FILM: Skönheten och Odjuret (2017) - Emma Watson briljerar som bokälskande Belle

The bad, the good and the ugly ... Beauty and the Beast is Back! Disney 2017.

Regi: Bill Condon
Titel: Skönheten och Odjuret (2017)

Originaltitel: Beauty and the Beast (2017)

Medverkande: Emma Watson, Dan Stevens, Kevin Kline, Emma Thompson, Luke Evans m.fl.

USA/Storbritannien, 2017.

Walt Disney

Skönheten och Odjuret - Emma Watson briljerar som bokälskande Belle, när gammal saga blir ny igen!

Gul-ig klänning, gulligt odjur. Som det ska vara!

Emma Watson, känd som Hermione i Harry Potter filmerna, är som gjord för att spela Belle. Man är liksom van vid att se henne släpa runt på högar av böcker efter åtta Harry Potter filmer. Belle älskar att släpa runt på böcker, hon älskar att läsa, att lära sig saker och att drömma sig bort.
Men Belle skulle aldrig nedlåta sig till att göra killarnas läxor! Hon hittar faktiskt en kille som gillar att läsa precis lika mycket som hon själv - Odjuret, som nämns i sagans titel. Han har ett jättestort bibliotek, kan citera Shakespeare, diskutera romansen mellan Guenevere och Lancelot ... han är helt enkelt den perfekta matchningen för Belle. Men han har utseendet emot sig. Och det faktum att Belles stora kärlek i livet verkar vara hennes egen far. När hon lämnar Odjuret för att ta hand om sin far, som behöver henne, håller Odjuret på att dö av brustet hjärta. Belle får lära sig att förr eller senare måste föräldrar ta hand om sig själva (även sådana vimsiga föräldrar som hennes far) och hon får ett lyckligt slut tillsammans med Odjuret som förvandlas till en vacker prins. (Fast i ärlighetens namn var han faktiskt gulligare som Odjur).

Dansscenen från 1991 års Disney original.

Kärleken är blind

Det finns många versioner av Skönheten och Odjuret - den "första" (om det går att spåra en första version av en saga?) torde vara Amor och Psyche. En myt som Belle och Odjuret diskuterar med varandra i filmen. Det är för övrigt därifrån som sägessättet "kärleken är blind" kommer.

Men "originalet" när det gäller folksagor brukar anses vara fransk - precis som Askungen och Törnrosa. (De tyska versionerna är ungefär 200 år yngre).

Belle har två äldre systrar som inte är speciellt trevliga - trion påminner om de två elaka styvsystrarna och den mobbade Askungen - men det är Belle som är den stora hjältinnan, inte för att hon är vacker utan för att hon är smart och snäll --- eller empatisk, skulle man säga idag.

Färre systrar, mer magi

Disneyversionen följer den franska versionen ganska troget - förutom att man skalat bort de två elaka systrarna, man vill ju inte göra Askungen igen. Några förändringar är alltid nödvändiga, den allra bästa är att Odjurets förtrollade slott är full av levande ting - som Lumière, Cogsworth, Mrs Potts ... och den lille tekoppen Chip. Det är så mycket bättre och smartare än att hålla fast vid att det förtrollade slottet är fullt av osynliga betjänter (som i den franska originalsagan). Det vore den tråkigaste tecknade filmen någonsin. Tänk själv en film där alla är osynliga! Det blir liksom som ... radioteater. Belle har också blivit en starkare karaktär - hon ger sig själv ut för att rädda sin pappa. Kvinnor som räddar istället för att vänta på att bli räddade --- bra jobbat! Det är att vända på och utmana många av de inarbetade gamla folksagorollerna. Dessutom ger hon sig iväg en gång till för att rädda Odjuret (precis som i originalsagan) - så Belle är faktiskt räddaren i nöden dubbelt upp!

Skönhet väcker (fel) uppmärksamhet

Belle är tuff och smart och det är det som är användbart - inte att hon är vacker. Det faktum att hon är vacker är inte helt positivt, det innebär att hon drar till sig Gaston, den odrägligaste mannen i hela byn. 

Han finns inte med i "originalet" och det är helt onödigt att han får en ännu större roll i spelfilmen. Han var odräglig i den tecknade filmen, här är han ännu värre, en narcissistisk psykopat som försöker mörda Belles far. 

Vad som var ett kort "gay ögonblick" i den tecknade filmen (då Le Fou och Gaston dansar) har blivit ett mycket mer utstuderat nummer när Gaston försöker skjuta Le Fou bakifrån, i rumpan, i ett musikalnummer som ska vara komiskt, men som mest är onödigt. Filmen dör en smula varenda gång den lämnar "originalsagan" och de verkliga huvudpersonerna: alla de som bor på det förtrollade slottet.

Mer bakgrundhistoria

I den nya versionen får både Belle och Odjuret mer bakgrundshistorier. Behövs det? Nej. Sagofigurer behöver inte prata om sin olyckliga barndom. Man förstår det mesta ändå.

Pappa har blivit konstnär istället för uppfinnare. 

Byborna har blivit vansinniga, otäcka mobbare som förstör Belles tvätt bara för att hon försöker lära en annan flicka läsa (flickor ska tydligen vara analfabeter, som Le Fou) och byns enda lärare (han undervisar endast pojkar) säger att det räcker med att en flicka i byn kan läsa, och redan det är för mycket.

Gaston har blivit värre på alla sätt och tar mer plats.

Småstaden - en mardröm

Det mysiga småstadslivet som Belle var lätt uttråkad av i den tecknade filmen verkar här snarare mardrömslikt, hotfullt och klaustrofobiskt.

Den ende som är trevlig i hela byn är en snygg bokhandlare - som i den tecknade filmen mer såg ut som en gammal snäll get med glasögon - men om det finns en ung, snygg kille i byn som gillar böcker så behöver ju Belle inte leta någon annanstans, eller? (Enda hindret är att han är präst - men hur många idag vet att präster inte fick gifta sig?)

Belle sitter inte och läser omgiven av bräkande får (synd, det var en av de roligaste scenerna!) och inga roliga uppfinningar ger comic relief, eftersom pappan inte längre jobbar som uppfinnare.

Det allra sämsta med filmen: Chip får inte rädda Belle (och hennes pappa) när de blivit inlåsta av Gaston!

Chip är liksom barnens identifikationsobjekt i filmen! Ju mer handlingskraftig och smart Chip är, ju stoltare blir barnen.

Barnet som smart, handlingskraftig räddare

Många av Disneysagorna är baserade på folksagor som berättades som underhållning för vuxna (speciellt de från den franska sagoguldåldern) och de är fulla av vuxna karaktärer som ska "få varandra" på slutet - därför är det kul när det faktiskt finns barn med i filmerna, eller representanter för barnen, som de kan identifiera sig med. Extra kul är det när det är barnet i filmen som visar sig vara smartast. När det är barnkaraktären som får vara räddaren i nöden.

I den tecknade fiilmen Skönheten och Odjuret (1991) är det Chip som ser till att Belle och Odjuret blir ihop. Han sätter igång en trähackaruppfinning (eller vedklyvare) och räddar Belle från fångenskapen (och även hennes pappa). Och han har KUL under tiden! Som om han vore på ett nöjesfält! Kolla vilken häftig ride! "Ni MÅSTE prova det här!"

"Varför lämnade du oss?"

Chip ställer också rätt frågor - t.ex.varför Belle inte tycker om dem på slottet längre och Belle börjar inse att hon visst tycker om dem alla på slottet, hon har hittat andra personer som hon tycker om, andra än sin far. Belle ska börja med att säga vuxna saker som "det är komplicerat" etc. Men hon kommer av sig. Hon inser att det inte alls är komplicerat. Hon älskar Odjuret. Och Chip, Mrs Potts, Lumière, Cogsworth och alla de andra. Hon har hittat något långt bort ifrån sitt småstadsliv. 

Barnens representanter i Walt Disney filmatiseringarna av de klassiska folksagorna har även förr fått vara räddaren i nöden:

De små barnsliga dvärgarna i Snövit som gör allt för att skydda hjältinnan från den onda styvmodern.

De små barnsliga féerna som gör allt för att skydda den vackra Törnrosa.

De små barnsliga mössen som befriar den inspärrade Askungen (och fixar till hennes klänning på köpet!)

Men bäst av dem alla är den lilla tekoppen som befriar den inspärrade Belle. 

Vem behöver en vacker prins när man kan få en tekopp?

Mer Chip och mindre Gaston (mycket mindre!) - så ser den bästa versionen av Skönheten och Odjuret ut!

Musikens makt

Musiken är en stor del av Skönheten och Odjuret - det är ett modigt drag att det är en birollsinnehavare som sjunger ledmotivet. Närmare bestämt en tekanna.

Mrs Potts (Emma Thompson) får de flesta skratten, och hon sjunger också ledmotivet - som Angela Lansbury sjöng i det tecknade originalet. Hur många filmer har egentligen en kärlekssång som sjungs av en birollsinnehavare? Inte många alls! Speciellt inte om den birollsinnehavaren är en tekanna. Jag har räknat till två!

Den kända gula klänningen som Belle dansar i har utökats med gulddetaljer och man kan nästan höra Cogsworth säga sin klassiska replik - "Är det inte barockt, så är det tråkigt!" .Ibland är extra mycket extra allt inte alls för mycket. Det är i alla fall aldrig tråkigt!

Belinda Graham

"Best of"-lista i Skönheten och Odjuret 2017:

Bästa sångnummer: Många! Här finns bland annat ett nytt sångnummer där Odjuret sjunger om sin saknad efter Belle. Det saknade originalfilmen - en kärlekssång av Odjuret.

Dansnummer i inledningen har snygga  referenser till Hollywoods Busby Berkeley-musikaler från 30- och 40-talet. Men när Belle springer upp på en kulle för att sjunga att hon vill något mer än småstadsliv får man en känsla av att hon ska sjunga "The hills are alive with the sound of music". Familjens hus ligger helt fel. Det ska ligga ute på landet med gott om plats för uppfinningar och grönsaksodlingar och inte mitt i småstaden! (Då slipper Belle också springa upp för en kulle för att sjunga!)

Bästa kostym: Den gula klänningen. Med nya gulddetaljer. Är det inte barockt så är det tråkigt! som Cogsworth skulle säga. Men Belle borde ha bytt om till den blå klänningen innan hon åkte hem till pappa igen - som i det tecknade originalet - för Belle skulle aldrig sno med sig en dyrbar designerklänning med äkta guldblad på! (Dessutom är klänningen grymt opraktisk att rida i!)

Bästa skådespelare, biroll 1: Tekannan Mrs Potts (Emma Thompson) får de flesta skratten - och hon sjunger också ledmotivet! Som Angela Lansbury sjöng i det tecknade originalet. Hur många filmer har egentligen en kärlekssång som sjungs av en birollinnehaveare? Inte många alls! Speciellt inte om den birollsinnehavaren är en tekanna. Jag har räknat till två!

Bästa skådespelare, biroll 2:  Kevin Kline som Belles far får en utökad roll och bakgrundshistoria. Scenerna mellan honom och  Emma Watson hör till de bästa. För det är nästan alltid så att ett bra, nära, skådespeleri konkurrerar ut de tekniska nyvinningarna. 

Bästa rivalerna (om Belle): Dan Stevens (odjuret) har inte oväntat mer karaktär och attityd just som odjur än som nyförälskad prins. Å andra sidan får han inte så stort utrymme i den rollen. Det egentliga odjuret, Gaston, spelas av Luke Evans. Men det blir helt enkelt så att det gamla gardet skådespelare briljerar.