FILM: Baby Driver - Musik betyder så mycket!

Baby Driver med ett nytt skurkgäng.

Regi: Edgar Wright

Titel: Baby Driver

Manus: Edgar Wright
Medverkande: Ansel Elgort, Kevin Spacey, Lily James, Eiza González, Jon Hamm, Jamie Foxx, Jon Bernthal m.fl.

USA, 2017
Universal Sony Home Entertainment

Edgar Wrights senaste film Baby Driver blev väldigt hypad - och Mike Myers maskerna (alltså han i spionkomedifilmerna) tog slut till Halloween.

I vanliga filmer brukar musiken ligga i bakgrunden och snacket i förgrunden - inledningsvis gör Baby Driver helt tvärtom. Musiken ligger i förgrunden och dränker allt annat - det är snyggt gjort och det gör att man befinner sig i Babys huvud - han lyssnar på musik hela tiden för att dränka sin tinnitus.

"Precis som Barbra Streisand" påpekar en av skurkarna han skjutsar. Ja, förutom att Barbras första stora gig var som stjärna på en nattklubb/gayklubb och Babys första jobb var att skjutsa gangsters och maffian.

Maffiabossen i Baby Driver spelas av Kevin Spacey. Nu har han väl blivit persona-non-grata pga #MeToo rörelsen - och outad som gay i samma veva. House of Cards läggs ner. Korthuset faller. Ridley Scott filmar om alla Spaceys scener med ny skådis. Men Wright måste ha varit nöjd med sitt val för Spacey är ruggigt bra i rollen som maffiaboss. Att filma om filmen med någon annan ... nej, det går inte att tänka sig.

Likaså går det inte att tänka sig filmen utan soundtracket. Då hade det bara varit en mycket platt pannkaka.

Spacey säger i extramaterialet att han brukar kolla på film med ljudet avstängs för att njuta av och bedöma skådespelarinsatserna "men det går inte med den här filmen."

Nej, det gör det inte - och Star Wars är inte lika pampigt utan temamusiken.

Bäst i Baby Driver är den inledande actionsekvensen och förhållandet mellan Baby och en söt servitris som dyker upp som på beställning för att bli babys kärleksintresse i filmen. Det roligaste är när deras "date" är att gå till en tvättomat och sitta och lyssna på musik tillsammans och det är snyggt hur kameran zoomar in deras fötter, hur de håller takten till det de lyssnar på. Livet behöver inte vara glammigt för att vara kul - bara man har rätt soundtrack och rätt sällskap!

Baby inser så småningom att han har fel sällskap, han vill ut från det kriminellalivet men Kevin-karaktären släpper honom inte. Baby gör revolt under nästa körning och kraschar bilen. Därefter kraschar även filmen, ingeting i hela filmen är logiskt och allt är i stort sett bara standardaction.

En massa skurkar måste övervinnas och dödas, och mirakulöst nog dör inte en enda snut, trots alla handgranater och maskingevär som avfyras på löpande band.

Och om Kevin-bossen är så himla smart, varför anställer han någon så labil som Bats? Hur kan han sätta ihop ett så dåligt team? Man förstår på en gång att det kommer att gå åt helvete? Och varför ska bossen plötsligt riskera allt för att rädda Baby?

Efter ett tag blir kvinnorollorna också klyschiga - den söta blonda tjejen från 50-talet som ska räddas från det kriminella livet vs. den sexiga femme fatale latinotjejen som får vad hon förtjänar.

och soundtracket blir sämre, överröstas av andra ljudeffekter, för spänningens skull ... och man ser inte längre världen genom Babys ögon. Det hade varit kul om Edgar Wright hållit samma linje genom hela filmen.

Pick a line and stick to it !!!  som Lightning Mc Queen ger som råd i Cars 3. Ett bra råd!

Inte bra till bilar utan även till regissörer och manusförfattare.

Förresten: Låten Baby Driver med Simon & Garfunkel spelas på soundtracket men Baby Driver med KISS saknas.