måndag 20 maj 2013

Madonna - vår tids symbol

Litteratur: Maria G Francke: Madonna

Vår tids sexsymbol

Utan Madonna - ingen Lady GagaUtan Madonna - ingen Lady GagaMaria G Francke
Madonna
Historiska Media

Ibland hittar man en helt fantastisk bok, välskriven, intressant och med ett ovanligt upplägg. “Madonna” av Maria G Francke är en sådan bok. Madonna är världskänd, en ikon i ordets rätta bemärkelse. Francke är känd musikjournalist och tar ett nytt grepp på det svårgreppbara ämnet Madonna.

Istället för att skriva kronologiskt tar sig Francke an Madonna enligt olika teman som alla får var sitt kapitel, som t.ex. dans, film, stil sex, religion, engagemang och privatliv …

Det finns gott om källor och fakta. Det har ju skrivits om Madonna förr, till och med i Sverige. Francke går till exempel (helt rättvist) hårt åt Stina Lundberg Dabrowski - i boken Stinas möten får inte ens Madonna ett eget kapitel (vilket Hillary Clinton, Jan Stenbeck och Ludmila Engqvist får) utan hon totas ihop med Dolly Parton i ett kapitel som heter Tuttlisornas sammansvärjning. Franckes kritik är inte nådig: “På fullaste allvar buntar en av Sveriges mest ansedda journalister och intervjuare ihop två av världens mest framgångsrika artister och reducerar dem till två par tuttar. Det är häpnadsväckande.”

Det gör också att man tänker på att framgångsrika kvinnliga artister - oavsett musikalisk genre - lätt kan bli nedskrivna på grund av sitt utseende, inte bara av manliga musikrecensenter som avgudar Bruce, Mick och Bob (Dylan så klart) utan också av kvinnliga skribenter som i Stinas fall mest verkar vara avundsjuk på att någon är snyggare än hon själv och tjänar pengar på det.

Madonna är en sexsymbol, vår tids Marilyn Monroe. Chuck Klosterman skriver i sin bok “Sex, droger och kalaspuffar” (2008) att Madonna är falsk “sex handlar om pengar” han tänker väl på material girl men “för den riktiga Monroe handlade sex om sex. Det saknade helt baktankar ….” så fel. Den riktiga Monroe fanns inte, hon hette Norma Jean Baker och skrev att hon ville tas på allvar, att det tog tre timmar varje morgon att förvandlas till “henne”, till Marilyn, (som hon tycktes se som en helt separat person från sig själv) och att hon faktiskt inte gillade sex, för det hörde inte ihop med kärlek,“det är faktiskt det rakt motsatta”. Så Chuck K verkar dåligt påläst …

Dessutom var det mest andra som tjänade pengar på Marilyn. Madonna är själv kapten på sin framgångsskuta. Ingen äger henne och säger åt henne att göra filmer hon inte vill göra eller pussa äldre män som hon inte vill ha.

1987 i Rolling Stones säger Madonna själv att “jag tror att starka kvinnor eller kvinnor som vill vara starka och respekterade, lärde sig att de var tvungna att uppföra sig som män, eller att inte vara sexiga eller feminina eller nåt, och jag tror att det gjorde dem förbannade över att jag gjorde vad jag gjorde … Jag tror att sex är lika med makt på ett sätt, och det kan vara mycket skrämmande. Det är skrämmande för män att kvinnor skulle ha den makten, och jag tror det är skrämmande för kvinnor att ha den makten … “

De biografier med anknytning till musik som jag läst i år har handlad om Bruce Springsteen, Mick Jagger, Keith Richards, Bob Dylan, Neil Young … man börjar se ett mönster: män i en viss ålder och rockmusik med rötter i ett visst decennium är det som är normen.

De övriga biografierna jag läst har varit skrivna av nära anhöriga och handlat om Jimi Hendrix (skrivet av brodern) respektive Amy Winehouse.(skrivet av fadern) dvs. är du inte en av de gamla rockmännen ska du ha vett att vara död vid 27 års ålder.

Madonna är över 50 år nu och får fortfarande sina videos bannlysta för att de är för sexiga. Nu senast Girls Gone Wild.

Vad är mest upprörande? Att Madonna är sexig när hon är över 50 eller att hon håller på med popmusik och ändå överlever i en bransch som annars skriker efter splitternya idoler varje år?
Maria G Francke filosoferar över skillnaderna mellan rock och pop, mellan fint och fult, mellan det som musikjournalisterna ska hylla (Bruce) och hata (Madonna).
Ironiskt nog hatas poppen för att vara “kommersiell” men det är rockgubbsen som lägger mest pengar på sina idoler - det är därför Bruce kan sälja ut Ullevi flera gånger om till hutlösa priser. Köparna är en generation med trygga jobb och gott om pengar.

Popens fans är vanligtvis yngre, projektanställda, lätta att säga upp, underbetalda eller studenter.
Där finns mindre pengar att hämta. Pop-fans vill också gärna ladda ner gratis. Gratis är gott.
Vinyl, LP, CD etc. allt som rockgubbsen glatt kan samla på är bara överskattat. Man kan lyssna gratis på nätet. Praktiskt och tar ingen plats.

Så vilken genre är mest kommersiell? Rock eller pop?

Francke analyserar efter att ha jämfört artiklar i svensk dagspress: “Bruce Springsteen gör ungefär vad han alltid gjort - och hyllas för det. Madonna gör också ungefär vad hon alltid gjort - och hon bemöts med skepsis, hånskratt.

Vi kan börja med att nysta lite i skillnaderna mellan rock och pop. Man kanske kan tro att det i stort är samma sak men det är fel. Håll i dig för nu kommer jag att överdriva en smula: Rocken bygger på tradition, rocken är en man, rocken är osminkad och smutsig. Den är också berättande, kompad av gitarr, samt klädd i jeans och gympaskor. Popmusiken är samtida eller framåtblickande, glittrig och har plockade ögonbryn. Den är kvinna eller bög. Hel och ren. Den har opraktiska kläder men är glad ändå.

Rocken har alltid ansetts viktigare och tyngre än popen. Rocken är normen, popen, det avvikande.
Sanningen är att både rocken och popen är lite till åren komna. Med konstformerna åldras också deras utövare. Det är tveklöst lättare att åldras inom rocken än inom popen. Lättare om man heter Bob Dylan, Rolling Stones eller för den delen Bruce Springsten, men svårare om man heter Madonna. Hon är faktiskt alldeles speciell …”

Francke fortsätter med att förklara hur världen varit utan Britney Spears; Christina Aguilera och Lady Gaga, utan att Madonna funnits. I popvärlden finns det helt tydligt en värld före och efter Madonna.
Man kan också säga att det finns en värld före och efter Madonna och Michael Jackson, de två artisterna slog igenom samtidigt som vuxna artister (med den skillnaden att MJ hade en tidigare karriär som barnartist i Jackson Five bakom sig) och Som “the king of pop” och “the queen of pop”gjorde de popmusiken till något att räkna med när det gällde skivförsäljning, innovativa videos och spektakulära konserter. Och skandaler.

Madonna visade på sitt sätt var skåpet skulle stå och att kvinnliga artister kunde bli riktigt stora, utan att begränsa sig till singer-songwriter facket och sjunga ballader med en gitarr i knäet.
Madonna av Maria G Francke är en riktigt bra biografi över Madonna - men också något så sällsynt i Sverige som en unik bok med riktigt bra, reflekterande musikjournalistik. Boken säger inte bara en hel del om madonna, det säger också en hel del om världen vi lever i, normerna vi lever med och vad som egentligen räknas.

För handen på hjärtat: rockkonsert med gamla gubbs och lagom proggiga sånger är fortfarande finare än Melodifestival, gayparader, glitter och glamour och artister som liknar Madonna…
Belinda Graham

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.