fredag 7 augusti 2015

Bombmakaren och hans kvinna - Leif GW Persson tillbaka med ny pangsuccé!

- Leif GW Persson tillbaka med ny pangsuccé!

Bombmakaren och hans kvinna (inbunden)
Leig GQ ger sig på spion-genren.
 

Leif GW Persson

Bombmakaren och hans kvinna

Albert Bonniers Förlag

 

Pinocchios näsa dominerades av humorn. Bombmakaren och hans kvinna är nedtyngd av allvar. En manlig, politiskt inkorrekt huvudperson är ersatt med en kvinnlig, politiskt superkorrekt huvudperson. När Leif GW Persson är som bäst påminner han om Sjövall Wahlöö under deras glansdagar. Nu har Persson tagit sig an spiongenren. Ett terrorhot ska avstyras och nationaldagsfirandet på Skansen ska räddas!

 

Mysdagen blir inställd

 

Den elfte maj ska bli en mysdag för femåriga Ella och hennes mamma Lisa Mattei. De ska ha sovmorron, äta specialfrukost och gå till Skansen och titta på björnungarna. Men så ringer telefonen och Ella förstår att mysdagen är inställd. Mamma har ett viktigt jobb. Mamma jobbar för Säpo och det har “uppstått en situation”. Någon planerar ett terrordåd på självaste nationaldagen. På Skansen. Kungligheter, regeringsmedlemmar, barnfamiljer, björnungar, ingen går säker.

 

Tjugosex dagar för att förhindra en katastrof

 

Lisa Mattei och hennes noga utvalda spaningsteam, Linda Martines, Dan Andersson och Jan Wiklander har fått varningen från MI6 och ett samarbete inleds på Royal Air Force Brize Norton.

 

På kvällen är Lisa Mattei hemma igen, tittar till sin sovande dotter och inser att hon har tjugosex dagar på sig att förhindra en katastrof. Dessutom verkar det som om det finns en “mullvad” i de egna leden, någon ger “bombmakaren” information …

 

Bland de bästa svenska deckarförfattarna

 

Leif GW Persson är bland de bästa svenska deckarförfattarna genom tiderna, när han är som bäst påminner han om Sjövall Wahlöö under deras storhetstid. Den senaste försäljningssuccén från Leif GW Persson var Den sanna historien om Pinocchios näsa,  en glad skröna, med drag av Dan Browns konstmysterier, och med den ständigt lika politiskt inkorrekte  Bäckström i huvudrollen. Det börjar med att en advokat som Bäckström inte gillar, blir mördad, och sedan rullar det bara på. Värdefull konst är värd att gå över lik för, tydligen.

 

Bombmakaren och hans kvinna är raka motsatsen till Pinocchos näsa thrillern. Utläggningar om konst har ersatts med utläggningar om spioner.

Den politiskt inkorrekte Bäckström har ersatts med den politiskt korrekta Lisa Mattei. Ett mord i början har ersatts av --- ja, ingenting. Och det är det som är problemet med Bombmakaren och hans kvinna. Det händer ingenting.

 

Bakvänd dramaturgi

 

Bombmakaren och hans kvinna har ett bakvänt upplägg - brott ska förhindras istället för ett mysterium ska lösas. Det är lagom rolig dramaturgi att läsa om ett gäng snutar som sitter och glor på en presumtiv brottsling i tron - eller förhoppningen - att han kommer att göra något (för om han inte gör något, sitter de då och glor på fel person?) Jobbet består av väntan, väntan och mer väntan. Och som läsare … ja, som läsare väntar man. Fast till skillnad från karaktärerna i boken har man inte lön för det.

 

Deckare brukar börja med ett lik, eller flera, och sedan kanske ännu flera, man får ledtrådar och villospår och den skyldige --- eller de skyldiga --- ska hittas. Här har inget hänt. Än. Något kanske kommer att hända. Något ska förhindras. Ungefär som i Homeland och 24. Visst kan det bli spänning av ett sådant upplägg, men det blir det inte i detta fall. Skansen kommer inte att gå upp i ett rökmoln.

 

Bäckström som birollsinnehavare

 

Bäckström har en mycket liten biroll i den här boken, men han livar onekligen upp saker. Som huvudrollsinnehavare kan han bli påfrestande, han klämpar ständigt runt som en elefant i en porslinsbutik, utan någon som helst hänsyn till sin omgivningen. Men på något sätt blir även hans motsats  Lisa Mattei ännu mer påfrestande. Hon är så perfekt och politiskt korrekt hela tiden. Snäll och duktig mamma, klok, eftertänksam, ibland lite artigt irriterad, och väldigt, väldigt präktig. Kort sagt en Duktiga Annika.

 

Mycket föreläsningar, lite action

 

Det brukar vara kul att läsa deckare och spänningsromaner, när de är som bäst får man ett riktigt saftigt mysterium att lösa. Bättre än korsord, pussel, sudoku och  kuben sammanlagt! Men här blir man helt enkelt snuvad på konfekten. Leif GW har gått i samma fälla som många andra svenska deckarförfattare - för mycket snack och för lite verkstad. Väldigt mycket familjeliv och hämta och lämna på dagis och väldigt lite mysterium, mord oh action.

 

Spänningen framför allt

 

Slutet på en deckare ska vara så spännande att man tappar andan. Här ska det förklaras och föreläsas i det oändliga. Det finns så mycket förklaringar och utvikningar och miniföreläsningar om terror och spioner att gestaltningen och berättelsen kommer i skymundan.

 

En deckares valspråk bör vara “spänningen framför allt“. Och framför allt: det ska vara spännande redan i början!

 

 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar