 |
| Den rullstolsbundna Ninni är huvudperson i Rännstensungar - Murre (iklädd Edward Persson hatt) är hennes bästa vän. |
Regi: Ragnar Frisk
Titel: Rännstensungar
Skådespelare: Adolf Jahr, Birgitta Hoppeler, m.fl.
Den rullstolsburna och föräldralösa Ninni (Birgitta Hoppeler) sjunger "I min lilla, lilla värld av blommor" och bor hos den fattige konstnären Johan Fahlén (Adolf Jahr) som kämpar för att få ihop pengar till en operation som kanske kan göra Ninni frisk igen. Illasinnat skvaller och hot om vräkning och barnhemsplacering gör deras liv svårt, men traktens kavata rännstensungar kommer till undsättning.
Älskad klassiker
Filmen Rännstensungar har stort hjärta - vilket samtida kritiker uppmärksammande - och om nioåriga Birgitta Hoppeler fanns det bara gott att säga. Rännstensungar finns nu digitalt restaurerad av Svenska filminstitutet för nya generationer av filmälskare att ta del av.
Skådespelare: Adolf Jahr, Birgitta Hoppeler, m.fl.
Sverige, 1944
Studio S Entertainment
Rännstensungar
- Sveriges första stora barnfilm!
Rännstensungar
- Sveriges första stora barnfilm!
Den rullstolsburna och föräldralösa Ninni (Birgitta Hoppeler) sjunger "I min lilla, lilla värld av blommor" och bor hos den fattige konstnären Johan Fahlén (Adolf Jahr) som kämpar för att få ihop pengar till en operation som kanske kan göra Ninni frisk igen. Illasinnat skvaller och hot om vräkning och barnhemsplacering gör deras liv svårt, men traktens kavata rännstensungar kommer till undsättning.
Älskad klassiker
Filmen Rännstensungar har stort hjärta - vilket samtida kritiker uppmärksammande - och om nioåriga Birgitta Hoppeler fanns det bara gott att säga. Rännstensungar finns nu digitalt restaurerad av Svenska filminstitutet för nya generationer av filmälskare att ta del av.
Rännstensungar från 1944 är en av svensk films allra mest älskade klassiker (den har gått hela 15 gånger på SVT genom åren!) - och kanske är det också svensk films första stora barnfilmssatsning? (Den gråtmilda klassikern Barnen från Frostmofjället kom inte förrän året därpå, 1945).
Att definiera barnfilm
Vilket var det första seriösa försöket till att göra barnfilm? Det beror lite på hur man definierar barnfilm, men egentligen räcker det inte att ha med barn i en film för att kalla det barnfilm - barnen behöver få förtroendet att de kan leverera en riktig, viktig historia, en med patos, och inte bara en rad slapstick scener och busstreck att agera ut, som tidigare oftast varit fallet när man hade med barn i filmer.
Helst ska det finnas med flera barn i en barnfilm och fokus får gärna vara på relationerna mellan barnen. Ett eller flera barns öden och väl och ve är det som ska engagera åskådaren och driva intrigen framåt - barnen får inte bara reduceras till dekoration, hjälpare eller side-kicks till de vuxna och deras story-lines i filmen. Barnen får gärna lov att klara en del hinder och utmaningar själva. Barn föredrar en barnfilm där barnen får vara räddare-i-nöden, snarare än en film där barnen själva ska bli räddade. När det gäller ett socialt budskap i filmen får det gärna gälla barns välgång och vikten av att barn ska få ha en så trygg och trevlig barndom som möjligt.
Full poäng på 6 punkter!
Rännstensungar uppfyller epitetet barnfilm med råge!
1) De stora rollerna spelas av barn.
2) En av de huvudsakliga relationerna, och den stora vänskapshistorien i filmen, är mellan två barn.
3) Det finns diskussioner mellan barn där de diskuterar annat än vuxna människor.
4) Det som driver intrigen och intresset i filmen framåt är hur det ska gå för barnen. Det är Ninnis intrig som i huvudsak driver filmen framåt.
5) Ett mysterium i filmen löses av ett (eller flera) barn.
6) Dessutom: budskapet i filmen har med barns väl och ve att göra. Alla barn har rätt till ett bra sommarlov!
Sommar och lov - inte alltid en lycklig tid
Det är lätt att tänka att sommaren och sommarlovet är en lycklig tid för barn - men för många är det plågsamt med ingen skola, ingen fritids, kanske inga kompisar och ingenstans att åka och ingenting att göra. I Rännstennsungar leker alla de fattiga barnen och springer runt på gatorna och är glada och pigga - men Åke Hodell har ändå fått in ett politiskt budskap om att alla har rätt till semester, alla har rätt att åka någonstans, alla har rätt att se landet och lite blommor, och när filmens fattige konstnär gör succé betalar han inte bara för en läkare som ser till att den rullstolsbundna och föräldralösa flickan blir frisk, han ser även till att alla rännstensungarna får komma ut på landet. För den fattige konstnären hade själv en sådan uppväxt, utan att få se något grönt, några träd eller några blommor eller några djur ... och han tycker att alla barn har rätt till en liten lantlig semester. Det budskapet håller än idag.
Rullstolsbunden författare
Åke Hodell som skrev manus till Rännstensungar var själv rullstolsbunden när han kom på idéen - han hade störtat med sitt flygplan. Efter en tids konvalescens blev han bra igen, men han hann skriva manuset till Rännstensungar - som blev en storartad succé, först som teaterpjäs och sedan som film.
På den här tiden var det ovanligt med bra barnfilmer - ja, det var ovanligt med barnfilmer över huvud taget. Det fanns filmer med barn i - vanligtvis pojkar - som inte var barnfilmer, som till exempel Vi hemslavinnor (som för övrigt filmats tre gånger - den kände barnskådespelaren "Kajan" gjorde succé i den tredje filmatiseringen). Det fanns filmer där en kändis tänkte tillbaka på sin egen barndom - som filmerna som gjordes efter Kar de Mummas självbiografiska böcker. Det fanns ännu fler filmer där pojkar hade en massa upptåg för sig, som i olika versioner av Anderssonskans Kalle. En hjältinna kunde ha en jobbig lillebror eller ett hembiträde kunde ha en liten påg att passa - men på det hela taget var det ovanligt att barnen och deras problem och deras livssituation drev handlingen i filmen.
Barn i huvudrollerna
I Rännstensungar är det helt klart att barnen är filmens huvudrollsinnehavare och vad åskådaren undrar är: hur ska det gå för Ninni? Ska den rullstolsbundna föräldralösa flickan bli frisk? Ska hon bli omhändertagen? Ska hon få stanna hos Farbror Fahlén, den fattige målaren som hon tycker om och som hon vill stanna hos? Eller ska hon bli ivägskickad och tvingas till något opersonligt barnhem?
Den huvudsakliga vänskapshistorien är den mellan Ninni och Murre. Murre får egentligen inte leka med Ninni eftersom Ninnis döda mamma var ett "dåligt fruntimmer" (varken Ninni eller Murre bryr sig om eller ens förstår vad det egentligen betyder). Murre gör Ninni glad genom att vara hennes vän och genom att leka med henne - och genom att sjunga ett mycket roligt potpurri där hon härmar alla Edward Perssons största roller. (Murre har dessutom en Edward Persson liknande hatt på huvudet!) Just den leken kallas att leka att man går på bio! Ninni sjunger "I min lilla, lilla värld av blommor" för Murre och Murre tar fram de stackars krukväxter som Ninni så ömt sköter om. Det är det enda gröna som finns i deras grå värld.
Ninni älskar sin värld av blommor
Vad Ninni mest av allt tycker om är blommor - så när traktens pojkgäng "dödar" hennes blommor genom att slå sönder blomkrukorna och trampa på innehållet så blir hon förtvivlad.
Ninni blir ännu mer förtvivlad när Farbror Fahlén blir misstänkt för stöld (pengarna han plötsligt fått ihop är för att han sålt en tavla) - och det är Murre som löser mysteriet med stölden och ser till att Farbror Fahlén blir rentvådd. Fast hon tar hjälp av andra rännstensungar innan upplösningen ... Det är mycket roligt och mycket ovanligt att se ett par små tjejer i huvudrollerna, det är hela tiden deras handlingar och önskemål som driver intrigen framåt.
Ninni blir frisk till sist - i filmversionen. Inte i teaterversionen. Åke Hodell övertalades att ändra på slutet, och att ge Farbror Fahlén en kärlekshistoria (som är mycket försumbar).
Hur ser ett bra slut ut?
Vilket slut är det bästa?
Många barnboksklassiker handlar om att inte ge upp och att övervinna sjukdom - den unge pojken Colin i den brittiska klassikern Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett lyckas resa sig ur rullstolen efter effektiv trädgårdsterapi, kombinerat med fysiska övningar och hälsosam kost, och det är en stor seger. Den lilla flickan Katy, huvudperson i den amerikanska boken What Katy did av Susan Coolidge., kan mirakulöst nog gå igen i bokens lyckliga slut (trots avsaknad av frisk luft, ordentlig vård eller sjukgymnastik). Men i en modern barnboksbästsäljare av barnens nutida favorit Jacqueline Wilson (My Sister Jodie) diskuteras frågan om Katy måste gå igen för att få till ett lyckligt slut - en av huvudpersonerna i boken sitter nämligen i rullstol och kommer aldrig att gå igen och hon känner sig förnärmad över slutet.
Det finns inget rätt svar på frågan hur ett bra slut ser ut. Å ena sidan ger ett lyckligt slut med frisk huvudperson hopp, å den andra sidan kan det vara bra att visa att mirakel inte alltid lyckas, och man kan behöva vara så nöjd man bara kan med den situation man har.
Åke Hodell själv var kluven inför det lyckliga slutet med Ninnis tillfrisknande i filmversionen.
Fler bra barnfilmer önskas!
Birgitta Hoppeler är ett riktigt fynd som Ninni - och ett riktigt fynd är även den lilla tjejen som spelar Murre.
Fler bra barnfilmer stod plötsligt på svensk films önskelista. Filmen fick mycket god kritik av samtida press - man önskade fler bra barnfilmer (och förmodligen fler barnfilmer som inte bara vara komedi och slapstick) - Rännstensungar vågar vara sorglig och melodramatisk. Barn har rätt till andra genrer än "Anderssonskans Kalle komedi". Nästa år, 1945, kom Barnen på Frostmofjället - där kan man verkligen tala om en sorglig och melodramatisk film! Barnfilmspriset Gullspira (som delas ut på Guldbaggegalan) har fått sitt namn efter geten som figurerar i den filmen. För övrigt så kvarstår önskemålet än idag - om att det ska komma fram fler bra svenska barnfilmer. Gärna i andra genrer än rena komedier, där fortfarande de mest populära barnfilmerna görs, och fortfarande med pojkar i huvudrollerna och fortfarande med många slapsticknummer - som t.ex. den senaste framgångsrika Sune-trilogin.
Birgitta Hoppeler - barnstjärnan som slocknade
Birgitta Hoppeler borde ha fått en lysande karriär som barnskådespelare - men det fick hon inte, på grund av brist på roller i en genre som i stort sett inte fanns - barnfilmer med tjejer i barnrollerna. Barnfilmsskådespelare förr i tiden i Sverige tycks som regel ha varit pojkar som ska göra busstreck, alternativt spela lillebror till filmens vuxna "leading lady".
Rännstensungar har filmats en eller två gånger till - en gång på 1970-talet, med en massa vuxna kändisar i huvudrollerna, och en gång på 2000 talet, under titeln Förortsungar, med en massa vuxna kändisar i huvudrollerna, som tilläts bre ut sig i sina roller - och sjunga alldeles för länge. Man missade också helt att alla barn i Sverige inte får ett bra sommarlov - eller får tillfälle att komma ut på landet. Det där har tyvärr inte ändrats sedan Rännstensungar (1944) och är fortfarande aktuellt. Men idag verkar det, till skillnad från 1944, som om det blivit omodernt att låtsas om det - om det finns fattigdom, så finns det bara i andra länder, absolut inte på hemmaplan.
Från den första barnfilmen till den första ungdomsfilmen
Vad som går hem med original-Rännstensungar är att det är en barnfilm med barn - de vuxna i filmen är försumbara. Sångerna sjungs av barnen. Mysteriet löses av barnen. Relationerna handlar om relationer barn emellan - bråk kan leda till vänskap efter ett tag. Den ende vuxne man minns är Farbror Fahlén och det bara för att han tar barnen till landet och ger dem ett lyckligt slut. Han är snarare en deux-ex-machina devis än en riktig person.
Adolf Jahr blev aldrig någon stor filmstjärna, men därför passar han bra till den enda stora vuxna rollen i den här filmen - han tar inte plats på bekostnad av barnen. Jahr har en känd film till på sitt CV - Swing it, magistern där Alice Babs slog igenom med buller och bång och jazz och sång. Filmen räknas som Sveriges första tonårsfilm och lanserade Alice Babs som Sveriges största och första tonårsidol. (Filmens leading lady har givetvis en jobbig, busig lillebror!)
Att ha varit med i den första seriösa barnfilmen och den första riktiga tonårsfilmen är inget dåligt arv att lämna efter sig till den svenska filmhistorien.
Läs även:
http://tidningenkulturen.se/index.php/film/filmens-portraett/22050-alice-babs-en-verklig-askungesaga-fran-ungdomsrebell-till-hovsangerska
Belinda Graham
Att definiera barnfilm
Vilket var det första seriösa försöket till att göra barnfilm? Det beror lite på hur man definierar barnfilm, men egentligen räcker det inte att ha med barn i en film för att kalla det barnfilm - barnen behöver få förtroendet att de kan leverera en riktig, viktig historia, en med patos, och inte bara en rad slapstick scener och busstreck att agera ut, som tidigare oftast varit fallet när man hade med barn i filmer.
Helst ska det finnas med flera barn i en barnfilm och fokus får gärna vara på relationerna mellan barnen. Ett eller flera barns öden och väl och ve är det som ska engagera åskådaren och driva intrigen framåt - barnen får inte bara reduceras till dekoration, hjälpare eller side-kicks till de vuxna och deras story-lines i filmen. Barnen får gärna lov att klara en del hinder och utmaningar själva. Barn föredrar en barnfilm där barnen får vara räddare-i-nöden, snarare än en film där barnen själva ska bli räddade. När det gäller ett socialt budskap i filmen får det gärna gälla barns välgång och vikten av att barn ska få ha en så trygg och trevlig barndom som möjligt.
Full poäng på 6 punkter!
Rännstensungar uppfyller epitetet barnfilm med råge!
1) De stora rollerna spelas av barn.
2) En av de huvudsakliga relationerna, och den stora vänskapshistorien i filmen, är mellan två barn.
3) Det finns diskussioner mellan barn där de diskuterar annat än vuxna människor.
4) Det som driver intrigen och intresset i filmen framåt är hur det ska gå för barnen. Det är Ninnis intrig som i huvudsak driver filmen framåt.
5) Ett mysterium i filmen löses av ett (eller flera) barn.
6) Dessutom: budskapet i filmen har med barns väl och ve att göra. Alla barn har rätt till ett bra sommarlov!
Sommar och lov - inte alltid en lycklig tid
Det är lätt att tänka att sommaren och sommarlovet är en lycklig tid för barn - men för många är det plågsamt med ingen skola, ingen fritids, kanske inga kompisar och ingenstans att åka och ingenting att göra. I Rännstennsungar leker alla de fattiga barnen och springer runt på gatorna och är glada och pigga - men Åke Hodell har ändå fått in ett politiskt budskap om att alla har rätt till semester, alla har rätt att åka någonstans, alla har rätt att se landet och lite blommor, och när filmens fattige konstnär gör succé betalar han inte bara för en läkare som ser till att den rullstolsbundna och föräldralösa flickan blir frisk, han ser även till att alla rännstensungarna får komma ut på landet. För den fattige konstnären hade själv en sådan uppväxt, utan att få se något grönt, några träd eller några blommor eller några djur ... och han tycker att alla barn har rätt till en liten lantlig semester. Det budskapet håller än idag.Rullstolsbunden författare
Åke Hodell som skrev manus till Rännstensungar var själv rullstolsbunden när han kom på idéen - han hade störtat med sitt flygplan. Efter en tids konvalescens blev han bra igen, men han hann skriva manuset till Rännstensungar - som blev en storartad succé, först som teaterpjäs och sedan som film.
På den här tiden var det ovanligt med bra barnfilmer - ja, det var ovanligt med barnfilmer över huvud taget. Det fanns filmer med barn i - vanligtvis pojkar - som inte var barnfilmer, som till exempel Vi hemslavinnor (som för övrigt filmats tre gånger - den kände barnskådespelaren "Kajan" gjorde succé i den tredje filmatiseringen). Det fanns filmer där en kändis tänkte tillbaka på sin egen barndom - som filmerna som gjordes efter Kar de Mummas självbiografiska böcker. Det fanns ännu fler filmer där pojkar hade en massa upptåg för sig, som i olika versioner av Anderssonskans Kalle. En hjältinna kunde ha en jobbig lillebror eller ett hembiträde kunde ha en liten påg att passa - men på det hela taget var det ovanligt att barnen och deras problem och deras livssituation drev handlingen i filmen.
Barn i huvudrollerna
I Rännstensungar är det helt klart att barnen är filmens huvudrollsinnehavare och vad åskådaren undrar är: hur ska det gå för Ninni? Ska den rullstolsbundna föräldralösa flickan bli frisk? Ska hon bli omhändertagen? Ska hon få stanna hos Farbror Fahlén, den fattige målaren som hon tycker om och som hon vill stanna hos? Eller ska hon bli ivägskickad och tvingas till något opersonligt barnhem?
Den huvudsakliga vänskapshistorien är den mellan Ninni och Murre. Murre får egentligen inte leka med Ninni eftersom Ninnis döda mamma var ett "dåligt fruntimmer" (varken Ninni eller Murre bryr sig om eller ens förstår vad det egentligen betyder). Murre gör Ninni glad genom att vara hennes vän och genom att leka med henne - och genom att sjunga ett mycket roligt potpurri där hon härmar alla Edward Perssons största roller. (Murre har dessutom en Edward Persson liknande hatt på huvudet!) Just den leken kallas att leka att man går på bio! Ninni sjunger "I min lilla, lilla värld av blommor" för Murre och Murre tar fram de stackars krukväxter som Ninni så ömt sköter om. Det är det enda gröna som finns i deras grå värld.
Ninni älskar sin värld av blommor
Vad Ninni mest av allt tycker om är blommor - så när traktens pojkgäng "dödar" hennes blommor genom att slå sönder blomkrukorna och trampa på innehållet så blir hon förtvivlad.
Ninni blir ännu mer förtvivlad när Farbror Fahlén blir misstänkt för stöld (pengarna han plötsligt fått ihop är för att han sålt en tavla) - och det är Murre som löser mysteriet med stölden och ser till att Farbror Fahlén blir rentvådd. Fast hon tar hjälp av andra rännstensungar innan upplösningen ... Det är mycket roligt och mycket ovanligt att se ett par små tjejer i huvudrollerna, det är hela tiden deras handlingar och önskemål som driver intrigen framåt.
Ninni blir frisk till sist - i filmversionen. Inte i teaterversionen. Åke Hodell övertalades att ändra på slutet, och att ge Farbror Fahlén en kärlekshistoria (som är mycket försumbar).
Hur ser ett bra slut ut?
Vilket slut är det bästa?
Många barnboksklassiker handlar om att inte ge upp och att övervinna sjukdom - den unge pojken Colin i den brittiska klassikern Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett lyckas resa sig ur rullstolen efter effektiv trädgårdsterapi, kombinerat med fysiska övningar och hälsosam kost, och det är en stor seger. Den lilla flickan Katy, huvudperson i den amerikanska boken What Katy did av Susan Coolidge., kan mirakulöst nog gå igen i bokens lyckliga slut (trots avsaknad av frisk luft, ordentlig vård eller sjukgymnastik). Men i en modern barnboksbästsäljare av barnens nutida favorit Jacqueline Wilson (My Sister Jodie) diskuteras frågan om Katy måste gå igen för att få till ett lyckligt slut - en av huvudpersonerna i boken sitter nämligen i rullstol och kommer aldrig att gå igen och hon känner sig förnärmad över slutet.
Det finns inget rätt svar på frågan hur ett bra slut ser ut. Å ena sidan ger ett lyckligt slut med frisk huvudperson hopp, å den andra sidan kan det vara bra att visa att mirakel inte alltid lyckas, och man kan behöva vara så nöjd man bara kan med den situation man har.
Åke Hodell själv var kluven inför det lyckliga slutet med Ninnis tillfrisknande i filmversionen.
Fler bra barnfilmer önskas!
Birgitta Hoppeler är ett riktigt fynd som Ninni - och ett riktigt fynd är även den lilla tjejen som spelar Murre.
Fler bra barnfilmer stod plötsligt på svensk films önskelista. Filmen fick mycket god kritik av samtida press - man önskade fler bra barnfilmer (och förmodligen fler barnfilmer som inte bara vara komedi och slapstick) - Rännstensungar vågar vara sorglig och melodramatisk. Barn har rätt till andra genrer än "Anderssonskans Kalle komedi". Nästa år, 1945, kom Barnen på Frostmofjället - där kan man verkligen tala om en sorglig och melodramatisk film! Barnfilmspriset Gullspira (som delas ut på Guldbaggegalan) har fått sitt namn efter geten som figurerar i den filmen. För övrigt så kvarstår önskemålet än idag - om att det ska komma fram fler bra svenska barnfilmer. Gärna i andra genrer än rena komedier, där fortfarande de mest populära barnfilmerna görs, och fortfarande med pojkar i huvudrollerna och fortfarande med många slapsticknummer - som t.ex. den senaste framgångsrika Sune-trilogin.
Birgitta Hoppeler - barnstjärnan som slocknade
Birgitta Hoppeler borde ha fått en lysande karriär som barnskådespelare - men det fick hon inte, på grund av brist på roller i en genre som i stort sett inte fanns - barnfilmer med tjejer i barnrollerna. Barnfilmsskådespelare förr i tiden i Sverige tycks som regel ha varit pojkar som ska göra busstreck, alternativt spela lillebror till filmens vuxna "leading lady".
Rännstensungar har filmats en eller två gånger till - en gång på 1970-talet, med en massa vuxna kändisar i huvudrollerna, och en gång på 2000 talet, under titeln Förortsungar, med en massa vuxna kändisar i huvudrollerna, som tilläts bre ut sig i sina roller - och sjunga alldeles för länge. Man missade också helt att alla barn i Sverige inte får ett bra sommarlov - eller får tillfälle att komma ut på landet. Det där har tyvärr inte ändrats sedan Rännstensungar (1944) och är fortfarande aktuellt. Men idag verkar det, till skillnad från 1944, som om det blivit omodernt att låtsas om det - om det finns fattigdom, så finns det bara i andra länder, absolut inte på hemmaplan.
Från den första barnfilmen till den första ungdomsfilmen
Vad som går hem med original-Rännstensungar är att det är en barnfilm med barn - de vuxna i filmen är försumbara. Sångerna sjungs av barnen. Mysteriet löses av barnen. Relationerna handlar om relationer barn emellan - bråk kan leda till vänskap efter ett tag. Den ende vuxne man minns är Farbror Fahlén och det bara för att han tar barnen till landet och ger dem ett lyckligt slut. Han är snarare en deux-ex-machina devis än en riktig person.
Adolf Jahr blev aldrig någon stor filmstjärna, men därför passar han bra till den enda stora vuxna rollen i den här filmen - han tar inte plats på bekostnad av barnen. Jahr har en känd film till på sitt CV - Swing it, magistern där Alice Babs slog igenom med buller och bång och jazz och sång. Filmen räknas som Sveriges första tonårsfilm och lanserade Alice Babs som Sveriges största och första tonårsidol. (Filmens leading lady har givetvis en jobbig, busig lillebror!)
Att ha varit med i den första seriösa barnfilmen och den första riktiga tonårsfilmen är inget dåligt arv att lämna efter sig till den svenska filmhistorien.
Läs även:
http://tidningenkulturen.se/index.php/film/filmens-portraett/22050-alice-babs-en-verklig-askungesaga-fran-ungdomsrebell-till-hovsangerska
Belinda Graham
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.