Förlag: Piratförlaget
Serie: Stenträsktrilogin (del 2)
Genre: Deckare
Antal sidor: 369
Format. Inbunden
Utgivningsdatum: 2022-08-15
Efter Polcirkeln, nu är det dags för Kallmyren – den andra och helt fristående delen i Liza Marklunds nya Norrbotten-trilogi. Och … tvåan är ännu bättre.
Vi befinner oss i Stenträsk och året är 1990. Lappen på köksbordet informerar sakligt om att Helena Stormberg har gått ut för att plocka hjortron, för att komma ut ur lägenheten, och hon har tagit med sig sitt lilla spädbarn, en babyfilt, ett myggnät och en hjortronkorg. Helena kommer inte hem igen. Sökpatrullen följer ett spår av blodsugande insekter och man hittar barnet, myggnätet har blåst iväg, barnet är uppsvullet av alla insektsbett, myror kryper in och ut ur hennes mun. Mot alla odds överlever hon. Man hittar också hjortronkorgen. Men ingen Helena. Vattnet är gråbrunt, dimma sveper in över träsket. Dykningar görs, men ingen kropp hittas. Helena Stormberg är bokstavligen som uppslukad av jorden.
Hjortronjakten blir till en skröna
Wiking Stormberg blir besatt av sorgen och kommer aldrig över förlusten av sin fru. Han hänger sig maniskt åt sitt arbete på polisen i Stenträsk och sina barn. Han blir som besatt av myrar.
Åren går, och historien om den försvunna Helena blir till en skröna, en avskräckande historia. Ska du ut och plocka hjortron? Gå inte ner dig, som polischefens fru.
Men så blir det förflutna återigen aktuellt. Markus Stormberg, Helenas och Wikings son, får ett hotbrev, eller ett varningsbrev, beroende på hur man tolkar det, som är skrivet med Helenas handstil och signerat med hennes bomärke.
Lever Helena? Varför försvann hon?
Familjesaga om sorg och saknad
Det här är en familjesaga om sorg och saknad, samtidigt som det är en thriller som utspelar sig mot en fond av martallar som speglar sig i myrarnas grumliga vatten.
Alla som följt Liza Marklunds hjältinna Annika Bengtzons öden och äventyr – det här är en helt annan kopp hjortronlikör. Marklund utnyttjar sina personliga minnen från Norrbotten och de nya vindarna som blåser genom de nordiska deckartrenderna.
Gemensamma marker för Marklund och Alsterdal
Liza Marklund och Tove Alsterdal påminner mycket om varandra i de senare böckerna, kanske en följd av mångårigt samarbete, kanske en följd av den heta “Norrlandstrenden” som många deckarfans talar om.
Romanen är värd att läsa enbart för de slående miljöskildringarnas skull. Det finns både politiska och historiska intrigspår att följa, en historia om sorg och saknad, och en historia om spioneri.
Laddat, starkt och mångfacetterat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.