De 20 mest inkomstbringande filmerna 2018

Avengers: Infinity War blev världens publikfavorit 2018

Superhjältar och monsterhits ... Filmåret domineras som väntat av Marvel och DC.

Men på topp-tre-listan finns också en gammal favorit: återupplivade dinosaurier! 

Jurassic World har blivit en lukrativ franschise. 

Liksom Mission Impossible. 

Mest framgångsrika tecknade film i världen blev The Incredibles återkomst (plats 4 på listan).

Annars gjorde musik-och-musikalfilmerna stark comeback med musik av Queen eller ABBA.

Och ännu en monsterhit: Jason Statham tampades med en jättehaj.

I Sverige gick Mamma Mia Here We Go Again absolut bäst. Så klart. ABBA hade hemmaplan!

Här är listan över de 20 filmer som dragit in mest pengar världen över år 2018:

1. Avengers: Infinity War - $2,048.7 

2. Black Panther - $1,346.9

3. Jurassic World: Fallen Kingdom - $1,304.9

4. Superhjältarna 2 - $1,242.5

5. Venom - $855.2

6. Mission: Impossible - Fallout - $791.0

7. Aquaman - $748.8

8. Deadpool 2 - $735.6

9. Bohemian Rhapsody - $702.5

10. Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott - $627.5

Små hjältar drar in BIG bucks!

11. Ant-Man and the Wasp - $622.7

12. Ready Player One - $582.9

13. Operation Red Sea - $579.2

14. Detective Chinatown 2 - $544.1

15. The Meg - $530.2

16. Hotel Transylvanien 3: En monstersemester - $527.2

17. Grinchen - $469.4

18. Rampage - $428.0

19. Mamma Mia! Here We Go Again - $393.8

20. Solo: A Star Wars Story - $392.9


Källa: Box Office Mojo, alla siffror är  i miljoner dollar.

De tio populäraste filmerna 2018! Mamma Mia, vilken lista!

Mamma Mia! Det går som en dans!

Topp tio listan på de mest framgångsrika filmena 2018 i Sverige (SF Bio Filmstaden) toppas av ABBA-musik ... och sedan kommer fantasy och ännu mer musik och ännu mer fantasy och massor av superhjältar och trollkarlar och annat övernaturligt ...

Musik och fantasy verkar vara framgångens melodi!

Värt att notera: Mary Poppins Returns och Aquaman går hur bra som helst på bio, men de kommer förmodligen att hamna på topp-listan för 2019!

Fantastic Beasts 2 går också fortfarande på bio. Liksom Bohemian Rhapsody.

Årets tio största publiksuccéer på svensk bio:

1. Mamma Mia: Here We Go Again!

2. Avengers: Infinity War

3. Black Panther

4. Coco

5. A Star is Born

6. The Incredibles 2

7. Jurassic World: Fallen Kingdom

8. Bohemian Rhapsody

9. Fantastic Beasts 2: The Crimes of Grindelwald

10. Deadpool 2

FILM: The Darkest Minds - The dystopian stone has no more blood to let

Abracadabra, Alakazam! The Spell doesn't work anymore ...

The Divergent Host Mazerunners of The 5th Wave are here! To compete with the X-men kids in the new Hungergames heading for Twilight. Yep, the Y.A. tropes come in droves!

This is a Little Girl in a Field of  Wheat Book!

Wouldn’t you know it, another faceless dystopian drama featuring teens situated in manufactured peril courtesy of the distrust and paranoia of the older establishment has made an appearance. After all, Hollywood must be vigilant in its continued efforts to tap into the teen movie-going market (this time courtesy of Alexandra Bracken’s 2012 novel “The Darkest Minds,” which is the first installment of her six-part literary series). The intent, obviously, is to capitalize on the Young Adult (YA) genre that has seen celebrated series such as “The Hunger Games,” passable series like “The Maze Runner,” and misfires like the “Divergent” film franchise.

With The Darkest Minds, director Jennifer Yuh Nelson (“Kung Fu Panda 2”) and screenwriter Chad Hodge (“This Time Around”) concoct a fading formulaic fantasy depicting alienated super-power adolescents bonding despite governmental conspiracies plaguing them. Although Nelson tries weaving into the mix the derivative dramatics of hormonal awkwardness, cynical imprisonment and the overall struggles of growing pains her junior-sized X-Men copycat is a rote, manipulative melodrama pandering to the lazy sentiments of its younger demographics.

In the future, everything is in disarray following a mysterious epidemic that managed to wipe out an insanely high percentage of people under 20-years of age. Interestingly, the savage virus also allowed surviving youngsters to inherit inexplicable mutant powers, like lead character Ruby Daly (Amandla Stenberg, “Everything, Everything”), a 16-year old telepathic teen whose psychic mind control powers make her a hot — and dangerous — commodity to the powers that be. Unfortunately, Ruby and other gifted youngsters blessed with unusual super-powers (shooting lightning bolts from hands, telepathically moving objects, etc.) are relegated to confinement in government camps, grouped by colors according to their supernatural prowess (Red: Pyrokinesis; Orange: Mind Control; Yellow: Electricity Control; Blue: Telekinesis; Green: Enhanced Intelligence).

Soon, Ruby manages to escape the clutches of her captors and hooks up with a wandering crew of cast-offs — charged-up Zu (Miya Cech, “American Horror Story” TV series), geeky genius Chubs (Skylan Brooks, “Southpaw”) and tall and lanky leader Liam (Harris Dickinson, “Beach Rats”). Their hope is to escape to a fabled safe haven and join a rebellious outfit of youths who harbor the same special powers as they do. To get there, the power pack quartet skillfully ducks and dodges Lady Jane (Gwendoline Christie, “Star Wars: The Last Jedi”) and other bounty hunters, and intrusive governmental hound-dogs, all while dealing with a smoldering, puppy dog love connection between Ruby and Liam.

Relentlessly lightweight and as soggy as a drenched handkerchief, The Darkest Mindsshines no distinctive or original forethought into its callow construction of transparent Harry Potter-esque overtones. Undeniably tame and tedious, Nelson fortifies this baseless teen-friendly spectacle with peppered-down thrills presented both as an indigestible romancer and toothless commentary on restrictive authoritarian scrutiny.

The whole mind-bending display of wiping out memories, zapping people and objects with jolting bolts and showcasing a troubled foursome of youths lost in a weary world of grown-up corrosion in the near-future comes off as woefully clichéd and contrived. The staged action sequences lack energy, purpose, and intrigue. As the angst-ridden pair — bubbly Ruby and brooding Liam tease their vague attraction for one another — both performers Stenberg and Dickinson make for a photogenic twosome, but their on-screen chemistry has all the depth of a smitten Cookie Monster chomping on a bag of Oreos. The adult participants in this paper-thin thriller, like the token caring adult Cate (Mandy Moore, “47 Meters Down”) and the maligned politician behind the societal mayhem President Gray (Bradley Whitford, “Get Out”), come off as an afterthought in the notoriously rudimentary proceedings.

Consequently, The Darkest Minds plays like an overwrought, sluggish, kiddie-coated super-powered act that seriously lacks any satisfying qualities. Its best attribute is in telling studios it’s high time they left the YA genre alone to gather dust on library bookshelves. The fad has passed, the stone has no more dystopian blood to let.

FILM/TV: The Gripping History of The Looming Tower

Peter Saarsgard in The Looming Tower.

The new Hulu series is a suspenseful, star-studded excavation of the failure to prevent.

In 2017, the third most-read page on Wikipedia.org was an article on Queen Elizabeth. Out of the top 50, Queen Victoria came in at No. 13, Princess Margaret at No. 37, and Prince Philip at No. 44. This sudden surge of interest in the British royal family wasn’t just Anglophilia: It was also related to the popularity of Peter Morgan’s Netflix show The Crown and the PBS/ITV drama Victoria. Both shows’ adaptation of historic events into modern entertainment had prompted millions of viewers to find out whether what they’d seen on TV had actually happened.

Wikimedia dubbed itself the “second screen,” pointing to a glut of recent series and TV films that re-create real-life moments with just enough latitude to spur the frantic impulse to Google the details—Paramount’s Waco, FX’s American Crime Story, and HBO’s Confirmation among them. The latest is The Looming Tower, the gripping new 10-part Hulu series adapted from Lawrence Wright’s Pulitzer Prize–winning 2006 book about the origins of 9/11. Like The Crown, The Looming Tower takes some dramatic liberties with its source material, turning some characters into composites and creating others anew. But most of what it portrays is true, and all of it seems intended to spur a new engagement with its material, seen through the clearer lens of historical distance.

Produced for television by Wright with the Oscar-winning documentarian Alex Gibney and the veteran showrunner Dan Futterman, The Looming Tower is a taut, tense restaging of the internecine squabbles between the FBI and the CIA in the lead-up to 9/11. Like Wright’s book, it makes the case that the failure of U.S. intelligence agencies to share information thwarted any chance they might have had of stopping the attacks. But where the book focused primarily on the people who conspired to orchestrate the worst terrorist attack on American soil, the series reorients itself around the people who failed to stop them.

On one side is John O’Neill (Jeff Daniels), a larger-than-life FBI counterterrorism chief grappling with the increasing threat of al-Qaeda. On the other is Martin Schmidt (Peter Sarsgaard), O’Neill’s CIA counterpart. O’Neill was a real person; Schmidt is reportedly an amalgam, although there are reasons beyond his initials to deduce whom he’s based on. From the very first episode, O’Neill and Schmidt are at each other’s throats for reasons that are hard to ascertain. Schmidt guards CIA intelligence with fanaticism, while O’Neill resorts to spewing profanities and epithets when he can’t get what he wants.

The show makes clear whose side it’s on. O’Neill might be a womanizing boor but his devotion to his job—and to thwarting attacks on the U.S.—is unmistakable. Schmidt, by contrast, is a pompous, sneering creep whose primary motivation seems to be power. (If both characters seem somewhat implausible, it appears that they’ve been tamped down for television, if anything.) In the three episodes made available for review, al-Qaeda emerges as an increasingly critical threat to America, perpetrating the 1998 bombings of U.S. embassies in Dar es Salaam and Nairobi, and gaining increasing financial and ideological support. But while Schmidt wants the president to respond by carpet-bombing Afghanistan, O’Neill argues that this will only draw more followers to the cause. And the hostilities between the two agencies mean information is hoarded rather than shared, hampering the pursuit of Osama bin Laden and al-Qaeda.

The show’s strongest scenes tend to involve good old-fashioned spycraft rather than intra-agency feuding. Bill Camp is exceptional as Robert Chesney, an FBI agent sent to Nairobi to seek out information, and a scene in the second episode where he interrogates a subject is a masterpiece in pacing, amping up the suspense for more than eight minutes. Tahar Rahim, playing the real-life FBI agent Ali Soufan, is similarly engaging, traveling to locales from Albania to London to hunt down al-Qaeda sympathizers. One of only eight agents out of 10,000 in the FBI who speak Arabic, Soufan is devoted to O’Neill and outraged by the radicals he sees as perverting the principles of Islam.

In O’Neill, Daniels has a character who’s innately charming, even if it’s hard to square the dark-haired, Mafiosi-esque character in Wright’s book, who has “a strong whiff of the Jersey streets about him,” with the actor’s patrician grace. (If Daniels falters, it’s in persuasively selling some of O’Neill’s cruder remarks.) Sarsgaard is smoothly villainous as Schmidt, running a team of mostly young, inexperienced women (the real-life CIA unit investigating bin Laden was nicknamed the Manson Family) and responding with remarkable hostility to anyone who questions him.

The action in early episodes plays out against the backdrop of the Monica Lewinsky scandal, itself apparently destined for a true-crime excavation by Ryan Murphy before too long. All of which urges the question—what do we gain from so many shows urging a new reckoning with not-so-old history? If dramas like American Crime Story seem intent on enabling a new interpretation of past events, The Looming Tower is a less grandstanding affair. Its mission seems to be simply dramatizing what happened, based on Wright’s 600 interviews and the (limited) information that’s emerged since his book was published. In the end, it’s up to viewers how they make sense of it all: assisted, as always, by Google.

FILM/TV: The Looming Tower - Best TV-drama of 2018

The Looming Tower review – thorough, thrilling drama retells the road to 9/11

In the small-screen adaptation of Lawrence Wright’s Pulitzer-winning book, bureaucratic breakdowns and government infighting are dramatized in compelling fashion.

The best performances here are those of Daniels and Sarsgaard, as O’Neill and Schmidt, whose contempt for one another is seething and unpropitious. Photograph: Hulu

Despite the fact that they don’t have a proven track record creating narrative television, the trio behind Hulu’s new pre-9/11 miniseries, The Looming Tower, are in their own way perfectly equipped to tell the story of the US government’s ill-fated attempts to prevent the attacks, a tale of interagency discord and unheeded warnings.

They include Lawrence Wright, who wrote the Pulitzer-prize winning book of the same name, a sprawling, journalistically rigorous account that stretches from the Soviet intervention in Afghanistan through the towers’ collapse. He works alongside showrunner Dan Futterman, whose scripts for the films Capote and Foxcatcher each nabbed Oscar nominations. And, finally, there’s executive producer Alex Gibney, the documentarian behind granular-yet-absorbing tales of institutional malpractice like Enron: The Smartest Guys in the Room, Going Clear, and the fantastic new Netflix docuseries Dirty Money.

With The Looming Tower, they have joined forces to create what should be, after The Handmaid’s Tale, Hulu’s second major success, a story of bureaucratic breakdown akin to two outfielders chasing after a fly ball, waving their mitts in the air, and crashing into each other. It stars Jeff Daniels, as FBI counter-terrorism expert John O’Neill; Peter Sarsgaard, as CIA analyst Martin Schmidt; Michael Stuhlbarg as Richard Clarke, the chief counter-terrorism adviser on President Clinton’s national security council; and Tahar Rahim, who plays the Lebanese-American FBI agent Ali Soufan.

The book and show’s title refers not only to the Twin Towers but also to a passage from the Koran – “wherever you are, death will find you, even if you are in lofty towers” – quoted by Osama bin Laden not long before 9/11. Nevertheless, the towers themselves indeed loom over the series, which is no less gripping because we know where it’s headed. To the contrary, tension builds like heat in a pressure cooker as the FBI and the CIA take radically different and conflicting approaches to mitigating the threat from al-Qaida.

The best performances here are those of Daniels and Sarsgaard, as O’Neill and Schmidt, whose contempt for one another is seething and unpropitious. O’Neill, a 20-year veteran of the bureau and special agent in charge of the New York City field office, clocks the threat from al-Qaida in the mid-90s, imploring the CIA to share its intelligence with the FBI before an inevitable strike. He’s no saint, sleeping around with multiple mistresses to whom he methodically delivers canned lines and flower bouquets, but he’s perhaps the closest thing to a protagonist in a story populated mostly by perennial bureaucrats.

Meanwhile, Sarsgaard’s Schmidt is the callous and impossibly smug CIA man, who closes the shutters to his office when FBI folk come snooping around. The disagreements between them are hostile and numerous, but it boils down to O’Neill’s unease about pre-emptive, CIA-coordinated strikes causing extensive civilian casualties and Schmidt’s concern that law enforcement will “blow a possible goldmine of information and render it utterly useless”.

Complicating matters are the political ramifications of inaction which, as the Clinton-Lewinsky imbroglio rages on, are extensive. One of the best things about The Looming Tower is how it taps into that frenzied era: there are crude, jocular references to “cum-stained dresses”, shoulder pads and proto-flip phones, and dull, colorless interiors.

Jeff Daniels and Tahar Rahim in The Looming Tower. 

Like the book on which it’s based, The Looming Tower is very much an ensemble, and there are quietly great performances delivered by Stuhlbarg, playing Clinton’s counter-terrorism czar, and Bill Camp, a criminally under-recognized actor of mighty force. As Robert Chesney, Camp gets a brilliant 10-minute-plus interrogation scene with the perpetrator of the US embassy bombing in Nairobi, the basis for the Americans’ controversial, retaliatory strikes in Khost and Khartoum, known as Operation Infinite Reach and portrayed unnervingly in the show’s third episode. The show’s other formidable supporting player is Rahim, who as Ali Soufan, one of only eight Arabic speakers in the entire FBI, is empathetic and intrepid.

With all this testosterone percolating, the show’s women receive predictably undeveloped storylines: O’Neill’s wife and mistresses are glommed together as one-half of his requisite work-life dilemma, and other characters, like Soufan, interact with their romantic interests cursorily. I also wanted more of Virginia Knull, playing an FBI agent, and Wrenn Schmidt, a sharp-tongued prodigy at the CIA.

Far more interesting and edifying is the action in Nairobi, Dar es Salaam, Tirana and Khost, which is rendered with more compassion and context than American shows generally approach the Middle East. In one of the episode three’s most affecting scenes, we see children playing with a hacky sack before the US cruise missile strike on an al-Qaida camp in Afghanistan.

The Looming Tower could have been stymied by our familiarity with its denouement, but like so many 90s stories being reprised today it’s approached with enough distance and scrupulousness that it rarely feels like a slog.

One way that is achieved is by interspersing scenes of Schmidt and Clarke’s testimony from the 2004 9/11 commission with the action taking place in 1998, a device that strangely works. It ensures, and this may well be the stamp of Gibney’s documentarian sensibility, that the series doesn’t lose the forest for the trees, letting us see how interagency scuffles become fatal oversights. As in another story of systemic dereliction, The Big Short, The Looming Tower asks not what happened but, more compellingly, who saw it coming.

FILM/TV: The Flash season 4 - Barry is back!

Grant Gustin as The Flash.

The Flash is back with a whole new season. A lot doesn't make sense. A whole lot. But season 4 is much, much better than season 3, and Barry is back on top! Almost, anyway.

After The Flash’s lackluster third season, what was once the crown jewel of The CW’s superhero lineup had fallen to unfortunate lows, mostly because of a poorly executed and repetitive villain (Savitar), and a fixation on one scene (the “death” of Candice Patton’s Iris) that we knew would never happen. The team had grown too large, the show didn’t seem to know what to do with any non-meta character, and dour emotional narratives suffocated what was once the most positive and upbeat of the network’s DC shows.

All of those series have gone through important course corrections in the past: Arrow had faced a similar slump in its third (and then fourth) seasons, and the series very specifically looked to rectify that in Season 5, with a focus on getting back to the show’s roots of tough vigilante justice. Similarly, after a messy opening season, Legends of Tomorrow remedied some of its major issues in Season 2 with a trio of excellent villains, and dumped the forced relationship drama to instead focus on a quip-filled team dynamic (it also stopped trying to pretend there were any rules to its timey-wimey storylines and just had bonkers fun — it worked). Supergirl changed networks, for the better, and thus it was time for The Flash to take a good long look at itself, and get back to its Season 1 roots: a fun superhero series that made the Villain of the Week formula work.

That wasn’t going to be an easy fix. One of the worst decisions at the end of The Flash’s third season was sending Barry (Grant Gustin) tra-la-la-ing back into the Speed Force. Although it has to be said, in the Season 4 opener, “The Flash Reborn,” things don’t seem to bad in a Barry-less world. Iris has finally been given a real job, for once, which sees her leading what’s left of the STAR Labs team in their quest to keep Central City safe. Cisco (Carlos Valdes) is using his Vibe powers regularly, Wally (Keiynan Lonsdale) is flying around as Kid Flash, while Iris’ new role means that she has taken on a Felicity-esque role as a kind of “Overwatch,” using tech and trackers to direct the team to their next case. And of course Joe (Jesse L. Martin) remains Team Dad, counsellor, and now chaplin.

Things are also much simpler with a streamlined team. HR (Tom Cavanagh) perished at the end of Season 3, and Harrison Wells 2.0 briefly returned to replace him. But now he and Jesse (Violett Beane) and Tracy (Anne Dudek) are nowhere to be found, and Julian (Tom Felton) has — rather unceremoniously — “gone back to London.” The result is that the show now has the space to give its core characters time to interact and have meaningful plot lines, even though the premiere is a little bit of a mess. Cisco works to retrieve Barry from the Speed Force (as we knew would happen), and his transition back is a little rough. But for the most part, the premiere wipes the slate clean, fixing a lot of the issues that plagued the end of the last season, and setting up a much more toned-down storyline. Most importantly, it’s brought back some fun.

It’s worth noting that for a little while, the show forces that fun a little too hard, but it’s a fake-it-til-you-make-it situation that doesn’t take long to smooth out. The second episode, “Mixed Signals,” is truly a delight. Here, again, the show takes time to focus on character relationships, and not just romantic relationships. There are fun storylines like Cisco stocking Barry’s new suit with tech that ends up turning on him, and emotional ones like Caitlin (Danielle Panabaker) continued struggle to control her inner Killer Frost. Each character starts the new season feeling like a refreshed version of themselves, with new narrative purpose. (Except, perhaps, poor Wally, who again gets instantly sidelined once Barry returns. How the show resolves The Flash / Kid Flash dynamic will be important moving forward, but for now, there’s enough else that’s positive to not get bogged down with that yet).

The series’ EPs have said for months now that Season 4’s villain would not be a speedster, and indeed, we see teases of the fabled Thinker in each new episode. The Thinker seems set up as an Alchemy-like villain who manipulates evil metas into The Flash’s path as part of some kind of masterplan, which is perfect. The Flash is a series that truly works best as a procedural (we even see Barry go to work once in these opening hours!), with the team finding creative ways to bring down Villains of the Week. By shrinking the team back to the essentials and introducing an expanded rogues gallery (controlled by a necessary, and for now distant Big Bad), the show could be poised to return to some Season 1 greatness. Barry is still working on being a hero again, but the series is confronting some of his hubris early on, especially in the way he has dismissed or run over Iris in her new role as team leader.

But Barry is back to being likable, which is a huge relief. It’s hard to dislike Grant Gustin, who has such a natural charisma, but the show surely tried. Now, it’s letting him (and us) have fun again with inventive speedster sequences, new ways of battling foes, as well as familiar (and drama-free) interactions among the team. We still have a long season ahead of us, but for those who were hoping The Flash might find itself again in Season 4, the future seems sunny.

FILM/TV: Designated Survivor: mash up 24 and The West Wing and throw it in the mixer!

Kiefer Sutherland as a new Jack Bauer, Designated Survivor

With Donald Trump in the White House, fictional Presidents are having a tough time holding our attention. So you have to hand it to Designated Survivor (Netflix) for surpassing even the real Oval Office for screaming melodrama. Looming nuclear conflagration, exploding planes and double-crossing spies are all on the menu as the reliably over-the-top political thriller returns for a second series, with Kiefer Sutherland still in situ as accidental Commander-in-Chief.

Sutherland’s Tom Kirkman is the "Designated Survivor" of the title: a minor ranking official whisked to a safe location whenever the President and other senior political figures are in a room together (should the worst happen, the country will continue to have an leader). Season one began with the President and most of the Washington establishment wiped out by a terrorist attack on Capitol Hill – leaving Kirkman, the not-very-high-flying Secretary of Housing and Urban Development, to step in as head of the Free World.

Twelve months later, Kirkman is still in office, plunging opinion polls notwithstanding, and has just pushed through a controversial $7 billion refurbishment of the devastated Congress building. However, urban renewal is soon the least of his concerns as Ukrainian terrorists hijack a Russian plane in Chicago.

A tense diplomatic stand-off ensues, with Kirkman’s mettle tested as it transpires an old friend is among the hostages. Meanwhile, in Amsterdam FBI agent Hannah Wells (Maggie Q) is on the trail of Patrick Lloyd (Terry Serpico), the international terrorist behind the assault on Congress. To this 24-esque tableaux of ticking clocks and frenzied punch-ups, Designated Survivor adds West Wing melodrama, with Italia Ricci’s Chief Of Staff and Kal Penn’s Communications Secretary among the underlings trading Sorkin-esque zingers in the background.

A less gung-ho actor might have gagged on some of the lines Sutherland is required to chew up and spit out. But he’s in full Jack Bauer mode when it emerges that Russia orchestrated the hijacking in the hope of reviving hostilities in Crimea. A stand-off with the Moscow ambassador ensues – the diplomat hastily backing down as it is revealed Kirkman speaks fluent Russian (a nugget Designated Survivor had never thought to mention previously and which mystifyingly cows the conspirators).

It’s just the sort of ludicrous, logic-defying twist you crave from a show in which a nostril-flaring Kiefer Sutherland plays the most powerful man on the planet. How ironic that those seeking refuge from the grim reality of real world politics should find it in a series about an unqualified outsider trying to hold together a chaotic Presidency.

FILM: Spotlight - En Oscarsvinnare utan tydliga hjälteroller

Nedtonade filmstjärnor i Spotlight teamet.

Regi: Tom McCarthy

Titel: Spotlight
Medverkande: Mark Ruffalo, Michael Keaton, Rachel McAdams, Liev Schreiber,John Slattery, Brian d'Arcy James, Billy Crudup, Stanley Tucci m.fl.
Land: USA, 2015
Distribution: Universal Sony Pictures Home Entertainment

Tänk på den prisbelönta, kritikerrosade filmen om Watergateskandalen, All the President's Men, och du kommer direkt att tänka på hjältarna, journalisterna, de två filmstjärnorna Robert Redford och Dustin Hoffman. Förmodligen mer än President Nixon och vad skandalen egentligen handlade om.


Spotlight teamet blev världsberömt när de avslöjade en pedofilskandal inom katolska kyrkan i Boston.

Filmen Spotlight belönades år 2015 med två prestigefulla Oscarsstatyetter --- en för bästa film och en för bästa originalmanus. Totalt har Spotlight håvat in 71 olika priser och 138 nomineringar. Men i Spotlight finns inga hjältar och inga filmstjärnor och allt masar sig fram i maklig takt och med en nedtonad, grå färgskala. 

Men vänta nu ... I rollistan finns Michal Keaton (före detta Batman), Mark Ruffalo (som just nu är aktuell som Hulken i den nya Avengers filmen) och Rachel McAdams (som varit med i otaliga framgångsrika dramer och romantiska komedier). Men de känns inte som filmstjärnor eller hjältar, trots att de alla tre spelar journalister i det grävande teamet Spotlight på lokaltidningen The Boston Globe. Alla är så nedtonade och grå, liksom tidningsinteriörerna, i den platta, tråkiga byggnaden, och de gräver och gräver och det tar tid och arbetet är oglamouröst.

Mark Ruffalo går kutruggig genom hela filmen, som om tyngden av det som de håller på med är för mycket för hans rollkaraktär, och kläderna går i en nedtonad grå-beige skala.

Spotlight teamet på The Boston Globe blev världsberömt när de avslöjade en pedofilskandal inom katolska kyrkan i Boston. Men det visade sig att det inte bara var i Boston som det fanns pedofiler, de fanns överallt, och kyrkan skyddade dem. Teamet försökte attackera och avslöja systemet, inte hänga ut enskilda individer. Det är viktigt att tänka på att det är en liten lokaltidning som hittade det här stora scoopet, inte någon av de stora kända tidningarna i Amerika.

Idag finns det knappt resurser för den typ av tidskrävande journalistik som de sysslar med i filmen. En bra story kan ta ett år. Just den här storyn tog ännu längre tid, eftersom den 11 september 2001 kom emellan. Efter uppskakande attackerna mot World Trade Center var det inte rätt tid att komma med en attack mot kyrkan. Storyn fick ligga på is ett tag.

Spotlight är en ovanlig amerikansk film, utan stora åtbörder, utan hjältar och utan klimax med pampig musik. Ingen i Boston är utan skuld till att kyrkan skyddades så länge som den gjorde - bland de skyldiga finns till och med The Boston Globe och medlemmar i Spotlight teamet.

Från His Girl Friday och All the President's Men till Spotlight och The Front Runner ... Det är intressant att se hur pressens hjälteroll allt mer ifrågasätts och hur den en gång så lysande glorian har hamnat på sniskan. Åtminstone i filmens värld.

Handbok för superhjältar - Vargen kommer! - Rödluvan får äntligen en värdig fiende!

Författare och illustratör: Elias och Agnes Våhlund

Serie: Handbok för superhjältar 1-4

Titlar: Handboken, Röda masken, Ensam, Vargen kommer
Förlag: Rabén & Sjögren

Nu är den första kvadraten av Handbok för superhjältar fullbordad! Paret Våhlund har dock lovat att superhjälten Röda masken - alias Lisa - ska komma tillbaka igen och ta sig an nya superskurkar eller mobbingproblem ... och de har totalt 24 böcker planerade. Om alla äventyr består av 4 böcker, innebär detta att vi har FEM nya äventyr att vänta efter denna origin-story!

Det finns mycket att gilla med denna serie, att den är lättläst, att den är coolt och modernt tecknad, att det ser ut som japansk manga, att det finns ett myller av olika etniciteter på skolgården, att huvudpersonen har hamstar som kan tala ... !

Början är precis som The Neverending Story --- mobbad unge flyr till böckernas värld. Inne på biblioteket blir Lisa utvald av en bok som inte finns i systemet, Handbok för Superhjältar talar till juste HENNE och hon väljer att träna upp vissa magiska förmågor, som att kunna flyga och prata med djur ... Och som superhjältedräkt har hon sin röda pyjamas med huva (ja, hon ser ut lite som Rödluvan!)

Men, men ... Som Röda masken beundrar alla henne, men på dagarna i skolan är hon fortfarande Lisa. Hon har fortfarande inga vänner. Och kill-gänget som en gång mobbade henne, väljer ut nya offer. The show must go on. Lisa är ensam när hon är Lisa, men även när hon är Röda masken, för hon har ju ingen som hjälper henne. Men så i tredje boken blir hon bästis med en av killarna som brukade mobba henne, han ser ut lite som en gulligt knubbig version av Miles Morales i nya Spider-Man filmen och precis som Miles så har han en pappa som är polischef i staden.

I bok fyra blir Lisa kompis även med de andra två mobbarna i gänget och så tränar hon upp dem alla för att bli superhjältar och så tar de sig an den nya superskurken Wolfgang och hans varg-gäng.

Allt är klart för en final show-down mellan Rödluvan och Vargen!

Det är skojigt och fartfyllt, men den sista delen är inte så eftertänksam  som de tidiga böckerna. Det går väldigt fort att få kompisar, helt plötsligt, i verkligheten är detta något som växer fram långsamt, och det går väldigt, väldigt fort att träna upp andra till att bli superhjältar när det tog typ EVIGHETER för Lisa"! Och hon var ju ändå Den Utvalda, den som BOKEN hade valt!

"Det är för att killar är mycket bättre på att vara superhjältar än tjejer!"

Ja, det var ju också ett omdöme att höra... Vad som var bra med början var att det var som en Pippi Långstrump tjej eller Hit Girl i Kick-Ass --- det  var klart att HON är unik. NU finns plötsligt tre killar som går om henne snabbt i förmåga (som att flyga snabbt) och det gör att Lisa nu lider av Smurfette-syndrom. Enda tjejen. Som får representera att vara tjej. Medans det finns tre olika killar med olika egenskaper och olika etnicitet.

Och om Lisa nu skulle välja nya kompisar att träna upp, varför skulle hon välja de odrägligaste killarna på skolan? Ganska ofta i barnböcker finns tillrättalagda slut där mobboffer och mobbare blir så goda vänner så ... Fast barnen har stenkoll på att så är det inte i verkligheten.

Förmodligen behövs en gemensam fiende! Så är det ju! Så släpp loss en varg, då blir ungarna minsann vänner och tar sig i kragen på allvar!

Hälge - Vår juligaste älg! - I två nya volymer!

Hälge är verkligen något att hänga i julgranen! Eller: att lägga under granen!

Visst säger man Glad Jul-helg --- eller är det Glad jul-älg? Vid det här laget är det ju en kär tradition att det kommer ut ett par nya Hälge-album lagom till jul. Trevlig julläsning, eller snarare vinterläsning, för egentligen har väl inte älgar så mycket med julen att göra, förutom att man säger God H-Älg?

Hälge - Stora Boken om Hälgerån är inbunden med mjuka pärmar och har massor av serier i sig, de flesta består av 3-4 rutor. Kärnfullt och koncist fångas glesbygdsångest och allmän ångest ... Lars Norén hade behövt 3-4 timmar för att åstadkomma samma sak!

Givetvis är Hälge huvudperson, men det finns även kul serier där inte Hälge är med över huvud taget och allt som talar är ine djur (eller människor) --- en av de roligaste serierna innehåller till exempel talade träd. Som är avundsjuka på att fåglarna flyger söderut medans de själva står kvar!

Den inbundna Hälge-boken Ingen rök utan älg innehåller färre serier (jämförelsevis) men har även annat skoj, som sidor med skämt och ordvitsar och en massa kul naturfoton  där man lagt till pratbubblor ... Inspirerande för att hitta på kul saker själv och busa till det lite med årets foton! Allt kan bli kul! Till och med ett foto av ett träd!

De båda Hälge-böckerna kompletterar varandra på ett bra sätt och det finns inte en serieruta och inte ett skämt som är likadant!

Underbart!

Ett gott skratt förlänger livet! Och om alla vore vegetarianer skulle det förlänga livet för alla älgar. Men ... vad skulle de stackars träden säga då? Förmodligen ... (se pratbubbla ovan!)

FILM/TV: Sharp Objects - Amy Adams i Gillian Flynns mysteriedrama

Amy Adams och Patricia Clarkson i Sharp Objects.

Regi: Jean-Marc Vallée

Titel: Sharp Objects

Manus: Marti Noxon m.fl. baserat på Gillian Flynns roman
Medverkande: Amy Adams, Patricia Clarkson, Chris Messina, Eliza Scanlen, Matt Craven, Henry Czerny, Taylor John Smith, Madison Davenport, Miguel Sandoval, Will Chase, Jackson Hurst,Sophia Lillis, Lulu Wilson, Elizabeth Perkins m.fl.
Land: USA, 2018

Aktuell: på DVD, BD och VOD

Sharp Objects har klara likheter med Big Little Lies - småstad, skvaller och samhällsstrukturer granskas, stora filmstjärnor har huvudrollerna, HBO är inblandat och Jean-Marc Vallée regisserar. 

Men ... Big Little Lies är ofta en mycket rolig serie och alla karaktärer är i grund och botten sympatiska och trevliga, eller de har i alla fall några sympatiska drag. Sharp Objects är den raka motsatsen --- här är det nattsvart, här ska man inte ha roligt, och alla människor är i grund och botten osympatiska och ruttna.  Och familjen är så klart genomrutten. Lars Norén, move over, Gillian Flynn is coming to town!

Båda HBO-serierna är baserade på kända böcker. Big Little Lies är än bästsäljare av Lianne Moriarty (originalet utspelar sig i Australien). Sharp Objects är den första romanen av Gillian Flynn. Och när Gone Girl gick bra (både som roman och som film) blev folk intresserade av om det gick att göra något med debutboken, som inte gått så bra. Resultatet blev en TV-serie med Amy Adams i huvudrollen och den utmärkta Patricia Clarkson spelar hennes mamma i serien.

Är man en fan av spännande deckare med en massa misstänkta att välja bland ... så är förmodligen inte Sharp Objects rätt kopp te.

Det finns i stort sett bara två misstänkta att välja mellan, båda två i samma familj, och eftersom alla ledtrådar pekar mot en av dem, så är det självklart den andra som är skyldig.

Big Little Lies har däremot ett väldigt bra deckarpussel med en massa mysterier, och man kan inte klura ut hela lösningen förrän boken är i stort sett slut! (Eller TV-serien). Det finns en massa "red herrings" inte bara gällande vem som "gjorde det" utan även vem offret är. Det är så stiligt gjort.

Amy Adams i Sharp Objects är en av de snyggaste alkoholisterna i film-och-TV-historien. I klass med Emily Blunt i Kvinnan på tåget och Paul Newman i Katt på hett plåttak. Folk på dekis i Amerika är tydligen fortfarande smala, vältränade och har fin hy.

Hur är Jean-Marc Vallées regi? Han gör onekligen snygga TV-serier, och han är en mästare på att filma minnen och känslor och tankar och flashbacks utan att förlora fokus på nuet. Men Sharp Objects är inte lika klockren som Big Little Lies. Förmodligen beror detta på produktionen. Jean-Marc Vallée blev allmänt älskad och sönderkramad av alla på Big Little Lies --- men när det gäller Sharp Objects lade alla sig i hans arbete. Showrunnern Marti Noxton, Gillian Flynn, Jessica Rhoades, Amy Adams ... Jean-Marc Vallée är som bäst när han jobbar med bilder och stämningar och han kan säga så mycket utan en massa ord, men här har man klämt in så mycket text som man bara kan, och som tittare får man sällan vila i bilderna.

Att berätta i bilder är en konst i sig och det är just detta som film --- och även TV --- gör, när den är som bäst.

Musiken är intressant, vanligtvis känner man igen en TV-serie på musiken, här finns samma sång med i inledningen till varje avsnitt ... men i olika versioner. Sången Dance and Angela av Franz Waxman är ursprungligen från filmen A Place in the Sun (1951).

All musik i hela serien är "naturlig", det vill säga den finns i själva scenerna och är musik som karaktärerna i serien lyssnar på.

För ovanlighetens skull finns Led Zeppelin med på soundtracket. Det brukar inte vara lätt att få rättigheterna till deras musik, men i det här fallet gillade bandet hur TV-serien använde musiken, och vilken roll som olika låtar spelar i en individs utveckling, och de gav grönt ljus för serien att använda deras låtar.

Man skulle inte ha kunnat ersätta Led Zeppelin spåren med någon annan musik. Då hade det blivit en annan historia.

FILM: C'est la vie - Så här bra kan komedi faktiskt vara!

Regi: Olivier Nakache, Eric Toledano

Originaltitel: Le sens de la fête
Medverkande: Suzanne Clément, Jean-Pierre Bacri, Kévin Azaïs, Jackee Toto, Jean-Paul Rouve, Benjamin Lavernhe m.fl.
Land: Frankrike, 2017
Distribution: Njutafilms

C'est la vie (Le Sens de la fête) är mysig, rolig och lärorik på en och samma gång. Varför serveras så salta pajer på bröllopet? Svar: för att alla ska dricka rejält med kolsyrat vatten och bli mätta (den så kallade popcornseffekten!) och sedan kan man servera halva portioner av den fina, dyra maten! Sås och grönsaker fyller också ut bra på tallriken när huvudrätten väl serveras!

Bröllopsfilmer brukar berättas ur huvudpersonernas perspektiv, det vill säga bruden och brudgummen och deras närmaste vänner och släktingar och bekanta. Men här tänker man inte ens på att det är en bröllopsfilm! För Max, som äger och driver en firma som ordnar fester, är detta ju bara ännu en dag --- eller snarare ännu en natt! --- på jobbet.

Det här är en ny fenomenal fransk komedi av regissörerna Olivier Nakache och Éric Toledano, som även låg bakom succén En oväntad vänskap (2011). 

Måste vi ha på peruker till kostymerna?

Le Sens de la fête  lockade över 3 miljoner fransman till biograferna. Filmen blev också tokhyllad av kritikerna och det är lätt att förstå varför. Så här bra kan komedi vara --- som ett stort, myllrande konstverk där alla karaktärer får ta plats och utveckla sig och där alla får ha sin plats i solen.

Max spelas av veteranden Jean-Pierre Bacri och Max funderar på att sälja sitt företag. Det här kanske är sista natten med gänget, ett stort bröllop på ett slott någonstans utanför Paris. Filmen utspelas under ungefär ett dygn (sällan har väl de franskklassicistiska  reglerna använts snyggare!) och vi får följa Max och hans medarbetare bakom kulisserna när festen planeras och utförs.

Här uppstår både oväntad vänskap och oväntad kärlek och när Max misstänker att en skatteinspektör kommit till kalaset beordrar han alla som jobbar svart att mingla med gästerna och försöka se ut som om de är bjudna på kalaset ...

Hur många här jobbar svart? Räck upp en hand!

Det mesta som kan gå fel går fel, en ny servitör drar ut en viktig kontakt för att raka sig, lammet blir dåligt och matförgiftar nästan hela bandet som ska underhålla, alternativ mat måste skaffas in, musikerna och cateringen bråkar hela tiden, någon  blandrar ihop flöjter och flöjtglas, en annan servitör har en total crush på bruden ... och bröllopsfotografen är mer intresserad av att lära sig hur en dejtingapp fungerar, med hjälp av en ung praktikant, än att ta bröllopsbilder.

Det här är komedi som högklassigt konstverk --- fransmännen kan konsten att se komedi som konstform och lita på att det kan vara riktigt roligt och riktigt bra och riktigt tänkvärt på en och samma gång. Alltså: mera som vacker konfektyr än som pajkastning.

Så många intressanta människor får berätta sin historia på så kort tid, utan att det någonsin känns tillkrånglat eller stressat.

Kulturkrockar finns med även här, liksom i En oväntad vänskap, och även i denna film ordnar allt sig till det sig till det bästa.

Max funderar på att kasta in handduken ...

Filmen är baserad på ett mycket välskrivet och smart  originalmanus skrivet av regissörerna själva.

Regin är givetvis också i toppklass. Detta fantastiska spektakel briljerar på alla plan. Skådespelarinsatserna, fotot, miljöerna och musiken samspelar  för att skapa den ultimata upplevelsen. Vad det kan vara vackert ändå - C'est la vie! Det här är komedi som levererar med utsökt perfektion. .

Filmen har ett konstant driv framåt och det blir aldrig någonsin tråkigt eller långsamt --- och filmen slutar som ett fyrverkeri, när den är på topp. Vilket man inte kan säga om många filmer. Filmen hade gärna fått hålla på en liten stund till, men visst är det roligare att längta efter lite mer när festen väl är över ....

Le sens de la fête betyder ungefär essensen med festen och till sist fångas festen essens på ett så vackert och rörande sätt.

Det är snyggt, underhållande, härligt och inspirerande. 
Vad kan man mer begära? Det här är en film som har varit väl värd att vänta på!

BG

FILM: Mary och Häxans blomma - Charmigt och fartfyllt äventyr med kavat hjältinna!

Mary hjälper trädgårdsmästaren ...

Regi: Hiromasa Yonebayashi
Svensk titel: Mary och Häxans blomma
Originaltitel: メアリと魔女の花   Meari to Majo no Hana
Manus: Riko Sakaguchi & Hiromasa Yonebayashi, baserat på The Little Broomstick av Mary Stewart
Land: Japan, 2017
Distribution: Njutafilms
Aktuell: På DVD, BD och VOD

Studio Ghiblis ande lever kvar! Leve Studio Ghibli! Och Studio Ponoc!

Sista Studio Ghibli verket någonsin blev När Marnie var där ... en helt oslagbar film, vacker och mystisk och spännande för alla åldrar.

Mary och Häxans blomma påminner mycket om När Marnie var där ... och har faktiskt samma regissör.

Studio Ghibli, den firade japanska animations studion som grundades av Hayao Miyazaki och gav världen mästerverk som Spirited Away och Min Granne Totoro ... och så klart, den nyss nämnda När Marnie var där, må ha stängt sina portar. Men anden lever kvar, hur stark som helst i Studio Ponoc, som grundats av Ghibli veteranerna Hiromasa Yonebayashi och Yoshiaki Nishimura. Den här första produktionen från studio Ponoc är en filmad version av The Little Broomstick av Mary Stewart - och engelska klassiker med en japansk twist brukar ju vara en fullträff.

Filmen är lättsam, fartfylld, härlig, överdådigt animerad och har några "överraskande vändningar" --- som man faktiskt sitter och väntar på, om man sett När Marnie var där.

Man ska liksom aldrig underskatta den äldre generationen, mormor har dolda talanger, och hon har haft ett spännande liv som rebellisk ungdom ...

Här känner man även igen teman från Ghibli filmerna Kikis Expressbud och Howl’s Moving Castle ... och så finns här ett kryddmått Harry Potter.


Inspiration från Kikis Expressbud ... Som i sin tur inspirerades av Nils Holgerssons underbara resa!

Mary är en flicka som så gärna vill hjälpa till, men ingen vill ha hennes hjälp. Hon är klumpig och förstör det mesta --- och alla förväntar sig att hon ska vara klumpig och förstöra det mesta!

Som när hon vill hjälpa trädgårdsmästaren och hon knyter för hårt om blomstjälken så stjälken förstörs och böjs. Mary hänger med huvudet värre än blomman och går därifrån.

(Kommentar från barn som ser filmen: "VARFÖR knyter hon inte en blomma till och knyter lösare?" Bra kommentar! Man ska inte ge upp, man ska lära sig av sina misstag!)



Ge inte upp så lätt, Mary!

Så följer hon en lurig katt ut i skogen, hittar en magisk häxblomma och en flygande kvast och hamnar i en alternativ värld, en magiskola, där hon plötsligt är den bästa eleven någonsin och alla säger hur fantastisk hon är!

Men det visar sig att det bara är häxblommans förtjänst.

(Jag satt och trodde att Mary plötsligt blev fantastisk för att alla trodde att hon var fantastisk. Om alla förväntar sig storverk, så levererar Mary storverk, förväntar sig alla att hon ska vara klumpig och hopplös och i vägen ... ja, då är hon bara klumpig och hopplös och i vägen! Det är ett slags placeboeffekt!)


Mary får extra magiska krafter av Häxans blomma (som påminner lite om blåbär ...)

Mary har alltså bara häxkrafter så länge som blomman verkar (blomman ser ut som ett blåbär) och sedan måste hon ladda med nya krafter.

Det tillför spänning. någon som är oövervinnerlig och har krafter jämt blir ganska tråkig (som de där X-men kidsen, vars skola jämt brinner ner). Mary är lite som barnfavoriten Bamse --- bara stark med dunderhonung och hur länge håller den innan det är dags att ladda om?

Det är tänkvärt att Mary klarar slutstriden utan krafter --- hon är bara sig själv.

Ett eko från Bamse poppar upp i medvetandet: "man kan inte alltid vara stark, men man kan alltid vara snäll".


Marys magiska krafter är tillfälliga - men inte hennes mod.

Marys snällhet är hennes styrka, hennes empati, och eftersom hon på sant Bamse-manér räddat alla små och stora djur från fångenskap och grymma magiska djurförsök kommer djuren sedan till hennes undsättning.

Ja, Bamse kunde till och med flyga med fåglarnas hjälp.

Kvasten i filmen har en härlig personlighet, liksom mormor, och så de båda katterna ...

Svaret på gåtan hur en svart katt kan ändra färg och bli grå ges här på ett fyndigt sätt: det är frågan om TVÅ katter som byter plats! Så enkelt, och så magiskt kul!


Mary i en tidlös saga.

Det finns drag av tidlös gammal folksaga över Mary och Häxans blomma. Mary är den Greta som får rädda sin Hans (här heter han Peter) från Häxans experiment. Det är inte en ugn han stoppas in i, utan en förvandlingsstation (som påminner om en ugn).

Att vara omagisk, när man slåss mot en varelse som livnär sig på magi, kan vara en fördel.
Mary är en superhärlig hjältinna!

Det är fascinerande att se hur barnen hänger med och lever sig in i berättelsen ... och sitter kvar under HELA eftertexterna. Som mest består av vackra bilder på blommor och en trädgårdsbänk ... de är helt inne i filmen och de vackra bilderna och vill inte lämna filmen.


Mary talar inte ner till en ung publik.

Mary och Häxans blomma är en film som inte underskattar eller talar ner till en ung publik eller skämtar över huvudet på dem (till skillnad från alla svenska och amerikanska filmer som är på bio just nu).

Att hitta något som Mary och Häxans blomma i den svenska filmutbudet är mycket sällsynt.

Lika sällsynt som att hitta en häxblomma.

Eller att se en katt skifta färg.

Mästerkatten i stövlar har förresten en kul liten biroll i filmen!

Se även: När Marnie var där --- finns på DVD och BD från Njutafilms.

BG

FILM: Topp tio sci-fi, fantasy och superhjältar

Årets mest fantastiska filmer!

Den bästa tiden är nu. Den bästa tiden för att gilla comic books, sci-fi, superhjältar och fantasy.

Animerad fantasy under detta fantastiska år som gått inkluderar bland annat Aardmans charmiga Early Man (Dug) och Wes Andersons dystopiska hundrulle Isle of Dogs. Det visar att sci-fi inte bara behöver vara storslaget och bombastiskt och bestå av stjärnsmällar.

Paddington 2, The Grinch, Teen Titans Go! to the Movies, Spider-Man: Into the Spider-Verse ... Det finns många sätt på vilka man kan animera en huvudrollsinnehavare idag!

Här är topplistan med fantastiska filmer för i år:

1. Aquaman 

Shakespearedrama under vattnet. Familjekonflikter står i centrum och blandas med en modern svärdet i stenen historia, romance över klassgränserna och en gammaldags matinékänsla. Lägg till detta ett modernt och angeläget miljöbudskap, som verkligen ligger i tiden.

2. Avengers: Infinity War 

Här kommer alla superhjältarna på en och samma gång ... Det känns i alla fall så. Men det kommer ÄNNU fler superhjältar till uppföljaren Avengers: Endgame (premiär 24 april 2019). Bland annat superhjälten Captain Marvel. It's not over til the extraterrestrial lady sings!

3. Ant-Man and the Wasp

Hjältarna blir mindre, men spänningen är lika stor! Man måste inte hålla på och "rädda världen" hela tiden. Det är precis lika spännande att se the Wasp (en kick-ass Evangeline Lilly) försöka rädda mamma Wasp (en magnifik Michelle Pfeiffer) som länge varit försvunnen i en annan, ännu mindre värld ...

4. Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald

Move over Voldemort, Grindelwald is here!
Vi har en ny skurk i J.K. Rowling's Wizarding World, spelad av Johnny Depp, och en ny hjälte, spelad av Eddie Redmayne. Lägg till Jude Law och Ezra Miller i Dumbledore-mixen ...  Fantastic Beasts har helt klart mer starpower än Harry Potter. Och denna franchise reser mer. Det magiska Paris är underbart! Dessutom: alla Hufflepuff-anhängare får äntligen sin revansch!  

5. Mary Poppins Returns

Man kan använda animerat till mycket. Som att få tillbaka Mary Poppins igen. Eller att ge liv till en porlinsskål av märket Royal Doulton.

6. Mary och Häxans blomma

Studio Ponoc förvaltar arvet efter Studio Ghibli på ett utomordentligt sätt. Mary Smith är en kavat och oemotståndlig hjältinna, som lyckas övervinna allt motstånd, trots (eller på grund av) att hon inte har några övernaturliga krafter alls ...

7. Ralph Breaks the Internet

Originalet Wreck-It Ralph är underskattat och det är på tiden att Ralph kommer tillbaka ... och även Vanellope von Schweetz. De två utgör tillsammans en av modern tids roligaste komedi-duos. 

8. Ready Player One

Steven Spielberg är tillbaka och citerar nästan sig själv ... 1980-tals nostalgi och omaka par bidrar till humorn. Ett digitalt underland presenteras.

9. Spider-Man: Into the Spider-Verse

Massor av olika skurkar och olika Spider-People. Inklusive Spider-Pig, Peter Porker.
Golden Globe vinnare för bästa animerade film.

10. Transformers spin-off: Bumblebee

Flicka-blir-vän-med-järnjätte. Söt homage till Sophie och BFG av Roald Dahl. Och tjockt med 1980-tals smet över hela anrättningen.

Hedersomnämnande: Wes Andersons Isle of Dogs

Söt och gullig film för alla hundälskare.

FILM: Best of 2018 - The full list of fabulous films!

1. Roma

Mexican director Alfonso Cuarón digs deep into his memories growing up in 1970s Mexico city in a wonderfully absorbing family chronicle.

2. Phantom Thread

Daniel Day Lewis’s final screen performance, as a British high society couturier who becomes infatuated with a young waitress in Paul Thomas Anderson’s heavyweight drama.

3. Leave No Trace

Brilliant drama from Winter’s Bone director Debra Granik, about a father and daughter (Ben Foster and Thomasin McKenzie) living off-grid in Oregon and avoiding the pernicious influence of civilisation. 

4. Loveless

Second masterwork in a row from Leviathan director Andrey Zvyagintsev, a bleak, unnerving tale of a toxic disintegrating marriage and a child that disappears from home.

5. Cold War

Gorgeous-looking epic from Paweł Pawlikowski, in which a Polish singer and pianist fall in love but find their relationship thwarted and stalled by geopolitical events outside their control.

6. Widows

The 12 Years a Slave director goes Hollywood, with an Americanised adaptation of Lynda La Plante’s TV show about a group of robbers’ wives aiming to pull off a heist. 

7. The Wife

Glenn Close is superb as the frustrated wife of a Nobel prize-winning novelist (Jonathan Pryce) in Björn Runge’s claustrophobic drama. 

8. Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald.

Johnny Depp. Jude Law. Eddie Redmayne. Say no more ... This spin-off is laden with magic starpower, as well as romance, action and a trip to a wiz-Paris ...

9. Lady Bird

Greta Gerwig’s solo directing debut, a clever and funny teen movie starring Saoirse Ronan as a girl anxious to escape her boring home life in Sacramento.

10. I, Tonya

Margot Robbie gives a career-changing performance as disgraced figure skater and trash culture icon Tonya Harding, with Allison Janney winning an Oscar for her turn as her mother. 

11. Avengers: Infinity War

The greatest of all Marvel Cinematic Universe movies, in which the superteam of superheroes do chaotically destructive battle with the cosmically evil Thanos (Josh Brolin). 

12. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Oscar-winning drama with a powerhouse performance from Frances McDormand as a mother filled with rage at the local police department who fail to catch her daughter’s killer. 

13. Isle of Dogs

Wes Anderson’s detailed, loving homage to Japanese pop culture, about a boy who goes looking for his dog after all canines have been exiled to a small island. 

14. Love, Simon

Gay teen romcom firmly placed in the mainstream, with Nick Robinson as a high-schooler who falls in love with his Internet pen-pal, a boy named Blue.

15. Mission Impossible: Fallout

Tom Cruise. Own stunts. Cliff-hanger. Superman Henry Cavill as baddie. Stunning Rebecca Fergusson as ally. Say no more ...

16. Mamma Mia Here We Go Again!

Messy script, un-messy music, cleaned upp and modernized by ABBA-Benny&Björn (who have got cameos in the film). The film is worth watching just to see - and hear - Cher sing again. She's a Super Trouper!

17. Green Book

Classical musicians hardly ever get their own movie. (Unless they are Mozart.) Coloured classical musicians ... even less so. Mahershala Ali is great as the classical coloured gay upperclass musician who has to overcome so many obstacles and he is a minority in so many ways ...Viggo Mortensen stars as his driver. Note: gay people in mainstream cinema tend to be white. This year we have two main characters in mainsteam cinema hits who are gay and coloured - also check out Love Simon!

18. The Bookshop

A very brittish affair, directed by a Spanish director. This film cleaned up att the Goya awards. Bill Nighy is excellent as a british Clint Eastwood type.

19. Bohemian Rhapsody

Lots of excellent Queen music and an excellent Rami Malek in the lead role. The film is uneven, and not that truthful, but the ending makes up for it. Almost all of the concert of Wembley Stadium is included. The beginning may bore you, but the end will rock you!

20. Mary Queen of Scots

Awards-friendly historical drama with Saoirse Ronan as the 16th-century monarch in a life-and-death struggle with her cousin Elizabeth I (Margot Robbie).

21. You Were Never Really Here

Joaquin Phoenix is a traumatised mercenary hired to track down a kidnapped teenage girl in Lynne Ramsay’s violent, dreamlike thriller.

22. Sweet Country

In this 1920s-set outback western from Indigenous Australian director Warwick Thornton, a farm worker goes on the run after killing a farmer in self defence. 

23. BlacKkKlansman

Incendiary parable for the Trump era from Spike Lee, dramatising the true story of an African American policeman who helps infiltrate the Ku Klux Klan in the 1970s.

24. Le sens de la fête

French comedy about a wedding planner who thinks about selling his business ... After throwing one, last, great party!

25. Wonder

Quietly comical film, based on best-seller book, with multiple perspecives. Heroes with facial scaring are few ... What is it like to look different, but to want to be just like any other kid? Julia Roberts and Owen Wilson stars as sympathetic parents, but it is the kids that win our hearts in this feelgood movie, which has a lot in common with Love Simon.

FILM: En kulinarisk resa med Alain Ducasse

Regi: Gilles de Maistre

Titel: En kulinarisk resa med Alain Ducasse

Originaltitel: La quête d'Alain Ducasse

Manus: Gilles de Maistre

Medverkande Alain Ducasse, Françoise Hollande m.fl.
Land: Frankrike, 2018
Distribution: Njutafilms

Det är nästan omöjligt att se en fransk film utan att bli sugen på mat. Nu senast Normandie Nue. Och C'est la vie. Och Päron och lavendel. Maten har inte ens en huvudroll, den bara råkar finnas där, det verkar alltid vara någon som steker, hackar, bakar, glacerar, provsmakar ... Säg "fransk film" och det är svårt att inte få en pavlovsk respons.

Så när En kulinarisk resa med Alain Ducasse släpptes på DVD var ju förväntningarna skyhöga. Karln är en legendar, han har skrapat ihop 21 Michelin stjärnor (utspridda på olika restauranger i världen, flera av dem trestjärniga) och givetvis skulle en dokumentär om Ducasse servera läckra bilder på mat och dryck. Det verkade vara öppet mål.

Men man har mer känslan av att titta på programmet Packat och Klart än den gamla goda kanalen BBC Food under dess glansdagar. Det flygs och flängs hit och dit, Ducasse och dokumentär filmaren Gilles de Maistre sitter ofta i flygplan --- det flygs till exempel första klass till Tokyo --- och pratar. Det är sällan som det steks, hackas, bakas, glaceras ... Ducasse lagar inte mat längre, säger Gilles de Maistre, det är han  för stor för, hans tid går åt att åka Jorden runt mer än 80 dagar om året för att hålla koll på alla sina restauranger och alla sina råvaruleverantrörer. I Kina besöker vi  till exempel kaviarodlare. I Sydamerika ska den bästa kakaon hämtas hem. Och Ducasse reser överallt. Man blir faktiskt inte sugen på mat en enda gång tillsammans med Ducasse! Jo en gång, och det är när han är på en restaurang i Japan och äter deras specialitet Tenpura. Ducasse lovordar deras kokkonst och att kunskapen gått i arv i många generationer och att det här är en av de bästa måltider han ätit i hela sitt liv (hamnar på topp-fem-öistan). Men man blir inte sugen på Ducasses egen mat. Det är konstigt.

Dokumentärfilmaren har också en totalt okritisk inställning till sitt filmobjekt. Det smöras rejält hela tiden och inte ens när Ducasse uppenbarligen säger emot sig själv säger filmaren något. Ducasse skäller ut en anställd i ett av sina restauranger för att han serverar två rätter i en. Skaldjur med en grönsak. "Det är ju TVÅ rätter"! Själv serverar Ducasse kyckling med skaldjur som en rätt i sin nya restaurang i Versaille. Det ser inte gott ut.

Ducasse talar sig varm för att bara ha icke-animaliska produkter i sina restauranger (alltså igen mjölk och ingen grädde och ingen ost --- mycket ofranskt!) och inget socker för det ska vara hållbart, vi måste ta hand om moder jord, samtidigt som han flyger jorden runt jag vet inte hur många gånger och han flyger till japan minst fyra gånger om året och där lovordar han mat som enbart är animalisk (Tenura är 100% animaliskt) och berömmer efterrätter som är hur sockriga som helst.

ALLT i Japan som har med godis och efterrätter (och även frukostpannkakor) är supersött. Japaner är supersmala i alla fall. De har säkert alla bra ämnesomsättning, eller så bränner de alla kalorierna i tunnelbanan.

Ducasse hyllar också traditionen och japansk mat är så bra för de lär upp sig i generationer, samtidigt som han vill att allt ska vara modernt och allt gammalt i Frankrike verkar skulle förkastas (vi kan bättre idag) och när någon kritiserar hans Versaille servis och Versailles mat för att vara fejk (de tar dit en kvinnlig historisk expert) så reser han ragg direkt. Ingen kritiserar Ducasse!

Idel motsättningar hela tiden. Och dokumentärfilmaren bara nickar och håller med och smörar. Det är irriterande. Men mest irriterande är det att maten får en så undanskymd roll. "Kulinarisk resa" i denna film är mest "resa" och inte mycket "kulinariskt".

Postitvt är dock att dokumentären inte fastnar i talking-heads fällan som så många amerikanska dokumentärer. Som Jorden Runt på mindre än 80 dagar håller den här filmen i alla fall måttet med råge!

Lagom till la grande finale av filmen öppnar den historiska restaurangen på Versailles.

Alla som serverar där är lika löjligt klädda som servitörerna i  den franska komedisuccén C'est la vie --- med en skillnad: här är det ingen som klagar. Mästaren har sagt sitt och ingen säger emot.

Den försvunna julgrisen - Nya förvecklingar på Hotell Gyllene Knorren!

Måns Gahrtons och Johan Unenges serie om familjen Rantanen på hotell Gyllene Knorren bjuder små och stora läsare på humor i både bild och text.

Häng med på ett skrattframkallande äventyr i juletid!

Julen står för dörren och på hotell Gyllene Knorren förbereds för en hejdundrande julbordssäsong med närproducerade julskinkor. Och allt verkar för en gångs skull gå riktigt bra. Hotellet är fullbokat och gästerna på ingång! Pappa Roger och mamma Ritva kunde inte vara mer nöjda.Ingos storasyster Isadora har blivit kompis med en nyinflyttad tjej och har nästan aldrig tid att leka med Ingo längre. Men som tur är har ju Ingo Pyret, världens gulligaste minigris och bästa buskompanjon.

Men när grisarna som skulle bli julskinkor plötsligt inte levereras blir stämningen på hotellet en annan. Vad ska gästerna säga när det varken finns korv eller skinka till jul? Tänk om Pyret hamnar på julbordet? Roger och Ritva verkar liksom ha blivit helt grisgalna! Ingo gör upp en rädda-Pyret-plan och Isadora verkar ha något planerat hon också ...Det har återigen blivit dags för ett helknasigt och kaosartat äventyr på Sveriges roligaste hotell.

Den försvunna julgrisen är den sjuttonde fristående delen i Måns Gahrtons och Johan Unenges älskade serie om den knasiga familjen Rantanen.

Läs även: Den mystiska gästen, Spöket i rum 13, Loke den lömskes skatt, Sommarkaos på Guldkusten, Den oerhört hemliga dammsugaren, Korv med bröllop, En förknorrad vinter, Den vilda jakten på dårpippin, Dammråttornas tappra riddare, Rivalen från Karelen, Världens grisigaste tjuv, Klantverkarna och konstkuppen, En bedragare på hotellet, Se upp för spionerna!, Djuren checkar in och Monstergrisens gåta.

FILM: The Incredibles 2 - Två starka kvinnor platsar inte i samma film

Regi: Brad Bird

Titel: The Incredibles 2

Manus: Brad Bird

Röster i originalversionen: Craig T Nelson,Holly Hunter, Catherine Keener, Samuel L. Jackson, Sarah Vowell m.fl.

Svenska röster: Allan Svensson, Sara Lindh, Figge Norling mfl

Land: USA 2018

Distribution: Disney Pixar

Det är sällan det finns två kvinnliga huvudroller i samma film och om det finns det, så måste de framställas som rivaler om något, eller fiender, eller konkurrenter. Påpekat av Emma Thompson. Som brukar tacka nej till såna roller, med motiveringen att hon inte kan bota allt som är fel med världen ... "but I can choose not to add to the problem!" Smart tänkt!

Emma Thompson hade tackat nej till The Incredibles 2 direkt. Här är ännu en film som visar sig "add to the problem". Man fattar direkt när filmen visar sig ha två starka, smarta kvinnliga karaktärer att de kommer att bli fiender, för de kan ju inte bli vänner och stötta varandra, så där som verkliga kvinnor i verkliga livet ofta gör, man fattar det långt innan "avslöjandet".

The Incredibles 2 börjar precis  där The Incredibles slutade för fjorton år sedan, med att superfamiljen Parr alias The Incredibles tar sig an superskurkbankrånaren The Underminer (Undergrävaren) och hans gigantiska borrmobil. De lyckas inte stoppa honom, han kommer undan med massor av byte och familjen Incredibles blir utskällda för att staden är förstörd. Igen.

De räddas av ett syskonpar, som händelsevis är superhjältefans, uppfinnare och megamiljardärer och som har en plan för att göra superhjältar populära igen.

Låter det bekant beror det på att upplägget är snarlikt ettan. 

Låter det bekant beror det också på att J.K.Rowling, Alexander McCall Smith (Damernas Detektivbyrå) och även Agatha Christie använt samma grepp som i den här filmen: det är klienten som hyr deckaren som i själva verket är den skyldige superskurken!

Det där är så ologiskt så det är inte sant! Skulle du hyra Sherlock Holmes för att utreda ett brott som  du själv begått, eller tänkte begå? 

Superskurkens motivering i den här filmen är också väldigt otydligt och oövertygande. Det är ingenting med den delen av filmen som fungerar. Det är mest så att man tänkt "åh, vi ska ha det här som twist!" och så ser man inte till att det inte fungerar logiskt sett --- eller på något annat sätt heller.

Ja, i denna film två får pappa Bob (Craig T Nelson/Allan Svensson), alias Mr Incredible, passa barnen medan mamma Helen (Holly Hunter/Sara Lindh), alias Elastaflickan jobbar. Hon drar ut på en PR-kampanj med hjälteäventyr. 

Komedin om valhänta hemmafrupappan är väldigt daterad! Det gjordes någon gång i en pilsnerfilm på 1930-talet i Sverige. Har det gjorts sedan dess? varför är det alltid sååååå jobbigt när pappor ska göra nåt och varför får de sååå mycket beröm för det ... när det var superhjältemamman som gjorde allt hemmajobb i den första filmen och det var han som var ute och jobbade, så var det inte alls jobbigt att vara hemma med barnen och hon fick inget tack för det jobbet heller. 

Och barnen undrar VARFÖR de ska välja vem som ska jobba och vem som ska vara hemma, mamma Helen har tydligen varit hemmafru i 15 år. Varför inte bara sätta barnen på dagis?

Ett superbebis-dagis!

Roligast i filmen är Jack-Jack, han har 17 superhjälteförmågor och slåss med en tvättbjörn.

De vuxna i filmen är inte speciellt roliga och har inte speciellt roliga krafter heller. De känns inte som superhjältar, de känns snarare som något som blivit över  från X-men, för dåliga för att vara med där, så resterna fick vara med här ...

Och så får jag hela tiden frågor om vad Dash har för superhjälteförmågor, förutom att han har ADHD för det märks, han är runt och pillar på allt hela tiden och kan inte sitta still ...

- Ja, Dash är snabb, säger jag. Det hörs på namnet: Dash.
- Jaha, och vad är det gör mening med det? Vad gör han när han kommit fram innan alla andra, för att förhindra en katastrof? 

Det har jag absolut inget svar på.
- Vad är det för mening med att springa snabbare än alla andra, om slutstriden är mellan två supersnabba båtar och ingen springer alls?
Det finns inget svar på det heller.

Violet kan i alla fall göra en bubbla som skyddar alla i bubblan och därför ska hon passa minstingen ... Ja, det var ju perfekt superkraft, att visa att tjejer är bättre på baby-sitting.

Som vanligt: slutstrid, folk bankar på varandra, i evigheter. Och de goda vinner. För att de slåss bäst, inte för att de är goda.

Är det ett bra meddelande att sluta en barnfilm med?

Ingen aning, jag har nog med att svara på frågor vad det är för  mening med vad de olika karaktärerna kan, för om man analyserar det har deras kunskaper elelr förmågor ingen mening alls, och så ... VAR blev the Underminer av ... Varför släpper man den största skurken i filmen utan att följa upp det ALLS?

Nej, jag har inget svar på det heller. De kanske hade bråttom med manuset och tappade bort sig helt?

Gillar bäst: Baby Jack-Jack och uttalandet att bebisar har ALLA superhjälteförmågor, sedan glömmer de bort de flesta...Ja, det är väl som att man har anlag för att lära all världens språk och så vidare ... men sedan växer man upp och anpassar sig och glömmer bort allt.

Bäst med filmen: Animeringen. Uppskattad budget: 200 miljoner. Dollar.

Bästa repliken i filmen: Varför har de ändrat på matten? Det undrar jag också.

FILM: Beautiful Boy - Timothée Chalamet lyser i far-och-son drama om missbruk

Regi: Felix Van Groeningen

Titel: Beautiful Boy

Manus: Luke Davies, Felix Van Groeningen
Medverkande: Timothée Chalamet, Steve Carell, Maura Tierney, Amy Ryan, Timothy Hutton, Kaitlyn Dever m.fl.

Land: USA, 2018
Distribution: Scanbox Entertainment
Svensk biopremiär: 11 januari 2019

Timothée Chalamet hade en liten roll i TV-serien Homeland. I och med Call Me By Your Name blev han en Oscarsnominerad stjärna över en natt. Och filmmakarna som valt ut honom till Beautiful Boy kunde bara tacka sin lyckliga stjärna att den "okände" skådespelare som de satsat på nått exceptionell stjärnstatus. 

I och med Beautiful Boy bevisar Timothée Chalamet återigen att han vet var skåpet ska stå när det gäller emotionellt råa roller och han levererar ännu en skådespelarprestation som hyllas och nomineras till en massa priser.

Filmen Beautiful Boy är baserad på två självbiografier. David Sheffs Beautiful Boy: A Father’s Journey Through His Son’s Addiction och Nic Sheffs Tweak: Growing Up on Methamphetamines.

Faderns biografi handlar om hur det är att ha en missbrukare i familjen, sonens biografi handlar om hur det är att leva med missbruk. 

Steve Carell spelar fadern David i filmen och han är bra så länge han är lågmäld --- när det gäller scener där han ska rya och skrika och gå an, så går han in i en Carell-klichée (typ The Office) som inte är övertygande och som spräcker illusionen, och river ner den verklighet som filmen ska försöka förmedla. Timothée Chalamet som sonen Nic är däremot på topp hela filmen igenom --- även när hans rollkaraktär når "rock bottom".

Det som är mest förbluffande med filmen är att det i stort sett bara handlar om två män --- far och son. I och för sig, Hollywood älskar ju fäder-och-söner greppet, så många filmer hamnar i den fållan. Men när någon lider av missbruk dras ju hela familjen in. Ändå får igen av kvinnorna i filmen något vettigt att göra eller säga eller någon rollkaraktär värd namnet att utveckla under handlingens gång. David har en exfru (Nics mamma) och en ny fru och två nya barn (Nics halvsyskon) och de vet alla vad som pågår, ändå blir de bara som statister i detta far-och-son drama. Det är helt osannolikt!

En nackdel med filmen är att man ständigt hoppar i tiden, meningen är förmodligen att vi ska bli sentimentala när karaktärerna minns bättre dagar, men vad som egentligen händer är att man slits ur ögonblicket och distraheras från en briljant skådespelarprestation --- och vad det nu var man kände, plötsligt är det borta. Istället känner man sig bara irriterad.

Den belgiske regissören Felix Van Groeningen har en stil som påminner om Jean-Marc Vallées, se t.ex de kritikerrosade TV-serierna Sharp Objects och Big Little Lies. Skillnaden är att Jean-Marc Vallée verkligen kan lägga in minnen som gör den nutida historien djupare och mer meningsfull, utan att avbryta spänningen och skeendet. Det är också helt klart var gränserna mellan minnen och "nutid" går. För många flashbacks och flashforwards utan någon struktur gör att tittaren tappar greppet var någonstans i narrativet man befinner sig. Och varenda gång som kameran lämnar Timothée Chalamet i Beautiful Boy så dör filmen en smula.

Är detta en ödesbestämd tragedi eller är berättelsen något helt obegripligt, som man inte förstår alls? Har filmen ett påklistrat lyckligt slut? 

Man kan säga ja till samtliga av dessa påståenden. Men på många sätt kan man förstå Nic --- han håller sig drog-nykter hos sin mamma i fjorton månader, kommer hem till pappa och får ett återfall efter besöket där. Varför? Han ser förmodligen att han blivit ersatt av nya barn och en ny familj.
Allt är så himla amerikanskt perfekt och idylliskt. Tills sonen Nic från det första äktenskapet dyker upp, det vill säga. Pappa David kan skrika och gorma och ha ambitioner för sonen så mycket han vill. Men David kan inte kontrollera både den perfekta familjen och den perfekta ex-familjen.

Nic gillar droginfluerade, snyggt lidande poeter som Charles Bukowski och Kurt Cobain.
Timothée Chalamet James-Deanar rollen som Nic för allt vad den är värd. Så här söt och tragisk och förvirrad har inte någon rollkaraktär varit sedan James Deans huvudroll i Öster om Eden. 

Beautiful Boy hade premiär på Toronto film festival och gick upp på biografer över hela USA den 12 oktober.

Svensk biopremiär är satt till 11 januari 2019.