torsdag 9 maj 2013

Tistelblomman - goth, skräck och övergivna hus med mystiska vita damer

Recension: Tistelblomman

 
 
 
Det är inne med goth, skräck, övergivna hus och mystiska vita damer. Vill man vara ironisk kan man säga att detta har varit inne sedan Brontës och Wilkie Collins dagar (tänk t.ex. på Jane Eyre och The Woman in White!), vill man vara sanningsenlig så kan man konstatera att det är kul när skräck- och deckarförfattare går tillbaks till rötterna av genren som de förvaltar, och Amanda Hellberg gör detta utmärkt.

Amanda Hellbergs första bok om Maja Grå hade två stora plus: 1) en charmig huvudperson med övernaturliga förmågor (som är lättare att gilla än Jane Eyre) 2) en charmig miljö i form av Oxford.
I Tistelblomman får vi 50% utdelning på favorit i repris: Maja Grå är tillbaka, lika charmig och övernaturlig som någonsin. Men hon är inte i Oxford hon är i Skottland i denna uppföljare.
Min första besvikelse över att inte få återse Oxford övergår snabbt i förtjusning över de Brontë liknande beskrivningarna av det karga naturlandskapet i Skottland.

Jag vet, Brontë systrarna bodde i Yorkshire och inte i Skottland, det är inte ens samma land, men "vibbarna" är desamma: långt till närmsta granne, spöken och oförklarliga händelser och övergivna hus med mystiska hemligheter.

För att inte förstöra spänningen bör man inte säga för mycket om handlingen, men man kan säga så mycket att denna roman passar både de som gillar skräck/fantasy och de som gillar deckare/vanliga spänningsromaner.
Och att det verkar bli en uppföljare. I Oxford?! Hurra!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.