 |
| Kjersti Tveterås, Rolf Lassgård och Aurora Lindseth-Løkka i ”Lejonkvinnan”. Foto: Studio S. |
Lejonkvinnan - Skönheten och Odjuret förpackade i samma rollfigur
Regi: Vibeke Idsøe
Originaltitel: Løvekvinnen
Manus: Vibeke Idsøe
Titelroll: Aurora Lindseth-Løkka (Eva som 7-åring), Mathilde Thomine Storm (Eva som 14-åring) och Ida Ursin-Holm (Eva som 23-åring)
Medverkande: Rolf Lassgård, Connie Nielsen, Burghart Klaussner, Kjersti Tveterås m.fl.
Norge, Sverige 2016
Nordisk Film
Studio S Entertainment
Sagan om Skönheten och Odjuret finns i många tappningar. Disney har till och med gjort två versioner. Den senare av dem, spelfilmsversionen med musikalinslag, kom ut samtidigt med Lejonkvinnan. Båda sagorna drog storpublik på bio, och finns nu att avnjuta på DVD.
Verkligheten bakom sagan
Det sägs att verkliga fall av hypertrichosis kan ha inspirerat till Skönheten och Odjuret sagor ...
Petrus Gonsalvus, "The Hairy Man", är det första dokumenterade fallet av hypertrichosis - han levde på 1600-talet och gifte sig med en skönhet.
Vibeke Idsøes episka film, som tar sitt avstamp i år 1912, är huvudrollsinnehavaren en flicka som föds med hypertrichosis och döps till Eva, efter den första människan. (Förslaget kommer från byns läkare, som tror på Darwins teorier, medan byns präst blir förnärmad och fäller en av filmens roligaste repliker - att Eva minsann inte var någon "apekatt". Det låter ännu roligare på norska!)
Eva är skönhet och odjur i ett - hon ser ut som ett gulligt, lurvigt djur (fast hon blir kallad odjur av belackare) men till sättet är hon är snarare som skönheten Belle - hon älskar verkligen att läsa!
Lärdomsplaner läggs på Is
När Eva hon ska få börja skolan undrar hon förväntansfullt om de andra barnen har läst mycket om mesopotamisk historia. Nä, det har de inte. De håller på med bokstaven I och räknar upp ord som börjar på I och en elev får beröm för att hen kommer på ordet Is. Den söta, lurviga flickan känner sig Isolerad. Fast inte så mycket på grund av hur hon ser ut - utan snarare på grund av hur hon är. Hennes dröm om skolan som lärdomspalats slås i spillror, hon inser att det bara är en förvaringsplats för barn, och hon börjar skolka för att läsa och lära sig saker själv istället.
Det här blir ingen "omvända roller" version av skönheten och odjuret - den lurviga flickan får inte ihop det med en söt pojke. Det verkar finnas en som är intresserad, men han tappar intresset när hon pratar om Madame Curie och Einstein. Han kan inte få upp någon entusiasm för samma saker som hon.
När Eva hon ska få börja skolan undrar hon förväntansfullt om de andra barnen har läst mycket om mesopotamisk historia. Nä, det har de inte. De håller på med bokstaven I och räknar upp ord som börjar på I och en elev får beröm för att hen kommer på ordet Is. Den söta, lurviga flickan känner sig Isolerad. Fast inte så mycket på grund av hur hon ser ut - utan snarare på grund av hur hon är. Hennes dröm om skolan som lärdomspalats slås i spillror, hon inser att det bara är en förvaringsplats för barn, och hon börjar skolka för att läsa och lära sig saker själv istället.
Det här blir ingen "omvända roller" version av skönheten och odjuret - den lurviga flickan får inte ihop det med en söt pojke. Det verkar finnas en som är intresserad, men han tappar intresset när hon pratar om Madame Curie och Einstein. Han kan inte få upp någon entusiasm för samma saker som hon.
Vill mer än att leva småstadsliv
De lurviga hjältarnas tid har kommit
Idag finns det många lurviga hjältar - Beast i X-men (mycket lurvig och ett superintelligent mattegeni - faktiskt ganska lik Eva!), Bamse och hans vänner, wookies, som alla barn älskar i Star Wars, ewoker som är mer omstridda hjältar i Star Wars, King Kong, varulvar som genomgår en ny renässans ... Eva hade passat bra i serien X-men, där det finns många individer med annorlunda begåvningar och annorlunda utseende.
Men man förstår snabbt att det inte är hennes utseende som gör henne annorlunda - det är hennes tänkande, hennes sätt att vara. Hade det varit utseendet hade hon ju redan hittat sitt eget X-men kollektiv i freak show cirkusen - men det var aldrig det yttre det hängde på, det var en inre gemenskap hon var ute efter och det fick hon när hon väl kom till matematikens underbara värld och blev sedd för den hon är, inte den hon ser ut att vara. För alla blir dömda efter sitt utseende. Siffror är konstanta, och dem kan man lita på.
Storslaget och episkt
Filmen Lejonkvinnan är oerhört storslagen, episk och påkostad, en av de dyraste i nordens historia, och filmen blev en succé på bio. Gissningsvis var Rolf Lassgård, i sin första roll sedan den Oscarsnominerade En man som heter Ove, ett sort dragplåster. Han gör här det mesta av rollen som Evas pappa, en plikttrogen stins som på ett mycket Ove-likt sätt vill ha ordning och reda. Det värsta med den ryska revolutionen är att tågen inte längre kommer i tid! Rolf Lassgård är som klipprt och skuren för rollen en man som heter Gustav! Medan de flesta personerna i Lejonkvinnan är mer som sagofigurer än riktiga personligheter gör Rolf Lassgård ett mycket nyanserat och komplext porträtt av sin rollfigur. Alla andra är antingen goda eller onda. Hjälpare eller stjälpare. Figurer som kommenterar eller konfronterar Eva. Figurer som är till för att påpeka saker för Eva, eller lära henne saker, för att sagan sedan ska gå vidare, och birollerna har inga egna liv eller egna öden.
Lejonkvinnan är en saga - men en ovanlig saga. En där en kvinnlig huvudperson börjar som ensam och slutar som ensam, hennes väg till lyckan är inte att hitta en prins eller en prinsessa. Hennes stora kärlek i livet visar sig istället vara pi. Med det i tanke är det kanske inte så konstigt att handlingen rör sig i cirklar!
Vägen ut för att leva mer än småstadsliv (som Belle sjunger i musikalversionen av Skönheten och Odjuret) är inte att träffa någon - det är att själv se till att det händer något.
Eva har träffat en otroligt vacker kvinna på en kurort (spelad av den otroligt vackra Connie Nielsen) som hävdar att kvinnor alltid blir bedömda efter sitt yttre - själv lever den vackra kvinnan på just att vara vacker. Eva väljer att leva på sitt utseende hon med - hon går med i en kringresande freak show som gästar hennes lilla by (vekliga fall av hypertrichosis hamnade faktiskt ofta på freak shows) och tjänar grovt med pengar. När skattkistan är full lever Eva ut sin verkliga dröm - att ta till Sorbonne i Paris och bli professor i matematik. Det går på mindre än fem år, eftersom Eva är så överbegåvad. Dessutom kan hon tala och skämta på flytande franska och klär sig som en elegant parisiska. Trots att hon aldrig direkt gått i skolan någon längre tid och trots att hon bara talade norska tidigare. Men det är väl bara logiskt och förväntat att denna fabel ska ha med Frankrike, det land som man mest förknippar med sagan om Skönheten och Odjuret?
Söt kattflicka med blå kattungeögon
Eva är verkligen supersöt, alla de som spelar henne i filmen är bra, men bäst är de två yngsta. Oscarsnominerade maskören Conor O’Sullivan har gjort ett enastående jobb! På något sätt påminner de om barn som just varit på barnkalas och fått ansiktsmålning (kattansikten är populära!) och Eva ser alltid lika förväntansfull ut, som om det kalas som livet är just ska börja. Hon har stora, uttrycksfulla, blå ögon, precis samma nyans som en nyfödd kattunge, och händerna som sticker fram ur de gulliga klänningarna hon har på sig påminner om katt tassar. Hela Eva är mer som en spinnande katt än ett rytande lejon - men Catwoman är uppenbarligen redan taget som filmnamn, annars hade det varit en bra titel!
Eva har träffat en otroligt vacker kvinna på en kurort (spelad av den otroligt vackra Connie Nielsen) som hävdar att kvinnor alltid blir bedömda efter sitt yttre - själv lever den vackra kvinnan på just att vara vacker. Eva väljer att leva på sitt utseende hon med - hon går med i en kringresande freak show som gästar hennes lilla by (vekliga fall av hypertrichosis hamnade faktiskt ofta på freak shows) och tjänar grovt med pengar. När skattkistan är full lever Eva ut sin verkliga dröm - att ta till Sorbonne i Paris och bli professor i matematik. Det går på mindre än fem år, eftersom Eva är så överbegåvad. Dessutom kan hon tala och skämta på flytande franska och klär sig som en elegant parisiska. Trots att hon aldrig direkt gått i skolan någon längre tid och trots att hon bara talade norska tidigare. Men det är väl bara logiskt och förväntat att denna fabel ska ha med Frankrike, det land som man mest förknippar med sagan om Skönheten och Odjuret?
Söt kattflicka med blå kattungeögon
Eva är verkligen supersöt, alla de som spelar henne i filmen är bra, men bäst är de två yngsta. Oscarsnominerade maskören Conor O’Sullivan har gjort ett enastående jobb! På något sätt påminner de om barn som just varit på barnkalas och fått ansiktsmålning (kattansikten är populära!) och Eva ser alltid lika förväntansfull ut, som om det kalas som livet är just ska börja. Hon har stora, uttrycksfulla, blå ögon, precis samma nyans som en nyfödd kattunge, och händerna som sticker fram ur de gulliga klänningarna hon har på sig påminner om katt tassar. Hela Eva är mer som en spinnande katt än ett rytande lejon - men Catwoman är uppenbarligen redan taget som filmnamn, annars hade det varit en bra titel!
De lurviga hjältarnas tid har kommit
Idag finns det många lurviga hjältar - Beast i X-men (mycket lurvig och ett superintelligent mattegeni - faktiskt ganska lik Eva!), Bamse och hans vänner, wookies, som alla barn älskar i Star Wars, ewoker som är mer omstridda hjältar i Star Wars, King Kong, varulvar som genomgår en ny renässans ... Eva hade passat bra i serien X-men, där det finns många individer med annorlunda begåvningar och annorlunda utseende.
Men man förstår snabbt att det inte är hennes utseende som gör henne annorlunda - det är hennes tänkande, hennes sätt att vara. Hade det varit utseendet hade hon ju redan hittat sitt eget X-men kollektiv i freak show cirkusen - men det var aldrig det yttre det hängde på, det var en inre gemenskap hon var ute efter och det fick hon när hon väl kom till matematikens underbara värld och blev sedd för den hon är, inte den hon ser ut att vara. För alla blir dömda efter sitt utseende. Siffror är konstanta, och dem kan man lita på.
Storslaget och episkt
Filmen Lejonkvinnan är oerhört storslagen, episk och påkostad, en av de dyraste i nordens historia, och filmen blev en succé på bio. Gissningsvis var Rolf Lassgård, i sin första roll sedan den Oscarsnominerade En man som heter Ove, ett sort dragplåster. Han gör här det mesta av rollen som Evas pappa, en plikttrogen stins som på ett mycket Ove-likt sätt vill ha ordning och reda. Det värsta med den ryska revolutionen är att tågen inte längre kommer i tid! Rolf Lassgård är som klipprt och skuren för rollen en man som heter Gustav! Medan de flesta personerna i Lejonkvinnan är mer som sagofigurer än riktiga personligheter gör Rolf Lassgård ett mycket nyanserat och komplext porträtt av sin rollfigur. Alla andra är antingen goda eller onda. Hjälpare eller stjälpare. Figurer som kommenterar eller konfronterar Eva. Figurer som är till för att påpeka saker för Eva, eller lära henne saker, för att sagan sedan ska gå vidare, och birollerna har inga egna liv eller egna öden.
Pi istället för prins
Lejonkvinnan är en saga - men en ovanlig saga. En där en kvinnlig huvudperson börjar som ensam och slutar som ensam, hennes väg till lyckan är inte att hitta en prins eller en prinsessa. Hennes stora kärlek i livet visar sig istället vara pi. Med det i tanke är det kanske inte så konstigt att handlingen rör sig i cirklar!
Lassgård går från klarhet till klarhet - och visar igen att han är en av de verkligt stora. Tågscenen med Lassgård, då pappa Gustav verkligen tinar upp och visar vem han är, innerst inne är bland det bästa och mest rörande i hela filmen.
Belinda Graham
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.