FILM: Star Wars 40 år - Star Wars som modern folksaga

Star Wars - en modern folksaga

Star Wars
- en folksaga om prinsessan i nöd och mannen av folket … eller ...?

För länge sedan i en galax långt, långt borta. . .

Den första Star Wars filmen - den riktiga första Star Wars filmen, den som nu har blivit nummer fyra i filmserien och kallas A New Hope - hade en prinsessa i en av huvudrollerna. Den andra huvudrollen var grabben som går hemma på gården och väntar … väntar på att något spännande ska hända. Ungefär som det brukar vara i gamla folksagor.

Grabben är en vem-som-helst-kille, lätt att identifiera sig med, och han vill verkligen att något spännande ska hända. Inget händer hemma på gården. Eller ranchen, som gården kallas i en western. Så träffar grabben två mystiska främlingar - två robotar som i sig är som en homage till Akira Kurosawa (liksom de nordiska folksagorna går inte heller samurajsagor av för hackor). Han får ett meddelande från en fången prinsessa och ger sig av för att rädda henne, precis som det ska vara i gamla folksagor, fast först tar han hjälp av en kunnig gammal trollkarl som bor för sig själv och är misstänksam mot allt och alla.

Trollkarlen kallas visserligen för en jedi riddare, men han är i princip en trollkarl typ Merlin: han har skägg, är eremit, bor i grotta, har förmåga att dupera motståndare och förmåga att inspirera sin lärling, samt talar med gammeldags brittisk accent som skulle fått medlemmar i The Royal Shakespeare Company att dansa av lycka. Grabben blir trollkarlens lärling och han lyckas rädda prinsessan.

Men prinsessan här är inget mesigt mähä. Även om hon är kidnappad av onda makter. Hon är inte heller glad och tacksam när hon blir räddad, hon är snarare sur och vresig och tycker att alltihop är dåligt planerat. (Vilket hon faktiskt har rätt i). Hon tar direkt kommando både över Luke Skywalker och Han Solo. Av de tre är det inte någon tvekan om vem som egentligen bär byxorna, trots att hon går klädd i ett slags antik vit klänning med polokrage (det här var trots allt inspelat på slutet av 1970-talet så polokrage kanske var ett sätt att få antikt mode att se coolt och samtida ut???). 

Summa summarum: En vit prinsessklänning och en fantasifull håruppsättning innebär inte att man behöver låta någon annan ta kommandot. Leia bestämmer för hon är van att bestämma. men finns det någon folksaga där prinsessan börjat diktera villkor för den gode riddaren när han kommer för att rädda henne från draken (eller vilken form som nu Darth Vader har i de gamla folksagorna). ??? Kan inte komma på någon.

Prinsessan Leia - den första girl-power tjejen eller den första riot girl tjejen? Ja. Och nej. För hon är ensam. Hon har inte en hel rörelse med sig. Inte ens en liten tjejgrupp som sjunger halvfalskt.

Leia är ensam i en kompakt manskultur som rebellrörelserna i filmerna utgör. Vilket är märkligt, för den första filmen kom 1977 - då hade man väl väntat sig större jämlikhet, typ 50-50 bland jedi riddarna? Kvotering bland upprorsmännen? Och detta ska ju vara framtiden! Finns det fortfarande bara plats för en tjej i hela kollektivet, bara en prinsessa, bara en “maskot” för rörelsen?

På tre filmer har Leia ingen annan tjej att prata med. Hon har bara en massa gubbar att köra med. Den enda som hon kan konversera med på lika villkor är den guldfärgade roboten ---seriens enda queer figur.

Det finns inte heller några kvinnliga spegelbilder i det onda rymdimperiet. Inte ens en ond drottning, som i Snövit. Det gör Leia till en monolit - en figur som det framstår som helt omöjlig att knäcka. Hon visar inte ens någon svaghet när hela hennes hemplanet förstörs. Här är hon kallare än Spock i Star Trek.

Men medan The Enterprise i Star Trek befolkas av både tjejer och killar och en massa olika etniciteter från olika galaxer finns det inte plats för någon verklig mångfald i Star Wars. En prinsessa och så är den kvinnliga kvoten fylld för tre filmer.

Hur det gick för grabben från gården, som det var så lätt att identifiera sig med? Han som vill göra något roligare än att meka med robotar? Han är definitivt inte lika cool som Leia. Men han får bli seriens hjälte. Men det blir svårare och svårare att identifiera sig med honom.

I film ett, Star Wars, är han som en folksagans gammeldags hjälte. Han är “vem som helst”, en ”everyman” som man kan låtsas vara. Han snubblar på äventyret och följer kaksmulorna, den röda tråden, lockelsens toner eller vad man nu vill välja för metafor.

I film två, The Empire Strikes Back, får man veta att han inte alls var vem som helst han är utvald, han har rätt gener för att slå knock på det onda rymdimperiet. Hans far var ju jedi riddare. Ja, hans far är faktiskt den onde Darth Vader. Snövit hade problem med sin styvmor, men det gällde bara vem som var vackrast enligt en förtrollad spegel. Luke har problem med sin biologiske far och det gäller inte bara en spegel, utan en hel galax. Saker brukar bli större när man har manliga motsvarigheter.

I film tre, Return of the Jedi, avslöjas det att Luke är släkt med Leia. Han är alltså inte bara släkt med riddarna, han är också släkt med kungligheter.

Vilken besvikelse. Och där gick man och trodde att vem som helst, en helt vanlig folksago-grabb, kunde uträtta stordåd, även i framtiden. Men framtiden har blivit konservativ. I alla fall enligt 1980-talets prognos.

Vad som först ser ut att vara en saga om en prinsessa i nöd och mannen av folket --- förvandlas. Det är bara den utvalde som kan klara stordåd. Inte vem som helst.

Kolla in: Star Wars trilogin …En Modern Klassiker!

Belinda Graham