 |
| Jane (Shailene Woodley), Madeleine (Reese Witherspoon) och Celeste (Nicole Kidman) i Big Little Lies! |
Regi: Jean-Marc Vallée
Titel: Big Little Lies
Manus: David E. Kelley - baserat på romanen Big Little Lies av Liane Moriarty
Medverkande: Reese Witherspoon, Nicole Kidman, Shailene Woodley, Alexander Skarsgård, Adam Scott, Laura Dern m.fl.
USA, 2017
Warner Bros.& HBO Enterprises
Den Moriarty som alla snackar om nu förr tiden är inte Sherlock Holmes nemesis. Nej, det är den australiensiska succéförfattarinnan som skrev Öppnas i händelse av min död, en gastkramande roman där en vanlig australiensisk trebarnsmamma/försäljare av Tupperware (ja, hon drar in MER pengar än maken!) hittar ett brev i en övergiven låda med gamla deklarationer på vinden ... Kuvertet är adresserat till henne från hennes man, och det står Öppnas i händelse av min död. Mannen är inte död. Men hon öppnar brevet ändå, av ren nyfikenhet. Liksom Pandora önskar hon sedan att hon INTE hade gjort det. Men man kan inte peta ner anden i flaskan igen ... I brevet skriver mannen att han som tonåring dödat sin flickvän, och han vill bekänna, och han vill att frun ska berätta det för flickans föräldrar, så att de kan få ro. Mordet är så klart fortfarande olöst och den snälla trebarnsmamman känner mamman till den döda flickan och sålde Tupperware till henne så sent som igår kväll ... Vad ska hon göra? Förutom att ge den fortfarande sörjande mamman lite gratis Tupperware?
Vem ska dö? Och varför?
Liane Moriartys nästa bok Stora Små Lögner är inte riktigt lika bra, bara nästan, men boken har fler bra kvinnliga karaktärer och fler roliga repliker, så man kan förstå att Nicole Kidman och Reese Witherspoon båda ville lägga vantarna på filmrättigheterna. Till sist bestämde de sig för att samsas och dela snällt - det fanns ju jättebra roller till dem båda! Och dessutom en tredje bra roll som gick till Shailene Woodley (känd från Divergent serien) och en fjärde bra roll som gick till Laura Dern ...!
Tack och lov att det är TV-serie och inte film, det här skulle blivit för rörigt som film, som TV-serie är det perfekt. Det finns tid att utveckla mysteriet, vänskapen och karaktärerna.
Allt börjar med att någon är död. (Precis som i romanen!) Vi får inte veta vem som är död eller vem som gjorde det och folk intervjuas lite hur som helst, rösterna flyter ihop med varandra som en gnällig, bitchig, grekisk kör. Vad är skvaller? Vad är förtal? Vad har ett uns av sanning i sig? Vad är rena rama påhitten? Av en fjäder blir det snabbt en hel hönsgård!
Laura Dern är också riktigt bra som deras antagonist Renata - och faktiskt framtida vän (ja, det svänger i intrigerna!) Dern har förkunnat i intervjuer att hon aldrig spelat en karaktär som har ett så stort klädkonto ... och det stämmer nog, för Renata är både rik och framgångsrik. Men i den amerikanska versionen har Renata blivit ännu framgångsrikare, ännu mer driven, ännu mer högljudd --- allt ska ju vara större i Amerika!
Sämst i castingen är Bonnie, det är ett sånt amerikanskt val, det verkar som om TV-teamet ska visa upp klichén "Madeleines man lämnar henne för yngre kvinna ..." och det är inte fallet. Madeleines man stack för att han blev rädd när Madeleine väntade barn och han kände sig inte redo. De var båda unga.
Tio år senare träffar han Bonnie och det är hon som Tämjt och Civiliserat den Svåre Mannen, genom att vara snäll (Madeleine är schysst, men hon är som en krutdurk: högljudd, egensinnig, förtjust i bråk och inte alls "snäll, lugn flicka typen") och även fått honom att vara en bra pappa till sitt eget och Madeleines gemensamma barn. Bonnie är typen som har hennatatueringar och hennafärgat hår och äter veganmat - hennes attraktion är snällheten, hon är inte "ung och snygg" typen. Så där har TV-filmmakarna valt allt helt fel.
Medverkande: Reese Witherspoon, Nicole Kidman, Shailene Woodley, Alexander Skarsgård, Adam Scott, Laura Dern m.fl.
USA, 2017
Warner Bros.& HBO Enterprises
Ett mordmysterium blandat med en historia om stark kvinnlig vänskap - och en studie i skvallrigt byliv! Big Little Lies har allt - humorn, spänningen och de tjusiga skådespelarna. Inte konstigt att serien kammade hem många Emmys, bland annat fick Nicole Kidman och Alexander Skarsgård och Laura Dern var sin för bästa skådespelarprestation i en mini-serie ...
En Moriarty som det snackas om!
Den Moriarty som alla snackar om nu förr tiden är inte Sherlock Holmes nemesis. Nej, det är den australiensiska succéförfattarinnan som skrev Öppnas i händelse av min död, en gastkramande roman där en vanlig australiensisk trebarnsmamma/försäljare av Tupperware (ja, hon drar in MER pengar än maken!) hittar ett brev i en övergiven låda med gamla deklarationer på vinden ... Kuvertet är adresserat till henne från hennes man, och det står Öppnas i händelse av min död. Mannen är inte död. Men hon öppnar brevet ändå, av ren nyfikenhet. Liksom Pandora önskar hon sedan att hon INTE hade gjort det. Men man kan inte peta ner anden i flaskan igen ... I brevet skriver mannen att han som tonåring dödat sin flickvän, och han vill bekänna, och han vill att frun ska berätta det för flickans föräldrar, så att de kan få ro. Mordet är så klart fortfarande olöst och den snälla trebarnsmamman känner mamman till den döda flickan och sålde Tupperware till henne så sent som igår kväll ... Vad ska hon göra? Förutom att ge den fortfarande sörjande mamman lite gratis Tupperware?
Vem ska dö? Och varför?
Liane Moriartys nästa bok Stora Små Lögner är inte riktigt lika bra, bara nästan, men boken har fler bra kvinnliga karaktärer och fler roliga repliker, så man kan förstå att Nicole Kidman och Reese Witherspoon båda ville lägga vantarna på filmrättigheterna. Till sist bestämde de sig för att samsas och dela snällt - det fanns ju jättebra roller till dem båda! Och dessutom en tredje bra roll som gick till Shailene Woodley (känd från Divergent serien) och en fjärde bra roll som gick till Laura Dern ...!
Tack och lov att det är TV-serie och inte film, det här skulle blivit för rörigt som film, som TV-serie är det perfekt. Det finns tid att utveckla mysteriet, vänskapen och karaktärerna.
Allt börjar med att någon är död. (Precis som i romanen!) Vi får inte veta vem som är död eller vem som gjorde det och folk intervjuas lite hur som helst, rösterna flyter ihop med varandra som en gnällig, bitchig, grekisk kör. Vad är skvaller? Vad är förtal? Vad har ett uns av sanning i sig? Vad är rena rama påhitten? Av en fjäder blir det snabbt en hel hönsgård!
MEN en sak är alla de skvallriga rösterna överens om: allt började gå åt helvete på den första skoldagen då Jane Chapman och hennes son Ziggy kom som nya till stan ...
Dagen då Jane Chapman kom till stan
Sedan går vi in på flashback och det är helt klart att i denna idylliska lilla by så kan vem som helst vara potentiellt offer, potentiell förövare, potentiellt vittne ... Eller någon slags kombination av rollerna.
Något som TV-serien hela tiden understryker (mycket mer än romanen) kanske för att hålla spänningen uppe. Man zoomar in knivar, pistoler och lömska blickar, och mer än en karaktär uttrycker en önskan om att ha ihjäl någon annan karaktär. Eller alla i hela stan.
Men egentligen struntar man i vem som är död (dessutom vet man det om man läst boken) för vad som är så fascinerande med den här serien är vilken bra studie i vänskap den är.
Ett av seriens bästa ögonblick är när Jane säger till Madeleine att vänskap är ett mirakel och "you are my miracle".
Seriens vackraste kärleksögonblick!
Dagen då Jane Chapman kom till stan
Sedan går vi in på flashback och det är helt klart att i denna idylliska lilla by så kan vem som helst vara potentiellt offer, potentiell förövare, potentiellt vittne ... Eller någon slags kombination av rollerna.
Något som TV-serien hela tiden understryker (mycket mer än romanen) kanske för att hålla spänningen uppe. Man zoomar in knivar, pistoler och lömska blickar, och mer än en karaktär uttrycker en önskan om att ha ihjäl någon annan karaktär. Eller alla i hela stan.
Men egentligen struntar man i vem som är död (dessutom vet man det om man läst boken) för vad som är så fascinerande med den här serien är vilken bra studie i vänskap den är.
Ett av seriens bästa ögonblick är när Jane säger till Madeleine att vänskap är ett mirakel och "you are my miracle".
Seriens vackraste kärleksögonblick!
Madeleine vs. Elle Woods
Madeleine i TV-serien är egentligen inte speciellt lik Madeleine i boken (kurvig, brunt hår, fräknar, australiensisk medelklass, pojkflicka, uppvuxen med massor av bröder, gillar bollsport och är en jävel på att spela cricket med killarna ...) Reese Witherspoon gör henne till blond, tjejig, överklass (absolut ingen pojkflicka som spelar cricket!) och till en karaktär som liknar Elle Woods i Legally Blonde. Hon lägger sig i allt och tror att hon hjälper till. Men hur mycket Madeleine än lägger sig i så är hon totalt blind för att hennes bästa vän, Celeste, blir misshandlad i hemmet. Hon är så nöjd med att vara lagom avundsjuk på Celestes perfekta liv och perfekta man att hon aldrig ifrågasätter hur Celeste egentligen har det.
Shailene Woodley (som Jane), Reese Witherspoon (som Madeleine) och Nicole Kidman (som Celeste) är så bra ihop som bästa vänner (även om de två förstnämnda inte alls ser ut som karaktärerna i boken).
Laura Dern i kanonroll
Laura Dern i kanonroll
Laura Dern är också riktigt bra som deras antagonist Renata - och faktiskt framtida vän (ja, det svänger i intrigerna!) Dern har förkunnat i intervjuer att hon aldrig spelat en karaktär som har ett så stort klädkonto ... och det stämmer nog, för Renata är både rik och framgångsrik. Men i den amerikanska versionen har Renata blivit ännu framgångsrikare, ännu mer driven, ännu mer högljudd --- allt ska ju vara större i Amerika!
Sämst i castingen är Bonnie, det är ett sånt amerikanskt val, det verkar som om TV-teamet ska visa upp klichén "Madeleines man lämnar henne för yngre kvinna ..." och det är inte fallet. Madeleines man stack för att han blev rädd när Madeleine väntade barn och han kände sig inte redo. De var båda unga.
Tio år senare träffar han Bonnie och det är hon som Tämjt och Civiliserat den Svåre Mannen, genom att vara snäll (Madeleine är schysst, men hon är som en krutdurk: högljudd, egensinnig, förtjust i bråk och inte alls "snäll, lugn flicka typen") och även fått honom att vara en bra pappa till sitt eget och Madeleines gemensamma barn. Bonnie är typen som har hennatatueringar och hennafärgat hår och äter veganmat - hennes attraktion är snällheten, hon är inte "ung och snygg" typen. Så där har TV-filmmakarna valt allt helt fel.
Varför måste alla vägar gå till Amerika?
En annan amerikanisering är ... ja, att vi hamnar i Amerika. Vad var det för fel på Australien? En stor del av attraktionen med Liane Moriarty och hennes romaner är att man inte läser om samma miljöer som man så ofta hittar i romaner (och filmer och TV-serier) och nu är vi tillbaka i en amerikansk miljö igen, istället för den australiensiska. Varför? Det hade varit roligare att se något nytt.
Och varför är plötsligt alla så rika? Madeleine i boken arbetar för att få in pengar, inte för att hon tycker att det är roligt. Hon och hennes familj är inte rika, de är vanlig, australiensisk medelklass och hon är lite avundsjuk på Celeste och Perry för att de är så rika och kan unna sig precis allt. Medan Celeste har äkta pärlor har Madeleine ett halsband som kostar ett par dollar. Medan Celeste har äkta designerkläder har Madeleine TopShop motsvarigheten.
Och Jane är rent ut sagt fattig. Här är alla plötsligt superrika (utom Jane som bara blivit lite mer välbeställd).
Dessutom har man introducerat skjutvapen. Jane i boken hade inte skjutvapen, inte heller Madeleines exman Nathan. Också typiskt amerikanskt och helt onödigt.
I och med amerikaniseringen ser Big Little Lies tyvärr ut som Desperate Housewives många gånger och det är synd - och man hade kunnat stryka Madeleines exfamilj helt, nu när den är så misscastad.
Men trots allt är det en serie som höjer sig över mängden.
En annan amerikanisering är ... ja, att vi hamnar i Amerika. Vad var det för fel på Australien? En stor del av attraktionen med Liane Moriarty och hennes romaner är att man inte läser om samma miljöer som man så ofta hittar i romaner (och filmer och TV-serier) och nu är vi tillbaka i en amerikansk miljö igen, istället för den australiensiska. Varför? Det hade varit roligare att se något nytt.
Och varför är plötsligt alla så rika? Madeleine i boken arbetar för att få in pengar, inte för att hon tycker att det är roligt. Hon och hennes familj är inte rika, de är vanlig, australiensisk medelklass och hon är lite avundsjuk på Celeste och Perry för att de är så rika och kan unna sig precis allt. Medan Celeste har äkta pärlor har Madeleine ett halsband som kostar ett par dollar. Medan Celeste har äkta designerkläder har Madeleine TopShop motsvarigheten.
Och Jane är rent ut sagt fattig. Här är alla plötsligt superrika (utom Jane som bara blivit lite mer välbeställd).
Dessutom har man introducerat skjutvapen. Jane i boken hade inte skjutvapen, inte heller Madeleines exman Nathan. Också typiskt amerikanskt och helt onödigt.
I och med amerikaniseringen ser Big Little Lies tyvärr ut som Desperate Housewives många gånger och det är synd - och man hade kunnat stryka Madeleines exfamilj helt, nu när den är så misscastad.
Men trots allt är det en serie som höjer sig över mängden.
Nicole Kidman och Alexander Skarsgård lyser i sina roller
Serien har så många bra skådespelare och bäst är Nicole Kidman och Alexander Skarsgård.
Alexander Skarsgård gick miste om rollen som Christian Grey, men här gör han ändå ett porträtt av den ikoniska Fifty Shades of Grey karaktären. En man som är snygg och rik och som "alla" vill ha, men han vill bara ha EN kvinna. Och hon blir överöst med kärlek och presenter. Men hon blir också överöst med kontroll, "du ska inga andra vänner hava jämte mig", och hugg och slag.
Kontroll är inte sexigt, kontroll är livsfarligt.
En av seriens bästa och brännhetaste scener är när Celeste inser att hon är misshandlad, inte älskad, och att misshandeln kommer att fortsätta tills hon dör. Kontrollen är bara sjuklig kontroll, inte kärlek. Hon har i sitt huvud omvandlat allt till något det inte är, och hon har haft fel.
Man önskar att den korkade Anastasia i Fifty Shades serien också skulle kunna komma fram till att kontroll inte är attraktivt, som att inte få ha några andra vänner och att inte få göra något som inte mannen godkänner, och det är definitivt inte ett tecken för kärlek, du måste hitta din frihet igen.
Serien har så många bra skådespelare och bäst är Nicole Kidman och Alexander Skarsgård.
Alexander Skarsgård gick miste om rollen som Christian Grey, men här gör han ändå ett porträtt av den ikoniska Fifty Shades of Grey karaktären. En man som är snygg och rik och som "alla" vill ha, men han vill bara ha EN kvinna. Och hon blir överöst med kärlek och presenter. Men hon blir också överöst med kontroll, "du ska inga andra vänner hava jämte mig", och hugg och slag.
Kontroll är inte sexigt, kontroll är livsfarligt.
En av seriens bästa och brännhetaste scener är när Celeste inser att hon är misshandlad, inte älskad, och att misshandeln kommer att fortsätta tills hon dör. Kontrollen är bara sjuklig kontroll, inte kärlek. Hon har i sitt huvud omvandlat allt till något det inte är, och hon har haft fel.
Man önskar att den korkade Anastasia i Fifty Shades serien också skulle kunna komma fram till att kontroll inte är attraktivt, som att inte få ha några andra vänner och att inte få göra något som inte mannen godkänner, och det är definitivt inte ett tecken för kärlek, du måste hitta din frihet igen.
Det blir en säsong två med stora och små lögner?
Det ska inte avslöjas vem som dör eller vem som gjorde det ... men det kanske blir en säsong två, om Liane Moriarty har fler idéer för karaktärerna.
Som det är nu har den här serien ett perfekt slut med en helt vanlig dag på stranden.
Boken filosoferar om stora och små lögner och stor och liten ondska. Det finns så många grader på skalan. Vitt går över i ljusgrått och blir mörkare och mörkare tills det blir alldeles nattsvart.
Madeleine har råkat ut för en ond man, som övergav henne innan hon fick sitt första barn, Jane har råkat ut för en ond man, som våldtog henne och gjorde henne paranoid, och Celeste har råkat ut för en ond man - som säger att han älskar henne, men egentligen älskar han bara kontrollen över henne.
Barnen kopierar de vuxna och när de vuxna blir arga på deras små lögner (HUR svårt ska det vara att peka ut någon som mobbar och misshandlar egentligen?) tänker de inte på att de själva kör med precis samma lögner. Fast i större format!
Det finns säkert fler lögner för både stora och små, så att det räcker en säsong till.
BG
Det ska inte avslöjas vem som dör eller vem som gjorde det ... men det kanske blir en säsong två, om Liane Moriarty har fler idéer för karaktärerna.
Som det är nu har den här serien ett perfekt slut med en helt vanlig dag på stranden.
Boken filosoferar om stora och små lögner och stor och liten ondska. Det finns så många grader på skalan. Vitt går över i ljusgrått och blir mörkare och mörkare tills det blir alldeles nattsvart.
Madeleine har råkat ut för en ond man, som övergav henne innan hon fick sitt första barn, Jane har råkat ut för en ond man, som våldtog henne och gjorde henne paranoid, och Celeste har råkat ut för en ond man - som säger att han älskar henne, men egentligen älskar han bara kontrollen över henne.
Barnen kopierar de vuxna och när de vuxna blir arga på deras små lögner (HUR svårt ska det vara att peka ut någon som mobbar och misshandlar egentligen?) tänker de inte på att de själva kör med precis samma lögner. Fast i större format!
Det finns säkert fler lögner för både stora och små, så att det räcker en säsong till.
BG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.