FILM: Lady M - Storslagen rollprestation av Florence Pugh

Florence Pugh är med sitt återhållna spel kongenial i rollen som den förtryckta kvinnan. Bild: Nonstop Entertainment

Regi: William Oldroyd
Titel: Lady M
Originaltitel: Lady Macbeth
Storbritannien , 2016
Njutafilms


En modern Lady Macbeth är en cool, rödhårig tjej som åker Harley Davidsson, lyssnar på Joan Jett och får sitt livs kärlek att göra vad som helst för henne ... För vad man minns bäst av Shakespeares Macbeth var hur mycket de båda huvudpersonerna älskade varandra och hur han gjorde precis allt för henne, i kärlekens namn (och för att avancera i makttoppen och bli kung. Det finns inget sångnummer "I just can't wait to be king" i Macbeth, men vänta bara, snart kommer det! Hamlet blev ju utmärkt i Disneyversion (alias Lejonkungen).

Men William Oldroyds Lady M är långt från den coola moderna Lady M jag hade väntat mig. Här finns varken Lejonungar eller coola punkrocktjejer. Hans moderna Lady M lever på viktoriansk tid och hatar sin make och har till slut ihjäl honom. 

Det är väldigt långt från sensmoralen och kärnan i Shakespeares Macbeth, där passionen i äktenskapet var det som drev paret framåt i deras ambitioner - och när hans älskade Lady M dör, har Macbeth själv inte mycket fighting spirit kvar.

Det här är alltså en långsökt titel som ger fel associationer. Det här är snarare uttråkade Madame Bovary möter Lady Chatterleys älskare och beslutar sig för att bli seriemördare.

Filmen är en fri tolkning av ryssen Nikolaij Leskovs kortroman ”Katerina Ismajlova” (1865) som Dmitri Sjostakovitj senare utgick från i operan ”Lady Macbeth från Mtzensk”, 1934. Så där kommer alltså titeln ifrån ....

Det här är Oldroyds filmdebut och vilken kanondebut! Bildspråket är så snyggt, så avskalat, så estetiskt avvägt. Det känns som om han har en hel rad filmer bakom sig ...

Perfekt är också Florence Pugh som spelar Katherine, som säljs tillsammans med ”en bit mark” till en godsherre i norra England för att gifta sig med hans son - som är både störd och jobbig.

Sedan följer "textbook example" där Oldroyd går igenom alla tänkbara aspekter av ras, kön, klass osv. som läroböcker i filmvetenskap brukar gå igenom.

Man kan tänka sig den här filmen visas på otaliga B-kurser i framtiden.

Men säsong 2 av House of Cards var ändå mycket mer äkta Macbeth - de moderna herr och fru Macbeth skulle givetvis strunta i att vara rebelliska punkrockare och istället ställa in siktet på Vita Huset!

Men när Macbeth väl blivit president självdog serien, långt innan Kevin Spacey outades i #Metoo upproret.

Vilket leder tankarna till en fråga: varför hamnar så många remakes och moderniseringar i den viktorianska eran, där de kan betraktas på tryggt tidsavstånd, när det finns så mycket orättvisor idag att ta itu med?

Och varför måste Lady M göras till offer innan hon blir förövare, precis som tjejen i Kill Bill och otaliga andra amerikanska filmer? Den riktiga Lady Macbeth var inget offer. Hon var girlpower hela vägen.