Regi: Jon Favreau
Titel: Lejonkungen
Originaltitel: The Lion King (2019)
Medverkande: En massa gulliga datoranimerade djur
Land: USA, 2019
Distribution: Walt Disney Studios
Lejonkungen är djurvärldens svar på Hamlet. Två bröder slåss om tronen (och är förtjusta i samma tjej) och det är upp till den överlevande unge sonen att visa vad han går för, och att hämnas mordet på sin far, efter ett pep-talk från sin döde fars ande, som uppenbarar sig bland molnen.
Ersätt sedan den tvekande monologen "Att vara eller inte vara ... " mot den peppiga "I Just Can't Wait to be King", en låt som uttrycker alla barns hemliga önskedröm (om att ingen någonsin kommer att kunna säga åt en vad man ska göra! bara man blir "stor"!) så är succén ett faktum.
Vem behöver bolmört när det finns gnuer?
Dessutom så är ju en hord med skenande gnuer mer dramatiskt, rent visuellt, än att skurken smyger omkring med en flaska bolmörtsgift. Timon och Pumbaa är roligare (och mer sympatiska) sidekicks än Rosencrantz och Guildenstern. Nala har, till skillnad från Ofelia, katters hälsosamma aversion mot vatten och dränker sig inte.
Här ska det minsann bli ett lyckligt slut för alla de goda djuren!
Lejonkungen slår an alla de rätta feel-good-strängarna och toppar allt med en massa feel-good-musik komponerad av Elton John och med texter av Tim Rice, och i alla rollerna syns mer eller mindre gulliga djur (hyenorna kvalar in bland de "mindre gulliga").
Lejonkungen kommer definitivt att regera länge på biotoppen!
Godbitar som tas tillvara!
När det gäller live-action remakes av berömda tecknade klassiker så hör Aladdin och Djungelboken till de mest lyckade --- man ska inte förstöra de bästa bitarna i originalet! --- och det är regissören Jon Favreau, som hade hand om Djungelboken, som har fått äran att även regissera Lejonkungen.
Nu ska epitetet "live-action" tas med en nypa salt. För även denna version av Lejonkungen är ju "tecknad". Fast i datorn. Och med ambitionen att det ska se ut som "riktiga djur" och "riktiga miljöer". Man har verkligen fått till djupkänslan på savannen. När det gäller ravinen med de skenande gnuerna så är 3D-effekten svindlande.
Gediget hantverk med slående färger
Originalet Lejonkungen gjordes då tecknade filmer fortfarande tecknades för hand. Och ja, gammal är ändå äldst. Färgerna var starkare, handlingen renare och rösterna bättre. Bland annat när det gäller Nala, Scar och Zazu. Ingen slår Jeremy Irons när det gäller att göra en skurkroll, eller Rowan "Mr Bean" Atkinson när det gäller att vara rolig.
Sedan kan man konstatera att typecasting trenden består. Britter får fortfarande nöja sig med skurkroller och butler/nanny/betjänt-typen i amerikanska mainstream filmer.
Djungelboken och Lejonkungen - samma stamträd, på olika kontinenter
Den här versionen av Lejonkungen är längre, men inget av tilläggen tillför något till en story som redan var perfekt --- allra minst ett långt parti med wailande i en onödig nytillagd låt, som Timon och Pumbaa borde ha tillåtits att driva med.
När det gäller Djungelboken och Lejonkungen, så är de båda filmerna avlägsna kusiner, de har samma stamträd, även om de utspelar sig på olika kontinenter. Filmerna liknar varandra, inte bara på grund av alla gulliga djur och för att de har samma regissör, eller på grund av att de båda har massor av medryckande musik, som "Hakuna Matata" och "The Bare Necessities", låtar som båda två kommer med samma avspända budskap.
Det ljuva djungellivet --- eller plikten framför allt?
Båda filmerna handlar om adoption. Men medan Mowgli väljer sin adoptivfamilj, sin stora djurfamilj med vargmamman, vargbröderna, pappa Baloo och Bagheera, och det ljuva djungellivet, så går den adopterade Lejonungen tillbaka till sin dysfunktionella biologiska familj för att bli Lejonkungen --- och hans två adoptivfarsor Timon och Pumbaa följer med på köpet, men blir snart åsidosatta.
Det är tur att det finns en uppföljande TV-serie, där man får veta att Timon och Pumbaa adopterar en liten honungsgrävling (som blir Lejonkungens brorsa!), som inte har några kungliga ambitioner alls!
Men just nu är det Disneys klassiska Hamlet-kissemiss som ryter igen på biograferna, och det är ett lockrop som kommer att locka många biobesökare!
BG
Land: USA, 2019
Distribution: Walt Disney Studios
Lejonkungen är djurvärldens svar på Hamlet. Två bröder slåss om tronen (och är förtjusta i samma tjej) och det är upp till den överlevande unge sonen att visa vad han går för, och att hämnas mordet på sin far, efter ett pep-talk från sin döde fars ande, som uppenbarar sig bland molnen.
Ersätt sedan den tvekande monologen "Att vara eller inte vara ... " mot den peppiga "I Just Can't Wait to be King", en låt som uttrycker alla barns hemliga önskedröm (om att ingen någonsin kommer att kunna säga åt en vad man ska göra! bara man blir "stor"!) så är succén ett faktum.
Vem behöver bolmört när det finns gnuer?
Dessutom så är ju en hord med skenande gnuer mer dramatiskt, rent visuellt, än att skurken smyger omkring med en flaska bolmörtsgift. Timon och Pumbaa är roligare (och mer sympatiska) sidekicks än Rosencrantz och Guildenstern. Nala har, till skillnad från Ofelia, katters hälsosamma aversion mot vatten och dränker sig inte.
Här ska det minsann bli ett lyckligt slut för alla de goda djuren!
Lejonkungen slår an alla de rätta feel-good-strängarna och toppar allt med en massa feel-good-musik komponerad av Elton John och med texter av Tim Rice, och i alla rollerna syns mer eller mindre gulliga djur (hyenorna kvalar in bland de "mindre gulliga").
Lejonkungen kommer definitivt att regera länge på biotoppen!
Godbitar som tas tillvara!
När det gäller live-action remakes av berömda tecknade klassiker så hör Aladdin och Djungelboken till de mest lyckade --- man ska inte förstöra de bästa bitarna i originalet! --- och det är regissören Jon Favreau, som hade hand om Djungelboken, som har fått äran att även regissera Lejonkungen.
Nu ska epitetet "live-action" tas med en nypa salt. För även denna version av Lejonkungen är ju "tecknad". Fast i datorn. Och med ambitionen att det ska se ut som "riktiga djur" och "riktiga miljöer". Man har verkligen fått till djupkänslan på savannen. När det gäller ravinen med de skenande gnuerna så är 3D-effekten svindlande.
Gediget hantverk med slående färger
Originalet Lejonkungen gjordes då tecknade filmer fortfarande tecknades för hand. Och ja, gammal är ändå äldst. Färgerna var starkare, handlingen renare och rösterna bättre. Bland annat när det gäller Nala, Scar och Zazu. Ingen slår Jeremy Irons när det gäller att göra en skurkroll, eller Rowan "Mr Bean" Atkinson när det gäller att vara rolig.
Sedan kan man konstatera att typecasting trenden består. Britter får fortfarande nöja sig med skurkroller och butler/nanny/betjänt-typen i amerikanska mainstream filmer.
Djungelboken och Lejonkungen - samma stamträd, på olika kontinenter
Den här versionen av Lejonkungen är längre, men inget av tilläggen tillför något till en story som redan var perfekt --- allra minst ett långt parti med wailande i en onödig nytillagd låt, som Timon och Pumbaa borde ha tillåtits att driva med.
När det gäller Djungelboken och Lejonkungen, så är de båda filmerna avlägsna kusiner, de har samma stamträd, även om de utspelar sig på olika kontinenter. Filmerna liknar varandra, inte bara på grund av alla gulliga djur och för att de har samma regissör, eller på grund av att de båda har massor av medryckande musik, som "Hakuna Matata" och "The Bare Necessities", låtar som båda två kommer med samma avspända budskap.
Det ljuva djungellivet --- eller plikten framför allt?
Båda filmerna handlar om adoption. Men medan Mowgli väljer sin adoptivfamilj, sin stora djurfamilj med vargmamman, vargbröderna, pappa Baloo och Bagheera, och det ljuva djungellivet, så går den adopterade Lejonungen tillbaka till sin dysfunktionella biologiska familj för att bli Lejonkungen --- och hans två adoptivfarsor Timon och Pumbaa följer med på köpet, men blir snart åsidosatta.
Det är tur att det finns en uppföljande TV-serie, där man får veta att Timon och Pumbaa adopterar en liten honungsgrävling (som blir Lejonkungens brorsa!), som inte har några kungliga ambitioner alls!
Men just nu är det Disneys klassiska Hamlet-kissemiss som ryter igen på biograferna, och det är ett lockrop som kommer att locka många biobesökare!
BG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.