 |
| Wonder Woman - redo för strid för att göra slut på alla krig och rädda världen ... |
Superhjältefilm och matinéäventyr med sting!
Regi: Patty Jenkins
Titel: Wonder Woman
Manus: Allan Heinberg, Zack Snyder.
Medverkande: Gal Gadot, Chris Pine, Connie Nielsen, Robin Wright, David Thewlis m fl.
USA, 2017
Warner Bros.
Wonder Woman är utan konkurrens den bästa DC superhjälte film som gjorts - och om man rådfrågar Rotten Tomatoes (som samlar alla engelskspråkiga recensioner) den bästa superhjältefilm som någonsin gjorts. Över huvud taget. 92% positiva recensioner. Eat your heart out Marvel! ;D
Titel: Wonder Woman
Manus: Allan Heinberg, Zack Snyder.
Medverkande: Gal Gadot, Chris Pine, Connie Nielsen, Robin Wright, David Thewlis m fl.
USA, 2017
Warner Bros.
Wonder Woman är utan konkurrens den bästa DC superhjälte film som gjorts - och om man rådfrågar Rotten Tomatoes (som samlar alla engelskspråkiga recensioner) den bästa superhjältefilm som någonsin gjorts. Över huvud taget. 92% positiva recensioner. Eat your heart out Marvel! ;D
Den första kvinnliga superhjälten
DC hann först med den kontroversiella idén att ha en kvinnlig superhjälte som huvudperson och de hann på köpet göra den bästa superhjältefilmen hitintills och kan skryta med att ha den spelfilm av en kvinnlig regissör som spelat in mest pengar någonsin. (Notera att jag sa spelfilm - Frozen (som är en animerad film, också av en kvinnlig regissör, har spelat in ännu mer - men barn och familjefilmer har liksom sin egen bollpark för rekord).
Wonder Woman filmen verkar vara så enkelt gjort med en rak storyline, utan någon tanke bakom att sälja in ett helt universum och utan irriterande extrasnuttar på slutet ... det känns inte som ännu en "installment" i en planerad "saga" eller ännu ett TV-serie avsnitt. Det känns som ... en film. En riktigt bra film.
Den är snabb, rolig och tänkvärd och två timmar flyger förbi.
DC hann först med den kontroversiella idén att ha en kvinnlig superhjälte som huvudperson och de hann på köpet göra den bästa superhjältefilmen hitintills och kan skryta med att ha den spelfilm av en kvinnlig regissör som spelat in mest pengar någonsin. (Notera att jag sa spelfilm - Frozen (som är en animerad film, också av en kvinnlig regissör, har spelat in ännu mer - men barn och familjefilmer har liksom sin egen bollpark för rekord).
Wonder Woman filmen verkar vara så enkelt gjort med en rak storyline, utan någon tanke bakom att sälja in ett helt universum och utan irriterande extrasnuttar på slutet ... det känns inte som ännu en "installment" i en planerad "saga" eller ännu ett TV-serie avsnitt. Det känns som ... en film. En riktigt bra film.
Den är snabb, rolig och tänkvärd och två timmar flyger förbi.
Idyllisk uppväxt på paradisö
Dianas uppväxt hos amazonerna är precis så vackert och idylliskt skildrad som den ska vara. Man hade kunnat spela in Mamma Mia musikalen på den där tjusiga ön.
Sedan försvagas försvaret runt den magiska ön, en amerikansk pilot kraschlandar på ön och efter honom följer en hel hord av tyskar. Amazonerna kämpar tappert och vinner över inkräktarna, amerikanerna, spelad av Chris Pine blir den ende överlevande mannen. Han berättar om första världskrigets fasor (fast han säger ju inte första världskriget,bara det stora kriget, ingen visste eller trodde att det skulle bli ett andra världskrig) och Diana bestämmer sig för att följa med och hitta guden Ares, som hon är säker på ligger bakom kriget.
Diana ska rädda mänskligheten undan krigsguden Ares – det är åtminstone vad hon själv tror. Filmen utspelar sig under första världskriget, och hon föreställer sig att Ares onda krafter ligger bakom det hela. Så fort hon hittar Ares, och dödar honom, kommer alla människor att bli “goda”. Att människorna skulle vara fria att själva välja sina öden ser hon som otänkbart. Alla varelser är goda till naturen, och är de onda så påverkas de av högre stående makter.
Dianas uppväxt hos amazonerna är precis så vackert och idylliskt skildrad som den ska vara. Man hade kunnat spela in Mamma Mia musikalen på den där tjusiga ön.
Sedan försvagas försvaret runt den magiska ön, en amerikansk pilot kraschlandar på ön och efter honom följer en hel hord av tyskar. Amazonerna kämpar tappert och vinner över inkräktarna, amerikanerna, spelad av Chris Pine blir den ende överlevande mannen. Han berättar om första världskrigets fasor (fast han säger ju inte första världskriget,bara det stora kriget, ingen visste eller trodde att det skulle bli ett andra världskrig) och Diana bestämmer sig för att följa med och hitta guden Ares, som hon är säker på ligger bakom kriget.
 |
| Chris Pine och Gal Gadot i Wonder Woman. |
Modern mytologi med en modern gudinna
Hon har ett par saker att lära sig om de människor hon så ädelt vurmar för, och det kommer att bli smärtsamt. Wonder Woman är en fantastisk film, men det är denna punkt som gör den så stark som drama, och tillfredsställande som symbolisk ikonografi; för en gångs skull ser vi här en superhjältefilm som lever upp till (den nästan alltid överskattade) tanken att de skulle utgöra modern mytologi. Diana är själv som en gud eller halvgud, och hon står inför dilemman som ekar tillbaka till Troja.
Och dessa dilemman kommer, dessutom, i kontrast till människans futtiga, krassa, mestadels agnostiska verklighet. Wonder Woman hade, med lite förändringar, kunnat bli en parodi (ungefär som filmerna om Thor) där Dianas övermänskliga ideal framstår som komiska i jämförelse med människans vardag – det finns också viss humor i filmen, men minns Clark Kent. Diana kan inte bli förnedrad, eller framstå som löjlig, för vad hon än gör är hon, som Christopher Reeves Stålmannen/Superman, alltid en övermänniska.
Desto viktigare är faktumet att människan inte tror på övernaturligheter. Om Ares överhuvudtaget finns eller inte är ett mysterium som filmen väntar länge med att avslöja.
Seriefiguren Wonder Woman såg dagens ljus mitt under det förtvivlade krigsåret 1941. Serietecknarna Elizabeth Holloway Marston och maken William Moulton Marston lär bland annat ha varit inspirerade av de brittiska suffragetterna i början av förra seklet. Därmed känns det rätt logiskt att Gal Gadots amazonfödda hjältinna ramlar in i nutiden 1918 under sluttampen på det fasansfulla första världskriget, också känt som ”kriget som skulle avsluta alla krig” (1900-talets mest lögnaktiga oneliner). Det råkar också vara det år när Storbritannien införde kvinnlig rösträtt.
Eftersom tiden var som den var slogs Wonder Woman främst mot de onda axelmakterna.
Även i det här kriget i den här filmen står hon på amerikanens sida - eftersom Steve direkt säger "I'm the good guy" och det litar hon på - och slåss på tyskarna.
Fast enligt historieskrivningen skulle inte tyskarna vara speciellt onda under första världskriget, de var bara vanligt folk som tvingades ut att slåss och dö i skyttegravarna.
Båda sidor verkade vara väldigt less på kriget och när det var vapenvila kunde engelsmän och tyskar spela fotboll med varandra. Och inte bara när det var juldagen!
Wonder Womans omdiskuterade gladiator outfit
Nu har Diana Prince, alias Wonder Woman, funnits i 76 år och hon har både hissats och dissats av feminister - hiss för att hon är stark och självständigt, diss för att hon är traditionellt snygg och lättklädd - ingen manlig superhjälte skulle gå till jobbet i Wonder Womans kläder.
Man ger också Diana en pojkvän, amerinaken Steve som kraschade på ön, och Steve är den typen av flickvän/partner som alla de manliga superhjältarna borde ha. De som har flickvänner som ständigt behöver räddas (och flickvänner som blir dödade av superskurkarna). Steve överlever visserligen inte filmen, men han faller inte offer för en superskurk och han behöver inte räddas en enda gång. Han är alltså aldrig i vägen när Wonder Woman gör sina supergrejor - och han och de andra i gänget står bakom henne när hon behöver en plattform för att hoppa på.
Det roligaste med filmen är Wonder Woman själv - hon är rättrådig, moralisk och naiv, och ifrågasätter allt hon ser i vår moderna värld - som den ser ut 1917.
Detta är rätt kul. De rollfigurer som ska vara filmens komiska inslag är dock inte speciellt roliga.
Att filmen fungerar beror på att den är ett klassiskt krigsäventyr - det är tyskarna som är fienden och man har alla de klassiska ingredienserna, skyttegravskrig, rädda en lite by, infiltrera en fest på ett slott ...
Det hjälper att allt är riktiga miljöer (albeit kända slott som finns att beskåda i England idag - man har inte filmat i Belgien!)
Ingen kallar förresten Wonder Woman för Wonder Woman i hela filmen - hon kallas bara för Diana Prince.
Som ett spion- och actionäventyr på slagfält och i skyttegravar är Wonder Woman utmärkt.
Men när man är som mest nöjd ska det så klart introduceras en superskurk och superhjälten och superskurken ska banka på varandra i en mindre evighet utan att få några skador. Lite som i Percy Jackson böckerna, där det också konstateras att man inte kan döda en gud, inte för gott, de kommer alltid tillbaka - så även om Diana ger krigsguden Ares pisk i den här filmen kan han säkert komma tillbaka och så split igen. Han var uppenbarligen vid full vigör igen 1939.
Det finns hisnande stunder i Wonder Woman, och de blir hisnande just för att de vågar föreslå – på riktigt – att det inte finns något gott och ont, och att denna krassa sanning frustrerar; att en superhjälte också manifesterar människans inneboende dröm om att få vara oövervinnerlig, perfekt, gudalik, autonom, enhetlig, begriplig. Jag vet ingen annan superhjältefilm som bekänner dessa saker, åtminstone inte lika ärligt, och med samma bombastiska övertygelse.
Gal Gadots Diana är kort sagt en gudinna som går att tro på, och det här är ett gammaldags matinéäventyr i samma anda som Tintin, Indiana Jones och Superman.
Wonder Woman hör hemma i hjältefilmens Parthenon.
Gal Gadot slår huvudet på spiken när det gäller Diana-Price-karaktärens positiva syn på livet. Hon är en naturkraft, en som tror på det goda, hennes tro på att hon är menad att rädda världen är starkare än skölden som får kulor att studsa bort. Hon är genuin och rolig och varm och historiens hjärta och själ.
I en värld där allt fler superhjältar ska vara antihjältar och cyniska och buttra och sura är Wonder Womans största superkraft att hon är rättrådig och rolig och att hon har förmågan att ha roligt - och att se ljust på tillvaron.
Hon har ett par saker att lära sig om de människor hon så ädelt vurmar för, och det kommer att bli smärtsamt. Wonder Woman är en fantastisk film, men det är denna punkt som gör den så stark som drama, och tillfredsställande som symbolisk ikonografi; för en gångs skull ser vi här en superhjältefilm som lever upp till (den nästan alltid överskattade) tanken att de skulle utgöra modern mytologi. Diana är själv som en gud eller halvgud, och hon står inför dilemman som ekar tillbaka till Troja.
Och dessa dilemman kommer, dessutom, i kontrast till människans futtiga, krassa, mestadels agnostiska verklighet. Wonder Woman hade, med lite förändringar, kunnat bli en parodi (ungefär som filmerna om Thor) där Dianas övermänskliga ideal framstår som komiska i jämförelse med människans vardag – det finns också viss humor i filmen, men minns Clark Kent. Diana kan inte bli förnedrad, eller framstå som löjlig, för vad hon än gör är hon, som Christopher Reeves Stålmannen/Superman, alltid en övermänniska.
Desto viktigare är faktumet att människan inte tror på övernaturligheter. Om Ares överhuvudtaget finns eller inte är ett mysterium som filmen väntar länge med att avslöja.
Världskrigen och karaktären Wonder Woman
Det är ett smart drag att göra en origin-film med första världskriget som backdrop.
För det första så kan man kontrastera den goda Diana och hennes kvinnliga värld med männens vansinniga värld i det meningslösa krig hon kommer till. "vår värld" står just nu inför stora mekaniseringar, farligare vapen, dödliga gaser och ett massa annat elände. Men i London, dit Diana anländer, finns också modernt mode på Selfridges och arbetande kvinnor och kvinnor som vill ha kvinnlig rösträtt.
Det finns inte många kvinnor med i filmen över huvud taget, sedan vi lämnat amazonernas värld, men i London träffar hon sekreteraren Etta Candy, utmärkt spelad av den roliga Lucy Davies (känd bland annat som Dawn i den brittiska serien The Office). Det här är förresten första gången vi får se Etta på film - så Lucy Davies kan lugnt säga att hon varit den bästa Ettan någonsin!
Sedan är det också passande med första världskriget som scenval, eftersom Wonder Woman i verkligheten introducerades till världen under andra världskriget - alltså i verkligheten i serietidningsformat.
Det är ett smart drag att göra en origin-film med första världskriget som backdrop.
För det första så kan man kontrastera den goda Diana och hennes kvinnliga värld med männens vansinniga värld i det meningslösa krig hon kommer till. "vår värld" står just nu inför stora mekaniseringar, farligare vapen, dödliga gaser och ett massa annat elände. Men i London, dit Diana anländer, finns också modernt mode på Selfridges och arbetande kvinnor och kvinnor som vill ha kvinnlig rösträtt.
Det finns inte många kvinnor med i filmen över huvud taget, sedan vi lämnat amazonernas värld, men i London träffar hon sekreteraren Etta Candy, utmärkt spelad av den roliga Lucy Davies (känd bland annat som Dawn i den brittiska serien The Office). Det här är förresten första gången vi får se Etta på film - så Lucy Davies kan lugnt säga att hon varit den bästa Ettan någonsin!
Sedan är det också passande med första världskriget som scenval, eftersom Wonder Woman i verkligheten introducerades till världen under andra världskriget - alltså i verkligheten i serietidningsformat.
Inspirerad av suffragetterna
Seriefiguren Wonder Woman såg dagens ljus mitt under det förtvivlade krigsåret 1941. Serietecknarna Elizabeth Holloway Marston och maken William Moulton Marston lär bland annat ha varit inspirerade av de brittiska suffragetterna i början av förra seklet. Därmed känns det rätt logiskt att Gal Gadots amazonfödda hjältinna ramlar in i nutiden 1918 under sluttampen på det fasansfulla första världskriget, också känt som ”kriget som skulle avsluta alla krig” (1900-talets mest lögnaktiga oneliner). Det råkar också vara det år när Storbritannien införde kvinnlig rösträtt.
Eftersom tiden var som den var slogs Wonder Woman främst mot de onda axelmakterna.
Även i det här kriget i den här filmen står hon på amerikanens sida - eftersom Steve direkt säger "I'm the good guy" och det litar hon på - och slåss på tyskarna.
Fast enligt historieskrivningen skulle inte tyskarna vara speciellt onda under första världskriget, de var bara vanligt folk som tvingades ut att slåss och dö i skyttegravarna.
Båda sidor verkade vara väldigt less på kriget och när det var vapenvila kunde engelsmän och tyskar spela fotboll med varandra. Och inte bara när det var juldagen!
Wonder Womans omdiskuterade gladiator outfit
Nu har Diana Prince, alias Wonder Woman, funnits i 76 år och hon har både hissats och dissats av feminister - hiss för att hon är stark och självständigt, diss för att hon är traditionellt snygg och lättklädd - ingen manlig superhjälte skulle gå till jobbet i Wonder Womans kläder.
Nu har hon i alla fall fått en gladiator-outfit.
En del kritik har riktats mot Wonder Womans lättkläddhet även i den här filmen - men när Russel Crowe hade samma typ av gladiator-outfit från antiken i filmen Gladiator var det ingen som klagade. I rest my case.
Gal Gadots inkarnation av Wonder Woman i den här filmen är inte annorlunda än tidigare tolknignar - Diana Prince är både stark och snygg. Män som ser henne slåss i en pub i London vet inte om de ska bli rädda eller upphetsade eller både ock.
Gal Gadots inkarnation av Wonder Woman i den här filmen är inte annorlunda än tidigare tolknignar - Diana Prince är både stark och snygg. Män som ser henne slåss i en pub i London vet inte om de ska bli rädda eller upphetsade eller både ock.
Men framför allt är hon snäll, och det är ovanligt med snälla människor på film, speciellt snälla icke-cyniska superhjältar.
Steve - den perfekta superhjältepartnern
Man ger också Diana en pojkvän, amerinaken Steve som kraschade på ön, och Steve är den typen av flickvän/partner som alla de manliga superhjältarna borde ha. De som har flickvänner som ständigt behöver räddas (och flickvänner som blir dödade av superskurkarna). Steve överlever visserligen inte filmen, men han faller inte offer för en superskurk och han behöver inte räddas en enda gång. Han är alltså aldrig i vägen när Wonder Woman gör sina supergrejor - och han och de andra i gänget står bakom henne när hon behöver en plattform för att hoppa på.
Det roligaste med filmen är Wonder Woman själv - hon är rättrådig, moralisk och naiv, och ifrågasätter allt hon ser i vår moderna värld - som den ser ut 1917.
Detta är rätt kul. De rollfigurer som ska vara filmens komiska inslag är dock inte speciellt roliga.
Att filmen fungerar beror på att den är ett klassiskt krigsäventyr - det är tyskarna som är fienden och man har alla de klassiska ingredienserna, skyttegravskrig, rädda en lite by, infiltrera en fest på ett slott ...
Verkliga miljöer fångar känslan
Det hjälper att allt är riktiga miljöer (albeit kända slott som finns att beskåda i England idag - man har inte filmat i Belgien!)
Ingen kallar förresten Wonder Woman för Wonder Woman i hela filmen - hon kallas bara för Diana Prince.
Som ett spion- och actionäventyr på slagfält och i skyttegravar är Wonder Woman utmärkt.
Men när man är som mest nöjd ska det så klart introduceras en superskurk och superhjälten och superskurken ska banka på varandra i en mindre evighet utan att få några skador. Lite som i Percy Jackson böckerna, där det också konstateras att man inte kan döda en gud, inte för gott, de kommer alltid tillbaka - så även om Diana ger krigsguden Ares pisk i den här filmen kan han säkert komma tillbaka och så split igen. Han var uppenbarligen vid full vigör igen 1939.
Från Monster till Wonder Woman
Patty Jenkins, som gjorde den kritikerrosade och prisbelönade Monster med Charlize Theron, har regisserat Wonder Woman, och hon kommer också att regissera tvåan.
Just nu verkar Wonder Woman vara DCs bästa tillgång - hoppas de tar väl vara på den tillgången.
Man får väl göra som Wonder Woman - ha tillit till mänskligheten! Även de som jobbar med storskalig Hollywoodfilm. Efter filmer som Batman vs. Superman och Suicide Squad var det svårt men DC är helt klart bättre på att koncentrera sig på en suprhjälte med en massa mänskliga sidekicks än en film med massor av olika superkrafter. Ju fler superkrafter - ju minder superkul.
Connie Nielsen och Robin Wright ska förresten båda två komma tillbaka i uppföljaren, som starka amazoner. Och givetvis kommer Gal Gadot tillbaka i huvudrollen. Hon har liksom blivit ett med rollen som Wonder Woman, på samma sätt som Robert Downey Jr smält ihop med Tony Stark och Christopher Reeves med Superman.
Patty Jenkins, som gjorde den kritikerrosade och prisbelönade Monster med Charlize Theron, har regisserat Wonder Woman, och hon kommer också att regissera tvåan.
Just nu verkar Wonder Woman vara DCs bästa tillgång - hoppas de tar väl vara på den tillgången.
Man får väl göra som Wonder Woman - ha tillit till mänskligheten! Även de som jobbar med storskalig Hollywoodfilm. Efter filmer som Batman vs. Superman och Suicide Squad var det svårt men DC är helt klart bättre på att koncentrera sig på en suprhjälte med en massa mänskliga sidekicks än en film med massor av olika superkrafter. Ju fler superkrafter - ju minder superkul.
Connie Nielsen och Robin Wright ska förresten båda två komma tillbaka i uppföljaren, som starka amazoner. Och givetvis kommer Gal Gadot tillbaka i huvudrollen. Hon har liksom blivit ett med rollen som Wonder Woman, på samma sätt som Robert Downey Jr smält ihop med Tony Stark och Christopher Reeves med Superman.
Always look at the bright side of life ...
Det finns hisnande stunder i Wonder Woman, och de blir hisnande just för att de vågar föreslå – på riktigt – att det inte finns något gott och ont, och att denna krassa sanning frustrerar; att en superhjälte också manifesterar människans inneboende dröm om att få vara oövervinnerlig, perfekt, gudalik, autonom, enhetlig, begriplig. Jag vet ingen annan superhjältefilm som bekänner dessa saker, åtminstone inte lika ärligt, och med samma bombastiska övertygelse.
Gal Gadots Diana är kort sagt en gudinna som går att tro på, och det här är ett gammaldags matinéäventyr i samma anda som Tintin, Indiana Jones och Superman.
Wonder Woman hör hemma i hjältefilmens Parthenon.
Gal Gadot slår huvudet på spiken när det gäller Diana-Price-karaktärens positiva syn på livet. Hon är en naturkraft, en som tror på det goda, hennes tro på att hon är menad att rädda världen är starkare än skölden som får kulor att studsa bort. Hon är genuin och rolig och varm och historiens hjärta och själ.
I en värld där allt fler superhjältar ska vara antihjältar och cyniska och buttra och sura är Wonder Womans största superkraft att hon är rättrådig och rolig och att hon har förmågan att ha roligt - och att se ljust på tillvaron.
BG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.