Monogrammorden - en ny Hercule Poirot!

Agatha Christies välskräddade superhjälte är tillbaka!

Gamla hjältar i nya kostymerSophie Hannah
Monogram morden --- Ett nytt fall för Hercule Poirot
Översättning: Helen Ljungmark
Bookmark Förlag

Året är åter 1929 och Agatha Christies egen superhjälte Hercule Poirot är tillbaka med ett nytt fall. Det här är första gången som någon fått rätt till att skriva och ge ut ett nytt äventyr med Hercule Poirot, och Mathew Prichard, barnbarn till Agatha Christie, skriver på omslaget till Monogram morden att alla gillade Sophie Hannas manusidé och hennes passion för Christies verk.
Att skriva nya äventyr med gamla hjältar är i och för sig inget nytt. Det ska bli fler böcker med Lisbeth Salander i huvudrollen av David Lagercrantz, P.D. James har skrivit Death Comes to Pemberly, en perfekt deckare i Jane Austens anda, och otaliga människor runt om i världen skriver nya Sherlock Holmes historier. Gubbar som skriver Sherlock Holmes berättelser för att tjäna en hacka verkar idag vara vanligare än småtjejer som skriver Twilight fan-fiction för skoj skull. Men medan både BBC-serien Sherlock och den amerikanska Elementary har satt Mr. Holmes i nutiden är det intressant att konstatera att Sophie Hannah har satt Hercule Poirot i det decennium som de flesta kopplar ihop den klassiske hjälten med: 1920-talet.
En krigsflykting med ett brokigt förflutet
Den lille belgiske detektiven kom till England som flykting från Belgien under första världskriget. Hans förkärlek för ordning och reda gör att man gärna kopplar ihop Poirot med art deco stilen --- här ska det vara klara, rena linjer! Modern design! Moderna tider! Bort med gammeldags brittiskt krimskrams! Som en av Poirots vänner uttrycker det när Poirot ska flytta: “weren’t the walls straight enough for you?” För Poirot kan aldrig något var för fint, för välorganiserat, för välstädat. För rakt.
Man får den äkta Poirot känslan redan på omslaget till Monogram morden: här är en design som Poirot själv hade gillat, raka, rena linjer, art deco stil, 1920-tals design … man blir hänförd direkt!
Konsten att hitta ätbar mat i England

Sedan börjar boken med att Poirot filosoferar över det under att han hittat ett ställe med ätbar mat där det bara jobbar engelsmän … Ja, man känner igen sin Poirot! God mat hör det franska köket till. Goda vanor och artigheter tillhör ofta också det franska språket, i alla fall enligt Poirot. Han möter Jennie, någon som förefaller vara en jagad dam i nöd, och som den gentleman Poirot är vill han genast hjälpa till, lyssna och trösta … och helst även lösa problemet för damen.
Sedan växlar romanen spår och Poirot blir något av en birollsinnehavare när en nypåhittad jag-person, Edward Catchpool, berättar om de bestialiska monogram morden. Tre människor har blivit mördade --- men som Poirot påpekar: manschettknappar kommer i par, så det borde ha varit fyra mord. Vem ska bli den fjärde? Är nästa offer Jennie?
Sophie Hannahs sätt att använda Edward Catchpool som berättare är ett smart sätt att få in en egen röst i romanen och hon behöver inte skriva på Agatha Christies sätt --- för alla sanna deckarfans vet ju redan hur Hercule Poirots röst låter och det är inte lätt att efterhärma den.
Falska alibin och en härva av lögner
Här finns ett myller av personer, lögner, alibin, falska alibin och olika versioner av olika händelser.
Men den nyupplivade Poirot klarar givetvis skivan och sätter sin nye unge vän Catchpool på prov många gånger.
Behövs en ny Poirot? Agatha Christie planerade hela Poirots karriär, från de första fallet i The Mysterious Affair at Styles (då Poirot löser mordet på en kvinna som varit väldigt snäll mot belgiska flyktingar!) till Curtain, Poirots sista fall, där Poirot dör (men lämnar lösningen på mysteriet efter sig i ett förseglat brev). Curtain skrevs relativt tidigt i Agatha Christies karriär, men utgavs postumt. Allt i Hercule Poirots “story arc” är planerat, lika noga som en väl avvägd fransk fyra rätters måltid. Det här nya fallet med Poirot är lite som en extra dessert till kaffet, när man redan är mätt efter ostbrickan. Onödigt, visst, men ibland kan för mycket av det goda vara underbart!

Belinda Graham