SCEN: Don Giovanni - En härligt busig uppsättning där operan tas ner på jorden av Skånska Operan!

Det hettar till mellan Elvira (Lona Mohr Villadsen) och Don Giovanni (Tor Lind) i Mozarts
opera Don Giovanni, i modern tappning av Skånska Operan, här på Palladium i Malmö.



Mozarts Don Giovanni, med Tor Lind i titelrollen, är en härligt busig, respektlös och uppkäftig uppsättning, som med Skånska Operan turnérar runt i sommar-Sverige.

Mozart själv småskrattar säkert i sin tonsäkra himmel --- det musikaliska geniet och underbarnet var själv långt ifrån fisförnäm och pretentiös, han älskade verkligen bus och skoj och upptåg!


En tonsäker fullträff

Skånska Operan har lyckats igen!

Lyckats med att vara aktuell och tidlös på en och samma gång. Lyckats med att befria opera-genren från damm och spetsar och sammet och tillgjorda pretentioner. Lyckats med att vara relevant.

Det här är en publikfriande Don Giovanni som kan tilltala en stor publik, alla generationer finns representerade när Don Giovanni har sin premiär på Palladium i Malmö, där Don Giovanni kommer att spelas många gånger.

Det är slutsålt och stolarna fylls av förväntansfulla besökare. Vissa är nöjda återvändare, andra är för första gången på en uppsättning signerad Skånska Operan och de får sig en positiv överraskning till livs när dramat drar igång på allvar. Små utrop av uppskattning, glada skratt, applåder, överraskade små fniss och sus av beundran hörs föreställningen igenom.

En scen som ständigt är i rörelse

Det här är en föreställning som ständigt är i rörelse och nya rum skapas hela tiden genom att väggar av plexiglasskivor flyttas runt på scenen. Detta, tillsammans med ett par sittpuffar, är praktiskt taget den enda scenografin. Ändå har man känslan av att man befinner sig på så många rikligt utsmyckade platser --- eftersom dialog och sång ger publiken det intrycket.

Det här är en modern uppsättning av Don Giovanni, det vill säga, allt är flyttat till vår tid.


Moderna tider och moderna villkor

Moderniserade operauppsättningar är på modet och de kan bli mer eller mindre lyckade. Ibland rent av fåniga.

I modern tid: Om ditt enda barn ligger och dör vid dina fötter, ringer du då en ambulans på mobilen, eller sjunger du en aria?

Är du högst upp i en skyskrapa, kan du då hoppa ut genom fönstret, och sjunga vidare, helt oskadd?

Moderniserar man, måste man ta konsekvenserna fullt ut av det man gör,  så att det hela inte bara blir en ologisk (och ofrivilligt komisk) sörja.

I den här uppsättningen av Don Giovanni har man verkligen försökt att vara konsekvent föreställningen igenom, och även att vara samhällspolitiskt relevant --- det här är en post-#Metoo Don Giovanni som vi bevittnar.

Föreställningen bjuder på Moderna tider, Moderna vanor, Moderna möjligheter! Alla har mobiltelefoner. De kan användas för att ringa, filma, fotografera ... eller för att pyssla  med, om man blir uttråkad av vad ens partner sjunger på scenen!


Kan man ha en hemsökt iPad?

I modern tid kommer knappast en vålnad upp ur helvetet för att hämta Don Giovanni. Fantasy-inslag måste ju minimeras. Utsmyckad och teatralisk "gothic horror" passar inte ihop med den annars så stilrena moderna föreställningen.

Men kan man inte unna sig en hemsökt iPad? Vålnadens avgrundssång måste ju levereras på något sätt! Man har inte tagit sig friheter med musiken! Mozart är ju ändå alltid Mozart och alla toner ska vara med! Eftersom det har spökat i allt från mobiltelefoner till videoband i moderna skräckfilmer, så kan man väl unna sig en hemsökt iPad i Don Giovanni? Sedan visar det sig att allt har en väldigt naturlig förklaring ...


Helvetet målas med trycksvärta

Straffet som Don Giovanni genomgår i denna version är ett hänsynslöst och helt offentligt mediedrev, där han förlorar all ära och heder och sitt jobb och sina vänner. Kvällspressen gör sina hemsökelser ordentligt, när de bussar demonerna på ett nytt offer.

Här finns den största förändringen mot originalet --- i originalversionen har Don Giovanni faktiskt en chans att ångra sig och bättra sig. Bättra dig --- eller hamna i helvetet! Det är Don Giovannis ultimatum. Vålnaden och helvetets alla gastar och demoner tycks lyda under någon slags rättvisa, och de erbjuder tydligen även ångervecka. Om du ångrar dig --- då är allt okej!


Ångerveckan har förlorats

Mediedrevet i den moderna uppsättningen är helt hänsynslöst ... och hade fungerat precis lika effektivt på någon som är helt oskyldig. Alla vet ju att gamla vålnader bara får hämta förtappade och fördömda själar till helvetet, inte vem som helst! Moderna media har inte samma moralkod och urskiljning.

Don Giovanni har i den här uppsättningen gjorts till en Harvey Weinstein figur, albeit mycket snyggare och charmigare och mer vältränad. Harvey Weinstein hade aldrig fixat att springa runt en operascen i ett par timmar, flytta väggar och äta mat OCH sjunga samtidigt! Fast för att understryka att Don Giovanni ska ses som en "predator" har man låtit honom bära en tigermask i den berömda scenen på maskeradbalen. Pressen, som ska komma att fälla Don Giovanni, bär en dödskallemask.


Hur många gånger kan man förlåta sin bäste vän?

Tonvikten i berättelsen ligger på Don Giovannis relation till sin betjänt, som här snarare är en bäste vän och "wing man" än en personlig assistent (vilket verkar vara dagens epitet för betjänter).

Tor Lind som Don Giovanni och Albin Ahl som Leopoldo uppnår skön tonkemi och tonharmoni när de gnabbas och retas med varandra. Man köper deras bästis-skap rätt av. De två verkar ha en lång, lång, lång historia bakom sig ...

Det framgår snart att Leopoldo har den intressantaste rollen i föreställningen. Det är han som gång på gång ställs inför moraliska dilemman, och som gång på gång gör mycket tveksamma val. Trots sina samvetskval. Leopoldo är kort sagt en mycket mänsklig karaktär.


Sexmissbruk och mordförsök

Don Giovanni i modern tappning är ett slags sexmissbrukare, och i likhet med många missbrukare är han slav under sitt drogberoende. Han märker inte när han skadar andra. Eller vill inte märka det.

Leopoldo märker allting, han är skärpt och har ögon och öron med sig och funderar på hur många gånger han ska förlåta sin bäste vän för vad han gör.

Var går gränsen? Vid våldtäkt? Vid mord? Vid ett mordförsök på Leopoldo själv? Något som Don Giovanni med sedvanlig charm och välsmort munläder bortförklarar som bara ett skojigt litet skämt ... Har du ingen humor, va?


Störste mesen får största revanschen!

Martin Hultkvist, som Annas älskade Ottavio, har några riktigt fina ögonblick under föreställningen, han är så söt och så aningslös och så naiv ... Och rollen sjungs av en sådan fantastisk tenor! Men det är uppenbart att hans kärleksobjekt Anna, tolkad av den fina sopranen Jennie Lomm, mycket hellre pysslar med sin iPhone och sminkar sig, än lyssnar på hans daterade kärleksförklaringar. Hos publiken går Ottavio dock hem med råge, vilket hörs på det rungande bifallet! En av operahistoriens största mesar har fått sin revansch!

Anna, Elvira och Zerlina bildar ett slags girl-power-trio, de är alla är ute efter Don Giovanni. På olika sätt. Elvira har fått de maffigaste kreationerna och sångnumrena. Lona Mohr Villadsen passar som hårt arbetande och glittrande diva och hennes mörka sopranröst andas pondus och en vilja av stål.


Förälskade nykomlingar på den svenska operascenen

Zerlina och Masetto spelas av unga nykomlingar på den svenska operascenen: Emma Johansson och Joris Grouwels. Skånska Operan uppfyller en viktig kulturgärning som plantskola för nya unga operatalanger, som får fina roller att uppföra på samma scen som riktigt rutinerade operasångare.

Det passar sig också mycket bra att komma med nya talanger i rollerna som det unga, naiva, älskande paret!

När Joris Grouwels efteråt får beröm för sin rolltolkning, svarar han med att han borde vara bra --- utbildningen har tagit honom tio år! Den började 2009 i hemlandet Belgien, och avslutades i år i Sverige!


Alla talar svenska - textremsor skrotas!

Den här versionen av Don Giovanni är på svenska och ja, det är ytterligare en viktig kulturgärning att översättningar fortfarande finns och spelas! På Birgit Nilssons tid var det vanligt att Kungliga Operan spelade verk på svenska --- idag är det textremsor som gäller.

I denna svenskspråkiga version får man verkligen fram humorn och patoset som finns i Don Giovanni i originalet. Folk som läser på textremsor, skrattar och gråter sällan, man får en viss distans till händelserna. Även skådespelarna känner på ett annat sätt, och förhåller sig till sina roller på ett mer omedelbart och naturligt sätt.

Även om uppsättningen moderniserats, så är känslan från originalet intakt. Originalet är faktiskt riktigt, riktigt roligt! Precis som denna uppsättning!


Träffsäker humor och tonsäker musik

Här får man njuta av både träffsäker humor och tonsäker musik, framförd live av orkestern som sitter på ena sidan scenen. Själva publiken sitter på tre av scenens sidor --- men var du än befinner dig, så är det alltid någon som sjunger just för dig, vänd just mot din plats i publikhavet. Att röra sig, så att alla i publiken upplever skådespelet på nära håll, är en del av skådespelarnas och sångarnas fantastiska kollektiva prestation.

Det är en upplevelse att se en sådan rörlig uppsättning! Scenen är inte upphöjd, utan på publikens nivå. Allt blir så mycket mer omedelbart och drabbande och angeläget.

Det här är inte bara opera för alla som älskar opera, utan även för alla de som inte  gillar opera.

Skånska Operan har faktiskt tagit ner Don Giovanni på jorden. Både bildligt och bokstavligt.

 B.Graham 


Bildspel från premiären på Palladium:
 Elvira - en tuff brud i glittrande lyxförpackning!

Elvira och Don Giovanni har ett komplicerat förhållande. Hon är förälskad i honom, han är förälskad i känslan av att vara förälskad ...

 Ottavio tar sig en styrketår innan den berömda maskeradbalen ...

 Och ännu en ...

 Låt festligheterna - och intrigerna - börja!

 Mordförsök ... Eller bara på skoj?

 Leporello hånglar med Elvira ... Och Don Giovanni ser på, på avstånd.

 Alla ger sig på stackars Leporello ... Utom Ottavio, som är lite mer sansad än resten.

 Leporello undrar när hans liv gick åt pipsvängen ... När han blev bästis med Don Giovanni?

 Anna och Ottavio --- ett miss-matchat älskande par.

 Leporello och Don Giovanni diskuterar spöken, om de finns, över en portion nudlar ...

 Ganska gott, tycker Leporello ...

 Triangeldramat fortsätter ...

 Jodå, spöket från det förflutna dyker upp ...

 J'accuse! Kvinnorna anklagar Don Giovanni med svarta tabloider ...

 Äntligen lyckligt slut för Anna och Ottavio!

 Ovationer för orkestern!

Herrarna kring Don Giovanni - Masetto (Joris Grouwels),  Leporello (Albin Ahl) och Ottavio (Martin Hultkvist).

 Tor Lind - alias Don Giovanni - på Palladium --- betyget är redan klart: très bien!

WOW! Girl-power-trion i den här uppsättningen av Don Giovanni är: Zerlina ( Emma Johansson), Anna (Jennie Lomm) och Elvira (Lona Mohr Villadsen).



Om uppsättningen:

Regi: Ola Hörling
Titel: Don Giovanni
Musik: Wolfgang Amadeus MozartKapellmästare: Rebecka Elsgard
Producent Åsa Jensen
Kostymör: Fredrika Lilius
Scenograf: Leif Persson
Ljusdesign: Ludvig Uppman
Turnéledare: Johanna Axerup

Medverkande:

Don Giovanni – Tor Lind, Leporello – Albin Ahl, Donna Elvira – Lona Mohr Villadsen,
Donna Anna – Jennie Lomm, Don Ottavio – Martin Hultkvist, Zerlina – Emma Johansson,
Masetto – Joris Grouwels, Kommendören – Roodney Nilsson.

Kör & ensemble: Molly Selander och Matilde Norberg.
Orkester: Violin 1: Saana Kähkönen, Violin 2: Clara Bjerhag, Viola: Sebastian Flögel, Cello: Henning Fredriksson, Piano: Rebecka Elsgard.