FILM: Konklaven - Gör som Påve Leo - se den! - och läs Robert Harris bästsäljare!

Film: Konklaven

Regi: Edward Berger

Medverkande: Ralph Fiennes, Stanley Tucci, John Lithgow, Lucian Msamati, Sergio Castellitto, Isabella Rossellini med flera

Betyg: 3

Robert Prevoust laddade för konklaven genom att se just Konklaven. Det gick ju bra för killen från Chicago, känd som Bob. Numera är han känd som Påve Leo XIV.

Filmen belönades med en hel hög BAFTAs och även en Oscar för bästa manus, baserat på Robert Harris bästsäljande roman.

Detta är en fiktion. Men Harris inspirerades av den verklige påven Franciskus när han beskrev den gamle påven i boken.

Det är lite synd att Harris missade att påve Franciskus utsedde rekordmånga kardinaler - vilket borgade för att en efterträdare med samma stil och inriktning som han själv skulle bli vald - och att han även såg till att helgonförklara många moderna, intressanta människor. Bland annat svenska Elizabeth Hesselblad som bland annat gjorde storaartade humanitära insatser under andra världskriget, då italien var facistiskt. Hesseblad blev sveriges första helgon sedan 1300-talets Heliga Birgitta. Det hade kunnat bli en bra film.

Nu till Konklaven. Vägen till vit rök är lång och snårig. Kardinaler från hela världen reser till Rom för att låsas in och rösta - fast inte så många i filmen som i verkligheten. Det finns favoriter och det finns bubblare och det finns olika grupperingar. Det verkar som om vissa språkområden håller ihop, ungefär som i Eurovision Song Contest, och röstar på varandra, fast röstningen tar mycket mycket längre tid.

Flera skådespelare gör här bland sina bästa rolltolkningar någonsin. Det är en sann njutning.

Fotot tar ofta fram intressanta och vardagliga små detaljer... som en hög cigaretter på marken som de

röstberättigade lämnar efter sig. Alla kardinaler verkar kedjeröka. 

Sixtinska kapellet har byggts upp i en filmstudio i Rom ... men bakom kulisserna ser det mer ut som hotellkorridorer och konferensanläggningar i Scandic stil.

Huvudpersonen Lawrence (Ralph Fiennes) är en tvivlare och han vill egentligen inte leda konklaven.

Den gamle påven verkar ha spionerat på allt och alla och gömt ledtrådar och komprometterande dokument i sin egen säng. För en påpassad  sjukling så var den gamle tydligen väldigt rask på att sy och knåpa och gömma saker.

Lawrence och hans vise underhuggare, filmens Watson om man så vill, undersöker alla tänkbara kandidater och kommer upp med mer och mer fuffens. Någon har haft kuttrasju och avlat barn med en nunna, någon nanna har mutat för att få fler röster, ytterligare någon annan har tagit emot mutor ... och så vidare.

För att vara en stängd konklav så är det underligt hyr mycket filmens tvivlande Sherlock och Watson kommer åt. Watson är ute på stan och snokar och intervjuar folk och Sherlock bryter sig in i påvens gamla rum och har till och med tillgång till internet och nyheter och stencilapparater... trots att de alla ska vara avskärmande från omvärlden.

Det finns två kandidater som heter Be-nånting och två som heter Te-nånting. Man försöker komma ihåg vem som är vem när dialogerna smattrar och de långa namnen rasslar förbi. Verklighetens konklav leddes förresten av Kevin från Dublin. Det är lätt att komma ihåg. Liksom att verklighetens Bob blev vald.

Filmen är som ett politiskt kammarspel som är skräddarsytt för att duktiga skådespelare (och en närgången fotograf) ska få glänsa och visa upp sina färdigheter. 

Vi närmar oss perfektion när det gäller Fiennes och Rossellinis subtila spel.

Sedan kommer tredje akten. Filmen är inte så perfekt längre. Man tar till storsläggan. Det är explosioner och självmordsbombare (hur kan en sådan komma åt konklaven?) och ett sådant där typiskt amerikanskt "vi ska kämpa tillsammans" pep talk. Vi är bara collegekids, men visst kan vi slå Sovjet! Miracle on Ice! Ett sådant peptalk räcker för att en ny okänd kandidat som bara varit kardinal i ett år ska få majoritet (två tredjedelar) av rösterna. Så lätt går det inte. Det är lättare att så ryssarna i hockey.

Och peptalket är på spanska. Vem begriper det? I hela filmen har folk pratat brittisk eller amerikansk engelska ... eller engelska med italiensk brytning. Förmodligen kan folk italienska, vi befinner oss i Rom. Men plötsligt ut ur det blå ... här kommer Emilia Perez! Hola mucho! Texten hinner inte med. Det är något om kyrkan och framtiden. Låter som floskler. Robert Harris verkar dessutom plötsligt ha lånat inspiration från myten om Påven Johanna. Inte den mest historiskt säkra skröna att bygga på och damma av när man ska gå mot klimax och välja en vinnande låt. Lawrence räddar en sköldpadda. Det går långsamt framåt. 

Nej, verkligheten överträffar dikten. Chockvågorna som gick genom världen när Bob från Chicago som hejar på Red Sox blev påve överträffar allt i den här filmen. En amerikan som påve? Som inte varit med i något försnack alls? Otänkbart! Fast inte nu längre. Men eftersom han varit i Peru kan han säkert spanska i alla fall, om han skulle behöva hålla ett peptalk på spanska alltså. Och måsarna med måsungarna på taket bredvid den vita röken var så mycket gulligare än sköldpaddan. Dessutom gick det fortare att rösta. Och terrorhot har vi nog av i verkligheten förutom att spränga Sixtinska kapellet med Michelangelos mästerverk i en fantasi.

Kul att veta: Miljöerna - inklusive Sixtinska kapellet - är återskapade i Cinecittà-studion i Rom

Regissören Edward Berger är tidigare mest känd för den  tyska Oscarsvinnaren På västfronten intet nytt. 

Thomas Alfredsson var påtänkt som regissör till filmen Konklaven och jobbade länge med att få igenom projektet. Som tack nämns han som exekutiv producent.