Moulin Rouge på Rondo är ett glittrande spektakulärt partysmörgåsbord som till och med får det mest extravaganta och excentriska Melodifestivalnummer att framstå lika alldagligt och nedtonat som havregrynsgröt.
Morgan Alling kanaliserar konferenciern i Cabaret, kombinerat med en häcklande John Lennon, och ber folk på parketten att rassla med juvelerna och plånböckerna medan de intar champagne och kaviar, samtidigt som han driver med oss som sitter högt upp på de billiga "öl- och jordnötsplatserna" på balkongen ... "Les enfants du paradis" är vad fransmännen kallar folket i de billiga platserna. Paradisets barn. För vi sitter närmare himlen.
Och en ängel går bland oss. Med fjuniga, fluffiga vingar. Går bland oss rent bokstavligen alltså, för skådespelarensemblen beblandar sig med publiken precis som på parisiska evenemang under La Belle Epoque. Jördnötsplatser nära himlen är bra. Och man ser varenda min och hör vartenda ord ... både talat och sjunget. Skådespelarna spelar ut, de spelar stort, de spelar dramatiskt, de har fantastisk diktion och fenomenal tajming och känslorna och mimiken når även platserna närmast himlen.
Från Baz Luhrmanns film med Nicole Kidman i huvudrollen till scenmusikal som tagit världen med storm. Storyn i Moulin Rouge är egentligen bara Kameliadamen light utan Greta Garbo. En kurtisan ska få ihop det med en rik adelsman och så råkar hon spana in fel snubbe av misstag (folk omkring huvudpersonerna måste vara dåliga på orientering!) och hon blir istället kär i en relativt fattig kille med konstnärsambitoner. Christian i Moulin Rouge är wannabe författare, Alexandre Dumas fils blev bästsäljarförfattare efter sin egen kurtis med en berömd parisisk kurtisan som dog i tuberkulos endast 23 år gammal. Det finns förresten gott om berömdheter med tuberkulos, bland annat Mimi i La Bohème. Det är sanslöst hur bra folk kan sjunga på scen trots att de dör av kollapsande lungor!
Leading Lady Satine i Moulin Rouge är som en blandning av tragisk Kameliadam, lidande Mimi, flirtig Marilyn, materialistisk Madonna, streetsmart Édith Piaf och kaxig Beyoncé. Allt i ett paket. Dessutom känner man att huvudrollsinnehavaren Marsha Songcombe har lagt till något alldeles eget ... för att göra rollen till sin egen.
Detta gäller förresten många av rollerna. Moulin Rouge på Rondo är en "non-replica" uppsättning vilket innebär att man inte slaviskt måste kopiera den amerikanska uppsättningen. Man har rätt till att lägga till låtar, göra egna arrangemang, byta sångare på olika nummer (så att man sprider gracerna mer demokratiskt) och så vidare. Det gör man med den äran. Det är så proffsigt och snyggt koreograferat och arrangerat och regisserat. Uppsättningen är som allra bäst när alla är på scen och det är fullt ös.
Eftersom man har rätt att ändra på saker ... Originalfilmen har en engelsk Christian. Originalmusikalen har en amerikansk Christian. Hade det inte varit kul om man här vågat ha en Christian från Partille? Istället för Ohio?
Däremot har man vågat lägga till andra mer lokala skämt.
Många av låtarna övergår i varandra och mixas - som Diamonds Are a Girls Best Friend, Material Girl, Single Ladies ... som alla smälter ihop. Den här Satine sjunger typ tio låtar där Nicole Kidman sjöng en.
Det här är minsann musikalen för tiktokgenerationen. Förr lyssnade folk på hela album. Sedan russinplockades det och bara hitsen laddades ner. Nu orkar många inte lyssna på en hel låt utan man tar highlights från många av de största hitsen och ... mash 'em up! Det blir värsta schlagern!
Att döma av publikens förtjusning så fungerar detta koncept. De lapar upp allt som en katt lapar grädde. Har jag någonsin förr upplevt stående ovationer mitt i olika sångnummer? Tror inte det. Ovationerna brukar man spara till slutet av en musikal och applådtacket. Det här är mer som en konsert med olika coola nummer, där topparna är många och dalarna är få. Tills andra akten kommer. Visst är Lady Gaga öppningen stencool och otroligt rolig (nej, Lady Gaga låtar var inte med i filmen, hon var inte så stor 2001) men sedan börjar man öva en pjäs i pjäsen, och saker går fel i pjäsen i pjäsen och ... det är lite The Play That Goes Wrong utan humorn och tajmingen. Handlingen går långsammare, hitsen kommer allt mer sällan och vi får lita på Morgan Allings skämt om rekvisitaproblem i uppsättningen för att hålla humöret uppe.
Spelar det någon roll vem Satine väljer? Rik greve eller fattig konstnär? Båda försöker äga henne - på olika sätt. Till sist framstår konstnären i den allra sämsta dager, eftersom han använder Satine för att bli känd, först som huvudrollsinnehavare i hans pjäs och sedan utnyttjar han henne igen för att bli känd och tjäna pengar genom att skriva en bok om henne (förmodligen Kameliadamen II) - han gör kommers av hennes kärlek och hennes själ och hennes död, medan greven bara vill ha en tjusig hålldam att klä upp i fina kläder, som en levande Barbiedocka ... vilket kanske inte är det sämsta för en dam som har ett jobb utan sjukförsäkring och pensionssparande. Att greven verkar mycket mer sympatisk här än vad han brukar vara, det kan delvis bero på Fred Johanson och hans mörka sårade gravitas i rollen. Som bas borde Fred vara van vid skurkroller och att inte få tjejen ... förutom i Skönheten & Odjuret. Han gör helt enkelt mänskliga odjur. Och tenorerna kan inte få allt!
Alla som vill ha fina minnen i sina mobiler ... vänta tills applådtacket och "the encore". Då det är tillåtet att använda mobilerna av hjärtans lust och man har satt ihop ett generöst urval av greatest hits och de snyggaste poserna från hela föreställningen. Allt serveras på rad. Musikalmagi i pocketformat.
Vilken glittrande triumf! Vilken grandios föreställning! Det är partykväll de luxe. Både för trendiga tiktokgenerationen och gammaldags romantiker som vill drömma sig tillbaka till La Belle Epoque. "Spectacle", det franska för spektakel, är ett positivt laddat ord. Det här är ett storslaget spektakel av bästa sort. Konst och skönhet, glitter och glamour, prakt och glädje ... det är sådant som behövs. Mer än någonsin. Mon dieu, c'est magnifique ... c'est la vie en rose ... och det är just sådant som tar oss lite närmare paradiset.
PS. Det var kändistätt på röda mattan. Bland annat konstnärer från Partille (alla i Arvingarna), medlemmar från Galenskaparna & After Shave, kändisarna från Vallarna i Falkenberg (allsång och buskis), magiker från Bingolotto (Stefan Odelberg), Masked Singer stjärna (alias Soldoktorn), Humlan Djojj stjärna (Emil Söder), sporthjältar från till exempel friidrott (Robert Broberg), fotboll (Johan Elmander), handboll (Magnus Wislander) ... och elegantast av dem alla var the great man himself, Micael Bindefeld, iklädd rosa kavaj kanaliserande Robert Redfords tidlösa Ralph Lauren look i The Great Gatsby.
Manus: John Logan (baserad på Baz Luhrmans film med samma namn från 2001).
Arrangemang, orkestrering, kompletterande musik & text: Justin Levine.
Dansarrangemang: Justin Levine & Matt Stine.
Medorkestrering: Katie Kresek, Charlie Rosen & Matt Stine.
Svensk översättning och regi: Anders Albien.
Koreografi: Jenny Widegren, Zain Odelstål, Kirsty McDonald & Anja Gaardbo.
Scenografi: Takis.
Ljusdesign: Palle Palmé.
Ljuddesign: Oskar Johansson.
Kostymdesign: Astrid Lynge Ottosen.
Mask- och perukdesign: Sara Klänge.
Medverkande: Marsha Songcombe (Satine), Andreas Wijk (Christian), Morgan Alling (Harold Zidler), Fred Johanson (greven), Alexander Larsson (Toulouse-Lautrec), Anton Ewald (Santiago), Sanna Jansson (Nini/ensemblen)), Joanna Perera (la Chocolat/ensemblen), Anna Rällsjö (Arabia/ensemblen) och Nils Reinholtz (Baby Doll/ensemblen).
Ensemblen: Tobias Ahlsell, Patrik Riber, Zain Odelstål, Liza Stockseth, Louise Wallentin, Robin Lake, Albin Lindén, Martin Jonsson, Emilia Hallstensson, Martin Wallin Andersson, Kim Pastor, Keisha von Arnold, Nanette Haugan, Edin Jusuframic och Erik Höijby.
Orkester: Jonathan Bengtsson (kapellmästare och klaviatur), Oskar Källström/Jonathan Sagerström (gitarrer), Pär Öjerot/Johan Ekberg (gitarrer), Julia Fahltin/Staffan Andersson (bas), Per Svenner/Simon Wiborg-Liljeblad (trummor), Marcus Sturewall (andra keyboard, kapellmästare) och Hampus Torarp (andra keyboard).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.