arvet efter Marian Keyes och Maeve Binchy.
När det gäller språket är det intressant att se hur de båda huvudpersonerna utvecklas. Boken är som en modern brevroman, vilket innebär att man vidgat ramarna för vad som kvalificerar som"brev". När Rosie och Alex är små är det inbjudningskort till kalas och skickade små lappar som gäller. När de blir tonåringar chattar de via datorn. Som vuxna messar de och mailar men vid ett tillfälle väljer Alex att skriva ett vanligt brev och lägga det i ett kuvert. Ett kuvert som i gammeldags stil hamnar på hallmattan och som Rosies dåvarande pojkvän försnillar.
Boken har blivit en framgångsrik film, med Lily Collins och Sam Claflin i huvudrollerna, men den verkliga stjärnan är förmodligen de vackra irländska miljöerna. Som ett vykort från verkligheten – signerat: Love, Ireland.

Tionde december - årets mest hypade bok

Tionde december

• Årets mest hypade bok

 
George Saunders
Tionde december
Översättning: Niclas Nilsson
ISBN: 9789100146191
Albert Bonniers förlag
 
Joel Lovell utsåg Tenth of December, George Saunders senaste och fjärde novellsamling, till årets bästa bok 2013 i New York Times. Detta redan i januari. Nu, januari 2016, kan den svenska publiken njuta av denna fulländade novellsamling som litteratureliten tävlar om att lovorda.
Jonathan Franzen, Zadie Smith, Tomas Pynchon, Margaret Atwood kommer med berömmande ”blurbs”. Saunders ska vara den nye Mark Twain, den nye Kurt Vonnegut, den nye George Orwell och till och med den nye Tjechov. (?!) Alla älskar Mr. Saunders. 
Tenth of December var lätt årets mest hypade bok i Amerika 2013. Blir Tionde december en lika stor framgång i Sverige? Förmodligen inte, för medan amerikaner ofta hyllar den fulländade novellen (redan Hemingway blev folkkär genom att skriva noveller) verkar den skandinaviska publiken föredra att sjunka in i tjocka romaner, ju tjockare desto bättre, som man kan stanna i en stund. Novellkonsten är helt enkelt styvmoderligt behandlad i Norden. Möjligen kan man tänka sig att läsa deckarnoveller.
Saunders noveller är ofta mycket mörka, i den första utsätts en liten tonårsflicka för en våldtäktsman, i titelnovellen ska en man begå självmord på just datumet den tionde december (varför just på Nobeldagen?) och ett litet barn blir inblandat. Att vara barn i Saunders värld är ett helvete.
Men inte heller de vuxna har det bra. En av de mest träffande novellerna är skriven i dagboksform. En pappa skriver om hur han hela tiden kämpar för att upprätthålla familjens status. De är inte riktigt fattiga men ”typ fattiga” och han, liksom många andra figurer i novellsamlingen, jämför sig ständigt med andra människor. Mannen vill ju så gärna ligga steget före, inte steget efter, vara den som har något som andra åtrår. Just den här mannen lyckas skaffa en mycket åtråvärd trädgårdsdekoration, som kan gör andra avundsjuka, och honom själv lycklig. I alla fall för en tid.
En Saunders-karaktär är en figur som lever på marginalen och som kämpar stenhårt för att få allt att gå ihop. Förmodligen är detta en del i varför alla amerikaner verkar gilla Saunders, de känner igen sig. Alla kämpar ju hela tiden för att få det att gå ihop. Alla lever på marginalen till någonting. Det hela är som ett dataspel, det finns alltid en högre nivå att längta till, mer bonuspoäng att hoppas på. För att till sist hoppas på att få ”high score” och vara den som alla avundas.
Ansvar, föräldraskap och barns utsatthet går som en röd tråd genom novellsamlingen. Hotet finns hela tiden där. Saunders är lika noggrann när han går in i en flickas huvud som våldtäktsmannens. Texterna är ständigt på väg in i mörkret, hotet blir större och större. Finns det ett ljus i slutet av tunneln är det förmodligen ett tåg.
 

Michelle Paver - Bronsdolken: Gravens fånge

               

Att överleva i Egypten

Michelle Pavers bronsåldersvärld blir bara mer och mer spännande. Gravens fånge är den mest spännande boken i serien. 

---



Det här är ett makalöst, underbart spännande äventyr som man inte vill släppa!

Michelle Paver
Bronsdolken - Gravens fånge

ISBN: 9789155260378
Översättning: Birgitta Gahrton
Förlag: Bokförlaget Semic

Varje köp via denna
länk stödjer TK.

Detalj från omslaget

Som vanligt blandas historia och fiktion. De fiktiva hjältarna Hylas och Pira vandrar runt i ett historiskt korrekt landskap och nu har de tagit sig ända till Egypten. Ett stort plus för att man för en gångs skull får läsa en bok som utspelar sig i Egypten som använder de egyptiska namnen på gudarna. Eftersom det Romerska imperiet blev så framgångsrikt och anammade den grekiska kulturen får vi vanligen läsa vad västerlänningarna kallade Egyptens gudar - men det var ju inte alls vad de själva kallade dem!
Att överleva i Egypten, under den tid som vi idag kallar bronsåldern, blir en utmaning för Hylas och Pira. Det är ett främmande land, hett och ogästvänligt, där till och med överlevnadsexperten Hylas har svårt att skaffa mat. Lejonungen som följt Hylas och Pira har också problem att överleva. Den enda som riktigt trivs är Piras falk - som inte kan förstå vad de andra klagar över. Solen är obarmhärtig, krokodilerna livsfarliga, att få tag på vatten en utmaning och det finns giftiga skorpioner och andra farliga djur överallt. I en av bokens mest dramatiska passager dödar en flodhäst en krokodil genom att bita av den på mitten. Flodhästar är inte så fredliga som de ser ut när de är uppstoppade gosedjur.
Hylas och Pira har ett mål: att i detta nya land finna Piras barndomsvän och få tag i bronsdolken som Pira anförtrott dem, innan deras fiender Kråkorna gör det. Det här är Mission Impossible på bronsåldern. En del av planen är att stänga in Hylas i en mörk grav. Kommer han någonsin att klara av att ta sig ut igen?
Michelle Paver är tidigare känd som författaren till serien Vargbröder, och Bronsdolken är precis lika bra. Man känner också igen mycket i huvudpersonen Hylas, han är som en stenåldersperson som är hårdprogrammerad för att överleva i alla lägen. Dessutom är han inte tillräckligt rik för att egentligen tillhöra den lyxigare bronsåldern, han använder fortfarande stenar och andra "billigare" saker för att säkra sin överlevnad.
Det här är ett makalöst, underbart spännande äventyr som man inte vill släppa!
Gravens fånge är den fjärde delen i serien Bronsdolken, och det är sorgligt att tänka på att man nu bara kommer att få återse Hylas och Pira, lejonet och falken, i en enda bok till. Men samtidigt kan man inte låta bli att längta efter slutet!

Läs även:

Michelle Paver: livsfarlig research ger liv åt historien, gudar, krigare och vargbröder

Intervju med Michelle Paver - Livsfarlig research ger liv åt historien, gudar, krigare och vargbröder

  

Michelle Paver är mycket älskad i många länder. Som författare är hon underhållande och spännande. Som människa är hon underhållande och spännande och generös med sin tid till intervjuer och mycket trevlig. Och verkar ha ett otroligt spännande liv! Vargbröder är en serie som blivit superälskad i Sverige (precis som i många andra länder) och den nya serien som börjar med Bronsdolken ser ut att bli en lika klockren fullträff.

Michelle Paver har nu gått från Stenåldern till Bronsåldern. Från serien Vargbröder till serien Bronsdolken.

Men hon skriver fortfarande på floppy discs, de där stora, mjuka disketterna, till sin förläggares stora förtvivlan. Och först av allt skriver hon alla sina böcker för hand.

-Jag är verkligen stenålders! skrattar hon.

Hon renskriver också all sin research för hand. Sedan använder hon 1% av den.

Det finns efterfrågan på en bok med all hennes research i, all den bakgrund till hennes underbara böcker som inte finns med i böckerna, för till skillnad från JK Rowling vill hon inte klämma in en massa detaljer bara för detaljernas skull.

- Men jag har inte tid att skriva den boken om min research. Jag har fullt upp med serien om Bronsdolken!

Hon konstaterar också att renhorn i Sverige inte alls är exotiskt – att komma med ett renhorn till Sverige är tydligen som sand i Sahara.

Mindre känd i Sverige är Michelle Pavers underbara spökhistoria Evig Natt (Dark Matter). Det är svårt att göra en bra spökhistoria. De flesta klassiska spökhistorieförfattare gör bara en bra spök/skräckhistoria. Men Michelles fans vill ha en till. Många frågar efter just detta när hon är ute på sina signerings- och intervjuturnéer.
- I sådana fall blir det EFTER att jag gjort klart serien "Gods and Warriors" säger Michelle och ler lite mystiskt.
På svenska har ”Gods and Warriors” blivit ”Bronsdolken” - något hon inte har något emot eftersom titeln måste fungera i landet i fråga.
-En sak kan jag i alla fall med säkerhet konstatera: de svenska omslagen till mina böcker är de allra vackraste! Jag älskar dem! Barn brukar säga att hennes böcker är fantasy, vuxna att de är historia.
-Jag gillar att ge alla rätt. Man får säga att de är vad man vill att de ska vara. Men allting kan hända på riktigt, jag har alltid en rationell förklaring. Det finns ingen magi med.
Antagligen tycker barn att böckerna är så spännande och underhållande att det inte kan vara historia?
-Ja, skrattar Michelle, det kan nog vara så! Men jag ser till att allting är korrekt, har de en utomkroppslig upplevelse är det till exempel för de har ätit konstiga svampar först eller för att de är urhungriga. Allting går att förklara!
Michelle Paver är mycket noga med att allt ska ha en naturlig förklaring.
- Jag är egentligen biokemist, berättar Michelle Paver. Som för att förklara varför hon är så besatt av att göra så mycket research på plats för sina böcker.
Sedan gör hon en paus och tänker efter.
- Och så har jag jobbat som advokat väldigt länge. Då är man van vid att man vill ha bevis. Man kan inte bara tro någonting.
Huvudpersonerna i böckerna har ofta spirituella, religiösa eller panteistiska upplevelser, men det är ingenting som Michelle Paver själv har upplevt under sin research. Inte ens när hon simmade med delfiner.
- Nej. Folk pratar om hur mycket de känner när de simmar med delfiner, att de blir ett med dem, något slags panteistisk upplevelse, men jag är ateist. Jag tror inte på sånt. Delfiner är fina djur. Det är allt.
Min favoritbok är i serien Vargbröder, är del tre, den med ugglan på.
-Jag har ugglor utanför mitt hus, berättar Michelle. De håller på hela natten!
Researchen för den första boken var bland annat att umgås med vargar - serien heter ju Vargbröder. Delfinerna som hon simmat med som research till Bronsdolken låter trevligare.
- Men delfiner är tuffa djur. De kan lätt ha ihjäl en haj!
Delfinerna i Bronsdolken attackerar faktiskt med gemensamma krafter en haj. Det är inte delfinerna som blir sårade i bataljen.
Sitt farligaste ögonblick upplevde Michelle inte med vargarna eller på toppen av en pysande vulkan. Nej, det var när hon var ute och pulsade med snöskor och plötsligt fick syn på en isbjörn.
- Isbjörnar ser oss som mat. Så jag vände och gick sakta tillbaka samma väg som jag kommit. Som tur var låg vinden i rätt riktning, så han kände inte lukten av mig. Jag var väldigt sur på guideboken i vilken det stod "inga isbjörnar i detta område". När jag kom hem slog jag upp guideboken igen. Det visade sig att det stod NÄSTAN inga isbjörnar i detta område!
Där ser man! "No polarbears” och "virtually no polarbears" är inte samma sak. Och där ser man. Att även en advokat, tränad att leta bevis, kan missa ett jättelångt ord i en mening.
- Du började som biokemist och sedan fortsatte du som advokat, man tänker sig att dessa jobb är rätt så stillasittande och stillastående ...
Hur har du blivit så vältränad? undrar jag.
- Åh, det är lätt, skrattar Michelle Paver. Jag äger ingen bil. Jag kör inte. Så jag går överallt. Då får man all träning man behöver!