KARIN SMIRNOFF : HAVSÖRNENS SKRIK – det räcker inte med namnet Lisbeth Salander för att det ska bli en Millennium deckare

Förlag: Bokförlaget Polaris
Serie: Millenium (del 7)
Antal sidor:
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2022-11-04

Norrlandstrenden i svenska deckare fortsätter. Nu far även Lisbeth Salander till Norrland. Liksom Mikael Blomkvist. Här finns en seriemördare som matar havsörnar med sina otaliga offer, här ska Mikael Blomkvists dotter gifta sig med en lokal kommunalpamp och här ska Lisbeth Salander träffa ännu en släkting som möjligtvis är psykopat och med all säkerhet siffergeni.

Mini-Salander och Noomi Rapace look-alike

Svala, tretton år, är som en mini-Lisbeth-Salander. Fallenhet för skräpmat (pizza med cola är favoriten), fallenhet för siffror (kan knäcka Rubiks kub liksom kassaskåpskombinationer med snabb precision), fallenhet för kampsport (Lisbeth Salander håller föredrag om karate och krav maga). Och fallenhet för dramatiska tatueringar (tiger på ryggen istället för drake), liksom fallenhet för dramatisk sminkning (man kan lära sig Salander-sminkning genom YouTube tutorials). När Lisbeth Salander sminkar sig ger Svala henne den tveksamma komplimangen att hon ser ut precis som Noomi Rapace. Lisbeth Salander har ingen aning om vem det är.

Släkten Salander decimeras

Svala är fysiskt sett mycket lik Camilla, med vitt hår och blekblå ögon, Lisbeth Salanders syster som gick hädan i del 6 av Millennium serien. Men Svala är dotter till Lisbeth Salanders halvbror som blev dödad redan i del 2 av Millennium serien (och liksom farsan kan Svala inte känna smärta). Farfar Zala har också blivit ihjälskjuten längs vägen och Svala ställer en hel del obekväma frågor om hur det kan komma sig att nästan hela deras släkt är död, och om Lisbeth Salander har haft något med saken att göra? Och det vet vi ju, att det har hon.

Hur många seriemördare kan svenska deckare marknadsföra?

Hur många seriemördare kan svensk deckarfiktion rymma? Någonstans i bakgrunden fnyser Roslunds favoritdeckare Ewert Grens, han har inte mycket till övers för seriemördarvågen i fiktionens värld.

Havsörnsfantasten kallar sig städare, som titelpersonen i Luc Bessons Leon. När han får hand om Mikael Blomkvists barnbarn är han lika schysst som Leon mot en ung Portman. Tjejer blir förnedrade, våldtagna och mördade med regelbunden precision eftersom så är det i svenska deckare – killar får en helt annan respekt (och ofta en coolare dödsscen) än tjejer. Något som deckarprisvinnande trion av trilogin Tjejer (Bjärbo, Lindbäck, Ohlsson) kan kommentera. Sverige är så inte jämställt. Det är bara fejk och marknadsföring.

Alla blir äldre och tröttare – även Lisbeth Salander

Hur är Lisbeth Salander nu för tiden? Alla blir äldre, Mikael Blomkvist är trött, bitter och utarbetad morfar, den gamla tryckta tidningen Millennium är numera bara en podcast, men Lisbeth Salander är likadan, skäpmat, kampsport, siffror … fast även hon har blivit äldre och tröttare och här undrar hon varför hon aldrig skaffat barn. För att kvinnliga författare måste diskutera sådant om sina kvinnliga karaktärer? Det är obligatoriskt? Det tycks i alla fall finnas en uppsjö av Salander släktingar, utan att Lisbeth skaffar en hög psykopatiska småttingar som sminkar sig och leker med tändstickor. Och Lisbeth får ju en modersfigur för Svala. Återväxten är säkrad. Millennium kan fortsätta i evigheter. Om ni marknaden vill det.

Det här är väldigt likt janakippo. Mer likt janakippotrilogin (speciellt slutet) än någon av tidigare Millennium trilogier.

Norrlandsmisären slår till igen.

Ingen deckare, ingen thriller

Det är lite konstigt att boken varken är deckare eller thriller – Stieg Larsson skrev deckare (den första boken i är en renodlad Agatha Christie liknande whodunnit)David Lagercrantz skrev thrillers (som tekniknördarna världen runt älskade). Det blir väldigt segt att tvångsförflytta alla de kända karaktärerna till Norrland och det tar ungefär en kvarts roman innan Lisbeth Salander kommer in i handlingen över huvud taget, och ännu längre tid innan hon kommer igång.

Styltiga kommunpolitiska dialoger

Borde inte Lisbeth Salander få dra iväg på en cool motorcykel istället för att bli runtskjutsad av en trettonåring på en skoter?

Går det att plonka ner Lisbeth Salander var som helst och säga att det här är en Lisbeth Salander roman? Skulle vi vara nöjda med en James Bond film där vi fick vänta en tredjedel av filmen på att se Bond, Q, Moneypenny, en rad stunts och en massa high tech gadgets, för att istället lyssna på ganska styltiga kommunalpolitiska dialoger om vindkraftverk i en fiktiv norrländsk by?

Det finns redan väldigt bra “Norrlandsdeckare”. Bästa trion på att skriva serier är Tove Alsterdal, Liza Marklund och Viveca Sten – och här är man garanterad deckarintriger och thrillervibbar, liksom starka kvinnoporträtt som inte känns som cartoons. Men bästa “Norrlandsdeckaren” är utan tvekan Stöld – Ann-Helen Laestadius gripande skildring av mord på renar. Mycket mer trovärdigt och intressant än seriemördare som matar havsörnar med sina offer.