Antal sidor: 357
Översättare: Eva Johansson
Originaltitel: To kill a mockingbird
ISBN: 9789100168186
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsdatum: 2020-05-12
Att döda en härmtrast utkom för första gången 1960 och handlingen utspelar sig på 1930-talet.
Nu kommer boken ut i snygg nyutgåva och fin nyöversättning (eloge till Eva Johansson!) - och 60 år efter bokens utgivning och nästan 90 år efter att händelserna i boken utspelar sig så är boken fortfarande aktuell - på så många sätt.
To kill a Mockingbird heter boken i original, och gissningvis är det därifrån den fiktiva Mockingjay (härmskrika) i Hungerspelen-serien kommer ifrån, den som blir symbol för motståndsrörelsen och upprorsandan.
Härmtrast på svenska betyder itne ett dyft. (Härmtrastar finns inte heller i Sverige). Mockingbird på amerikanska betyder så himla mycket ...
Redan innan Harper Lee skrev sin bok hade ”mockingbird” olika konnotationer, symboliska betydelser, den är officiell delstatsfågel för flera delstater, den existerar i litteratur, i sångtexter etc. Det är lätt att googla fram olika tolkningar av dess betydelse, här är en av dem:
“The Mockingbird represents the inability for anyone to kill your spirit. You still have great power and joy within you and have so much work to accomplish in this world. The Mockingbird symbolizes faith, integrity, without fear, grace and universal love!”
Ett tillkommande problem är att själva det engelska ordet ”mocking” är mycket bredare, med fler betydelser, än ”härma” på svenska.
När boken kom ut på svenska första gången hette den Dödssynden ... Men boken har inget med de sju dödssynderna att göra (enligt katolsk tro) och här är den största dödssynden att döda hoppet, något som är glatt och oskuldsfullt som ett barn eller en härmtrast ... något som är annorlunda och som inte omvärlden förstår.
Det finns många som kan tolkas som härmtrastar i boken. Folk som är annorlunda och missförstådda av sin omgivning.
Huvudperson och bokens berättare är Scout, som är 7 och 8 år i boken. Hon trivs bäst i byxor, hon leker vilt utomhus, hennes två lekkompisar är killar ... Hon har därför alltid avvisats i litteraturhistorien som "tomboy" --- alltså pojkflicka --- vilket idag mer och mer låter som någon som det är "fel" på, npågon som inte trivs i sin kropp ... Men man får komma ihåg att i det amerikanska södern på denna tid var skoj för tjejer och flickor väldigt väldigt begränsat --- så man förstår att Scout vill vara, klä sig och bete sig som en pojke. Hon kanske inte vill vara pojke, hon vill bara ha frihet, på samma sätt som Pippi Långstrump elelr George i femgänget.
Romanen tar det för givet alldeles från början att den misstänkte våldtäktsmannen är oskyldig, eftersom den som anklagar honom är en Ewell. Och alla vet att Ewells är slödder. Vad en Ewell säger ... vem bryr sig?
Till och med Scout som är så liten avfärdar våldtäktsanklagelsen som falsk, bara för att den kommer från en Ewell.
Ja till och med barn lär sig tidigt vilka människor som räknas och vilka tjejer som är "fina" och vilka som är "slödder".
Varför blir det då ett fall? Det är för att Bob Ewell (patriarken i Ewell familjen) anklagar en svart man för att ha våldtagit hans 19-åriga dotter Mayella Ewell. Afroamerikaner som jobbar på bomullsplantager är ungefär lika långt ner i hackordningen som slöddret Ewells. Därför går fallet till rättegång.
Under hela tiden är det ingen som tänker på hur tjejen känner sig ... Det är helt klart att hon har blivit misshandlad och våldtagen ... Men av vem? Det verkar vara hennes pappa som utsätter henne för kränkningarna, alla vet om det, men ingen i hela byn gör något åt det. För Atticus är tjejens hemska liv inge heller intressant, han är bara ute efter att rädda sin klient, något som gör honom till hjälte i byn bland alla liberala, framåttänkande, icke-rasister och färgade. Atticus påstår under rättegången att Mayella frestat den svarte mannen och att hon överfallit honom ... och där är man inne på kvinnan som fresterska igen, Scout påpekar under romanens gång att det är sak samma att gå till den vita kyrkan ed pappa eller den svarta kyrkan med hushållerskan ... för prästerna är likadana, de ska fördöma alkohol och kvinnor i svavelosande ordalag och av dessa två frestelser och synder är kvinnor den värsta.
Under rättegången håller Jem också ett passionerat tal om att det inte kan vara våldtäkt eftersom Mayella är över 19 år och därmed vuxen, och man måste misshandlas mycket mer och bli slagen medvetslös om det ska vara våldtäkt, i alla fall om man är över 18. Om man är under 18 år kan det vara våldtäkt fast man inte är medvetslös.
Det där är också takter som fortfarande sitter i --- "lagom misshandel" räcker inte i våldtäktsfall. Det var först under # Metoo kampanjen som det började ifrågasättas ...
Det är förresten också intressant att just nu har Travellers in the Third Reich kommit ut på svenska (också på Albert Bonniers förlag) och där finns flera vittnesmål från afroamerikanska turister i Nazityskland som tycker att Tyskland INTE är rasistiskt alls, och jämför det med hur hemskt det är hemma i USA ...
Det säger en hel del om hur det stod till i 1930-talets USA.
Det finns en mycket träffande scen i boken Att döda en härmtrast där Scouts lärare Miss Gates uttalar sin avsky för Tysklands nya diktator Hitler och hans behandling av judarna utan att kunna se likheterna med hennes eget samhälles behandling av den svarta delen av befolkningen.
Det finns en kritik av denna bok som handlar om att den skulle vara alltför ”vit”, att de svarta karaktärerna får alldeles för lite plats i handlingen... och i förordet förestår Judith Kloss att hushållerskan skulle varit berättare istället, eftersom hon är svart. Jo och Nelly Dean borde ha varit berättare i Svindlande höjder eftersom hon är Yorkshire arbetarklass - och hushållerska. Och Heathcliff borde ha haft smisk när han hängde den gulliga lilla hunden (alla hundälskare: räck upp en tass!)
Man kommer liksom ingenvart med sådan enögd kritik. Som att alla böcker ska ha med alla ämnen och teman ... Det finns ddet inte plats till att utforska, om man inte skriver en uppslagsbok Det här är inte en bok om svartas förhållanden i sydstaterna på 30-talet, det finns det andra böcker som behandlar. Det här handlar om en flicka i lågstadieåldern som håller på att bli vuxen --- och hur ett barn inser att vuxenvärlden, tvärtom vad hon hoppats, inte är rättvis, god eller trygg. Det börjar med att man får stryk och blir ställd i skamvrån i skolan för att man redan kan läsa. Läraren som vill inpränta sin aukotirtet mot akademisker barnet (och Atticus har aldrig lärt Scout läsa, det har hon själv). Det slutar med insikten att barn i vissa familjer far illa och att ingen utomstående gör något åt det. Och däremellan döms en man till döden. Ock flickan vars far anklagade mannen får fortsatt stryk i det incestuösa hemmet. Vilket ingen heller gör något åt, för vem bryr sig om white trash?
Boken handlar också om klassklyftor och livet under den stora depressionen. Att bara kalla allt för "rasism" är att grovt förenkla, för det är så intrikata band som går hit och dit allt sedan folk först kom som nybyggare till denna del av Amerika ...
Jem försöker förklara för Scout med sitt sedvanliga irriterande manér (han är ju KARL vid 12 års ålder och vet bäst!) och i ett utbrott av "mansplaining" förklarar han förnumstigt för Scout att det finns fyra sorters folk --- tre vita sorter och en svart sort.
Scout tror inte på honom. Han har ju missat kineserna och alla folk österut ... och dessutom tror hon att det bara finns en sorts människor --- människor.
Det säger allt.
Scout har egentligen sammanfattat hela boken och hela bokens budskap i en enda mening.
Boken handlar till syvende och sist om empati.
Meningen med det nya förordet av Judith Kiros är ... WTF?! Varför finns det med över huvud taget? Det spoilar hela boken med att ta citat som är spännande och avslöja twisten i slutet (som är jättebra!) oc skriver läsaren övertydligt på näsan (vilket boken aldrig gör) så hoppa över eller helst av allt: RIV UT hela det här förordet! Så kan du få ha thrillern i fred! Och dessutom tänka själv vad människorna håller på med ... och egentligen tänker... och egentlgien tycker ... För det vet vi inte, eftersom vi begränsar oss till vad Scout ser och hör och återger --- vilket hon ofta gör utan att analysera, veta elelr döma.
Dessutom missar förordet allt som är bra med boken, att som är viktigt, allt som är empatiskt. Det är ett förord helt fritt på empati och helt fullt av spoilers.
Om författaren:
Harper Lee (1926-2016) föddes i Monroeville, Alabama. Hon studerade vid Huntingdon College och läste juridik vid University of Alabama. Lee debuterade 1960 med Att döda en härmtrast, som tilldelades Pulitzerpriset året därpå. Under sitt liv mottog hon även en rad andra utmärkelser, bland annat Presidentens frihetsmedalj. 2015 utkom romanen Ställ ut en väktare, som skrevs före debutromanen men kronologiskt utspelar sig efter händelserna i den.
Nu kommer boken ut i snygg nyutgåva och fin nyöversättning (eloge till Eva Johansson!) - och 60 år efter bokens utgivning och nästan 90 år efter att händelserna i boken utspelar sig så är boken fortfarande aktuell - på så många sätt.
To kill a Mockingbird heter boken i original, och gissningvis är det därifrån den fiktiva Mockingjay (härmskrika) i Hungerspelen-serien kommer ifrån, den som blir symbol för motståndsrörelsen och upprorsandan.
Härmtrast på svenska betyder itne ett dyft. (Härmtrastar finns inte heller i Sverige). Mockingbird på amerikanska betyder så himla mycket ...
Redan innan Harper Lee skrev sin bok hade ”mockingbird” olika konnotationer, symboliska betydelser, den är officiell delstatsfågel för flera delstater, den existerar i litteratur, i sångtexter etc. Det är lätt att googla fram olika tolkningar av dess betydelse, här är en av dem:
“The Mockingbird represents the inability for anyone to kill your spirit. You still have great power and joy within you and have so much work to accomplish in this world. The Mockingbird symbolizes faith, integrity, without fear, grace and universal love!”
Ett tillkommande problem är att själva det engelska ordet ”mocking” är mycket bredare, med fler betydelser, än ”härma” på svenska.
När boken kom ut på svenska första gången hette den Dödssynden ... Men boken har inget med de sju dödssynderna att göra (enligt katolsk tro) och här är den största dödssynden att döda hoppet, något som är glatt och oskuldsfullt som ett barn eller en härmtrast ... något som är annorlunda och som inte omvärlden förstår.
Det finns många som kan tolkas som härmtrastar i boken. Folk som är annorlunda och missförstådda av sin omgivning.
Huvudperson och bokens berättare är Scout, som är 7 och 8 år i boken. Hon trivs bäst i byxor, hon leker vilt utomhus, hennes två lekkompisar är killar ... Hon har därför alltid avvisats i litteraturhistorien som "tomboy" --- alltså pojkflicka --- vilket idag mer och mer låter som någon som det är "fel" på, npågon som inte trivs i sin kropp ... Men man får komma ihåg att i det amerikanska södern på denna tid var skoj för tjejer och flickor väldigt väldigt begränsat --- så man förstår att Scout vill vara, klä sig och bete sig som en pojke. Hon kanske inte vill vara pojke, hon vill bara ha frihet, på samma sätt som Pippi Långstrump elelr George i femgänget.
"Flicka" är i Harper Lees roman ett skällsord, och när storebror Jem kallar henne Scout för flicka eller hennes beteende flickaktigt är det det värsta han kan komma på att säga.
Skolan är en mardröm och läraren är elak mot Scout, eftersom hon har lärt sig själv läsa och skriva (nåt ska hon ju göra när hon inte får leka med killarna) och första dagen får hon därför smäll och hamnar i skamvrån.
Att bara sitta av tiden och vänta på att andra ska lära sig läsa och skriva är som att sitta av et fängelsestraff.
Scout längtar efte att skolka, precis som Ewells - de kommer bara första dagen i skolan och sedan tycker de att de uppfört sin skolplikt.
Pappa Atticus Finch förklarar att regler inte är likadana för alla --- hon är en Finch (ännu en fågel!) en respetabel gammal familj - Ewells är slödder (eller white-trash skulle man säga idag på modern amerikanska).
Romanen är förutom traumat med skolan hitintills charmig och välvillig småstadsskildring i stil med Det växte ett träd i Brooklyn (en annan amerikansk klassiker) med den skillnaden att Scout är enda kvinnliga huvudperson i ett hav av pojkar, killar, män, gubbar ... Och alla behandlar Jem mycket bättre. Till och med de kvinnliga statisterna som grannen och hushållerskan som alltid ger Jem godbitar och största kakan och extra mat och extra smörgåsar och sötsaker som inte Scout får.
Efter lite över 100 sidor byter romanen ton. Atticus Finch får ett nytt fall --- han ska vara försvarsadvokat för en misstänkt våldtäktsman. Det leder till att skolan blir ännu värre för Scout, hon mobbas ännu mer, åker på ännu mer stryk --- och på grund av förhållningsregler hemifrån får hon inte ge igen.
Alla är emot att försvara den misstänkte våldtäktsmannen --- inte bara Scouts jämnåriga utan även hennes lärarinna och, visar det sig senare, stora delar av byn. Vid ett tillfälle räddar Scout sin pappa Atticus från att misshandlas av en pöbel --- och det är inte förrän efteråt som hon förstår vilken fara de svävade i.
Skolan är en mardröm och läraren är elak mot Scout, eftersom hon har lärt sig själv läsa och skriva (nåt ska hon ju göra när hon inte får leka med killarna) och första dagen får hon därför smäll och hamnar i skamvrån.
Att bara sitta av tiden och vänta på att andra ska lära sig läsa och skriva är som att sitta av et fängelsestraff.
Scout längtar efte att skolka, precis som Ewells - de kommer bara första dagen i skolan och sedan tycker de att de uppfört sin skolplikt.
Pappa Atticus Finch förklarar att regler inte är likadana för alla --- hon är en Finch (ännu en fågel!) en respetabel gammal familj - Ewells är slödder (eller white-trash skulle man säga idag på modern amerikanska).
Romanen är förutom traumat med skolan hitintills charmig och välvillig småstadsskildring i stil med Det växte ett träd i Brooklyn (en annan amerikansk klassiker) med den skillnaden att Scout är enda kvinnliga huvudperson i ett hav av pojkar, killar, män, gubbar ... Och alla behandlar Jem mycket bättre. Till och med de kvinnliga statisterna som grannen och hushållerskan som alltid ger Jem godbitar och största kakan och extra mat och extra smörgåsar och sötsaker som inte Scout får.
Efter lite över 100 sidor byter romanen ton. Atticus Finch får ett nytt fall --- han ska vara försvarsadvokat för en misstänkt våldtäktsman. Det leder till att skolan blir ännu värre för Scout, hon mobbas ännu mer, åker på ännu mer stryk --- och på grund av förhållningsregler hemifrån får hon inte ge igen.
Alla är emot att försvara den misstänkte våldtäktsmannen --- inte bara Scouts jämnåriga utan även hennes lärarinna och, visar det sig senare, stora delar av byn. Vid ett tillfälle räddar Scout sin pappa Atticus från att misshandlas av en pöbel --- och det är inte förrän efteråt som hon förstår vilken fara de svävade i.
Romanen tar det för givet alldeles från början att den misstänkte våldtäktsmannen är oskyldig, eftersom den som anklagar honom är en Ewell. Och alla vet att Ewells är slödder. Vad en Ewell säger ... vem bryr sig?
Till och med Scout som är så liten avfärdar våldtäktsanklagelsen som falsk, bara för att den kommer från en Ewell.
Ja till och med barn lär sig tidigt vilka människor som räknas och vilka tjejer som är "fina" och vilka som är "slödder".
Varför blir det då ett fall? Det är för att Bob Ewell (patriarken i Ewell familjen) anklagar en svart man för att ha våldtagit hans 19-åriga dotter Mayella Ewell. Afroamerikaner som jobbar på bomullsplantager är ungefär lika långt ner i hackordningen som slöddret Ewells. Därför går fallet till rättegång.
Under hela tiden är det ingen som tänker på hur tjejen känner sig ... Det är helt klart att hon har blivit misshandlad och våldtagen ... Men av vem? Det verkar vara hennes pappa som utsätter henne för kränkningarna, alla vet om det, men ingen i hela byn gör något åt det. För Atticus är tjejens hemska liv inge heller intressant, han är bara ute efter att rädda sin klient, något som gör honom till hjälte i byn bland alla liberala, framåttänkande, icke-rasister och färgade. Atticus påstår under rättegången att Mayella frestat den svarte mannen och att hon överfallit honom ... och där är man inne på kvinnan som fresterska igen, Scout påpekar under romanens gång att det är sak samma att gå till den vita kyrkan ed pappa eller den svarta kyrkan med hushållerskan ... för prästerna är likadana, de ska fördöma alkohol och kvinnor i svavelosande ordalag och av dessa två frestelser och synder är kvinnor den värsta.
Under rättegången håller Jem också ett passionerat tal om att det inte kan vara våldtäkt eftersom Mayella är över 19 år och därmed vuxen, och man måste misshandlas mycket mer och bli slagen medvetslös om det ska vara våldtäkt, i alla fall om man är över 18. Om man är under 18 år kan det vara våldtäkt fast man inte är medvetslös.
Det där är också takter som fortfarande sitter i --- "lagom misshandel" räcker inte i våldtäktsfall. Det var först under # Metoo kampanjen som det började ifrågasättas ...
Det är förresten också intressant att just nu har Travellers in the Third Reich kommit ut på svenska (också på Albert Bonniers förlag) och där finns flera vittnesmål från afroamerikanska turister i Nazityskland som tycker att Tyskland INTE är rasistiskt alls, och jämför det med hur hemskt det är hemma i USA ...
Det säger en hel del om hur det stod till i 1930-talets USA.
Det finns en mycket träffande scen i boken Att döda en härmtrast där Scouts lärare Miss Gates uttalar sin avsky för Tysklands nya diktator Hitler och hans behandling av judarna utan att kunna se likheterna med hennes eget samhälles behandling av den svarta delen av befolkningen.
Det finns en kritik av denna bok som handlar om att den skulle vara alltför ”vit”, att de svarta karaktärerna får alldeles för lite plats i handlingen... och i förordet förestår Judith Kloss att hushållerskan skulle varit berättare istället, eftersom hon är svart. Jo och Nelly Dean borde ha varit berättare i Svindlande höjder eftersom hon är Yorkshire arbetarklass - och hushållerska. Och Heathcliff borde ha haft smisk när han hängde den gulliga lilla hunden (alla hundälskare: räck upp en tass!)
Man kommer liksom ingenvart med sådan enögd kritik. Som att alla böcker ska ha med alla ämnen och teman ... Det finns ddet inte plats till att utforska, om man inte skriver en uppslagsbok Det här är inte en bok om svartas förhållanden i sydstaterna på 30-talet, det finns det andra böcker som behandlar. Det här handlar om en flicka i lågstadieåldern som håller på att bli vuxen --- och hur ett barn inser att vuxenvärlden, tvärtom vad hon hoppats, inte är rättvis, god eller trygg. Det börjar med att man får stryk och blir ställd i skamvrån i skolan för att man redan kan läsa. Läraren som vill inpränta sin aukotirtet mot akademisker barnet (och Atticus har aldrig lärt Scout läsa, det har hon själv). Det slutar med insikten att barn i vissa familjer far illa och att ingen utomstående gör något åt det. Och däremellan döms en man till döden. Ock flickan vars far anklagade mannen får fortsatt stryk i det incestuösa hemmet. Vilket ingen heller gör något åt, för vem bryr sig om white trash?
Boken handlar också om klassklyftor och livet under den stora depressionen. Att bara kalla allt för "rasism" är att grovt förenkla, för det är så intrikata band som går hit och dit allt sedan folk först kom som nybyggare till denna del av Amerika ...
Jem försöker förklara för Scout med sitt sedvanliga irriterande manér (han är ju KARL vid 12 års ålder och vet bäst!) och i ett utbrott av "mansplaining" förklarar han förnumstigt för Scout att det finns fyra sorters folk --- tre vita sorter och en svart sort.
Scout tror inte på honom. Han har ju missat kineserna och alla folk österut ... och dessutom tror hon att det bara finns en sorts människor --- människor.
Det säger allt.
Scout har egentligen sammanfattat hela boken och hela bokens budskap i en enda mening.
Boken handlar till syvende och sist om empati.
Meningen med det nya förordet av Judith Kiros är ... WTF?! Varför finns det med över huvud taget? Det spoilar hela boken med att ta citat som är spännande och avslöja twisten i slutet (som är jättebra!) oc skriver läsaren övertydligt på näsan (vilket boken aldrig gör) så hoppa över eller helst av allt: RIV UT hela det här förordet! Så kan du få ha thrillern i fred! Och dessutom tänka själv vad människorna håller på med ... och egentligen tänker... och egentlgien tycker ... För det vet vi inte, eftersom vi begränsar oss till vad Scout ser och hör och återger --- vilket hon ofta gör utan att analysera, veta elelr döma.
Dessutom missar förordet allt som är bra med boken, att som är viktigt, allt som är empatiskt. Det är ett förord helt fritt på empati och helt fullt av spoilers.
Att döda en härmtrast är på många sätt en unik klassiker --- det visar på klassklyftor långt innan det var trendigt, det visar på rasism utan att ta fram stora pekpinnen, det visar på kvinnoförakt och "det där räknas inte som våldtäkt" långt innan "#Metoo rörelsen ... och det är något så unikt som en klassiker med en kvinnlig författare och en kvinnlig berättare (klassiker när jag gick i skolan var alltid av män och med manliga berättare - från Odysseus till Tom Sawyer) och dessutom med en barn-berättare. Barn som berättare utanför barnlitteraturen (som per automatik brukar anses mindre värd a det litterata etablissemanget) är ovanligt --- och pekar på ytterligare klassklyftor.
Om författaren:
Harper Lee (1926-2016) föddes i Monroeville, Alabama. Hon studerade vid Huntingdon College och läste juridik vid University of Alabama. Lee debuterade 1960 med Att döda en härmtrast, som tilldelades Pulitzerpriset året därpå. Under sitt liv mottog hon även en rad andra utmärkelser, bland annat Presidentens frihetsmedalj. 2015 utkom romanen Ställ ut en väktare, som skrevs före debutromanen men kronologiskt utspelar sig efter händelserna i den.
Att döda en härmtrast har även filmatiserats med Gregory Peck som Atticus Finch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.