Pappersstäder - Det finns bara finns på kartan

 

De finns bara på kartan.

 

John Green

Papperstäder

Bonnier Carlsen

 

“Det finns bara inte på kartan” har blivit ett svenskt sägessätt. Det amerikanska fenomenet paper towns är det motsatta. Något som bara finns på kartan.

 

Paper towns är aktuell både som översatt bok och som film på bio just nu.

 

 

En stad på pappret

 

Originaltiteln “paper towns” anknyter till ett märkligt men verkligt fenomen där kartmakare ritar in städer som inte finns i verkligheten på kartan. Författaren försöker skapa en existentiell koppling mellan begreppet “paper towns” och ett slags ungdomlig känsla av alienering. Moderna förorter i sig ser “oäkta ut”. Men viktigast av allt, titeln symboliserar Quentins ursprungliga blick på Margo, att hon bara är sin coola och snygga yta. Quentin lär sig efter hand förstå att Margo har fler dimensioner än så. Kort sagt: en sedelärande historia i modern tappning, typ döm inte en bok efter omslaget.  Fast om omslaget till Pappersstäder ser ut som att detta är en bok fylld av klyschor och stereotyper så kan man i detta fall döma boken efter pappersomslaget.

 

Nörden och “the girl next door”

 

Quentin är den klassiska high school nörden. Han har lika nördiga kompisar att hänga med.  Han är kär i “the girl next door” som givetvis är fotomodellssnygg. Den impopuläre killen och den populära tjejen, hur många gånger har man inte hört, sett, läst den historien? Och det är alltid hopplöst nördiga och töntiga killar som ska få ihop det med den fotomodellsnygga tjejen, som de gillar, just för att hon är snygg. Inget mer.

 

Det börjar hända saker när Margo dyker upp vid Quentins fönster och hon har upptäckt att det inte är så lyckat att vara en “cool girl” (detta resonemang påminner om Amys “cool girl” resonemang i Gone Girl) och vad har lett till denna uppenbarelse? Svar: Pojkvännen har bedragit henne. Margo bestämmer sig för att hämnas (men det är en mycket snäll hämnd, helt utan våld och sexualitet, och långt från de verkliga dramer som mängder av verkliga tonårstjejer utsätts för där mobilinnehåll eller datorinnehåll används för att trasha någons liv) och hon tar hjälp av Quentin. Sedan försvinner hon igen.

 

Inte mycket på spel

 

Det är inte mycket som står på spel i huvudintrigen, Quentin och hans vänner är på väg att missa “the prom” som förmodligen är viktig i Amerika, men inte så mycket i Europa, men det är allt. Quentin och hans kompisar är på “road trip” (återigen en kliché man hört, sett, läst många gånger innan) för att hitta Margo, och under resan hittar de även sig själva och Quentin inser att Margo är mer än sin pappersfina yta.

 

Det går egentligen inte att förstå varför Margo är så viktig, hon är mest en trofé som ska erövras, varför det är så viktigt att Quentin får sitt lyckliga slut (hur många får det i high school), varför alla Quentins kompisar lojalt springer omkring som mössen i Askungen utan att ha några egna åsikter, egna liv, egna kärleksintressen eller egna storylines. (Och varför hamnar färgade och homosexuella så ofta i ”the best friends” fällan?)

 

Samma historia en gång till

 

Hur många gånger kan man skriva samma historia, om tönten som får den snygga trofétjejen för att bevisa sitt värde?

(Både av John Green och av andra tonårsförfattare).

Skulle tjejen inte tycka det var roligare att vara tillsammans med någon som är sportig eller äventyrlig av sig, istället för någon som sitter framför en dator hela tiden? Snygga killar kan också vara trevliga och folk är inte trevliga automatiskt eftersom de ser ”töntiga” ut.

 

Pappersstäder är helt enkelt en papperstunn intrig och en ännu tunnare kärlekshistoria. Ettårsjubileet kallas för övrigt pappersjubileum, men man betvivlar att romankaraktärerna kommer att nå så långt.