Not that kind of girl

Smart, snygg, självsäker och stilsäker

Lena Dunham Foto Autumn de WildeLena Dunham
Not that kind of girl
Översättning:Annika Ruth Persson, Johanna Karlsson
Norstedts

Lena Dunham är snygg, smart, ofta satiriskt rolig, verkar vara självsäker och är definitivt stilsäker.
Hennes biografi, skriven vid 28 års ålder, är som en blandning av essäsamling och självhjälpsbok.
Förskottet hon fick för att skriva boken var sjusiffrigt. Lenas rollkaraktär Hannah i Girls hade varit grön av avund!
Girls beskrivs ofta som det nya SATC --- men det finns stora skillnader. Det är stor skillnad på att bo i en garderob och att ha en garderob. Båda serierna utspelar sig i New York men Girls utspelar sig efter att den amerikanska ekonomin har tagit stora smällar, SATC utspelar sig före. Vänskapstemat framhålls, men det är inte säkert att de fyra tjejerna i Girls är vänner eller att de ens gillar varandra (eller sig själva).
Lena Dunhams Girls med Hannah i spetsen har större likheter med verk av Woody, Jerry och Larry --- gamla gubbar som tycker att det är självklart att deras alter ego kan vara intressant på film eller i en TV-serie.

Det ovanliga är att Lena är ung och tjej.
I boken tar hon i essäform upp hur det är att vara tjugo eller trettio år yngre än alla andra på mötena. Och ensam tjej. Hur pressen på tjejer är, när det gäller hur de ska vara, hur de ska uppföra sig, hur de ska se ut.
På många sätt upplever Lena samma saker som huvudpersonen i Siri Hustvedts feministiska konstdeckare Den lysande världen. Världen i allmänhet och kulturvärlden i synnerhet är inte designad för att kvinnor ska våga komma fram. Det finns en rädsla för misslyckande men även en rädsla för framgång.
Om Lena inte längre är tjejen som slår ur underläge, om hon blir framgångsrik, kan hon då fortsätta att skriva Girls, om Hannah som ständigt är osäker och som ständigt misslyckas med så mycket (och som inte har någon lysande karriär att tala om)?
Lena Dunham tar även upp utseendefixeringen och hur hårt den slår mot unga tjejer i Amerika idag. Lena får beröm för att hon är “Modig” som vågar visa upp sig --- men det är en komplimang som kan ses som en förklädd förolämpning. En tjej som är konventionellt amerikanskt snygg och pinnsmal, skulle aldrig kallas “modig” för att visa sig avklädd eller lättklädd som skådespelerska. Det ingår helt enkelt i jobbet. Lena Dunham är snygg, och “normaltjock” men i en allt mer skruvad värld kan hennes normala utseende och normala tjocklek beskrivas som avvikande.
I Not that kind of girl hoppas man såklart att Lena Dunham ska berätta hemligheten bakom sina framgångar, ungefär som Madeleine Albright och Hillary Clinton gjort i sina biografier. Hur ska glastaket krossas, eller i alla fall höjas en smula? Eller så hoppas man att Lena i alla fall ska berätta någonting om hur just hon har kommit fram i en mansdominerad och ofta (verkar det som) kvinnofientlig amerikansk nöjesvärld. Men nix, som läsare blir man besviken och snuvad på konfekten. Här avslöjas inte de stora hemligheterna. Lena är “not that kind of girl“.