Konsten att skapa en tjej

En kvinnlig Adrian Mole i musikkritikens Glaskupa, när Caitlin Moran gör succédebut som romanförfattare

Caitlin Moran på besök i Göteborg Foto Belinda GrahamCaitlin Moran
Konsten att skapa en tjej
Bonniers

Johanna Morrigan är Caitlin Morans alter ego i den skönlitterära romandebuten. Ja, detta ska vara skönlitteratur, en “roman”. Men när Caitlin gästade Bokmässan i Göteborg berättade hon att hon skrivit romanen för att “avslöja” saker om sin barndom och hon ser fram emot reaktionerna när alla har läst den.
Avslöjar familjen
- Till och med min familj vet inte mycket om mig, påpekar hon glatt. De kommer att få flera överraskningar när de läser boken! De vet till exempel inte om att jag använde familjens gemensamma hårborste för att onanera varje kväll. Jag rengjorde den innan jag lade tillbaka den så klart! Men ändå. Det kan vara ett intressant avslöjande för min familj att läsa!
(Det kunde ha varit värre, hon kunde ha använt familjens gemensamma tandborste istället.)
Vill man läsa Konsten att skapa en tjej som en nyckelroman, så går det. Caitlin själv pratar ju så gärna om vad som hänt “på riktigt” och vilka episoder och personer som hon har lagt in i boken.
En känd krönikör i England
Caitlin Moran är känd för sina roliga krönikor och hennes tidigare böcker Hur man skapar en kvinna och Morantology är skrivna i krönikestil eller kåseristil. Morantology i sig är en samling av de bästa krönikorna.
Konsten att skapa en tjej är kategoriserad som en skönlitterär roman, utan att ha “baserad på en sann historia” tryckt på omslaget. Men romanen är som sagt inspirerad av Caitlins egen barndom/ungdom och den drar intresse till sig eftersom det är en kändis som skrivit denna bok. Man känner igen mycket, mycket från krönikorna. Som hur det är att vara många syskon, att leva på bidrag, att vara självutbildad istället för att gå i skolan, att äta mycket potatis … Och hur det är att vara ensam i olika sammanhang. Som när den ensamma huvudpersonen kommer till musikredaktionen och upptäcker att hon är ensam tjej med en massa gubbar. Det har Caitlin skrivit om i båda sina tidigare böcker, men då skrev hon som sig själv utan att skapa ett skönlitterärt alter ego.
En trippel om utsatthet
Man skulle med fördel kunna läsa Den lysande världen, Not that kind of girl och Konsten att skapa en tjej i ett svep --- diametralt olika böcker av väldigt olika författare i olika åldrar och med olika bakgrund, men alla tar upp samma sak, samma problemställning: att flickor, tjejer, kvinnor har svårt att komma fram, och om de kommer fram blir de ensamma flamingos (för att ta en liknelse från Morans bok). Det spelar ingen roll om det gäller konstvärlden, nöjesvärlden eller musikvärlden. Både när det gäller musiker och musikkritiker är de flesta män.

Johanna Morrigans strategi för att slå sig in och slå sig fram är att skapa ett alter ego, som heter Dolly Wilde, och att vara elak och cynisk och såga alla band hela tiden. På så sätt kommer hon att få respekt från de manliga kollegorna --- hon klarar minsann av att vara ännu elakare än dem! (Även detta har Moran tagit upp i tidigare krönikor och kåserier ur olika vinklar, som när hon berättade att det var hennes blivande man som fick henne att sluta vara elak för han hävdade att hon förlorade sig själv när hon skrev).
Egen dator, bil och TV
Johanna pratar också mycket om sin “fattiga” bakgrund, men eftersom familjen har TV, dator (!) och bil, vilket var mycket ovanligt på den tiden (det här utspelar sig förr i tiden, då tekniska hjälpmedel var ovanliga, och få personer hade dator) verkar det konstigt. Det finns gott om folk idag som inte har råd med egen TV och dator och telefon, och att önska en bil står definitivt inte på kartan. Men bidragen räcker tydligen till allt detta, plus bensin (pappa skjutsar jämt) och till att försörja fem barn!
En skillnad mellan Johanna och Caitlin är att Johanna bara har bröder. Johannas interaktion på hemmaplan är oftast antingen med pappa eller med storebror --- mamma lider i början av romanen av postnatal depression och går knappt att prata med --- så även i hemmet är Johanna något av en ensam flamingo. (Verklighetens Caitlin var omgiven av systrar och i krönikorna och tidigare böcker finns ofta citat från systrarna.). Detta understryker ytterligare hennes ensamhet och utsatthet.
Adrian Mole i Glaskupan
Konsten att skapa en tjej är som en mix av Susanne Townsends Adrian Mole och Sylvia Plaths The Bell Jar (som faktiskt är en riktigt rolig roman, speciellt om man inte tänker på författarens tragiska frånfälle i verkligheten). I romanen Konsten att skapa en tjej läser faktiskt Johanna två volymer om Adrian Mole och hon överväger att kalla sitt alter ego för Bell Jar (som en homage till Sylvia Plath) istället för Dolly Wilde.
Svagheten med romanen är att under längre perioder man måste stå ut med ett visst kåserispråk, där det verkar som om skribenten talar på full volym hela tiden. Eftersom en krönika eller ett kåseri är en kort och begränsad text stör den stilen inte så mycket när man läser texten i en tidning, då kolumnen snart tar slut och sedan läser man en annan artikel i tidningen med en annan ton. Att läsa en kolumn på full volym sida upp och sida ner är bara påfrestande. Ibland vill man bara skruva ner volymen och komma åt nyanserna.
Slanguttrycken verkar inte heller speciellt passande när det gäller hur en tonåring pratar och tänker (även om det är “förr i tiden”) --- plötsligt börjar Johanna Morrigan kanalisera Edward Persson i en gammal svartvit pilsnerfilm och kallar Beatles och annat för en massa “mög“.
Musikkritiker dansar aldrig
Annars är en roman om en kvinnlig Adrian Mole i musikkritikens artificiella glaskupa en bra idé. Det finns en viss humor i att musikkritiker är de enda på ett gig som aldrig ser ut att ha roligt. De är också de enda som aldrig dansar till musiken. Men visst är det roligare att dansa? Visst är det roligare att ha roligt!

Belinda Graham