FILM: Baywatch - Ett filmiskt magplask som ingen kan rädda

The Rock och The Zac i Magplask The Movie.

Regi: Seth Gordon
Titel: Baywatch
Medverkande: Dwayne Johnson, Zac Efron m.fl.
USA/Kina 2017
Fox-Paramount

"As was the case with CHiPS, The Dukes of Hazzard, The Beverly Hillbillies, Car 54, Where Are You? and I’ll just stop there, when you make films from junk TV, more often than not you’re going to wind up with a junk movie."
                           - Chicago Sun-Times


Just nu är TV:n den nya Biografen - vill du se stjärnor göra bra ifrån sig, kolla på en briljant ny TV-serie. Som Big Little Lies från HBO. Med Reese Witherspoon, Nicole Kidman, Laura Dern och Shailene Woodley.

Bioskådespelare - även Oscarsbelönade sådana - gör gärna TV eftersom det ofta är där som de bra nya idéerna finns. Och där saker blir gjorda.

Förr i tiden var TV-serier skräpmat, nu har TV blivit gourmeträtter.

I och för sig har det alltid funnits bra och dålig TV och bra och dåliga biofilmer - men på något sätt verkar forna tiders dåliga TV nu ha letat sig in på biograferna i strid ström.

De flesta TV-till-bio filmer har inte ens gått med vinst (vill man titta på dum-TV kan man leta igenom TV-kanalerna hemma) men Baywatch är ett undantag. Tack vare att den gick bra i Tyskland. Baywatch är lite mindre dålig än alla de andra TV-serierna som blivit biofilmer som Chicago Times spydde galla över.

Men Baywatch är ändå inte en bra film. Den är inte ens lika bra som TV-serien, som i sig inte var speciellt bra, men TV-serien var dålig på ett roligt sätt - eller "camp" som man säger på engelska.

Filmen har inget av vad som gjorde TV-serien charmigt dålig och rolig, filmen blir varken rolig eller charmig, den är mest bara dålig. Ännu en film med en massa brott relaterade till droger, ännu en "ond häxa" i skurkrollen, ännu ett omatchat "buddy par" som ska rädda dagen. Tyvärr, varken The Rock eller Zac Effron är gjorda för att vara roliga. Eller för att passera som trovärdiga amatördetektiver för att rädda "sin strand".

Filmen var i development hell från 2004 och på något sätt verkar det som om filmen är kvar där. Som om ingen vetat vad man ska göra med den. Eftersom filmen envisas med att vara ironisk gentemot sin camp-iga föregångare på TV kan man inte ens ha kul åt filmen på ett ironiskt sätt. Filmen förstör effektivt allt som kan vara roligt.

The Rock hävdade att filmen gjordes för fansen.

Fansen får vänta i nästan två timmar på att Pamela Anderson ska dyka upp som en superslowmotionvålnad från det förflutna. David Hasselhoff syntes två gånger.

Man såg mer av honom i Guardians of the Galaxy 2.

Om den hela sex personer starka manusförfattarstyrkan hade kommit överens om att hålla sig kvar i det metahumoristiska spåret hade det här kunnat bli en riktigt avslappnat rolig sommarfilm. Men den evighetslånga jakten på en knarkliga, ledd av en kvinnlig superskurk, blir bara långtråkig. Plotten har vi naturligtvis sett tusen gånger.

Ju fler kockar desto mer soppa. Och ju fler manusförfattare desto tunnare soppa.

Den här är soppan är tunn som vatten. Ingen behöver bry sig om att vakta den.

Ett filmiskt magplask som ingen kan rädda. Inte ens killen som en gång var populär i High School Musical.

BG