The Girl Who Lived Twice - Hon som måste dö - Sista delen i Millennium-serien

Claire Foy i The Girl in the Spider's Web --- Den första David Lagercrantz romanen i trilogin.


Författare: David Lagercrantz
Titel: Hon som måste dö
Serie: Millennium (del 6)
Antal sidor: 385
ISBN: 9789113073743
Förlag: Norstedts
Utgivningsdatum: 2019-08-22

 

The Girl Who Lived Twice låter som en alternativ flashig James Bond titel, och The-Girl-böckerna finns nu överallt, på flygplatser och i kiosker och i snabbköp och i boklådor runtom i hela världen. 

Marknadsföringskampanjen är enorm. Genomslaget är totalt.

Millennium-serien är världens mest säljande serie.

Den här boken markerar slutet på en era, slutet på en trilogi --- eller snarare, slutet på två trilogier.

Serien som måste ta slut

Den svenska titeln är mer prosaisk.

Hon som måste dö. 

Hon ... Är den enda kvinnan på en Mount-Everest-expedition: blond, snygg, åtråvärd ... tills hon får ansiktet förstört av köld. 

Hon ... Är Lisbeths vackra tvillingssyster: blond, snygg, åtråvärd ... tills hon får ansiktet förstört av eld.

Ja, det finns paralleller så det förslår. Vi rör oss fortfarande i en värld av Män som hatar kvinnor, och en värld av Män som definierar kvinnor.

När det gäller kvinnor beskrivs deras utseende och hur pass attraktiva de är, när det gäller män behövs inga sådana beskrivningar, de är ju män.

En flicka som är 40-plus

Lisbeth Salander har blivit synonym med Millennium-serien, som på engelska alla heter någonting med  The Girl ... och det är Lisbeth som är flickan. Något förminskande. Hon är väl en kvinna? Som är 40-plus! Eller så är hon en serietidningshjälte i alla fall ... På nästet kallar hon sig Wasp (Wasp är en serietidningshjälte, tänk Ant-Man and the Wasp i MCU) men mest påminner hon om DC-hjälten Batman. Superrik och superstark och supersmart och en superdetektiv och tekniskt begåvad ... och dessutom misstänker jag starkt att hon har lagt beslag på Batmans motorcykel.

Lisbeth är i den här boken upptagen med att hämnas på sin tvillingsyster Camilla, och Camilla i sin tur är ute efter Lisbeth. Det har de hållit på med i evigheter. Ungefär som Jokern och Batman. (Men ingen säger de bevingade orden "You complete me!").

Omgiven av psykopater i det egna släktträdet

Samtidigt försöker Mikael Blomkvist att lösa ett fall med en död uteliggare i Stockholm, och han får hjälp via datorn av Lisbeth, för givetvis är hon också en expert på DNA-analys. Precis som allt annat.

Lisbeth har på gamla dagar börjat med släktforskning och hon har kommit till att det finns ett onormalt högt antal av psykopater i hennes släktträd. No shit. 

Lisbeths självbiografi skulle kunna ha titeln: Omgiven av psykopater (och jag är också är en av dem ?!).

Lisbeth var tvådimensionell från början, men hon har blivit en allt mer osannolik karaktär. Och samtidigt allt mer "normal".

Asocial och teknikberoende är det nya svarta

När hon skapades var hon "asocial" och bara intresserad av teknik, och nu har detta blivit "det nya normala". Det ser vi bland annat när vi i den här romanen får träffa två tonårsdöttrar till en läkare på rättsmedicinska, de sitter båda som klistrade vid sina mobiler och kan inte prata. "En grej" är hela ransonen av en hel dags repliker från två tonårstjejer.

Japp. Asocial och teknikberoende är det nya normala. Knäpp är det nya svarta.

Svart är också det nya svarta. Lisbeth byter inte hårfärgningsmedel eller klädfärg i onödan.

Men att läsa om folk som ständigt sitter med en dator eller en mobil och kommunicerar via textmeddelanden är måttligt underhållande. Hackandet har också blivit till en ständigt upprepad deus-ex-machina grej. Allt kan ju lösas med  lite hackande.

Cold case på Mount Everest

Uteliggaren visar sig ha unika gener, unika för folk som klarar livet på hög höjd (alltså sherpas) och han är nyckeln till ett verkligt "cold case" --- ett fall som handlar om mord på Mount Everest (där det är svinkallt och ont om luft) som ligger i det förgångna, ett fall som har kopplingar till den svenska regeringen och en amerikansk affärsman och den ryska maffian. Som nu tydligen nu leds av Camilla, Lisbeths tvillingsyster.

Intrigerna kring Mount Everest är välkonstruerade (om än väldigt, väldigt långsökta) och små, små pusselbitar slängs ut likt brödsmulorna som Hans och Greta slängde ut i skogen för att inte gå vilse.

En "red herring" som serveras via Google search är däremot skrattretande. Tyvärr ligger man långt före Mikael Blomkvist & Co när det gäller att lösa fallet och koppla ihop sambanden. Det är för enkelt.

Batgirl överlever allt 

Intrigen kring Lisbeth Salander ... hon är den karaktär som man först tröttnar på i boken. Hon är jämt lite lagom sur (ungefär som Clauda Galli i serien Svensson Svensson) och man vet vid det här laget att hon överlever allt. Så inget av de hot som hon utsätts för i boken känns allvarliga.

Självklart kan denna Batgirl slå ner en hel hop beväpnade MC-knuttar, helt själv, utan att bli ihjälskjuten av smattrande vapen. Det räcker med ett järnrör och en Bat-motorcykel!

Hela intrigen med Mount Everest ska klämmas in i Millennium-ramen och passa ihop med Lisbeths liv och hennes familjs historia och hennes slutgiltiga hämnd ... och då är det som om historien får slut på brödsmulor.

Slutet verkar vara kopierat direkt från pepparkakshuset, komplett med häxan vid den brinnande ugnen ...
och gissa vem som hamnar i ugnen?

Män som hatar kvinnor går igen

Flera scener känns också som direkt kopierade från ettan i bokserien (Män som hatar kvinnor) --- tatueringsscenen är här strykjärnsscenen (med nästan exakt samma replik om att aldrig ha "strukit" något förr) och det finns en liknande scen med Mikael Blomkvist som blir torterad och måste räddas av Lisbeth.

Det är lite som Star Wars: The Force Awakens. För att försäkra fansen om att det är samma trilogi en gång till, trots att det är en ny trilogi, försöker man kopiera scener från den första trilogin. Men fungerar det att upprepa sig?

Lisbeth Salander har blivit äldre. Mikael har blivit äldre. Blir de inte klokare? Utvecklas de inte?
Är det ingen som vill att de utvecklas, med tanke på hur bra "The Girl ..." serien säljer över hela världen?

Medelålders gamla hjältar, som fastnat i en mall

Tiden går i Millennium-världen. Alla verkar ha slutat röka och dricka kaffe (omodernt?), alla sveper ett glas vin då och då, och alla svär tyst för sig själva (utan att svordomarna skrivs ut) när de kommer på något.

Tidningen Millennium hotas av nedläggning då och då (typiskt för gammalmedier) och mobiltelefonerna blir allt smartare och apparna står som spön i backen. Men varken Blomkvist eller Salander tycks åldras eller förändras. Visst, Mikael har börjat springa, men Lisbeth sitter fortfarande i mörkret med den senaste datormodellen och dricker whiskey och lever på skräpmat, eller innehållet i olika mini-barer i olika hotellrum, utan att få bristsjukdomar eller hjärtproblem.

Flickan som lekte med elden utbränd

Mikael Blomkvist närmar sig pensionsåldern. Lisbeth har nu hunnit bli 40-plus. Och hon ser ut som, eller beskrivs som, och uppför sig som, en 20-åring som fastnat i tonåren.

Slutet är verkligen en stor besvikelse. Har vi tagit oss igenom sex tjocka böcker bara för detta?

Pepparkakshuset har förlorat sin attraktionskraft.

Eller så har flickan som en gång lekte med elden helt enkelt blivit utbränd.

BG

The Girl Who Lived Twice - Last Adventure for Lisbeth?

Lisbeth Salander is back — and she is angrier than ever - WP


Somebody very droll got into Stieg Larsson’s Wikipedia page. 

Recently, an entry on his Millennium crime series

described Lisbeth Salander, the series’ popular continuing character, simply as “a woman in her twenties with a photographic memory and poor social skills.” That’s putting it mildly. Salander’s antisocial behaviors include tossing a molotov cocktail at her murderous Russian spy father and watching him burn in the front seat of his Mercedes. In the latest novel, “The Girl Who Lived Twice,” written by David Lagercrantz (Larsson died in 2004), Salander irons an abusive husband’s dress shirt with him in it. She is as ticked off as ever, and with troll factories, crooked Swedish pols and Russian mafiosos on the loose, she has plenty to set her off.


Salander is less physically present this time — and that’s too bad, because she’s fascinating. A superhacker, Salander learns online that her family is genetically predisposed to both high intelligence and psychopathy. Abused by both her father and later by a sadistic child psychiatrist, Salander devotes her life to revenge against powerful cruel people, most of them men. A Stockholm police inspector describes her as “a bit like the fallen angel in paradise” who “serves nobody, belongs to nobody,” but who can’t stand injustice and is driven to do just about anything to fix it.

Most of the new novel’s narrative follows Mikael Blomkvist, the investigative reporter at Millennium magazine who is Salander’s good pal and sometime fellow crime fighter. This time he’s unusually tired and fed up while trying to finish an article about a Russian disinformation campaign and possible links between a Swedish cabinet official’s financial funny business and a stock market crash. Blomkvist is suffering from news fatigue because of depressing developments around the world (the United States is not mentioned by name), so he is almost relieved when he learns his phone number has turned up in the pocket of a strange dwarfish beggar found dead in a Stockholm wooded area.

The corpse, with its disfigured face and several missing fingers and toes, is soon identified as a Nepalese sherpa. Evidence develops revealing that the little man may have been poisoned with a particular exotic brew. The minister of defense whom Blomkvist is investigating once survived a notorious Mount Everest climbing expedition in which others died. Could there be a connection between the dead mountain guide and the official? Blomkvist perks up.

I wish I could report that I was gripped by all this, but not really. The novel meanders annoyingly, with Salander appearing only intermittently to lend Blomkvist mainly technical support as he interviews cops, diplomats, a forensic pathologist, the head of a psychiatric institution. There’s a secondary plot involving Salander’s evil (literally) twin sister, Camilla, a tool of Russian intelligence who harbors her own revenge fantasies. Enraged because Lisbeth murdered the father Camilla adored — and was probably being sexually abused by — she uses her GRU and Russian gangster cohorts to track down Lisbeth and exact revenge.

All of this unfolds with prose that is borderline stilted and with major and minor plot turns that make little sense. Lagercrantz is a kind of un-Elmore Leonard. Blomkvist has testy exchanges with a right-wing columnist named Catrin Lindas, a journalistic competitor, and out of nowhere, the pair are entangled: “Then she put a hand around his neck and pulled him to her, and within moments it got completely out of hand . . . and in the middle of all this madness Blomkvist realized that he had wanted her ever since he first saw her picture online.” Like so much here, it’s just mighty peculiar.

Readers who are ambivalent about the violence and gore that are part and parcel of so many Scandinavian mysteries these days needn’t worry too much about “The Girl Who Lived Twice.” Except for the shirt-ironing sequence and some brief references to a GRU agent who liked to roll political opponents into a cremation oven alive, there’s not much howling in excruciating pain until the final confrontation between Lisbeth and Camilla, with little serious harm to our main heroine. If there’s a seventh Millennium novel, Blomkvist will probably be seen hobbling or even in a wheelchair. Lisbeth will show up with just a few scratches, however — her photographic memory intact and her short fuse ready to blow.


THE GIRL WHO LIVED TWICE

By David Lagercrantz

Translated from the Swedish by George Goulding

En officer och spion - nu som storfilm på Venedig Filmfestival!

En officer och spion - Ny succé från Robert Harris!

Det är en helt briljant bok. Som redan blivit en briljant film. I regi av Roman Polański. Filmen har just haft debut på Venedig Filmfestival ... Men vänta inte på den svenska biopremiären! Lägg vantarna på boken NU!

En sann skandal med visselblåsare och justitiemord på 1800-talet!


Det här är skandalen som har allt. Dreyfusaffären är som gjord för att bli en bästsäljande thriller --- och allt är en verklig, historisk, politisk skandal, som Robert Harris återigen gör aktuell i den briljanta romanen En officer och spion. J’accuse, sa Zola. Missa inte att läsa den här romanen, säger jag.

Det här är en otroligt skicklig skildring av den stora skandalen som "alla känner till". 

Visselblåsning på 1800-talet blir till en riktig thriller

Den 15 oktober 1894 befann sig kapten Alfred Dreyfus på den franska Generalstabens högkvarter på Rue Saint-Dominique. Anledning: generalinspektion. Den som möter honom är hans före detta lärare från krigshögskolan, överste Georges Picquart.

Dreyfus beordras att ta diktamen och en högre officer läser upp en förteckning på hemliga militära dokument. Dreyfus antecknar --- tills officeren avbryter sig och arresterar Dreyfus för högförräderi. Bevismaterial: vad Dreyfus just har antecknat. 

Skandalen som "alla" känner till

Dreyfus skickas till Djävulsön, en tropisk straffkoloni, hans lojala fru och hans bror ger aldrig upp hoppet om att kunna rentvå honom och få hem honom igen.

Mörkläggningen som styrs av högt uppsatta militärer är total. Samtidigt kämpar upprörda författare, som Émile Zola, för sanningen och uppretade folkmassor går ut på gatorna. De kräver rättvisa för Dreyfus. 

Går det att hitta ett nytt perspektiv?

Dreyfusaffären är rejält omskriven - den blev det redan under sin samtid. Har Robert Harris något nytt att komma med? Harris är väldigt duktig på att hitta nya perspektiv på gamla ämnen. Han har gjort det förut, och han gör det igen. 

Hans grepp påminner om det som användes i Milos Formans Amadeus där ärkerivalen Salieri fungerade som berättare (nu var Salieri inte någon ärkerival i verkligheten, men berättartekniskt fungerade det.) Den som berättar i En officer och spion är inte en av hjältarna, inte en författare som jagar efter sanningen, inte den lojale brodern till Dreyfus eller hans hustru. Berättaren är Picquart --- han som tar emot Dreyfus den där ödesdigra morgonen, han som hjälper till att sätta dit sin forne elev. Men bit för bit rubbas Picquarts övertygelse på att han har gjort rätt. Men hur lever man med att man satt dit en oskyldig man och skickat honom till en säker död på Djävulsön? 

Omvärderar sitt eget hemland

Picquart väljer att kämpa för att avslöja sanningen, samtidigt som han omvärderar synen på sitt hemland Frankrike, sina officerskollegor och även sig själv.

Det här är en otroligt skicklig skildring av den stora skandalen som "alla känner till". Visselblåsning på 1800-talet blir till en riktig thriller. Frågan är bara vad Robert Harris ska göra för att toppa detta? Låta Pontius Pilatus komma till tals, och prata om justitiemord, samtidigt som han säger "jag tvår mina händer"?

En officer och spion är i alla fall en perfekt utförd historisk roman, och denna thriller har i Sverige också fått en perfekt timing. Sommarmånaderna är som gjorda för en isande thriller.

BG

Hiding Places by Katherine Webb

The perfect book group read for fans of Kate Morton, Rachel Hore and Santa Montefiore.

A secret buried so deep, only a liar could uncover it

'..towards the end, comes a twist in the plot so bold it will leave you blinking...A thoroughly satisfying read.' WI Life

One hot summer in 1922.

A house at the heart of the village.

A crime that will shock the community.

A man accused and two women with everything to lose.

When Donny Cartwright is accused of murder, his sister Pudding is determined to discover the identity of the real killer.

Together with newcomer, Irene, she begins to uncover the truth - a secret that has been buried for years.

But when they happen upon a strange object, hidden in the past, they realise it will change everything . . .

- Story was boring and impossible to follow. At the end names were changed to fit the authors wanted outcome. The author misleads the reader in order to have a shocking ending, however it's not shocking or clever, it's just nonsense.

- I was enjoying this book until almost the end then I don’t know what happened it was like half the characters aged by 50 years and half were the same age as the book started. Don’t read the book if you have not started the end will leave you so confused it is pathetic. I am so sad I wasted time reading this book.

- Most of book was interesting enough. The ending was abrupt, confusing, and dissappointing.

I- t reads like a tapestry of a time gone by and each of the characters are woven into the scene with style – Charmingly stubborn Pudding, Mute Clemmie, Alistair and new wife Irene who remains an outsider, having escaped something from London. Then there’s the family everyone is told to avoid.

The murder takes place at least 100 pages into the story but it’s the build up and scene setting which brings the shocks. Each character is carefully crafted and lovely placed in the scenes, the reader gets to see Slaughterford – the early morning dew to the low lying sky at night – you can almost see the changes of the seasons as you turn the pages.

Pudding and Irene form a unique friendship and alliance (You’d just have to friends with a girl named Pudding!) and their search for the truth reveals a lot more about the village and its people than they ever could have imagined.

There’s so much to immerse yourself in here – and not just the fields of hay – the lazy village feel, the farming landscape and the stain of murder on a tranquil part of the British countryside.

Katherine lives up to her name and weaves a web of mystery and suspicion with vivid characters, a ramshackle location and a quietly bubbling plot.
Slaughterford – a village with secrets, shadows and more. The suggestion of witchery goings on, the suspicions which haunt the village, began to haunt me. Slaughterford is eerily recreated as a bygone mystery and Webb weaves her magic, pulling all the threads together so when, at the end, you step back the tapestry is even more impressive than you thought.

Nobel - En annorlunda vandring i spåren av en man som var före sin tid!

Kungen av Båstad - Ludvig Nobel!

Tennisveckor, golfbanor, nattklubbar, vilt festande och stränder fulla med trendsättare ... Det där är Båstad i ett nötskal. Och så har det alltid varit. Eller? Nej, inget av detta skulle ha funnits idag, inga tennisveckor, inga golfbanor, inga Märta-Mås-mattor, inget Norrviken ... Om det inte vore för Nobel och Nobel-effekten.

Nobel?!  Verkligen?!

- Nobel?!  Verkligen?!

Ja, ni tänker förstås på dynamitgubben Nobel, ingenjören Alfred Nobel, han som uppfann dynamiten, tog en massa patent på saker, blev stenrik och instiftade Nobelpriset. Men det fanns fler genier i släkten Nobel, och den mest förbisedda av dessa var Ludvig Immanuel Nobel. Kanske för att hans fallenhet var inom andra områden än teknik, industri och vetenskap ... Kanske för att han låg långt före sin tid, i sitt tänkande och i sina visioner. Ludvig Nobel var som en modern turism-guru, född ungefär hundra år för tidigt ...

Alla i Nobel-familjen var genialiska - på sitt sätt

Ludvig föddes den 17 februari 1868 i Stockholm och var son till Robert Nobel --- den kände Alfred Nobels bror. Alfred Nobel hade dessutom en bror till som (för att förvirra det ytterligare) också hette Ludvig Nobel. Förr i tiden återanvände man ofta samma namn i släktträdet.

Alla i Nobel-familjen verkar ha varit genialiska på olika sätt, alla verkar ha haft näsa för affärer, alla verkar ha blivit stormrika på ett sätt eller ett annat ...

Men medan alla känner till vad Alfred Nobel gjorde med sina pengar (ja, Nobelpriset delas fortfarande ut varje år) så är resten av familjens historia mer okänd.

Livet är mer än patent och krigsmaskiner, tyckte Ludvig

Roberts son Ludvig Nobel kan ofta underskattas eftersom han inte höll på med krigsmaskiner och sprängämnen och uppfinningar --- sådant som ger stora rubriker. Nej, Ludvig Nobel var inne på turism, idrott och musik, och naturskyddsområden, långt innan detta var en "inne-grej" och han insåg att samhällsekonomiskt var detta minst lika viktigt som teknik och patent och uppfinningar.

Denne Ludvig Nobel blev så småningom känd som kungen av Båstad eller Båstads-Kungen  --- och det är tack vare Ludvig Nobel som mängder av turister nu flockas i Båstad för tennisveckorna. Eller för att spela golf. Eller för att bada. Eller för att lyssna på musik. Eller för att njuta av naturen. Eller en blandning av allt detta.

Råttfångaren-i-Hammeln-effekten: Alla följde kungen ...

Ludvig Nobel lockade kungen till Båstad - kung Gustav V. Och med kungen kom kändisarna. Och hela riksdagen. Och med kändisarna kom alla andra.

Dessutom värvade Ludvig Nobel många av sina vänner till Båstad. Han lockade Rudolf Abelin till Båstad, och Abelin byggde upp sitt älskade Norrviken här - igen! (det första Norrviken låg en bit utanför Stockholm) i mycket mer gynnsamt klimat, och detta är nu "det riktiga Norrviken" en riktig turistmagnet och ett mecka för trädgårdsälskare. Nästa år firar Norrviken utanför Båstad 100 år.

Lockade med lyxiga mattor

Ludvig Nobel lockade också Märta Måås Fjetterström till Båstad. Hon firar 100 år i år. Och är en av de mest framgångsrika kvinnliga konstnärerna. Förmodligen den allra mest framgångsrika, om man rankar konstnärer som har med mattor att göra.

Ludvig påpekade att det fanns massor av folk i Båstad som hade god smak, ja, och massor av folk som hade råd att betala för den goda smaken också.

Så med de rika och vackra och berömda kom sedan också kommersen och konsten till Båstad.

Båstad hade blivit som en magnet som drog fler och fler till sig, i lager efter lager ...

Och golfbanorna då?

Engelska turister vill spela golf

Det lär ha gått till så att turister från England tog in på Ludvig Nobels hotell Skånegården --- och de frågade efter golfbanorna.

- They are under construction! sa Ludvig utan att blinka.

Alltså: De är under konstruktion ... och nästa dag var de det. Under konstruktion alltså.

Ludvig Nobel var en "doer", någon som får saker gjort.

Han lyckades också rädda orgeln i den vackra Mariakyrkan. Där nu Båstad kammarmusikfestival hålls varje år ...

Överallt i Båstad syns nobla Nobel-spår.

Vilken lycklig slump ...

Ludvik Nobel kom "av en slump" till Båstad, heter det enligt historien. (Rudolf Abelin hittade också sitt Norrviken utanför Båstad "av en slump"! Båstad verkar vara stället för lyckliga slumpar!)

Ludvig valde att fokusera på Båstads västra sida och köpte en del mark för att påbörja sina byggen. Högstugan byggde han till sig själv --- den ligger ovanför Lejontrappan vid Ludvig Nobels Allé. Sedan började han anlägga Nobels villastad som sträcker sig väster om kyrkan. Sommarvillor byggdes för uthyrning. Tomter såldes till sommargäster som återvände, år efter år.

Ludvig bevakade Båstads utveckling som en hök. Ingenting fick rivas utan att han tillfrågades först, och var med och bestämde, så tack vare Ludvig är Båstad idag så "pittoreskt" och väl bevarat. Ingen huvudlös moderniseringsiver har otyglad fått gå fram här.

Vill du ha en vit flaggstång? Då får du betala själv!

Ekonomiskt hjälpte han till och stöttade folk som behövde en extra slant till sina byggnadsprojekt. Till exempel om någon ville ha ett rött tegeltak. Snyggt skulle det vara!

Samma sak med flaggstänger. Ludvig köpte flaggstänger till de som ville ha en ... om de ville ha en brun eller träfärgad flaggstång. Därför är Båstad idag fullt av bruna flaggstänger och snygga röda tegeltak i naturlig färg ... Ludvig hatade nämligen vita flaggstänger och tyckte att de var fruktansvärt fula, så dem kunde man inte få något bidrag för att köpa.

Ludvig Nobel var bland annat involverad i strandpromenaden mot Norrviken, Tennisstadion, skyddet av Hovs Hallar, Båstad Golfklubb, Lindalléns tillkomst och Märta-Måås Fjetterströms lokalisering till orten --- liksom Rudolf Abelins. 

Porträttlik Ludvig gjordes av kändisskulptören Carl Eldh 

När Ludvig fyllde sextio år fick han som present en staty av Carl Eldh av folket i Båstad --- och den statyn står kvar framför Skånegården än idag.

Utan Ludvig hade Båstad sett mycket annorlunda ut idag ... Nobel är fortfarande ett namn som är starkt förknippat med orten och ett par av Ludvig Nobels barnbarn och deras familjer bor fortfarande kvar i Båstad.

Språkguiden Ingrid Persson Skoog leder varje år en vandring i Ludvig Nobels spår, där man ser hur han satt sin prägel på moderna Båstad, man får spana efter röda tegeltak och bruna flaggstänger, man får höra om dramatiken bakom badsemestrar, tennisbanor, golfbanor, Skånegården och det mytomspunna Strand ...

Kungens långa säng lånades ut till italiensk tennisspelare

Vandringen omfattar även ett besök inne på Skånegården, som idag inte är hotell, utan privatägt och fullt av bostadsrätter. Att följa med en vandring är enda sättet att komma in på Skånegården.

Kungsporten finns kvar. Den öppnas alltid när kungen är på besök. Eller när det är jubileum. Eller när hantverkare måste ha en extra stor ingång genom den höga muren som omger Skånegården ...

De stora rummen där man förr umgicks på hotellet finns också kvar, liksom tavlor från en svunnen tid och en mycket, mycket, mycket lång soffa ... som var alldeles lagom lång för kung Gustav V att ligga och vila sig i.

Ja, och kungens säng finns också kvar. Även den speciallång (fast den står inte framme) och när en väldigt lång tennisspelare från Italien skulle tävla under tennisveckorna, så plockades den sängen fram och kom till användning igen.

Räddade naturen

Förutom att ha lagt grunden till Båstads turistnäring, så var Ludvig Nobel även intresserad av kultur, natur och fornminnen, och ett av hans många uppdrag var att vara ordförande i Bjäre härads hembygdsförening, som bildades 1929. Han var också styrelseledamot i Svenska Naturskyddsföreningen. Uppdrag som inte direkt hade med ekonomisk vinning att göra, utan med helt andra värden.

Värden som ligger i tiden idag. Ludvig Nobel var helt klart en man som var före sin tid ... men utan hans tid hade vår tid förmodligen sett helt annorlunda ut. Vem vet, golfbanorna i Båstad kanske fortfarande hade varit "under konstruktion"?!

Skyddade Sveriges mest berömda filmområde någonsin ...

Ludvig Nobel såg föresten också till att Hovs Hallar blev skyddat område --- det natursköna området som Ingmar Bergman sedermera använde i Det sjunde inseglet och Vargtimmen ... Idag går det filmkryssningar dit med Väderötrafiken --- och det är Språkguiden Ingrid som guidar på kryssningarna.
En riktigt magnifik upplevelse! Hovs Hallar har sedan dess blivit internationellt k-märkt filmområde.

En vandring i Nobels fotspår tillsammans med Språkguiden Ingrid är också varmt att rekommendera --- enbart besöket på Skånegården är värt vandringen, och sedan får man så mycket mer på köpet! Bland annat så får man promenera runt inne på Skånegården, beundra de fina rummen och tavlorna och trädgårdarna och den märkliga arkitekturen (hela Skånegården är nedgrävd och gården och trädgårdarna ligger långt under markytan!). Dessutom får man höra Nobel-släktens okända historia och uppleva en riktigt dramatisk berättelse --- som handlar om han som en gång var känd som Båstads-Kungen!

Bildspel från Ludvig Nobels Båstad:

 Vilken fin 60-års present!
Ludvig Nobel fick en relief av Carl Eldh i 60-års present av Båstad-borna, som ett tecken på deras uppskattning.

Skånegården med Kungsporten är ett känt arv från Ludvig Nobels tid.

  Ludvig Nobel var förtjust i tegel och de mönster man kunde göra med tegelstenar.

 Skånegården. Notera den bruna flaggstången.

 Kungsporten.


Det berömda Strand finns idag bara kvar på målningar.  Kulturarvet blev nedbränt av brandkåren.
Som en övning. Ingen Ludvig Nobel fanns längre och kunde stoppa moderniseringshetsen ...

 Mariakyrkan i Båstad.

Orgeln i Mariakyrkan - räddad av Ludvig Nobel.

  Ludvig Nobels Tennisstadion och Språkguiden Ingrid Persson Skoog.

Tennisveckorna är ett levande kulturarv efter Ludvig Nobel.

Några kommentarer:

Märta Måås-mattorna hade säkert funnits. Hennes produktion var ju redan igång i Vittsjö när hon träffade Ludvig. Däremot hade mattorna aldrig börjat produceras här i Båstad om inte Ludvig Nobel hade övertalat henne att starta företag här.

Det var inte bara förr i tiden som familjen Nobel återanvände namnen. Ena barnbarnet heter Robert Nobel. Det finns ett barnbarnsbarn som heter Ludvig Nobel. Känner ju inte till vad hela den yngsta generationen har för namn, men det kan nog finnas fler exempel.

Alla i familjen Nobel hade inte näsa för affärer (Immanuel var en duktig uppfinnare men inte alls lika skicklig affärsman). Alla blev därför inte stenrika. Flera eller många.

Norrviken låg inte långt från Norrköping.

MMF-jubileet gäller starten av företaget (1919 - 2019)

Kammarmusikfestivalens öppningskonsert är i Mariakyrkan varje år, men inte just i vapenhuset vid 1700-talsorgeln. Konserten jag talade om är alltid i slutet av sommaren. Ett litet, stämningsfullt inslag i sommarens konsertprogram.

Ludvig fick en porträttrelief gjord av Carl Eldh, av ortsbor och vänner (alltså folk från annat håll)

Vi brukar säga Kungaporten.

Tror inte att den långa sängen finns kvar, men den stod kvar på Skånegården hela eller åtminstone delar av tiden då Skånegården var hotell, alltså efter Gustaf V:s död.

Vet inte om ordet nedgrävd är helt tydligt. Man grävde ur tomten för att inte Skånegården skulle bli så dominerande.

Angående Strand så blev restaurangen nedmonterad. När endast stommen återstod fick brandkåren sätta eld på denna under en övning.

FILM: Pet Sematary - Den obehagliga katten går igen - igen!

- Mjau! I'm back!


Regi: Kevin Kölsch och Dennis Widmyer

Titel: Pet Sematary

Svensk titel: Jurtjyrkogården

Medverkande: Jason Clarke, Amy Seimetz, John Lithgow m.fl.Land: USA, 2019
Distribution: Paramount Pictures
Aktuell: På DVD; BD och VOD 19 augusti


Katter är lömska djur, hävdar min granne. De bara väntar att hoppa på en!

En annan bekant hatar familjens katt och hävdar att det är den otäckaste "inne-katt" som de någonsin haft. Han hävdar att katten är ute efter honom.

Underligt nog, när han är i närheten så beter sig katten väldigt konstigt och ger ljud ifrån sig som jag aldrig hört någon annan katt göra (eller rättare sagt: ljud som jag aldrig har hört någon eller något alls göra!). Antagligen inser katten att de är rivaler om samma revir och om samma kvinna ...

När jag var ensam med katten och fotograferade den på en antik matta var den underbar, den spann av mitt beröm och poserade. De säger att katter inte kan ta order. Men det kan de. Om man berömmer dem.

Jag är uppväxt med katter. I England vördas katter som små gudar, ungefär som i det gamla Egypten.

En av mina katter blev jättegammal. Den andra blev skjuten av grannpojken. Som hade fått ett luftgevär att leka med. Han dog. Katten alltså. Grannpojken fick inget straff alls.

Som att bli av med sitt luftgevär eller lägga sig utan efterrätt.

Jag hade aldrig en tanke på att återuppliva älsklingskatten (fast grannpojken borde ha haft stryk! även om barnaga är förbjudet!) men den idén kommer de på i Pet Sematary.

Att återuppliva en död älsklingskatt. (Inte att ge grannpojken stryk).

Katten blir jätteobehaglig. Nästan lika konstig som katten som min vän är livrädd för, för att den är så underlig. (Den är underlig. Snygg, men underlig! Den väntar säkert bara på rätt tillfälle att slå ner sin rival i sömnen ...)

Poängen är ... Det här hade inte funkat med en hund. Katter i sig är något som folk innerst inne är rädda för, förr i tiden hängde de ihop med häxor och djävulen och allt möjligt otäckt.

En hund i Pet Sematary ... Nej. Katt däremot ... blir skitläskigt direkt!

Pet Sematary är redan en bok av Stephen King och har filmats av Mary Lambert och nu är det alltså dags igen för en ny filmatisering.

Hemskare, eller inte?

Delvis. Men ... nej. Den nya filmen är inte speciellt hemsk, snarare ledsam och tragisk.

Kan bero på att man blivit äldre. Lite.

Början är i alla fall likadan i alla tre versionerna.

I den nya filmen spelar Jason Clarke läkaren Louis Creed, som fått nytt jobb som skolläkare, och tillsammans med hustrun Rachel (Amy Seimetz), och barnen Elllie (Jeté Laurence) och Gage (tvillingarna Hugo och Lucas Lavoie) flyttar han in i ett hus ... som den här gången verkar ligga mitt i skogen.

Förra gången bodde de vid en stor väg, som trafikerades av stora långtradare och annan tung trafik.

Den här gången bor de vid en liten gullig skogsväg. Som trafikeras av långtradare.

Vad är det med de där långtradarna, trasig GPS eller? Det BORDE finnas någon lämplig motorväg i närheten!

Katten blir i alla fall överkörd (i alla versioner) och återupplivad (i alla versioner) och blir sjukt obehaglig (i alla versioner).

Sedan skiljer det sig en hel del åt vad som händer med resten av familjen.

Skulle man kunna tolka det som ett potentiellt lyckligt slut att de skulle alla kunna bli återupplivade som en zombie-familj --- happily family ever after! Och ungarna är för evigt små glin i trotsåldern.

Nu säger jag inte att det är vad som händer, men det skulle kunna hända --- alla blir levande döda i hela huset eller hela den lilla byn och ingen behöver någonsin sakna någon och ingen verkar obehaglig eller konstig eftersom alla är lika obehagliga och konstiga ...

Det bästa i den HÄR versionen är bra barnskådespelare och så grannen Jud Crandall (spelad av John Lithgow). Fast varför i hela världen han säger åt ungarna att gräva ner katten på den gamla indianmarken ... VET han inte att de kommer att få en ond och illaluktande zombie-katt tillbaka?

Det är en av filmens oförklarliga små gåtor.

Samt hur man på en liten skolläkarlön kan få råd med ett plejs som har så gigantiskt stora ägor, flera tunnland, verkar det som.

Men, men. Det finns mycket som är oförklarligt här i världen.

Pet Sematary är i alla fall fortfarande lite otäck. Fast inte alls så läskig som förr i tiden!

FILM: Dumbo - Världens mest berömda elefant flyger igen!

Dumbo är en ganska knepig film där man måste acceptera den konstiga premissen att en elefantunge med stora blå ögon och överdimensionerade öron skulle vara något annat än jättegullig!

Regi: Tim Burton
Titel: Dumbo (2019)
Manus: Ehren Kruger
Medverkande: Colin Farrell, Eva Green, Danny DeVito, Michael Keaton, Nico Parker m.fl.
Land: USA, 2019
Distribution: Walt Disney Pictures
Aktuell: På DVD, BD och VOD 12 augusti

Original-Dumbo är ett mästerverk. En fabel som alla barn kan identifiera sig med. Barnet i fabeln råkar vara en liten elefant som blir mobbad för sina stora öron --- men elefantungen får revansch, när det visar sig att öronen ger honom möjlighet att flyga!

En fabel i samma genre är Den fula ankungen (också filmad av Disney). Ungen i den berättelsen är mobbad som liten, men det visar sig ju att han legat i ett svanägg, och alltså får ungen sin revansch. Mobbarna får stå där med lång näbb (bokstavligen) när ungen växer upp till en vacker svan.

Sensmoralen är densamma: det som gör dig udda och annorlunda och kanske till och med mobbad och utstött, är också det som gör dig speciell. Och det kan få dig att flyga!

X-men och många superhjältemytologier kör med samma sensmoral!

Sälta och svärta är det fina i kråksången

Original-Dumbo är också kryddad med mycket sälta och svärta, och så har den filmhistoriens mest berömda kråksång, och en fin skildring av vänskap mellan en mus och en elefant --- trots att möss och elefanter enligt fördomarna inte ska kunna bli vänner.

Original-Dumbo bryter ner så många fördomar på så kort tid. Hela filmen tar ungefär en timme.

Så många barn har växt upp med denna fabel om udda vänskap och om den mobbades revansch. Dumbo har kommit ut på VHS, DVD och BD i olika omgångar --- och även visats på bio då och då.

Själva animeringen är inspirerad av surrealismen, Salvador Dalí och den expressionistiska klassikern Nosferatu, så väl som klassiska karikatyrer, och filmen innehåller inte en enda onödig, tråkig eller intetsägande bild. Filmen innehåller också några av de roligaste och sorgligaste scener som någonsin har gjorts.

Nu är det dags för en ny version av Dumbo att flyga på bio. En så kallad live-action film istället för en tecknad film ... men vi vet ju att de mesta av effekterna och de fantastiska djuren är gjorda i datorn, så även detta är ju på sitt sätt en animerad film.

The Greatest Showman i mindre skala

Den nya filmen tappar direkt bort vad som är bra med originalfabeln. Man får inte identifiera sig med Dumbo, vänskapen mus-och-elefant är helt struken, och man får mest av allt bekanta sig med en massa människor på cirkusen, som påminner om "the freak-show" i The Greatest Showman, fast allt är i mindre skala. Allt är fejk, så när cirkusen får en riktig "freak" --- varför blir cirkusdirektören då så förtvivlad? Man måste ställa upp på den fullständigt idiotiska premissen att folk blir chockerade över Dumbos utseende --- och att en elefantunge med jättestora blå ögon och mjuka, fina, stora öron kan ses som något annat än supergullig!

Huvudpersoner i filmen är en familj där mamman är död (igen) och pappan är en sörjande änkling (igen) och barnen är så där amerikanskt söta (igen) och sover med make-up, hårspännen och perfekt blankt och kammat hår, som aldrig blir ruffsigt eller skitigt en enda gång under filmen. De är fattiga, men har perfekta kläder som aldrig blir smutsiga. Och de behöver aldrig ytterkläder, hur kallt det än är. Tjejen är intresserad av teknik och naturvetenskap och ska hela tiden göra experiment.

Hela denna intrig är direkt kopierad från Disneys The Nutcracker and The Four Realms. Inte nog med att man räknar med att folk inte minns original-Dumbos storhet. Man räknar även med att folk har glömt bort årets stora julfilm.

Det är synd att Dumbo blir "side-lined" i sin egen film, som ska handla om en sörjande familj som läks (igen) tack vare att de lär sig en magisk läxa (igen).

Varför ska någon rida på en flygande elefantunge?

När det väl avslöjats att elefanten kan flyga, finns det egentligen inte mycket att tillägga. Och det avslöjas redan i inledningen av den här nya filmen! I originalet var detta klimax, revanschen, metaforen för absolut frihet och seger.

Varför ska någon rida på en flygande elefant? Varför skulle det vara mer spännande med en ryttare, än att bara se än elefant flyga? Det är totalt ologiskt. Liksom så mycket annat. Hur kan bilderna i den nya Dumbo vara så intetsägande och tråkiga, och karaktärerna så platta och intetsägande, när original-Dumbo hade så spännande och experimentella bilder och så intressanta karaktärer? Hur kan historieberättandet ha blivit så tunggrott och omständligt, när originalet var så rent och knivskarpt? Hur kan filmiskt berättande ha gått baklänges i utvecklingen?

Dumbo och Spitfires

Varför har man flyttat handlingen från andra världskriget till strax efter första världskriget? Men ändå är tiden så ospecifik, ibland ser det ut som 1930-tal, som i Water for Elephants, och ibland som ett fantasyland som aldrig funnits.

Original-Dumbo innehöll en tidningssida med nyheter --- där nyheter om brittiska Spitfires presenteras sida vid sida med nyheter om Dumbo.
Det diskuteras om USA ska gå med i andra världskriget eller inte. Dumbo fungerar som upplyftande inspiration och förebild.

Original-Dumbo gjordes 1941, så detta är en film där handlingen utspelar sig i samtiden, men den nya Dumbo-filmen utspelar sig i någon slags retro-futuristisk kostymdrama-epok, som ser ut att vara gjord helt i datorn, alla eventuella känslor och allt patos dränks effektivt med specialeffekter, och handlingen har inte mycket med våra dagar att göra. Förutom att det hintas om att det är mer politiskt korrekt att ha en cirkus helt utan djur. Men vem skulle komma på tanken att betala inträde för att se de platta och tråkiga karaktärer som presenteras i filmen?

Tim-Burton-favoriter återkommer

Det positiva med filmen är att det är en Tim Burton film vilket innebär att några av hans gamla favoriter kommer in i handlingen i andra halvlek: Eva Green (Miss Peregrines hem för besynnerliga barn) och Michael Keaton (Batman). Danny DeVito och Michael Keaton får nya scener tillsammans i en Tim Burton film, men nu är det ombytta roller, när det gäller vilken karaktär man ska heja på.

Det är inte direkt uppenbart vilka karaktärer som är "goda" och vilka som är "onda". Märkligt nog är det karaktärer som vi ska se som "goda" som ger elefantungen namnet Dumbo (väldigt korkat), vilket är ett namn som de elaka mobbarna ger honom i originalfilmen. Danny DeVitos cirkusdirektör verkar till en början suspekt, men han går från potentiell "movie villain" till motvillig hjälte, för att rädda sin cirkusfamilj. Eva Greens karaktär verkar lurig, ett slags femme fatale, men hon visar sig ha ett hjärta av guld, och hon drar sitt strå till stacken för att rädda Dumbo och hans mamma Mrs Jumbo.

Man slipper också ett evighetslångt "final battle" och det är positivt. Klimax är istället fritagningen, med en massa jakter och actionsekvenser --- där Dumbo flyger igen.

Original-fabelns eviga glans förloras

Michael Keatons karaktär kan dock inte beskrivas med mycket mer än "bad guy". Keaton gör en variant på rollen han hade i The Founder. Han tar något som någon annan kommit på (McDonalds, respektive en flygande elefant) och utnyttjar det för egen vinnings skull, utan tanke på att dela med sig till "original-familjen". Hans stora temapark som havererar är som en avlägsen släkting till Jurassic Park.

På det hela taget kan den nya Dumbo beskrivas som en uppföljare till original-Dumbo. Vad händer sedan? Vilka skrupelfria typer kan tänka sig att slå klorna i en flygande elefant?

På så sätt förlorar man original-fabelns allmängiltiga och eviga glans. För redan som fyra-fem-åringar fattade vi ju att Dumbo inte handlade om en flygande elefant. Det handlade om oss alla. Att vi aldrig skulle låta mobbare trycka ner oss, att vi skulle låta vår kreativitet flyga fritt och att vi aldrig skulle låta några fördomar diktera vem vi skulle vara rädda för och vem vi skulle få vara vänner med.

Elefanter och möss kan bli bästisar!

BG

FILM/TV: The Alienist - Mörk seriemördarjakt i sekelskiftets New York

Stark skådespelartrio i The Alienist ...

Titel: The Alienist
Regi: Jakob Verbruggen
Skapad av Hossein Amini och Cary Joji Fukunaga

Baserad på Caleb Carrs roman
Medverkande: Daniel Brühl, Luke Evans, Dakota Fanning, Q'orianka Kilcher och Brian Geraghty mfl.
Aktuell: På DVD, BD och VOD 19 augusti

24 år. Så lång tid tog det romanen av Caleb Carrs roman att bli TV-serie. Så många försökte, och misslyckades, med att göra film av den. 500 sidor packade med mord och intriger är förmodligen för mycket ...

Paramount Pictures löpte filmrättigheterna för $500,000. Pengar i sjön.

The Alienist är som en blandning av olika versioner av Sherlock Holmes, fast byt ut London mot New York ... (precis som i Elementary) och låt dimman ligga lika tät ... Huvudperson och problemlösare är en Sherlock-aktig typ som lika lätt hade kunnat bli kriminellt geni som briljant detektiv. Och hans specielitet är att sätta sig in i seriemördarens psyke.

Serien The Alienist har så klart också drag av True detective och Mindhunter.

The Alienist är både kostymdrama och seeriemördar-raffel och psykologisk thriller allt i ett paket. Producent är just True detective-regissören Cary Joji Fukunaga.

The Alienist har hamnat i händerna på folk som vet vad de håller på med, och ja, just nu är man glad att det inte blev film. Film må måhända ha högre status (eller ha haft?) men det finns saker som TV gör bättre. Som att bygga upp bekantskapen med människor som man möter om och om igen, och att leverera cliffhangers, inför nästa avsnitt.

Introduktionen till sekelskiftets New York är ett mord på en av stadens många fattiga pojkprostituerade. Inte en grupp som poliserna bryr sig speciellt mycket om.

Men, men ... Den nye polischefen (och sedermera presidenten) Theodore Roosevelt (Brian Geraghty), vill städa upp i de korrumperade leden, och han kallar in doktor Laszlo Kreizler (Daniel Brühl). Han är en "alienist", som man sa på den tiden – alltså speciallist på människans psyke. Han ser en koppling till ett annat fall och vips är han på jakt efter en seriemördare.

Dock säger man aldrig seriemördare, eftersom det inte är ett ord som uppfunnits på den här tiden.

Det är också den här seriens svaghet ... för alla i TV-serien är det här NYTT men för TV-publiken är det "gäsp" ännu en seriemördare ... igen.

Seriemördare har blivit deckargenrens gissel och deux-ex-machina när det gäller att få till spänning. Allt ska vara seriemördare nu för tiden, helst pedofil-seriemördare, för att ytterligare få upp spänningen, och ja, här är The Alienist inte alls originell. Barn är offer och seriemördaren är förövare.

Som vanligt.

I alla fall har man hittat väldigt bra skådespelare till alla rollerna. Givetvis Daniel Brühl som doktor Laszlo Kreizler men också Luke Evans som hans vän tidningsillustratören John Moore

Men bäst är polissekreteraren Sara Howard --- en lysande Dakota Fanning --- New York-polisens första kvinnliga anställda, som har en väldigt skarp slutledningsförmåga.

Och så ser hon snygg ut i urringade gamla klänningar med getingmidja. Inte många sekreterare har sånt på jobbet idag!

Bra är också de judiska tvillingpoliserna Marcus (Douglas Smith) och Lucius (Matthew Shear) Isaacson, som är utstötta på jobbet, men ack så skickliga pionjärer inom kriminalteknik.

Så här 24 år efter att Carrs bok kom ut har vi sett många serier om monstruösa seriemördare, progressivt kriminalarbete och tidsperioden som skildras.

Tiden har lite sprungit ifrån boken. Men, men ... Det är bra i alla fall. Speciellt när man lagt så mycket krut på de tre huvudrollsinnehavarna och lika mycket på alla små biroller.

FILM: Drömparken - Insidan ut, en gång till, med Baloo och Kung Louie som side-kicks

June och hennes vänner i Drömparken!

Regi: David Feiss
Titel: Drömparken
Originalröster: Brianna Denski, Jennifer Garner, Matthew Broderick m.fl.

Svenska röster: Linus Wahlgren, Tuvalisa Rangström, Kim Sulocki, Cecilia Forss, Henrik Schyffert m.fl.

Land: USA, 2019

Distribution: 20th Centrury Fox
Aktuell: På DVD, BD och VOD 26 augusti 

Filmen Drömparken börjar bra. Det handlar om fantasins kraft och den lilla flickan June är helt klart en blivande ingenjör. Starkt påhejad av mamman, som verkar vara det kreativa och pratiska geniet i filmen.

Så coolt! Kvinnor och tjejer som får teknik (och naturvetenskap) att verka som det bästa man kan hålla på det!

Pappa håller sig i bakgrunden och är allmänt stöttande (också coolt!). Han kanske sköter marktjänsten.

Sedan ... blir mamma sjuk. Och ett stort mörker tar över både June och Drömparken, som June och hennes mamma byggt upp tillsammans.

June måste samtidigt rädda sig själv och hela Drömparken från att gå under, Den Stora Skuggan hotar att ta över allt.

Det påminner lite om Pixar-filmen Insidan ut, där hjärnans stora nöjesfält krackelerar och krashcar samman när huvudpersonen går igenom en traumatisk flytt och förlorar alla sina vänner och kanske också sin identitet. Det som en gång var kul är plötsligt inte kul längre ...Fast där var det rätt uppenbart vad som hände inuti  den lilla tjejens huvud och vad som var verkligheten som hände utanför henne ... Och djuren i Drömparken  ser lite ut som om de hade rymt från Djungelboken.

Var kommer alla människor i Drömparken ifrån? Drömparken borde ju finnas på riktigt, i något universum.

Hur kan några få djur sköta allt? Det borde krävas fler ... Och varför kan vissa djur prata, medan andra djur bara är djur?

Det finns mycket för små barn att få grepp om. 

Gissningsvis har manusförfattarna inte riktigt fått grepp om det själva.

Men det positiva är alla grejorna som finns i Drömparken, man VILL verkligen åka till ett sånt här nöjesfält!

Gungan är hur cool som helst och det är häftigt hur de använder den i filmen!

Det är också härligt med en karusell med flygande fiskar som kan frikopplas från karusellen!

Sedan är det också kul att se hur June rymmer från ett matteläger, för att ta hand om sin pappa (som tänker äta glass! nu när June är borta och inte övervakar hans hälsa och är alldeles överbeskyddande! kul ombytta roller!) och hur glada alla Junes kompisar blir när hon bygger ett nöjesfält i sin trädgård ...

DET är i alla fall på riktigt! Liksom alla ungarnas glädje och Junes uppvisning i ingengörskonst!

Heja June!

BG

FILM: Scooby-Doo: The Movie och Scooby Doo 2 - Monstren är lösa - Världens hungrigaste hund firar 50 med dubbel-pack!

Scooby-Doo - Världens hungrigaste och världens räddaste hund! - fyller i år 50 år.

Det firas bland annat med att gamla Scooby-filmer ges ut i nya boxar, och att en ny film är på gång...

Scooby-Doo: The Movie kom 2002 och uppföljaren Scooby-Doo 2: Monsters Unleashed, kom 2004.

Dessa ges nu ut i nya 50 års boxar! Dessutom finns ju prequels att damma av

Scooby-Doo! The Mystery Begins och Scooby-Doo! Curse of the Lake Monster, som gick på Cartoon Networkin 2009 och 2010. Spin-off filmen Daphne & Velma kom 2018 ... och är en Scooby-Doo film utan Scooby-Doo! En tecknad reboot, Scoob, kommer ut den 15 maj, 2020.

Hur bra håller de gamla spelfimerna idag? De är väldigt, väldigt töntiga, men det är också meningen.

Freddie Prince Jr och Sarah Michelle Gellar --- i filmen Fred och Daphne --- hade romance både on och off screen. De gifte sig efter filmen. Sarah är ju mest känd som Buffy. Monster som monster.

Linda Cardellini, som spelar Velma, har fått den i särklass bästa karriären. Hon är med i bra filmer hela tiden. Och är bra hela tiden. Hon hade bland annat den största kvinnliga rollen i Green Book, som belönades med en Oscar för bästa film.

Matthew Lillard som spelar Shaggy bara ÄR Shaggy! Han ser ut att vara animerad trots att han är verklig ... och han har fått den bästa Scooby-karriären. Han är nämligen nu Shaggys officiella röst ... Och det är nu svårt att tänka sig de tecknade filmerna utan hans röst.

Hur gick det till när Mystery Inc. tog steget över till spelfilm?

Konstigt nog är det inte en Gänget-Bildas-Film. Snarare tvärtom. De har pensionerat sig och gått sina skilda vägar.

När filmen börjar är det länge sedan Fred, Daphne, Shaggy och Velma senast löste något svårt fall. De fyra har gått skilda vägar. Bara Shaggy och hunden Scooby-Doo håller fortfarande ihop i vått och torrt. När erbjudandet om att lösa ett fall på nöjesfältet Spooky Island kommer, inser alla att de måste komma över gammalt groll. Här handlar det inte bara om att avslöja någon brottsling i spökkostym, nu gäller det att rädda världen!

Det är en okej film, men inte så bra som de tecknade filmerna ... att man försöker säga att monstrena är "verkliga" drar ner helhetsintrycket ... för de ser väldigt fejkade ut!

De tecknade serierna är bättre, med folk som är utklädda i kostymer, av olika anledningar ...

Men Mr. Bean - Rowan Atkinson är lite kul som skurk.

Scooby Doo 2 - Monstren är lösa är en fortsättning på Scooby Doo (2002). Den regisserades av Raja Gosnell, som också regisserade den första filmen, och är skriven av James Gunn, som också skrev Scooby-Doo. Han är också känd för Guardians of the Galaxy filmerna ...

Vad han tänkte på (eller rökte på) när han skrev detta manus. Ingen aning.

Det är inte någon speciellt bra uppföljare. Och inte ens det faktum att Lillard är så bra som Shaggy kan rädda den.

Filmens tagline är däremot kul! - They came. They saw. They ran. !

SCEN: Birgit Nilsson - Från Bjäre till The Met och hem igen - En dramatisk resa i ord, bild och ton av och med Mattias Enn

Estradören Mattias Enn, flankerad av två av Birgit Nilssons kusinbarn! Som avnjutit föreställningen Birgit Nilsson - Från Bjäre till The Met och hem igen!



Birgit Nilsson - Från Bjäre till The Met och hem igen!

- En dramatisk resa i ord, bild och ton 

av och med Mattias Enn


Birgit Nilsson var bara fem år när hon skulle framträda i byn Hov. Hon var alltså en mycket ung Hov-sångerska! Hon var så söt i sin vita klänning och med sitt lockiga, korpsvarta hår och hon spelade piano och sjöng söta barnvisor av Alice Tegnér och en psalm. Precis som det var meningen. Församlingen nickade och klappade artigt. Lilla Birgit var förtvivlad. Hon hade väntat sig MYCKET större respons än lite artiga applåder! 

Sagt och gjort. Birgit hoppade upp på pianopallen och klämde i med drängen Ottos slagdängor --- som var fulla av icke-barnvänliga ord och icke-barntillåtet innehåll.

Frosseri, supande, slagsmål och en knölpåk på en grav ... och mycket, mycket mera, ingick i sångerna. Succén var total! Alla skrattade och applåderna ville inte ta slut! Birgit var nöjd. Hon hade gjort succé!

Mamma Justina sa att det var minsann sista gången som Birgit sjöng inför en publik!

Berömda ord.

Bort - och hem igen - i triumf!

Ändå var det mamma Justina som stöttade sin dotter när det gällde drömmen om att bli sångerska. En dröm som skulle ta Birgit bort, och hem igen.

Narrativet "bort och hem igen" (helst i triumf!) har fungerat i så många klassiska och framgångsrika sagor, böcker och filmer. Från Jorden runt på 80 dagar till The Hobbit. Birgit Nilsson själv flög jorden runt många gånger om, hon flög i mer än 80 dagar!, och en viss ring skulle göra henne väldigt berömd. Wagners Ringen (som också inspirerade Tolkien som skrev The Hobbit och The Lord of the Rings).

Framgångsrika prinsessor - och kakor!

Fast Puccinis prinsessa Turandot blev en ännu större succé för Birgit Nilsson.

"Wagner gjorde mig känd, Puccini gjorde mig rik", summerade Birgit Nilsson sina favoriter.

Tosca och Aida var två andra favoritroller --- och båda två har fått läckra kakor uppkallade efter sig.

Mattias Enn tar fasta på berättelsen "bort och hem igen" när han presenterar Birgit Nilsson för en publik. Det är ett bra grepp som ger en tydlig dramatisk struktur till berättelsen, och en perfekt story-arc, som levereras med fin tajming, glimten i ögat och många fyndiga inslag.

Skratt och ovationer - även idag!

I ord, bild och toner berättas Birgit Nilssons liv --- Birgit Nilsson själv "gästsjunger" i operaklipp från sina mest kända roller, annars sjunger Mattias Enn allt själv. Inklusive slagdängorna som Birgit Nilsson sjöng som femåring!

Och se, det blir skratt och ovationer även idag!

Tonvikten i föreställningen ligger på Birgit Nilssons succé på The Metropolitan, eftersom det är temat för en specialutställning på Birgit Nilssons hem och museum i år.

Birgit Nilsson slog stort i USA - samma år som "Ingo"!

Birgit Nilsson skapade rubriker i New York samma år som Ingemar "Ingo" Johansson blev världsmästare i tungvikt.

Birgit Nilssons sång skapade en annan typ av knock-out, som slog igenom inte bara på kultur-och-nöjessidorna, utan faktiskt på framsidorna av alla de stora tidningarna i New York.

Sedan sex år tillbaka har Mattias Enn guidat på Birgit Nilssons museum --- som kommer att fira tioårsjubileum nästa år. Mattias Enn kan sin historia och han har även skrivit en biografi om Birgit Nilsson, den enda som skrivits på svenska, sedan Birgit Nilsson själv levererade  sina memoarer.

Träffande bilder, fångar ögonblicket

Biografin är full av roliga illustrationer, som också dyker upp under föreställningen. Bland annat en bild av Birgit Nilsson som femårig Hov-sångerska, när hon står på pianopallen och sjunger drängen Ottos slagdängor, och tar församlingen med storm.

I föreställningen finns det även ett genomgående tema som handlar om allt som Birgit Nilsson gjorde för sin hembygd --- tack vare Birgit Nilsson har hembygdsgården i Boarp nu så många hus, och i ett av husen finns ett Birgit Nilsson rum, där bland annat hennes gamla piano --- med tillhörande pianopall! --- visas upp.

Varm, generös, slagfärdig och humoristisk

Fokus i föreställningen ligger inte på operastjärnan La Nilsson utan på personen Birgit Nilsson, som framstår som varm, generös, slagfärdig och humoristisk.

Precis så som hon var, intygar de som kände henne och som finns på plats i publiken.

Här finns bland annat två av Birgit Nilssons kusinbarn

- Vi är systrar till Gitte! berättar Christel stolt (Gitte är VD för Birgit Nilssons museum) och hemma har vi en bror, och så en syster som heter Olu --- efter Birgit Nilssons gård!

Ett fint och ovanligt namn! Ja, Birgit Nilssons gård heter faktiskt Olu gård (Olu är en feminin form av namnen Ole och Ola).

Fick operalektion av Birgit Nilsson

Mattias Enn, författare, sångare och estradör, träffade själv Birgit Nilsson, och fick en operalektion av henne. De hade faktiskt samma idol när de växte upp, Zarah Leander, som också figurerar i en av Mattias Enns shower,  och operalektionen resulterade i en lång vänskap och massor av goda råd.

Bland annat att man ska sjunga på räntan, inte på kapitalet ... Det vill säga: man ska aldrig ta ut sig och förstöra rösten! Då är karriären slut.

Birgit Nilsson hade själv en lång och framgångsrik karriär där hon sjöng på "räntan" ... och "räntan" på en del av hennes ihopsjungna förmögenhet går idag till världens största musikpris, The Birgit Nilsson Prize, som är på en miljon amerikanska dollar. Det är ränta att sjunga på! Plàcido Domingo var den förste som mottog detta pris. Han fick, liksom Mattias Enn, också många tips av Birgit Nilsson.

Mattias och Birgit brevväxlade i tjugo år.

Hela tiden var Birgit ständigt lika stöttande och slagfärdig.

"Vad är det för fel på NILSSON?"

- När jag bytte namn från Mattias Nilsson till Mattias Enn, skrev  hon och frågade ...

- Och VAD är det för fel på Nilsson då?

Nej, inget fel alls! Bevisligen är det ju ett namn för en världsstjärna!

BG

Mattias Enn turnérar runtom i landet med shower om Birgit Nilsson, Zarah Leander, Karl Gerhard och andra stora divor ...

Program med kommande föreställningar finns på:

www.mattiasenn.se
Biografin: Birgit Nilsson i ord och bild - Värp först och kacka sedan! är utgiven på Ekerlid förlag i Stockholm och finns bland annat på Bokus och på Birgit Nilssons museum.

SCEN: Birgit Nilsson - Värp först och kackla sedan! - Intervju med författaren Mattias Enn

Estradören Mattias Enn och operastjärnan Birgit Nilsson brevväxlade i 20 år. Nu är Mattias Enn aktuell som författare till Birgit Nilssons biografi.

Från betfältet till Beethoven. Så summerade Birgit Nilsson själv sitt liv.

Birgit Nilsson ville något mer med sitt liv än att gallra betor och att ha ett slitsamt liv hemma på gården på Bjärehalvön i Skåne. Hon vågade pröva sina vingar, hon kom in som etta på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och hon blev sedermera en av de största operastjärnor som världen någonsin skådat.

Birgit Nilsson gjorde alla de stora rollerna, från Lady Macbeth och Isolde till Turandot och Tosca. Birgit Nilsson var också världens ledande Wagner sopran - men hon gjorde lika stor succé som Leonore, Aida, Elektra och Salome.

Konsten att kläckas ur ett guldägg

Birgit Nilssons egen historia är också som en roll i ett skådespel, en modern Askungesaga, eller en ankungen-visar-sig-vara-en- svan-saga. För Birgit Nilsson kom från ett musikaliskt guldägg, hennes röst var hennes biljett till rikedomar och berömmelse, till framgångar och ett spännande liv.

Ändå blev hon aldrig högfärdig, ändå förblev hon alltid bondflickan som en gång krupit rad upp och rad ner och gallrat betor, hon som stod stadigt med bägge fötterna på jorden, med rötterna i den skånska myllan.

Värp först och kackla sedan!  är ett av Birgit Nilssons egna slagfärdiga sägessätt. Det vill säga: leverera först och fira sedan!

Värp först och kackla sedan! är också titeln på en slagfärdig och spännande biografi som kom ut lagom till hundraårsjubileet, och tillika namnet på en show som Mattias Enn skapat för att fira Birgit Nilsson.

En tidsresa med musik, minnen och anekdoter

Mattias Enn har skapat en tidsresa präglad av musik, minnen och roliga anekdoter som fångar essensen av en av världens främsta artister.

Man skulle kunna tro att Birgit Nilssons hundraårsjubileum skulle föra med sig en flod av nya böcker - men det finns faktiskt bara en ny biografi som är skriven på svenska, Mattias Enns biografi
Birgit Nilsson i ord och bild -  Värp först och kackla sedan! med förord av Lars Roos och illustrationer av Anders Svernsjö. Sedan kom en biografi ut på svenska som är översatt från danskan, skriven av en dansk operasångerska, och en tredje biografi, en lyxig bildbiografi i tusenkronorsklassen, kom ut på tyska i Wien.

Birgit Nilsson själv skrev två memoarböcker - den mest kända av dem med titeln La Nilsson.


20 års vänskap och en flitig brevväxling

Mattias Enn har  bland annat gått igenom alla Birgit Nilssons brev på Kungliga Biblioteket inför arbetet med boken Värp först och kackla sedan.

Där fanns bland andra hans egna brev till Birgit Nilsson --- en korrespondens som sträcker sig över 20 år.


- Hur träffades du och Birgit Nilsson för första gången?


- SVT hade ett program som svarade på barns frågor och där man även kunde önska sig något, så barn skrev in och frågade hur en vulkan fungerade eller hur det blev jordbävningar, och önskade sig att åka luftballong eller att simma med delfiner --- jag skrev in till programmet och önskade mig en sånglektion av Birgit Nilsson! Året var 1987 och jag var 13 år, och ville att världens främsta operasångerska skulle lära mig hur man bäst tar sig igenom arian Nattens drottning! Och det resulterade i att vi sedan brevväxlade med varandra i 20 år!


- Vad handlade brevväxlingen om?


- Jag bad henne om en hel del råd när det gäller livet och sången --- efter ett tag märkte hon att jag inte var så intresserad av opera ... jag var mer intresserad av Karl Gerhard och Zarah Leander och den typen av musik, men hon hade råd att komma med i alla fall.


- De var väl också hennes ungdomstids stora idoler?


- Visst var de det, Zarah Leander var Birgit Nilssons personliga favorit, och när hon var ung försökte hon efterlikna den mörka röstklangen som var så typisk för Zarah Leander. Men jag önskar att jag hade intresserat mig lite mer för opera och att jag hade ställt lite andra frågor i breven ...


- Vad hade du frågat idag?


- Jag hade frågat hur det kändes att stå där på Metropolitan i New York och mottaga publikens hyllningar ... och jag hade frågat en massa andra saker om hennes karriär och de uppsättningar som hon var med i.


- Det är helt fantastiskt att ni båda två höll igång korrespondensen så flitigt under alla år ... det mesta brukar rinna ut i sanden. Idag är det inte så vanligt med brevväxling över huvud taget.


- Det finns inte mycket kvar från år tid när man ska forska, vi gör allt via mail och SMS, det kommer inte att finnas något kvar från vår tid om hur vi blev ihop och gjorde slut och var otrogna ...


- Det kanske är lika bra det, folk vill ha sina hemligheter ... Fick du se ALLA Birgit Nilssons brev och anteckningar?


- Nej, allt var inte släppt för offentligheten än, släktingar vill väl fortfarande hålla en del hemligt. Men jag har gått igenom allt man får titta på, och på somrarna jobbar jag som guide på Birgit Nilsson museum.


- Omvänder ni många till att bli stora Birgit Nilsson fans?


- Det kommer många busslaster till museet, men ibland märker man att alla är inte så intresserade , det kanske är dagens andra utflyktsmål som lockar mer ... eller lunchen. Fast när de är inne på museet så BLIR de intresserade! Det är lika roligt att se, varje gång! Det allra roligaste är att kommunen i Båstad satsar på att alla femteklassare ska besöka museet - och de är verkligen entusiastiska och intresserade! Många kommer sedan tillbaka med sina föräldrar eller andra släktingar och vill visa upp museet, för de tycker att det är så bra och intressant. Sedan är det också roligt att många äldre som kommer in och hälsar på vill berätta om sina egna minnen av Birgit Nilsson. Och det är ju viktigt, för snart är de minnena också borta. Många skriver personliga historier och minnen i gästboken.


- När du jobbade med boken, var det något speciellt du lärde dig om Birgit Nilsson som du inte visste innan? Något speciellt intressant ?


- Jag visste faktiskt inte hur ekonomiskt lagd hon var och hur bra hon var på affärer ... jag hade tänkt mig att hon var en sådan där bohemisk konstnärlig själ som inte hade koll på pengar alls, men hon visste mycket väl om börsen gick upp eller ner, det var inte bara hennes man som hade affärssinne av de två.


- Jag såg ett klipp från en gammal svartvit intervju på SVT där intervjuaren frågar Birgit Nilsson om hon har någon maskot med sig när hon reser , typ "en liten elefant", och på det svarar hon med glimten i ögat "en liten elefant? - jag har ju min man!". Hon verkar så jordnära och så icke-vidskeplig ...


- Det är sant att hennes man reste med henne när han kunde, han brukade kallas Herr Nilsson! För folk trodde att Nilsson också var hans efternamn! Men han protesterade inte. Men Birgit var nog inte helt utan den vidskepelse som är vanlig bland artister, och som även är vanlig bland oss alla. Hon ville inte resa utan sin speciella sminkväska med klistermärken från överallt hon var i världen. Dessutom hade hon faktiskt en maskot, en liten oxe i tyg som hade svart krulligt hår, precis som hon själv, och som hon kallade krulltott. Den följde med henne överallt. Hon var född i oxens tecken och oxar är jordnära och stabila av sig. Och när hon sjöng i Wien hade hon så klart på sig den dyrbara specialdesignade guldring med Isoldes bild på, som den fattigaste publiken i de billigaste platserna hade skramlat ihop till för att hon skulle "förlova sig" med Wienerpubliken.


- Det är rätt fantastisk att hon förblev så vanlig och så skånsk och alltid kom "hem" när hon var i Sverige.


- Ja, hon valde att leva i Skåne, hon och hennes man hade en lägenhet i Kristianstad, och inte i Stockholm.


- Fast hon jobbade på operan i Stockholm ...


- Då bodde hon på Grand Hotell, det var väl nära och bra, och om hon sjöng fem kvällar i Stockholm och sedan skulle någon annan stans i världen ... Hon tyckte väl inte att det var värt det att ha en lägenhet i Stockholm bara för det.


- Hon verkar vara väldigt "down to earth" när hon pratar i olika intervjuer.


- Det var hennes image i Sverige. Hon märkte vad som gick hem. Hon visste att Lasse Holmqvist ville att hon skulle dra en fräckis och göra köttbullar i TV - och då gjorde hon det. Om man läser de intervjuer hon gör utomlands, så är de mycket mer analyserande och handlar om olika operastycken och deras betydelser och om hur hon arbetar och om hur hon tar sig an olika verk. Men i Sverige går inte sådant hem, där ska det vara folkligt och fräckt och sill och köttbullar ...


- Det finns ju många recept med i boken.


- Birgit var väldigt bra på att laga mat och jag ville ha med recept också. Så här finns hennes specialrecept på köttbullar, äkta skånsk äggakaka, så klart, och flera recept på sill, den berömda bjäresillen, och dessutom hennes favorittårtor, som är jättegoda.


- Illustrationerna i boken är väldigt bra och humoristiska och personliga ---- hur hittade du illustratören?


- Jag ville ha någon som ritade i stil med EWK och Rit-Ola, och unika bilder, inte bara samma foton från bildbyråer som alla har nu för tiden, och så hittade jag Anders Svernsjö och förklarade vad jag ville ha. Inte nog med att alla använder samma foton från samma bildbyråer, ofta finns inte heller foton på det som man verkligen vill ha bild på!


- Som när Birgit Nilsson tappar pärlorna, och hon sätter den snobbige dirigenten på plats och säger att det minsann bara är plastpärlor! Det är den roligaste bilden i hela boken! Eller den när Birgit är sex år gammal och klämmer i med den skandalösa slagdängan Nikolina, som drängen lärt henne, inför en hel församling av kyrktanter som väntar sig gulliga barnpsalmer!


- Exakt! Det är sådant som det inte finns bild på! Men nu kunde jag få vilka bilder jag ville!


- Jag gillar katterna också, det finns till och med en katt som sjunger Wagner i boken!


- Katter var Birgit Nilssons favoritdjur, hon brukade till och med rita av dem i sina brev till mig och skriva hälsningar från dem ... Hon hade flera stycken. Jag minns särskilt Jenny, som var döpt efter den svenska operasångerskan, näktergalen Jenny Lind, som hon var förtjust i, och Peggy som var döpt efter en sekreterare på Metropolitan i New York.


- Vilken är din egen favoritanekdot när det gäller Birgit Nilsson?

- Det är den där hon tar två taxibilar från Metropolitan, för alla blommor får inte plats i en taxi ... och så frågar taxichauffören om hon är den där svenskan som gjort succé på Metropolitan, hon som mjölkade tio kor innan hon åkte till huvudstaden och provade in på Kungliga Musikhögskolan och blev operasångerska. Birgit svarade "ja, jag är hon" och så säger taxichauffören att "då är ni minsann värd varenda blomma!" Det är en så fin historia. Den säger så mycket, dels om Birgit Nilsson själv, dels om inställningarna till framgång i USA. Det är så typiskt USA - bra gjort du har jobbat dig upp och gjort en klassresa"! - och det är en markant skillnad mot den snobbige sångläraren på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, som när han fick reda på Birgits enkla skånska bakgrund bara gjorde narr av bönder, kallade dem korkade och sa att "Bönder kan inte bli sångare". I Sverige ska var sak (och var människa) vara på sin plats!


Boken  Birgit Nilsson i ord och bild - Värp först och kackla sedan! är utgiven på Ekerlid förlag, Stockholm (2018).  Finns bland annat på Bokus och på Birgit Nilssons museum och på www.mattiasenn.se - där finns också turnéplan med kommande föreställningar.