FILM: A Complete Unknown - Bob Dylan hjälper till att fylla årets kvot av biopics

 

A complete unknown

Regi James Mangold, med Timothée Chalamet, Elle Fanning, Edward Norton, Monica Barbaro, Scoot McNairy, Dan Fogler, Boyd Holbrook.

"Varför har dom gjort den här filmen?". Bra fråga. Årets kvot av biopics är inte fylld? Två timmar och tjugo minuter känns som fyra timmar och fyrtio minuter och ändå är det bara samma scener om och om igen, med små små variationer, i ett landskap där miljöer och människor går i en brun-beige  färgskala och alla röker som skorstenar. 

Det är också möjligt att man sett chanser att komma med bete inför Oscarsgalan - och chanser på att mjölka TCs popularitet efter hans sjungande och dansande i Wonka. Fast det blir mindre av den varan när TC ska tolka Robert "Bob" Zimmerman - titelns "A Complete Unknown" - innan han blev känd under namnet Bob Dylan. TC gjorde i alla fall en bra Oscarskampanj där han lajvade Bob på röda mattan, om och om igen, och memes från den kampanjen är roligare än själva filmen. Nu gick ju Oscarn till Adrian Brody som spelade en judisk överlevare som blev världsberömd arkitekt i USA. Också en typ av biopic. Fast om en påhittad arkitekt. Brody är själv ättling till överlevare och har därför credd. Om TC likt Bob Zimmerman har judisk börd? Mindre viktigt. TX har lärt sig spela gitarr. Duktigt. Det finns även gott om barn på musikskolan som spelar gitarr. 

Filmen har sjuårsgräns, men barnen är inte imponerade. Ribban för underhållning på 1960-talet var låg, eller? Egentligen inte. Beatles fick den hårda vägen lära sig att "shau machen" - alltså att showa - i Hamburgs ruffigare kvarter innan de blev världsberömda. Man kunde inte längre bara stå still och sjunga ... och se där låg vägen öppen för våra dagars tik tok   värdiga danser, för baby shark, bada bastu, taylor swifts megashower och någon som hoppar upp och ner på en pilatesboll. Man ska shau machen. Och moonwalka baklänges hela vägen till banken.

Personerna i den här filmen motsätter sig utvecklingen och "shau machen". De står stilla och fint och sjunger fina sånger till en aukustisk gitarr, som om de vore väluppfostrande elever på musikskolans avslutning. Se vad duktiga de är. De kan utan förstärkare och effekter. Dessa musiker blir ju en minoritet vet vi, utvecklingen går i en annan riktning, Bob går också i en annan riktning, han vill också bli elektrisk och spela i ett coolt band ...

Filmen har hoppat över massor, som Bobs resa till Grekland och vänskapen och det kreativa utbytet med Beatles .... det var mycket somhände 1961-65 men här går Bob mest runt och surar och röker i samma kvarter och träffar samma människor om och om igen. Och så skriver han en låt och kameran filmar hönförda ansikten och folk som säger "this is good" --- och om kameran inte zoomat in häönnförda ansikten och haft dessa lismande berömmande repliker hade ingen fattat att låtarna var bra?

"Varför har dom gjort den här filmen?" besvaras utförligt i extramaterialet. Man har velat göra ett porträtt av en lidande konstnär som vill hålla på med musik och som blir berömd mot sin vilja. 

Stackars Bob som blev berömd och jätterik. Som grädde på moset fick han några miljoner Polarprispengar. De kunde ha slutat med bilderna från Polarprisgalan, vad glad han ser ut.

När det gäller musiker som blir berömda och inte klara rav det ... eller helt enkelt inte klarar av livet, trots alla ansträngningar ... finns det så mycket bättre filmer och exempel.

I början mansplainar Bob musik. För Pete Segers av alla människor. (Ja, han framstår som en skitunge genom hela filmen). Han tycker om all musik ... utom vissa kvinnliga sångare (och han hinner förolämpa Joan Baez för hur hon skriver ngra gånger också. Alla scener med "kreativiet" påminner om WFH problematiken idag. Han får skrivbordet och all space. Hon får hålla till godo och hålla sig undan. Bob tar självklart all space, inklusive skrivbordet och gitarren (hennes) och det är alltid självklart att alla andra ska plocka upp notan. Och måste han skriva en låt mitt i natten när hon behöver sova ... ja självklart sitter han och plinkar mitt i natten. Hans konstnärsflickväns lägenhet blir snabbt proppfull av hans "clutter" överallt - fast det borde vara hon som behöver space. Trots allt, oljemålning tar plats.

Mär Bob mansplainar musik går han in på några av sina idoler - Johnny cash och Hank Williams. Båda har fått bättre biopics. Tom Hiddleston var briljant som Hank Williams och det fångade verkligen konstnäligt lidande. Mangold själv gjorde Johnny cash rullen Walk the Line (Med en bättre sach tolning än här i A comlete unknown där cash på fyllan kör runt på en parkering och kvaddar bilar...

Och närdet gäler porträatt av konstnärligt lidande finns inget bätre än I am Tim. Introvert kille och musikaliskt geni blir populär och sönderälskad och försöken att bli extrovert (med hjälp av intagandet av dirvverse melel) för att klara av populariteten och att vara en scenpersona leder sakta men säkert till hans allt för tidiga död. DET var en biopic som verkligen kändes. A complete unkown känns inte alls.

Scenen i slutet där Bob blir utbuad på en festival känns också väldigt avixxi. Acivvi tog dit "riktiga instunemt och musiker och sångare för han ville hålla på med "all musik" istället för att "bara" använda datorn som musik. Restlatet blev både utbuande och succe. Bob i denhär filmen ratar att "bara använda "rikgita instrumet" utan kör elektriskt ... och sidekicks drar upp volymen ungefär som i Bohemian Rhapsody medan birollskaraktärerna grälar. Suck. Vi har sett allt det här förut.

Vi har egnltigen set allt förut. BR och Rocketman var inaccurata (och ofta felaktia) men skamlöst underhållande. A comblete unknow är inakkurat och felaktig och skamlöst tråkig. 

En del av filmen handlar om festivalens historia, och där finns också bättra alternativ, Sweden Rock ...

Hur ska man gå från liten till stor utan att förlora själen? Går det?

40.000 hård rock fans rusade in till årets Sweden Rock. Men enligt dokumentären finns det visst de som funderar på ett mer hard core alternative ... Sånt är livet, the circle of live. Något är udnergrownt, en underdog, och växer och blri populärt och så kommer en motrealtion... Det konstiga i A Complete Unknown är att Bob dissar motreaktionen och går med mainsteam och de mer populära kidsen.

Fast kidsen idag är måttligt impnerad. Sjuårsgräns på filmen? Kanske sjutitiårsgräns hade varit en bättre rekommendation==

PS. en tnake ... TX i rufsigt hår och solglasögon är väldigt lik cae blancet. Kanske nästa biopic för pågen?

PPS. I ett försök att portgättera tiden och tidens viktiga frågor står en tv på i bakgrunden alltid när det är dags, för att berätta o kärnvapen kriser och mordet å kennedy ... i filmer som utspear sig på 2020 talet brukar du se att det står en tv på som berätar om invasionen av Ukraina eller mordförsöket på Trump? Nej, sånt händer inte. Och det är osannolikt och alla dessa fattiga brunbeiga människor hade råd med tv. 

The tript o greence inte med viktig inspiration.