SCEN: Gösta Berlings Saga - Selma Lagerlöf och Rikard Lekander har skapat sann scenmagi på Stadsteatern i Göteborg!

Adam Lundgren som Gösta Berling. Sagan början under vintertid, och konstsnön faller snyggt ...

En Saga för Alla Tider ...

Äntligen!

Äntligen stod prästen på predikstolen! Äntligen står Gösta Berling på scenen! Det här är teaterårets grand finale, och vilken storslagen final! Det är snöstorm och stormande känslor, fantasy och magisk realism, ett skräckverk för alla tider och alla städer - och alla som tror att de vuxit ifrån de skrämmande sagorna.

Sagoberättare här är ingen mindre än hin håle själv - eller Sintram. Ypperligt spelad av Jakob Eklund, känd från otaliga storfilmer och TV-serier och teateruppsättningar.

Om Sintram är djävulen inkarnerad, därom kan man spekulera.

Men hur ska man annars förklara att Sintram går igen, att graven inte håller honom kvar och att han nu uppstår som sagoberättare på teatern, med uppgift att skrämma slag på publiken och slå hål på deras trygghetsbubbla?!


Djävulen, zombies och demoner

Den återuppståndne Sintram serverar verkets ramhandling, uppdaterar det för en modern publik med knarrig, raspig sagoberättarröst. Vänder upp och ner på korset som stått på hans grav. Och se, korset förvandlar sig till en predikstol som Gösta Berling kan stå på. En kort stund innan zombieliknande demoner, kanske Göstas egna inre demoner, sliter ner honom från den piedestal på vilken han berusad vacklar. Lösningen för Gösta är att supa ännu mera och att lägga sig i en snödriva och dö. Där blir han hittad och räddad - och han förvandlas så småningom till en av kavaljererna på Ekeby, med enda uppgift att festa så mycket som möjligt.

Några år senare lockar Sintrams hesa, beräknande röst med ett anbud som det är svårt att motstå. Han har den förmågan och utstrålningen, "I'm gonna make him an offer he can't refuse". Det går inte att stå emot.

I ett Faustliknande tema spelas det om själar och hela bygdens överlevnad - och det är Gösta Berling som Sintram är ute efter. Eller är han i själva verket bara det sista hindret innan Sintram gör hela bygden till sin?

Helt klart är att Sintram inte spelar rent spel, han sprider rykten, sätter griller i huvudet på folk, förvandlar fina järpar till kråkor, blåser smittkoppor i ansiktet på en vacker flicka, låter ett förälskat par nästan jagas in i döden av vargar och förhäxar ett tärningspel så det går käpprätt åt helvete ...
Och det där är ändå bara toppen på det iskalla berget av ondska och illvilja.

Dubbla roller

Sintram har dubbla roller, dels som sagoberättare och dels som aktör i själva sagan. Han försäkrar oss gång på gång att trolldom finns. Och om trolldom inte funnes, hur kunde då Dovrehäxan sätta skatorna på grevinnan i en Hitchcock-liknande scen?

Varenda gång någon tar fel beslut, finns Sintram där med en gest, en nickning, ett viskande ord i örat.

Gösta Berling är en av hans favoritleksaker. Gång på gång blir Gösta förälskad. Gång på gång förlorar han sin älskade. Gång på gång lider han helvetets alla kval och tror att han aldrig kommer att komma tillbaka igen. Men Gösta Berling är aldrig nere för räkning någon längre stund. Han besitter en sjusärdeles förmåga till självrehabilitering. Han reser sig gång på gång, innan livets domare har räknat till tio.

Känslosam mittpunkt och dramatisk motor

Adam Lundgren, som spelar Gösta Berling, är fenomenal - han går igenom så intensiva känslor så övertygande och han är dramats mittpunkt och motor hela tiden. För alla de som förälskar sig i Gösta Berling är han ett attraktivt räddningsprojekt och renoveringsobjekt - den fallne försupne prästen, snygg, ung och fri. Starkast och svagast bland människor. För Sintram är han både spelpjäs och motståndare. För det är först när Gösta Berling klarar av att sätta sig upp mot den illvillige Sintram som Sintram slutligen försvinner - eller dör?! Några tror att han är död och begraven, andra har sett honom åka därifrån i en svart vagn, som dras av fyra svarta hästar ... Djävulen är inte så lätt att bli av med, och vem vet, han kanske kan komma tillbaka precis när han behagar?

Vackra skräcksekvenser ...

Skräcksekvenserna är otroligt snyggt gjorda. Animationer med skator, som påminner om klassisk skräckfilm och animationer med attackerande vargar, som påminner lite om japansk anime - vilket också påminner om hur otroligt stor Selma Lagerlöf är i Japan (och hon har inspirerat till en hel del bra manga och anime, liksom till nya Nobelprisvinnande verk av Kenzaburō Ōe). Även om sagomaterialet är lokalt, från Värmland, så är det också internationellt. Skräck och gammal folktro och legender finns överallt, samma historier i olika variationer. Överallt finns små djävlar som köpslår om själar och onda varelser som lurar på ovetande människor.

Sintram vid scenkanten berättar historien om Dovrehäxan, om onda lodjur och farliga vargar och elaka tomtar och den lömska berguven ... och bakom honom hissas scenerna ner, en efter en. Stackars människor vad de lider!

När det är midsommar är det självklart sagoberättaren själv som leder dansen. Så många legender handlar om hin håle som låter folk dansa sig i fördärvet!

Det heliga tretalet i sagorna

Tre storslagna fester, tre urstormar och tre omvälvande förälskelser --- precis som i klassiska sagor så rör sig även denna teateruppsättning kring det heliga tretalet.

Adam Lundgren, som spelar Gösta Berling, är tidigare kanske mest känd för den hyllade huvudrollen i Håkan Hellström filmen Känn ingen sorg ... och liksom i en greatest hits parad av Håkan Hellström sånger så byts här ofta spår och känsla --- kanske inte med exakt tre minuters mellanrum, men nog så ofta, och vilken känslan än är, så känner Gösta Berling den starkare än alla andra. Ingen landar i så djupa depressioner som han, ingen lider så intensivt av olycklig kärlek som han, men ingen är hellre så lycklig när förälskelsen åter igen slår till - även om den bara varar tre minuter.

De flesta moderna hitlåtar är också treminuters känslosamma utbrott. Gösta Berling är samtidigt en romantisk sturm-und-drang-hjälte och en modern emo-grabb som hela tiden tar sina känslor på djupaste allvar. Varje treminuterssekvens är ju en evighet för den som hela tiden lever i nuet och aldrig planerar för morgondagen.

Tidlöst och modernt, för Värmland och för Världen

Rikard Lekander gör Selmas Lagerlöfs saga till en både tidlös och modern upplevelse. Det här är Värmland och det är här är Hela Världen i ett nötskal. Det här är forntid, framtid och nutid i ett enda lager-på-lager paket. Det är vackert och lockande och farligt, farligt, men härligt, härligt. En uppdaterad skräckromantik som passar så perfekt i vår tid när ungarna slukar PAX-böckerna och Harry Potter. Häxor, trollkarlar, skogsrån, maror, gastar, grimmar, varulvar och bjäror ingår i barnens vardagskonversationer. Sagorna har aldrig varit så starka som idag - fast idag förvandlas de ofta till en franchise, på Selma Lagerlöfs tid var de något man berättade, något man levde med helt naturligt, som en vardaglig magisk realism. Rikard Lekander har balanserat mellan gammalt och nytt och de olika sagoinställningarna med perfekt lyhördhet.

Kärnan är helt klart fortfarande Selma Lagerlöfs Gösta Berling.

Imponerande uppsättning

Det finns mycket som imponerar stort i uppsättningen. Huvudrollsinnehavaren Adam Lundgren, denna Gösta Berling som är på scenen och spelar ut hela känsloregistret i flera oktaver under tre timmar,
Cecilia Milocco som Marianne Sinclair, den vackra, kloka och ljuva, som straffas hårt med smittkoppor av Sintram när hon genomskådar och sätter ord på den felaktiga maktstruktur och det patriarkala förtryck som råder. Och Milocco är lika bra som den farliga Dovrehäxan i en sekvens som Alfred Hitchcock skulle ha blivit stolt över. (Ja, det har funnits fler skräckmästare än Selma Legerlöf, de kommer med jämna mellanrum!). Den ofta mycket mörka humorn - den finns i originalet, men det är inte ofta den framhävs.

Föreställningen har flera roliga sekvenser som fungerar som "comic relief", vilket lättar upp under en lång och känslosam och dramatisk kväll.
Historien om hur dum husbonden är blir till en komisk fullträff - och husbonden som hör historien antar att de talar om någon annan. Han är för dum för att inse att han är dum - och det är den synden som grundlägger att han kommer att förlora sin vackra fru till Gösta Berling.

Peter Pan, Faust och Don Juan i ett paket

Gotisk romantik och moderna filmeffekter och lekfull dramaturgi passar Rikard Lekander och det passar Gösta Berlings Saga. Gösta Berling är en Peter Pan karaktär, en Faust och en Don Juan, allt i samma paket. Pojken som aldrig vill växa upp - och mer än en "Wendy" får moderskänslor för honom. Mannen som gör en deal med djävulen, men han hoppas själv komma undan pudelns kärna. Pojkmannen som ständigt förför eller som ständigt blir förförd, beroende på hur man ser det. Sedan finns här också drag av Voltaires Candide.

Till sist finns en moral om det goda arbetet, Gösta Berling må ha varit naiv, men precis som Candide växer han upp och odlar sin trädgård, eller sitt torp. Ett odramatiskt slut med ett strävsamt liv är inte det sämsta för en huvudkaraktär. Det fungerade för Candide. Det fungerar för Gösta Berling. Och dagens bästsäljande sagohjälte Harry Potter gick till syvende och sist också ett mycket vardagligt öde till mötes.
Att leva vidare och knega på är bättre och ädlare än att dö en dramatisk hjältedöd.

Berättaren som håller i trådarna

Färger och musik används på ett otroligt suggestivt sätt och skuggorna härskar på scenen genom hela föreställningen. De animerade sekvenserna och tittskåpen, där skådespelarna agerar som silhuetter bakom en skärm, får tankarna att gå till dels till en gammaldags lanterna magica, dels till forna tiders konstsagor, som de av H.C. Andersen - han var en mästare på att skapa skräck på sitt sätt och även på att klippa silhuetter. Det är både snyggt och suggestivt gjort i denna uppsättning.

Människorna blir stundtals till marionetter, som urklippta figurer, som någon leker med och lyser upp med en magisk lykta.

Och hela tiden rör sig den lekfullt ondskefulla berättaren nära scenkanten, iklädd kanariegult och elegant som en dandy. Han har inte bockfötter, men väl bokhorn i en scen och högklackade skor som låter lika effektivt som någonsin klövar.

Är det berättaren som håller i trådarna? Är det därför som det verkar som om karaktärerna många gånger inte har någon ärlig chans?

Hur skulle du trivas med livet om du bara var en romankaraktär och det var djävulen själv som var berättaren som komponerade ditt liv?


Trådarna klipps av - hjälten faller och återupprättas

Till sist lyckas Gösta Berling likt Pinocchio klippa av trådarna och bli en riktig pojke - och han lyckas till och med växa upp och ta ansvar. Peter Pan kom aldrig så långt. Han nöjde sig med att kunna flyga.

Hjälten ska falla, lida och återupprättas - denna sagokurva upprätthålls gång på gång i nya Hollywoodspektakel. Men ingen modern hjälte faller och lider så snyggt som Gösta Berling - därför blir återupprättelsen desto mer tillfredsställande när den väl kommer. Det behöver inte uträttas några stordåd - det räcker med att välja ett gott liv. Och det är tydligen det enda valet Gösta Berling behövde göra för att vinna över Sintram.

Vackra bilder och snygga scenlösningar och pampig musik - det här är stundtals som att befinna sig mitt i en 3D film där allt är live och så mycket verkligare än själva verkligheten.

Konsten att komma in i kupan

Sintram avslutar berättelsen med en allegori om stora bin och normala bikupor. De som svällt upp och blivit för stora och för märkvärdiga och för malliga och tror att de kan allt och vet allt och kan förklara allt, de kommer aldrig in i sagans förlovade bikupa, och de kommer aldrig att komma åt den sagolika honungen.

Det finns ett sting i sagan som ingen annan genre kommer åt.

Regi: Rikard Lekander

Manus: Rikard Lekander efter Selma Lagerlöfs roman.

Titel: Gösta Berlings Saga

Medverkande: Adam Lundgren, Anna Bjelkerud, Jakob Eklund, Cecilia Milocco, Ylva Olaison,Hassan Brijany, Sven-Åke Gustavsson, Viktoria Olmarker, Melina Tranulis, Johan Hafezi

Scenografi: Nina Fransson

Kostym: Lena Lindgren

Mask: Gunnar Lundgren

Ljus: Joakim Brink

Koreografi: Cecilia Milocco

Musik: Andrea von Hausswolff

Plats: Stadsteatern i Göteborg, Stora Scen

Spelas: 15 december - 28 mars, textas: 7 februari


Belinda Graham