FILM: Paradisets barn - Fransk films vackraste mästerverk

Paradisets barn - Garance på piedestalen, flankerad av skådespelaren Frédérick Lemaître och mimartisten Baptiste Deburau, i en populär pantomim på Théâtre des Funambules.

Paradisets barn

- Den flyktiga musan, den svårfångade kärleken, den fördömda skönheten och det högsta jublet från paradiset

Paradisets barn. Fransk films klarast glänsande juvel. Här finns en omöjlig kärlekshistoria, eller snarare flera trassliga kärlekshistorier, men framför allt handlar filmen om kärleken till teatern och alla dess former som hyllas i en odelat triumfatorisk film i två spännande, roliga och ödesmättade akter. Nu finns denna klassiker i en nyrestaurerad originalutgåva. Paradisets barn har aldrig varit mer förtrollande!

Filmen tog 18 månader att producera och förbrukade den högsta budgeten i mannaminne. Marcel Carné regisserade och poeten Jacques Prévert skrev manus. Filmen blev utsedd till historiens bästa franska film, när 600 filmarbetare fick säga sitt, i Film Français 1995.

Paradisets barn är ett av min barndoms bästa och mest lysande filmminnen (men man fick bevaka TV:n för att få se den i lugn och ro!). Man blir omedelbart förälskad i Garance, den flyktiga musan med Mona-Lisa leendet, och hela den fantastiska teatervärlden som presenteras i Paradisets barn. Och nu kan man se filmen när man vill. Utan att vara utelämnad till den nyckfulla TV-tablån!

Sanningen om Garance

Paris 1828, Le boulevard du Crime. Gatan har fått sitt namn efter alla teatrar och all underhållning som oftast är sensationalistisk och handlar om olika typer av blodiga brott. Deckarundret var ett faktum redan 1828! Verkligt blod kan man få se när djur hetsas att slåss mot varandra. Längs hela gatan finns olika tält där det bjuds på olika typer av underhållning. På en scen uppträder en mimartist.

I ett av tälten arbetar Garance och affischen med "den nakna sanningen" på tältet är synnerligen lockande.

Den vackra Garance har fått ta hand om sig själv sedan hon var 15 år. Hon är en överlevare på alla sätt. Hon har återuppfunnit sig själv, gång på gång, och namnet hon gett sig själv, sitt artistnamn, är också namnet på en härdig, väldoftande blomma.

När vi först möter Garance i filmen jobbar hon som "den nakna sanningen" på en karneval. En typ av teater som var populär i början av 1800-talet. När hon säger upp sig från jobbet blir hon även av med sin bostad. Men hon verkar aldrig bekymrad. Hon har överlevt förr.

Tre män som älskar Garance

Det är nästan omöjligt att se Garance och inte bli förälskad - men filmen fokuserar huvudsakligen på tre män som alla älskar Garance på olika sätt. 

Baptiste Deburau, framstående mimare på Théâtre des Funambules, som sätter Garance på piedestal. Bokstavligen. När piedestalen sjunker ner i golvet går hon rakt in i armarna på en skådespelare, Frédérick Lemaître.

Men älskar Frédérick Lemaître verkligen Garance eller älskar han idén om deras kärlek? Och att prata om den? Mest av allt verkar han älska ljudet av sin egen röst. Han överlever inte länge som mimare (han saknar så att höra sin egen röst!) och tar jobb som talande skådespelare istället.

Dandyn Pierre François Lacenaire,som har mördare/tjuv/hälare/författare som yrke älskar också att lyssna till sin egen röst. Men han filosoferar mest om sitt eget människoförakt, medan Frédérick oftast citerar sin favotipjäs av Shakespeare - Othello. När Lacenaire frågar Garance om hon älskar honom påpekar hon att hans hjärna är överhettad och hans hjärta är iskallt - "mellan de både skulle jag få drag!" summerar hon humoristiskt sin diagnos.

Alla dessa tre personligheter, Baptiste Deburau, Frédérick Lemaître och Pierre François Lacenaire, har funnits i verkligheten - fast de hade egentligen ingenting med varandra att göra - och Garance, den sammanhållande figuren i filmen, är en helt fiktiv skapelse. Hon som är som musan som håller liv i konsten. Alla konstarter.

Alla sorters underhållning  finns representerade i filmen

Filmen Paradisets barn lyckas med konststycket att inkludera alla dåtidens teaterformer. Folkliga spektakel och karneval (där Garance jobbar i början), mim och pantomim (som Baptiste upphöjer till konstform), talat skådespel med tragedi, fars, melodram, komedi ... och man hör även andra folkliga "nöjen" nämnas, som björnhetsning. Vem vinner av en björn som slåss mot tre hundar? Det visar sig vara hundarna. Björnen är gravt misskött och undernärd. Tack och lov berättas bara denna scen, man slipper se den i filmen.

Costume of Pierrot for Baptiste by Mayo

L'Auberge des Adrets är ett verkligt melodrama, som finns med och spelas upp i filmen, och som handlar om banditen Robert Macaire och hans äventyr. Frédérick Lemaître gör slarvsylta av pjäsen, som han omvandlar till fars, när han har huvudrollen - allt för att uppnå humoristisk effekt, och för att ifrågasätta pjäsens melodramatiska uttryck. 

Även pantomimen Chand d'habits skapad 1842 av Babtiste Debureau har uppförts i verkligheten och blivit en stor succé. (Det är den pantomimen som Jéricho, spelad av Pierre Renoir, blir så arg för i filmen - hans rollfigur lumpsamlaren blir nämligen mördad under handlingens gång).

Frédérick Lemaître är bra när han spelar mim, lysande när han spelar fars och exceptionell när han tar steget till att spela tragedi - huvudrollen i Shakespeares Othello som han alltid drömt om att få spela. Det är Garance som är nyckeln till hans framgång, för hon väckte i honom en känsla som han aldrig haft förut. Avundsjuka. En man som aldrig har känt avundsjuka och som tror på den fria kärleken kan inte på ett lyckat sätt gestalta Othello.

Garance är också nyckeln till Baptistes framgång - hon inspirerar honom, är hans musa, får fram både glädje och svärta i de produktioner som han skriver till hennes ära. Sedan klarar sig Baptiste själv. Utan att hon är med i hans verk. Musan har gått vidare. Men artisten är fortfarande inspirerad.

Är det en tragedi eller en komedi som författas?

Pierre François Lacenaire är på sitt sätt också inspirerad av Garance - han skriver sitt odödliga verk, är det en tragedi eller en komedi? Lacenaire hävdar att det är en komedi, fast det slutar med mord, han dödar en greve för att Garance återigen ska bli den fria musan och inte någons hålldam. Själv kan Lacenaire bara se fram emot halshuggning.

Men som Lacenaire och  Frédérick kommer fram till i en odödlig spirituell konversation: tragedi och komedi är egentligen samma sak.Om en kung blir bedragen är det en tragedi. Om en vanlig man blir bedragen, speciellt en av lägre klass, är det komedi.

Det där är en regel som gäller än idag. Kolla in bondkomiken på någon av teaterscenerna ute i buskarna under sommarens gång, där under bältet humorn frodas. Se sedan en prisbelönt finkulturell film och samma tema kan vara en tragedi när fint folk (= vackra, kända skådespelare) gråter elegant och lider i den fina filmen.

En rik flora av roliga ögonblick

Lacenaire föraktar tragedin som en undermålig konstform. Och fastän Paradisets barn onekligen är en "fin film" är den är samtidigt hejdlöst rolig.

- Som när två personer ska duellera och en av dem är full och den andra kan inte hantera en pistol. (Duellens utgång blir inte dödlig för någon).

- Som när två brottslingar är efterlysta för mordförsök. Efter det misslyckade mordet ska de ta sig en stärkande drink. En av dem beställer en rejäl cognac för att pigga upp sig. Den andre beställer en kopp varm choklad. Efter en liten paus tillägger han "Med vispgrädde!" Om man inte kan unna sig vispgrädde på chokladen när man är efterlyst för mordförsök och riskerar halshuggning, när ska man då unna sig vispgrädde?

- Som när Frédérick spelat en mördare/rövare/bandit och frågar Lacenaire vad han tyckte om rolltolkningen - i egenskap av "konnässör" - alltså någon som arbetar "i branschen".

- Som när Frédérick massakrerar en melodram och gör den till en rolig fars istället - till författarnas oro, men till publikens odelat roade reaktion. Det blir flera ovationer! (Frédérick dyker också upp i sönderrivna kläder och med en lapp för ögat, eftersom han ska vara en trovärdig bandit och "ingen dandy" - han tänker inte på att Lacenaire ser ut som en fin dandy, och inte som en bandit. Annars skulle han inte komma nära sina offer!)

- Som när Baptiste lyckas golva en tuff hejduk (Lacenaires sidekick) i kampen om Garance - Baptiste är ungefär hälften så stor, men han har överraskningsmomentet på sin sida. Och han gör hela scenen som om det vore ett roligt mellanspel på mimteatern. Det hade inte hejduken tänkt sig när han slängde ut Baptiste genom fönstret!

- Som när Garance säger något spirituellt eller slagfärdigt. Och det är ofta! 

Spela så du når paradiset, och du upphöjs till gud

"Paradiset" i Paradisets barn syftar på de billiga platserna, de på balkongen närmast himlen. På franska kallas denna balkong för "le paradis" - paradiset. Engelskans vardagliga uttryck "the nosebleed seats" låter inte alls lika romantiskt. Tack och lov finns det också ett annat engelskt uttryck - "the gods". Om en skådespelare är tillräckligt bra, räcker hans rollprestation ut till HELA publiken, inklusive den översta balkongen. Vinner han balkongens gunst blir han själv upphöjd till en av de olympiska gudarna.

När Garance fått en rik älskare, en greve som mest betraktar henne som en ägodel som han inte vill dela med någon annan, sitter hon i en dyr loge och beundrar Baptiste. Men hon tycker att det är lika roligt att titta på "paradiset" och minnas den tid då hon själv var ett av paradisets barn. På den tiden brukade hon gapskratta. Nu nöjer hon sig med att småle bakom en slöja. Hon är inte olycklig. Men hon är inte heller riktigt glad. Och hon har glömt hur man skrattar.

Skönhetens förbannelse

Den franska sagan Beauty and the Beast har nu kommit i nyfilmad Disney tappning - det är lätt att förstå att odjuret har ett handikapp, att folk inte ser hans inre skönhet. Så var det redan i den franska originalsagan. (I den mån folksagor har något original).  Det är svårare att komma ihåg att även Belle döms efter sitt yttre. Hon är "den vackra". Det är allt. Det är bara odjuret som ser förbi hennes vackra skal (under vilket "förvirringen är total" som byborna sjunger i den tecknade versionen när Belle går förbi dem och läser en bok).

Garance har handikappet skönhet. Det kan dra till sig kärlek och beundran, men även avundsjuka, hat och missunnsamhet.

Greven varnar henne att hon behöver en beskyddare just för att hon är vacker - och han får rätt, snart är Garance förtalad och anklagad för medhjälp till mord. Trots att hon är helt oskyldig. Förtalet har sin grund i avundsjuka. Skvallret har snabbt eskalerat.

Även i verkligheten utanför filmen förföljs skönhet - sångerskan och skådespelerskan Arletty som spelade Garance i filmen (Arletty har liksom Garance bara ett förnamn, tillika artistnamn) kom aldrig på filmens premiär. Hon blev fängslad för att ha haft en tysk pojkvän ett tag under den tyska ockupationen av Frankrike. Men hade filmen över huvud taget blivit gjord utan Arlettys medverkan? Förmodligen inte. Hon var musan som fick Vichyregimen att ge grönt ljus till hela projektet. I efterhand har man konstaterat att eftersom Arletty var vacker och känd fick hon ett mycket hårdare straff än vad som annars hade utdömts. Det fanns andra fransyskor som hade haft tyska pojkvänner, de bespottades eller de slapp undan, men de hamnade inte i fängelse.

Piedestalens ensamhet

Garances skönhet gör också att hon hamnar på piedestalen och aldrig får ihop det med Baptiste. Hon inspirerar honom, men de kan inte leva tillsammans.

Hennes skönhet inspirerar också till mord - Frédérick  nöjer sig med att agera ut det på scen, när han i rollen som Othello dödar Desdemona, men Lacenaire utför ett mord i verkligheten. 

Hur Garance ska klara sig, vacker som hon är, när filmen är slut och hon förlorat ett par av sina älskare och sin beskyddare, är oklart. Ridån går ner för skådespelet. Musan sitter under sin slöja i sin täckta vagn. Ingen vet vart eller till vem hon kommer att fly härnäst. Den nakna sanningen har blivit beslöjad.

Regi: Marcel Carné
Originaltitel: Les Enfants du paradis
Manus: Jacques Prévert

1re époque : Le Boulevard du crime, 95 minutes
2e époque : L'Homme blanc, 87 minutes

Medverkande: Arletty, Jean-Louis Barrault, Maria Casarès, Pierre Brasseur, Marcel Herrand, Pierre Renoir m.fl. 

Frankrike, 1945

Studio S Entertainment

Belinda Graham

FILM: A Study in Terror - Sherlock Holmes vs. Jack the Ripper

Den oförstörbare Sherlock Holmes på 1960-talet.

- Det är ett välkänt faktum att Sherlock Holmes är ett oförstörbart varumärke!

It's a well known fact that I'm indestructable!

 - Sherlock Holmes, 1965, A Study in Terror.

Den klassiska Sherlock Holmes repliken återanvändes i avsnitt ett, säsong tre, av BBC-serien Sherlock, när Benedict Cumberbatchs version av Sherlock Holmes ska förklara för sin Watson hur i hela världen han överlevde att falla rätt ner i gatan från en hög byggnad, närmare bestämt St Barts hospital i London. (Original-Sherlock, skapad av Sir Arthur Conan Doyle, ramlade ner för ett vattenfall, Reichenbachfallet i Schweiz. Han överlevde det också.)

Hur överlever Sherlock Holmes en eldsvåda?

I A Study in Terror har Sherlock precis överlevt en gigantisk eldsvåda utan att få så mycket som en skråma (alla andra i huset stryker med) och hans förklaring till den ständigt lika förbluffande och förbryllade John Watson är att Sherlock Holmes är oförstörbar.


Så många versioner av Sherlock Holmes har gjorts sedan Sir Arthur Conan Doyle skapade världens mest berömda detektiv att repliken verkar stämma. Sherlock Holmes är oförstörbar. Hur många mediokra böcker och filmer som än skrivs om honom, hur fångarna-på fortet-lik finalen på säsong 4 av BBC-Sherlock än var --- Sherlock Holmes kommer att komma tillbaka i någon form, någonstans.
Sherlock Holmes har rebootats fler gånger än Spindelmannen och Batman tillsammans. Otaliga författare för film och TV, såväl som för teaterpjäser och böcker, verkar vilja åka snålskjuts på namnet Sherlock Holmes, hellre än att hitta på en egen detektiv eller problemlösare.

Nu i en era då det kommer så många "versus filmer" (Batman vs. Superman, Alien vs. Predator, King Kong vs. Godzilla osv.) är det intressant att konstatera att inget är nytt under solen. Redan 1965 körde man Sherlock Holmes vs. Jack the Ripper. Ta två kändisar, sätt dem i samma film och publiksuccén är given.

Fiktionen användes som fakta

A Study in Terror är den första versionen någonsin av Jack the Ripper historien där teorin läggs fram att seriemördaren som var känd som Jack the Ripper (ingen vet vad han hette i verkligheten) var en aristokrat.

I filmen används en kniv som är specialgjord och ligger i ett snyggt etui med familjens vapensköld på.
(I den här typen av historier brukar vapnet vara något alldeles speciellt och unikt - aldrig att någon använder en massproducerad kniv, som finns att få tag på i vilken affär som helst, eller en vanlig anonym gatsten för att begå mord.)

Åtta år senare kom en faktabok om Jack the Ripper där författaren hävdade att det var "fakta" att en adelsman begått morden. Det där är fortfarande inte bevisat - och den enda "källan" som påstått det tidigare var just filmen A Study in Terror. Så kom ihåg var ni hörde teorin först!

Jack the Ripper fanns i verkligheten, men hans identitet är fortfarande okänd.

Den tionde kvinnan är Mrs. Hudson

Alla de prostituerade som mördas i filmen fanns också i verkligheten - och hade i verkligheten samma namn som används i filmen - men de var inte alls lika unga och snygga som skådespelerskorna som valdes ut till filmen. Att överleva på gatan på viktoriansk tid var ett hårt och skitigt arbete, och alla skådespelerskorna ser ut som om de kommer direkt från en kombinerad schampo- och tandkrämsreklam. De är också yngre än de verkliga offren - vilket inte är någon förvåning. På film råder det ofta en viss åldersdiskriminering (vilket syns tydligt även i A Study in Terror) - män av alla åldrar och med alla olika typer av utseenden kan få roller, medan kvinnliga skådespelerskor nio gånger av tio måste vara unga och snygga, även om (eller snarare speciellt om) de bara ska bli mördade i filmen. Den tionde gången går rollen till en äldre skådespelerska, och då får hon spela Mrs. Hudson och komma in med tebrickan.

Skräck, sensationslystnad och Sherlock

Intressant nog hålls ett politiskt brandtal mitt i filmen - av Doctor Murray.
Doctor Murray, som jobbar för att underlätta misären i Whitehall (en stadsdel i London), har länge försökt få tidningarnas uppmärksamhet, men fattigdom, sjukdom, svält och nöd är inte "nyheter". Trots att folk lider och dör av det, dagligen. När Jack the Ripper går lös är Whitehall plötsligt nyheter och hamnar på förstasidorna. Doctor Murray kritiserar media för deras aptit - och talet hade kunnat hållas även idag. Brännheta frågor hamnar ofta i skymundan för det sensationella. Men samtidigt ... var kommer konsumenten in i de hela? De som köper tidningarna med de snaskiga rubrikerna? Och skulle du som åskådare överhuvudtaget varit intresserad av den här filmen om inte den också spelat på sensationslystnad?

Filmen A Study in Terror exploaterade mycket effektivt och framgångsrikt inte bara 1960-talets stora skräckvåg (brittisk skräckfilm hade en liten guldålder under detta decennium), men också intresset för Jack the Ripper och Sherlock Holmes enorma populärlitet. Filmen är ett hattrick i sensation.

Det är mycket märkligt att ha en verklig mördare och en fiktiv detektiv i samma film. Men det här är bara första gången det gjordes - samma idé har använts några gånger till i fler filmer och böcker.

John Neville - som klippt och skuren för att spela Sherlock Holmes!

John Neville, som spelar Sherlock Holmes i A Study in Terror, lovordades för sin Sherlock Holmes tolkning - han är mycket porträttlik och låter som Sherlock Holmes i originalböckerna. Men original-Sherlock hade aldrig haft den där fåniga "sportlov på landet mössan" (alias "the deerstalker") på sig i stan. Den riktige Sherlock Holmes, han i böckerna, var alltid korrekt klädd. I staden har man stadskläder och på landet lantkläder - man har inte en lantmössa på sig i staden. För det första ser det idiotiskt ut, för det andra skulle en sådan uppenbar modemiss dra till sig massor av uppmärksamhet, och det vill man ju inte ha, när man är världens skickligaste detektiv, som gärna smälter samman med mängden när folk ska skuggas och mysterier ska lösas.

En mästare i förklädnad

Precis som i originalromanerna är denne Sherlock Holmes en mästare på att klä ut sig - så bra att den stackars Watson inte klarar av att känna igen honom. Donald Houston som John Watson gör Watson till en sinnebild för den ideale läsaren/filmåskådaren - ständigt lika förbluffad och förvånad över hur smart och klarsynt och skarpsinnig Sherlock Holmes är. Efter att ha bott med honom i så många år, borde han inte vara van vid det? Det är lite som när Harry Potter är förbluffad över olika magiska saker i bok efter bok - som till exempel när det avslöjas att det finns ett magiskt sjukhus - efter så många böcker och så många magiska upplevelser, borde han inte vara van? Blir du förbluffad när det kommer varmt vatten ur en varmvattenkran? Den förbluffade reaktionen är ett slags önsketänkande, att läsaren eller filmåskådaren ständigt ska tycka att allt är fantastiskt.
Dessutom, i Sherlock Holmes fall, så behöver Sherlock Holmes någon att förklara allt för, annars går inte handlingen i filmen ihop.

Dame Judi Dench i en tidig roll

Det finns gott kända brittiska skådespelare som dyker upp i A Study in Terror - som Anthony Quayle, Robert Morley och Dame Judi Dench. I rollistan finns även den folkkära EastEnders skådespelerskan Barbara Windsor, som numera kan tituleras Dame Barbara Windsor, eftersom hon adlades häromåret.

För regin står den Oscarsbelönade James Hill, bland annat känd för storsuccén Född fri – Lejonet Elsa.

A Study in Terror var en enormt stor publikframgång. Ett slags bevis på att man behöver inte den största budgeten eller den flashigaste ytan för att få jobbet gjort. 

Nu kan man för första gången på länge få tag på A Study in Terror i Sverige - och med svensk text och en del extramaterial (bland annat originaltrailern) - under namnet Sherlock Holmes vs. Jack the Ripper.


Från film till bok - finurliga Sherlock fakta 


Kul att notera för Sherlock Holmes inbitna fans: Slutscenen i filmen A Study in Terror anspelar på Sir Arthur Conan Coyles novell från 1892, The Adventure of the Blue Carbuncle.

1966 blev filmen A Study in Terror roman - av Ellery Queen och Paul W. Fairman. Flera saker ändrades till romanutgåvan - bland annat mördarens identitet.

Idéen Holmes vs. Ripper recyklades i Murder by Decree (1978). Frank Finlay återkom i rollen som Lestrade och Anthony Quayle (Doctor Murray i A Study in Terror) spelade Sir Charles Warren från Scotland Yard

Filmen A Study in Terror inspirerade till Sherlock Holmes's War of the Worlds, en ny versus story där Sherlock Holmes värld och H.G Wells science fiction roman The War of the Worlds blandades.

Vilket ska bli Sherlock Holmes nästa versus äventur?

Kanske den brittiske BBC- Sherlock vs. den amerikanske Elementary-Sherlock? (Skådespelarna har förresten redan stått på samma scen, på Royal National Theatre i London, när de 2011 gestaltade Frankenstein och hans monster och bytte roller med varandra varannan kväll).

Eller varför inte Sherlock Holmes vs. Iron Man? Med modern datorteknik kan Robert Downey Jr. göra båda rollerna!

It's a well known fact that Sherlock Holmes is indestructable! 

Han kommer ständigt tillbaka i nya inkarnationer.


Regi: James Hill
Originaltitel: A Study in Terror
Medverkande: John Neville, Donald Houston, Anthony Quayle, Robert Morley, Judi Dench, Barbara Windsor, Frank Finley m.fl.
Storbritannien, 1965
Studio S Entertainment

Belinda Graham

What's in a name ... Latin för trädgårdsälskare lär dig vad som ligger i ett namn!

Latin för trädgårdsälskare
- En ros med ett annat namn doftar inte alls lika sött!

"What's in a name? that which we call a rose

By any other name would smell as sweet;"

- Romeo and Juliet, William Shakespeare 

Vad betyder väl ett namn? undrar Julia i den klassiska pjäsen Romeo och Julia, och fortsätter med att undra om en ros med ett annat namn ändå inte skulle dofta lika sött och gott?!

Svaret på vad som ligger i ett namn är kort och gott: Mycket! I alla fall om namnet är på latin!

För detta kan avslöja allt du behöver veta om växtens ursprung, växtsätt, färg, dofter och hur växten vill ha det för att trivas. Ljust och soligt? Skuggigt och sankt? Eller är växten nattblommande?

Mycket döljs i rosens namn

När det gäller Julias filosofier angående rosors väldoft är det bara att konstatera: Alla rosor doftar inte. Alla rosor som har doft har inte ens en god doft - och det faktum att en viss ros stinker syns också i det latinska namnet. Rosa foetida. (foetidus, foetida, foetidum = stinkande).

Allt som i vardagstal heter rosor är inte ens rosor ... Tänk bara på solrosorna! Eller julrosorna. Men de latinska namnen narras inte. De är exakta.

De folkliga, vardagliga namnen som växter har må vara roliga, vackra eller poetiska, men de är inte alltid så exakta, noggranna eller informativa.

Vill du ha växter som doftar gott är det även där en bra idé att ta en titt på namnet.
Likaså om du vill ha växter som tål torka.
Eller som trivs i skuggan.
Eller som frodas i ett kallt klimat.
Eller som har en vacker, silvrig nyans på bladen.

Ett exakt och demokratiskt språk

Latinet är ett demokratiskt språk, det är allas och ingens på samma gång. Det bästa är att det är exakt. Man kan prata med folk över hela världen om växter (eller beställa växter från hela världen) och veta att man får exakt det man vill ha.

I Sverige och i svenskan är det ofta så att kärt barn har många namn - samma växt kan heta olika i olika affärer i samma stad. Eller så pratar man om "kärleksört" utan att ta hänsyn till att det finns ungefär trettio olika vanliga sorter att samla på, om man vill anlägga en snygg och varierad rabatt som tål torka. (Alla i sedum släktet tål torka). Hur många rosor det finns i världen är nästan omöjligt att säga, det kommer fram nya sorter hela tiden.

Rosa foetida doftar inte så gott.

Trädgårdslatin är ett smart och exakt hjälpmedel - lika nyttigt och praktiskt som en bra planeringsspade och en vass sekatör.

Dessutom: latinska namn kan också vara vackra, poetiska och roliga. Precis som våra vardagliga namn som kanske går tillbaka på gammal folklore, eller avslöjar vad man använde växterna till förr i tiden.. Men latinska namn är på köpet också exakta och informativa.

Den store grekiske hjälten och röllekan

I vardagligt tal vet de flesta vad  rölleka är. En vanlig blomma i vilt tillstånd, en älskad väldoftande perenn i förädlat tillstånd (det finns många olika färger, rosa, gul, vit, orange etc. och även de gröna bladen doftar friskt). Några har hört talas om namnet soldatört. Detta gamla namn på rölleka anspelar om att rölleka har varit en viktig medicinalört och använts under krig för att ta hand om sårade soldater.

Rölleka på latin heter Achilleai i grundform. Achillea millefolium rosea har, som det hörs på namnet, rosa blommor (och det känns som tusentals småblad, men är inte fullt så många, även om man räknar alla flikarna). Achillea fick sitt namn efter den store hjälten Akilles i grekisk mytologi. Han var praktiskt taget osårbar, eftersom hans mor Thesis doppat honom i floden Styx magiska vatten - men hon höll honom i hälen och slutligen träffade hans fiende prins Paris honom i hälen med en pil som ledde till döden.

Men före denna slutliga batalj hade Akilles lett många framgångsrika kampanjer och han var känd för att kunna stämma sina sårade soldaters blodflöden med en dekokt framställt av rölleka.

Som odlad perenn har röllekan idag fått en renässans - kanske på grund av många torra somrar med bevattningsförbud? Växterna klarar sig utan mycket vatten, passar bra med prydnadsgräs och frodas i väldränerad jord med mycket sol.

Alltså: precis sådana förhållanden som var vanliga i hjälten Akilles hemtrakter!


Den sköna Helena och den taggiga akantusen

Alla rosor är inte rosor.

Den sköna Helena, som prins Paris blev så förtjust i, bar en vacker slöja med broderade akantusblad, i alla fall enligt den romerske poeten Virgilius. Akantusblad har genom tiderna varit uppskattade att avbilda i ornament - i den klassiska arkitekturen användes former av bågböjda akantusblad som en del av dekorationen på i synnerhet korintiska kapitäler. Motivet har genom tiderna använts i skulpturer, träsniderier och friser.

1800-talets stora stjärna inom arts & crafts rörelsen, William Morris, använde gärna akantusbladen som återkommande motiv i sina arbeten.

Vill du ha dessa vackra blad i din egen trädgård? Tänk dig då för både en och två gånger!

I den grekiska mytologin var nymfen Acantha mycket åtrådd av guden Apollon. I ett försök att avvärja hans oönskade amorösa närmanden rev hon upp sår i Apollons ansikte. Den nobbade Apollon hämnades genom att förvandla nymfen till en taggig växt. Akantus.
Den taggighet som gäckar kärleken kan också gälla växtens blommor.

Achantus spinosus har bladflikarna utdragna till tornar.
MEN - det finns ett sätt att njuta av akantus utan att riva sig allt för mycket - Achantus mollis saknar tornar på de basala bladen. Växten hör hemma i västra och centrala medelhavsområdet och epitetet mollis betyder mjuk.

Mjuka taggar rivs inte så hårt.

Lilium auratum (golden-striped Lily)

Men det faktum att växten kommer från medelhavsregionen gör att den inte trivs där det är för kallt eller för blött.
Svensk vinter är inte något som växten älskar - eller ens överlever, i alla fall inte långt upp i landet.

Vill du att din älskade akantus ska klara sig, se till att den har det varmt och soligt och täck den de första vintrarna så att den har en chans. Taggar skyddar inte mot kyla och väta.

Vackra vita liljor och Miss Willmotts spöke

Madonnaliljan brukar ofta avbildas i religiösa motiv, där den symboliserar Jungfru Maria och hennes renhet. Lilium candidum. Epitetet candidum betyder skinande vit - en mycket träffande beskrivning av liljans blomfärg. Den lyser vackert i skymningen och doftar då ännu mer.

Vill du ha lite guldkant på tillvaron - och på din lilja - satsa på Lilium auratum - auratum betyder guld på latin och Lilium auratum har gyllene strimmor på kronbladen.

Eryngium maritimum - på svenska martorn - hör samman med havet. Vilket syns direkt på namnet (mar är latin för hav). Vilket innebär att växten trivs i full sol och i genomsläpplig sandjord.

Förr kanderade man de söta, aromatiska rötterna av martorn och hade dem som godis. I Sverige är den vilda växten nu fridlyst och uppsatt på rödlistan som starkt hotad. Men det innebär inte att den inte är populär som odlad perenn. Växten blir ungefär 30 centimeter hög och har metallblå blommor och ett silvrigt bladverk.

Ellen Willmotts garden. Watercolour by Alfred Parsons.

På engelska är växten i folkmun känd som Miss Willmotts ghost.  Ellen Willmott, den berömda engelska trädgårdsälskaren, som anlade så många trädgårdar i England, Frankrike och Italien, var så förtjust i den metallblå blomman att hon brukade fylla fickorna med frön, som hon sedan strödde ut i sina intet ont anande trädgårdsvänners rabatter.


Linné ordnade - och rensade


Ellen Willmott var den första person som fick mottaga en medalj från Drottning Victoria - Victoria Medal of Honour - 1897. Hon odlade mer än 100 000 olika växtsorter och upptäckte många nya växter - över 60 olika växter har fått sitt namn efter henne eller hennes hem Warley Place.

Det finns gott om "kändisar", till exempel  framstående botanister, som har gett sina namn till blommor - som den kvinnliga pionjären Marianne North eller den svenske botanikern Carl von Linné. Det sades skämtsamt att Gud skapade och Linné ordnade - men om inte Linné hade ordnat hade botaniskt och naturvetenskapligt latin varit en ren härva att navigera i idag. Linné inte bara ordnade - han även rensade. Det fick vara någon måtta på hur många latinska ord ett namn kunde bestå av. Resultatet blev ett lättöverskådligt och lättanvänt system som används än idag.

Vantar för rävar och älvor


Ibland kan folkliga namn och latinska namn vara ganska lika till sin innebörd. Tänk bara på fingerborgsblomma - blomman ser ut som små fingerborgar - och dess latinska namn Digitalis. Digitalis syftar till blommans fingerliknande utseende. På engelska kallar man blommorna för foxgloves - eller folksgloves.

Enligt folktron så består blomman av vantar som älvorna gjorde till sina vänner rävarna, så att de skulle kunna smyga sig in och sno åt sig hönor i hönsgården utan att lämna några fingeravtryck efter sig (eller tassavtryck). Men andra menar att foxgloves bara är ett feluttal, det heter ju folksgloves! - blommorna är älvornas egna vantar som hänger på tork!

Oavsett vilket så är växten giftig - och inte lämplig att använda vare sig som vantar eller som fingerborgar. Men blommorna är ändå oemotståndligt vackra. Vill du ha tag på ett ståtligt vitt exemplar, titta efter ett planta eller en fröpåse som har alba i namnet. Alba betyder vit på latin. Vit som alabaster!

Kvinnliga pionjärer inom botanikens område

Vad ligger egentligen i ett namn? När det gäller växter är svaret väldigt, väldigt mycket! Som nyckeln till hur växten trivs, hur du ska ta hand om den, vilken färg blomman kommer att få och namnet har ofta sina egna hemligheter, roliga berättelser som kan vara intressanta att tänka på.

Du behöver inte bli latinexpert för att hela världen ska ligga för dina grönskande fingrar - det räcker med att kunna trädgårdslatin.

Det finns två mycket bra böcker att börja med. Latin för trädgårdsälskare av Lorraine Harrison är ett riktigt praktverk, en oumbärlig bok att ha på bästa trädgårdshyllan. Den innehåller förutom 3000 växtnamn med förklaringar också många intressanta biografier om människor som betytt mycket för botaniken och för att kartlägga all världens växter, som till exempel Joseph Banks, Alexander von Humboldt, Carl von Linné, Sir Joseph Hooker,  Lewis & Clark... och även två kvinnliga pionjärer, Jane Colden och Marianne North.

Jane Colden var den första amerikanska kvinnliga botanist som använde Linnés system för att katalogisera vilda växter i Nordamerika. Marianne North reste över nästan hela världen, t.ex. till USA, Brasilien, Kanada, Chile, Indien, Jamaica, Japan, Java, Singapore, Sydafrika och Teneriffa. Hennes vän Charles Darwin övertygade henne också att resa till Australien och Nya Zeeland, något som ledde till ännu fler fantastiska växtmålningar. Hennes oljemålningar skickades till Sir Joseph Hooker på Kew och där finns de än idag. Släktet Northia är uppkallat efter henne. Marianne North Gallery vid Kew Gardens öppnade 1882 och hyser nu 832 av hennes målningar - där avbildas i detalj fler än 900 arter!

Praktiskt latin för trädgårdsälskare!

Praktiskt latin för trädgårdsälskare av James Armitage är en mindre bok, mycket vackert och praktiskt utformad, som man lätt kan ha med sig när man ska botanisera.

Båda publikationerna är gjorda av brittiska Royal Horticultural Society och illustrerade med konstnärliga och vetenskapligt exakta  bilder från deras arkiv - varenda blomsterbild skulle man vilja rama in och hänga på väggen!

(Tack och lov finns det också blomsterbilder att beställa som tryck från Royal Horticultural Societys hemsida - man behöver inte slita ut bilderna från boken!).

Nu finns dessa publikationer i svensk översättning och dessutom med tillägg som är praktiska och matnyttiga för läsare som odlar i Sverige - som till exempel tips vilka växter som passar bäst i ett svenskt klimat.

Det ligger väldigt mycket i ett namn. Och det är väldigt roligt att lära sig mer om växternas hemliga liv!

Belinda Graham

BG

Djurungar på gården - Träffa den söta ankungen och många fler djurungar!

Djurungar på gården
- Träffa den söta ankungen och många fler djurungar!

Camilla De La Bédoyère
Djurungar på gården
Originaltitel: Farm Babies

Översättning: Eva Andreasson
ISBN: 9789176632048
Förlag: Känguru

Här är den sanna sagan om den söta ankungen! Och många andra djurungar! Ibland känns det som om djurungarna på bilderna tävlar om vem som är gulligast, fluffigast och mest oemotståndlig. Vad alla har gemensamt är att de idag lever på gårdar. Hur man ska tolka begreppet "tamdjur" är inte hugget i sten - men en border collie hundvalp är så klart mycket mer tam (och mycket gosigare) än en strutskyckling. 

Det rekommenderas inte att gosa med strutsungar! Vassa näbbar, vassa klor, överbeskyddande föräldrar ... som är stora, starka och snabba.

Alla ungar har samma behov

Den här boken bjuder på en fantastiskt fin fotoresa till gården, där alla möjliga djurungar trivs! De leker, äter, sover, busar, bråkar, gosar ... Med andra ord: djurungar är precis som människobarn, med samma behov av lek, bus och äventyr, balanserat mot trygghet, närhet och omsorg.

Ett extra plus för att begreppet "gård" utvidgats och blivit mer modernt (det finns många sorters gårdar idag, alla nischar in sig på olika saker) och själva berättandet utvecklas från det gammaldags "grisen säger nöff och fåret säger bä" till att presentera unika arter och individer.

Fotona i boken är helt underbara och fångar inte bara de olika djurarterna utan även djuren som individer. Alpackakalvarna blir en stor favorit. Alpackan är släkt med laman, men har kortare öron och mer päls i ansiktet. (Alpackaull är ett underbart material att sticka med!) Alpackor pratar med ett hummande läte och mammorna använder sig ofta av det så att kalvarna ska veta att de är i närheten.

Världens största kycklingar och ulliga köldtåliga grisar

Strutskycklingarna ser nog så gulliga ut - men när de växer upp kommer de att bli enorma! Strutsen är världens största fågel och lägger också de största äggen. Ett enda ägg kan väga 1,5 kilo! Om du inte har ett strutsägg hemma kan du testa att lyfta en 1,5 liters mjölkpaket för att känna ungefär hur tungt ett strutsägg är.

Texas longhorn kor har stora, imponerande horn. Kalvarna är hur gulliga som helst, ofta brunröda och vita till färgen. Djuren är kloka och vänliga och tåliga - och har inget emot en stekhet värmebölja på sommaren.

Ullsvin får lockig päls - precis som får! Ullsvinet kommer från Ungern och pälsen skyddar bra mot kyla och kalla vintrar. Kultingarna föds randiga, precis som vildsvinets ungar, men de bleknar snabbt och får ullig, lockig päls.


Teckna tama lamor på hemmaplan!

Det finns många fina djur och oemotståndliga djurungar som presenteras i den här boken - varje djurart får ett eget uppslag, eller två (som när det gäller gårdens alla hundvalpar!) och presenteras med ett charmigt bildcollage och en spännande faktaruta.

Var bor djurungarna, vad kallas de, vad de äter de och hur leker de med varandra? Den här boken blir snabbt en favoritbok! Att välja favoritdjurungar är däremot svårare. Önskelistan med kattunge och hundvalp blir snabbt meterlång! Tack och lov behöver man inte åka till Sydamerika nu för att hitta en gård med lamor och söta lamaungar.

Men allra bäst är att ha den här boken på hemmaplan - den åker fram gång på gång. Boken är lärorik, charmig och rolig, bilderna är mycket vältagna och välkomponerade och inspirerar snart till många egna djurteckningar!


Belinda Graham

Gulliga valpar - Den perfekta boken för hundälskare!

Gulliga valpar - Den perfekta boken för hundälskare!

Anna Claybourne
Gulliga valpar
Översättning: Eva Andreasson
Originaltitel: Cutest Puppies Ever

ISBN: 9789176632055

Förlag: Känguru

Det här är en riktig drömbok för alla hundälskare! 

46 olika hundraser presenteras, alla med oemotståndliga bilder på hundvalpar. Varje uppslag är som ett collage med roliga, söta och lekfulla hundbilder, oftast med en stor bild och många mindre och lättlästa faktarutor om hundrasen i fråga, var den kommer ifrån och vad som är typiskt för just den här hundrasen.

Modig, köldtålig vakthund från Japan

Om hundrasen akita kan man till exempel läsa att det är en modig och pålitlig vakthund från Japan, och den tjocka pälsen är effektiv för att skydda mot snö och kyla. En akitavalp är lugn, tyst och oberörd. Den tar sig gärna en tupplur!

Om du letar efter den perfekta hundvalpen som passar just dig är det omöjligt att bestämma sig med hjälp av bilderna - där alla hundvalparna ser ut som om de säger: "Välj mig! Visst är jag sötast och roligast och finast och bara bäst?!". Men med hjälp av texten kan man sålla ut: har jag tillräckligt med tid för en hundvalp av den här hundrasen? Passar vi ihop? Kan jag ge den det den behöver?

Gårdshund byggd för hårt arbete

Amerikansk bulldogg är till exempel framtagen för att arbeta på gårdar, så de är starka hundar som behöver MASSOR av motion!

En liten cavalier king charles spaniel jagar efter precis allt - bollar, katter, ekorrar, fåglar, fjärilar .En corgivalp kan vara olydig och nafsa efter dig. Men det är en bra vakthund. Taxar är i grund och botten jakthundar, inga mjukisar. De älskar promenader, motion och lek. 

Dalmatinervalpar, som blev så populära i och med Disneyfilmen 101 dalmatinervalpar, går ständigt på högvarv och är hoppiga, stojiga och krävande. 

En bichon havanais är sällskapssjuk och vill vara nära människor och kan inte lämnas ensam någon längre stund.

 

Liten valp blir stor hund

Vissa hundar blir ENORMT stora när de är fullvuxna. Var beredda på det. Det finns "varningar" i texten om hur stora en del hundar blir (ungefär kalv-storlek) och hur mycket mat, motion och uppmärksamhet de behöver - men det är lätt att förlora sig i de fina bilderna. Man skulle kunnat ha haft en skalenlig silhuettbild i ena hörnet, där man ser en människa och en fullvuxen hund av just den här rasen.

Eftersom detta är en engelsk bok i svensk översättning känner man igen många engelska favorithundar (som corgi, tax, greyhound, dalmatiner, setter, jack russell, spaniel) men många av hundraserna är också svenska, och internationella, favoriter. Som labrador retriever, golden retriever och chihuahua, kändisarnas favorithund att ha i handväskan.

Hur kan man välja bara en favorithund?

Vilken sorts valp är den allra gulligaste? Det går inte att säga! Redan som mycket liten var jag kluven mellan spaniel, terrier, jack russell (som finns i loggan på His Masters Voice), basset hund (som fanns i en av mina favoritserier), retreiverhundar och collie - men var också imponerad av grannens afghanhund som var mycket större än mig! Afghanhundsvalpar finns också med i den här boken - men bilderna på valparna gör inte alls att man kan gissa sig till hur stor den fullvuxna hunden faktiskt blir.

Fotona är fantastiskt bra och livliga, lekfulla och individuella. Man riktigt känner de olika hundarnas personlighet stråla ut från boken.

Det här är en bok att rekommendera till alla hundälskare! Det är omöjligt att läsa den här boken och inte drabbas av "valpsjuka" - eller "puppy love"!

Belinda Graham

Den otroliga boken om havets djur - Havet är djupt och fantastiskt!

Den otroliga boken om havets djur - Havet är djupt och fantastiskt!

Tom Jackson

Den otroliga boken om havets djur
Översättning: Sara Jonasson 

Originaltitel: The Magnificent Book of Ocean Creatures
Illustrationer: Val Walerczuk
ISBN: 9789174618761
Förlag: Lind & Co

"Havet är djupt" sjunger krabban Sebastian i Den lilla sjöjungfrun. Havet är mycket djupt - och helt fantastiskt! Det kan man tillägga!

De mest fantastiska och osannolika varelserna ligger inte en fiktiv science-fiction resa bort, någonstans i en galax långt, långt borta. De mest osannolika varelserna finns här på jorden - fast i havet!

Världshaven - hem för en fantastisk variation

Den otroliga boken om havets djur är fylld med generösa, överdådiga, detaljerade heluppslagsbilder på fantastiska djur som faktiskt alla finns i verkligheten - hur otroliga och science-fiction artade de än verkar vara. Världshaven är hem till så skilda djur som blåvalen (det största djur som någonsin levt på jorden), den lilla sjöhästen, den gigantiska röda brännmaneten och den mångarmade sjöstjärnan. Ett litet djur som, om den förlorar en arm, strax får en ny att växa ut.

Boken är rekommenderad för 6-9 års åldern, men passar egentligen för alla åldrar och alla läsare som är nyfikna på otroliga djur och spännande fakta. Vilket djur har ett namn som betyder valhäst? Vem har en tunga som väger lika mycket som en elefant? Vilket djur har ögon på armarna? Hur kan en gigantisk bläckfisk ta sig igenom ett hål lika litet som en citron? Hur får stora tonfiskar plats i så små burkar? ;D

Valrossen, svärdfisken och enhörningen 

När man bara ser djuren på bild, eller i naturfilmer, är det lätt att tänka att de inte är så stora. Inte större än en människa i alla fall. Som en valross till exempel. Eller en tonfisk. Glöm det! En valross är gigantisk (mycket större än den i Alice i Underlandet!) och väger 1200 kilo. En röd brännmanet väger 1000 kilo - och kan få bränntrådar som är lika långa som en blåval. En blåsäl väger lika mycket som fem människor. Det är lätt att förstå att "den gamle" i Hemingways Den gamle och havet fick kämpa när han fick en lite för stor fångst. En fullvuxen spjutfisk inte att leka med. Den är mycket större och starkare än en ensam människa.

Förr i tiden såldes narvalständer (som ser ut som långa spjut) som enhörningshorn. Enhörningshorn finns kvar i många kuriosakabinett än idag. Narvalen har förresten inga andra tänder än spjutet och en tand till i överkäken. De tuggar inte maten, de äter den genom en kraftig inåtsugning.

Smart utter knäcker hårt motstånd

Varje djur har ett helt uppslag att vräka ut sig på - som uttern, som ligger och solar, och har en päls så noggrant tecknad så att det känns som om man skulle kunna klappa den. Det är inte konstigt att barnen i Arne Sucksdorffs Det stora äventyret ville ha en utter som husdjur! Fast den inte lämpar sig för det. Vilda djur vill vara fria och jaga sin mat på egen hand.

Varje uppslag har också en faktaruta med basfakta som längd och vikt och livslängd och en skalenlig modell där man ser i silhuett hur stort djuret är jämfört med en fullfuxen människa.

Sju fantastiska och smått osannolika fakta listas om varje djur. Som att havsuttern sover flytande på rygg i vattnet. Och att den använder en sten som hammare för att knäcka skalen på smaskiga skaldjur. När stenen inte används soppar uttern den i armhålan. För att ha redo tills det är dags för nästa måltid.

Redskap = framgång

Förr i tiden definierades människor genom att människan var den enda art som använde verktyg.
Därför blev människor så framgångsrika.

Detta var innan man tänkt på vad en utter kan göra med sin hammarsten! Där kan man tala om att använda verktyg för sin överlevnad. Det är nästan så att man börjar fantisera om barnboksbävern Castor med sitt verktygsbälte ... Men så långt har djuren inte gått, att uttrar och bävrar går omkring med verktygsbälte. Uttern är nöjd med att ha hammaren i armhålan och bävern med att ha sågen i munnen. I form av sina tänder!

Pingviner - det tuffaste djuret

Vilket av havets djur är tuffast? Det är svårt att säga ... Men kejsarpingvinen är den som klarar jordens värsta väder i alla fall. Pingviner är det enda djur som tillbringar vintern i Antarktis. De klarar sig i jordens tuffaste väder: Luften är -60 grader Celsius och vinden blåser med orkanstyrka.

Ett av de minsta djuren i boken är den charmiga lilla sjöhästen. Och den folkkära lilla clownfisken som blev så populär i och med filmen Hitta Nemo. När filmen hade premiär påpekade fiskexperter att Nemos pappa borde förvandlas och bli till Nemos mamma - för det är det som clownfiskar gör i verkligheten. De byter kön. Vilket även den här boken tar upp. Så nu kan nya små generationer fiskexperter påpeka felen i Hitta Nemo! (Nemo borde också ha hunnit bli en tjej lagom till uppföljaren - alla clownfiskar föds som hanar och när de blir äldre blir de honor - alla förhållanden clownfiskpar emellan är alltså mellan Mrs Robinsons och toy boys!).

En härlig bok att dyka in i!

Jag skulle unna alla vetgiriga att få den här boken och hålla den i sina händer, eller lägga den på ett bord (det är en tung bok!) och bara sjunka in i bilderna, som är så detaljrikt gjorda att det känns konstigt att djuren inte simmar iväg från boken!
Illustratören heter Val i förnamn. Lite kul för någon som är så bra på att fånga havsdjur!
Bra faktaböcker växer man aldrig ifrån. Och det är dags att få upp aptiten för dem tidigt ...

Böcker kan vara det allra bästa verktyget och ett av de allra bästa verktygen som någonsin uppfunnits!
Det här är en härlig bok att dyka in i, och efter ett tag, när man kommer upp till ytan igen, är det precis som man varit i en helt annan värld.

Belinda Graham

Carolines arv av Katherine Webb - Historiska hemligheter i pocketnytt

Carolines arv

- Två kontinenter, ett arv och många hemligheter

Katherine Webb
Carolines arv
Översättning: Annika Sundberg

Originaltitel: The Legacy

ISBN: 9789175451763
Historiska Media Pocket

Carolines arv är Katherine Webbs starka debutroman och samtidigt hennes internationella genombrott. The Legacy, som boken heter i original, blev snart en bästsäljare i olika världsdelar och översatt till flera olika språk, bland annat svenska. Nu finns Carolines arv att få tag på i ny pocketutgåva.

Ett arv för två kontinenter

Originaltiteln är mer dunkel - vems är arvet? Det handlar egentligen om många olika arv i boken, och boken hoppar i tiden och utspelar sig på två olika kontinenter. De huvudsakliga två historietrådarna som vi får följa är en historia som utspelar sig förr i tiden i USA och en historia som utspelar sig i nutid i England. Men båda dessa historietrådar har även de många hopp och flashbacks och hemligheter som göms på vägen i berättandet. Vad händer i luckorna? Man anar att alla trådarna, med deras små fransar och avstickare, kommer att vävas ihop till en sammanhängande, enhetlig bild i slutet av romanen.

När vi först träffar Caroline i romanen befinner hon sig i England, sedan, nästa gång vi träffar henne, är hon mycket yngre och en vacker debutant i New York. Historien i USA kretsar kring hur den vackra societetsflickan Caroline gifter sig med en råbarkad nybyggare och drar ut på ett äventyr à la "How the West was Won". 

Ett hårt och smutsigt liv

Det är lätt att göra narr av Caroline när hon aningslöst drar ut i det okända och tror att livet ska vara som i en av de där kärleksromanerna som var moderna vid förra sekelskiftet. Men hur många moderna människor hade klarat sig i vilda västern - med ständig hetta och torka, med damm och sand som blåser in i huset hela tiden? Hur många hade klarat sig utan täta fönster, vattenkranar, reglerad temperatur, tvättmaskin, diskmaskin, dammsugare, dusch, bad, toalett, kylskåp, frys ... Ja, till och med delvis utan vatten. För vattnet i brunnen är begränsat. Mannarna som arbetar för Carolines man går ofta månader utan att tvätta sig. Man sparar vatten. Men mannarna luktar ungefär som boskapen de sköter. Dagens läsare hade förmodligen inte klarat av Carolines levnadsförhållanden en vecka. Vare sig med eller utan betjänter till hjälp. Det är ett hårt och ofta kort liv som presenteras i boken. Blir du sjuk finns inga sjukhus, mediciner, läkare eller ens grannar att förlita sig på. Och du kan inte googla efter tips, recept, information eller upplysningar.

Vad hände med Henry?

I nutid i England följer vi två systrar, Beth och Erica, som fått ärva ett stort gammalt släktgods. Beths son är inte så imponerad, hans internatskola befinner sig ju i ett mycket större och tjusigare gammalt gods. För Erica, en fattig lärarvikarie som arbetar i vanliga, alldagliga skolor, verkar huset som ett palats. Men storasyster Beth är deprimerad och gör huset hennes depression värre? I det förflutna finns en hemlighet, om ett barn som försvann. De båda systrarnas kusin Henry. Vad hände med honom egentligen? Beth vet mer än vad hon vill berätta, och Erica minns inte, för hon var för liten för att minnas vad som hände och hon blandar ihop det mesta med sina drömmar och påhittade äventyr.

Utsatta minoriteter i olika tider

I det förflutna finns också Dinny, som är en av det resande folket som ständigt kommer tillbaka och bor på godsets ägor. Man behöver inte läsa mycket mellan raderna för att se att Erica var förälskad i den äldre Dinny som barn, men att det var Dinny och Beth som var jämnåriga och bästa vänner och hade hemligheter tillsammans. Även om vad som hände Henry?

Fördomar mot "travellers" i Storbritannien idag och fördomar mot "indianer" i USA förr i tiden vävs samman. Stolta, förtryckta minoriteter som ibland anpassar sig och lever som de vita nybyggarna i USA, eller som "vanligt folk" i England (i ett trivsamt litet radhus med liten täppa), men som ofta tvingas slåss för sin överlevnad och rätten till en viss nedärvd livsstil.

Ett mysterium blir två

Beth vill inte prata om barndomsminnen och uppmuntrar Erica till släktforskning längre tillbaka i tiden. Erica hittar Carolines tillhörigheter och gamla brev och foton. På ett foto poserar Caroline med ett barn. Som helt klart inte är Beths och Ericas mormor Meredith. Vad är det för barn som finns på fotot? Var blev han av? Varför har Erica plötsligt en angelägen känsla om att det är något viktigt hon måste minnas, något som har med gula blommor att göra?

Plötsligt har Erica två mysterier att lösa med försvunna pojkar, ett som ligger i det närliggande förflutna, i systrarnas egen barndom, och ett som ligger långt, långt tillbaka i tiden, innan systrarnas mormor föddes.

Amerikaner - en tillfällig räddning

Det finns många cliffhangers i boken och spänningen släpper aldrig - det här är en riktig bladvändare och sträckläsningsbok! Frågetecknen hopar sig och på slutet rätas de ut till små utropstecken. Webb lyckades lägga hela pusslet och läsaren som följer med när ledtrådarna serveras kan vara nöjd med att ha fått ihop det.

Det finns också gott om humoristiska små ögonblick - som när Erica chockat inser att Caroline var amerikanska. Erica har aldrig tänkt på att hon själv har amerikanska rötter - hennes mormorsmor var en av de arvtagarskor som gifte in sig i den brittiska aristokratin. Ungefär som Cora i Downton Abbey. Det var ofta amerikanska pengar som räddade många av de gamla godsen. Åtminstone för en tid. Idag har många omvandlats för andra ändamål - som till exempel internatskolor.

Läs även Möte med Katherine Webb:

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturens-portraett/23111-mote-med-katherine-webb

Belinda Graham

FILM: Vaiana - Tre karaktärer i en båt

Grisen är inte med på festen. I filmen är det bara gubben, den stumma tuppen och Barbie som är ute och seglar.
Tre män i en båt. Nu Tre figurer i en båt: en han, en hon, en hen.

Tre tecknade figurer i en båt. På en lång, lång, lång ...... resa.

Titel: Vaiana Originaltitel: Moana
Regissör: Ron Clements, John Musker m fl
Manus: Jared Bush m flRöstskådespelare original: Auli'i Cravalho, Dwayne Johnson, Rachel House Jemaine Clement mfl. Svenska röster: Wictoria Johansson, Björn Bengtsson, Gunvor Pontén, Jamil Drissi m fl
USA, 2016Walt Disney Home Entertainment

Vaiana är namnet på den nya Disney-filmen och den nya Disneyprinsessan. Egentligen hette hon Moana i USA, men Moana namnet var redan upptaget i Europa.

När vi möter Vaiana i filmen är hon en liten tös som lyssnar på farmors sagor, hon är övertygad om att hon är den utvalda som farmor berättar om i legenden, och sedan går hon till stranden och hittar den gröna stenen som figurerar i farmors legend - Te Fitis hjärta.
Gudinnan Te Fiti har blivit arg för att halvguden Maui stulit hennes hjärta och därför breder miljöförstöringen ut sig över världen. Först tar kokosnötterna slut och sedan fisken, vad ska då folket äta?

I egenskap av prinsessa - eller hövdinges dotter - är det Vaianas sak att ställa allt till rätta. Och allt går precis som i farmors saga i början. Skillnaden är att farmors saga tog bara några minuter och hela filmen tar en evighet. Eller nästan två timmar.




Först ska Vaiana växa upp från söt liten tös (lagom stor för barnen att identifiera sig med) till sexig Barbiedocka. Precis som Pocahontas, Elena och så många disneyprinsessor före henne. Det är som att det inte är okej för en barnfilm att ha barn i huvudrollen och berätta om deras problem och deras tillvaro, man måste ge papporna i publiken något att titta på eftersom de betalar biljettinträdet?

Vaiana marknadsförs som stark hjältinna - men hon överskuggas av en stor kille, med röst av Dwayne Johnsson, som dessutom får sjunga filmens trallvänligaste låt - You're welcome - som har drag av signaturmelodin från Elena av Avalor. Hur guden Maui skildras (och bristen på en stark kvinnlig gudinna) har retat gallfeber på de som är från den kultur som filmen skildrar, men det är en annan historia.

Man tycker att man har sett den här historien förr - magiskt objekt ska hämtas eller lämnas, de går och går och går och äter och sover och träffar på pirater/rövare/monsterdemoiner osv. och måste fajtas mot dem ett tag och sedan går resan vidare.

Sagan om Ringen till exemple. Och Sedan Hobbit. Det är som om samma slinga går i cirklar hela tiden.

Här är samma intrig fast ringen som ska kastas i domedagsklyftan är utbytt mot en magisk sten och gå gå gå är utbytt mot paddla paddla paddla.

Vuxna var lyriska över Life of Pi (Kille på en flotte) och Vaiana har också fått beröm för sin look (tjej på en flotte) men i praktiken är det inte speciellt roligit för barnen att titta på en flotte på et stora blå så länge. Uppmärksamheten släpper. Här finns tillräckligt för ett avsnitt av Elena of Avalor som går på Disney Channel, det sinnt inte tillräcklgit för att hålal deras uppmärksmanhet kvar så här länge.

Påfrestande avsnitt som inte ger något till slutrestultatet av resan är när Vaiana anfalls av kokosnötter eller pirater som påminner om Minotenern och när Vaina hopapr ner till monsterna rike, vilket påmninner om landskapet i filmen Trolls, fast utan humors. I Trollss såg landskapet hemgjort och hempysslat ut (tup gör ditt eget gylliga monster panduro kit) här ser det hemskt och elgande ut, ungefär som om en hel hög moster planerar att gruppvåldta Vaiana.

Positiv kritik är att det är en kvinnlig hjälte på uppdrag och att det är någon från en annan kultur (Oceanien). Men. Det är som när deckartrenden skryter med starka kvinnliga hjältar och betyder det något eller betyder det bara "woman written like a man"? ???

Blir det bättre/annorlunda?

Har vi inte redan sett en Disneyprinsessa svinga sig i lianerna och slå knockout? Typ rapunzel? och blir det bättre av att denna Barbiedocka inte är blond? När det ändå är samma sak? samma resa en gång till?

Sagan om Ringen var framgångsrik, men kanske är det dags för alla manusförfattare att sluta kopera sagan om ringen? Vi går för att finna eller lämna magikst objekt blir lite tjatiskt i längden.

Precis som i Sagan om Ringen är den där elddemonen inte att leka med. Fast här kan elddemonen bevekas istället för besegras.

Sedan är det bara att paddla hem igen. Och medan utresan tar flera timmar (altierativt felra filmer) tar hemeresan bara ett par minuter!

Disney är allra bäst på att göra djur och roliga sidekicks. En sidekick kan vara en tekanna, en snögubbe, en syrsa, en kameleont, en kanin eller ett flygande fantasidjur. Barnen älskar alla sideskciks. barnen älskar Sofias kanin Clover som sjunger pratar och rappar och Elenas flygande vän, ett kattdjur med vingar som kan tala.

vaiana lider en akut brist på sidekicks. Hon hade behövt en cool, rappande kanin eller en talande flygande katt för att få upp intresset.

Det blir ensamt och lite långtråkigt på båten eftersom samtalet mellan Maui och Vaiana är det enda som bjuds. Med på resan är den intelligensbefriade tuppen Heihei, som äter stenar, men annars är han varken intressant eller rolig och han bidrar knappast till dialogen.

Kokosnötspirater som påminner om minioner är lite roliga och scenen påminer om Waterworld av Kevin Costner, men piraterna försvinner snabbt.

vaiana hade mått bra av ett större myller av karaktäer och miljöer, två pers i en båt är väldigt lite att titta på. Och det är väldigt mycket vatten.
Kvinnorna är fortfarande smala, och männen har blivit ännu större. enorma, med bringor breda som parkeringsplatser. de är till och med större än The Rock. !


År 1989 räddade regissörsduon John Clements och Ron Musker Disney med succén ”Den lilla sjöjungfrun”. I renässansen som följde signerade de bland annat ”Aladdin” (1992), ”Herkules” (1997) och ”Prinsessan och grodan” (2009). Nu har de blivit lite tröttare och tuggar om mycket skåpmat i den annars vackert animerade polynesiska sagan ”Vaiana”.
Jerome K Jerome skrev en gång humorklassikern Tre män i en båt. Här är det tre karaktärer i en båt (en tjej, en halvgud och en stum tupp) som aldrig blir riktigt roliga. Pojke med tiger på flotte såg man ju i Life of Pi. Det är hav hav och mer hav.

Men man vill ju så gärna tycka att teamet bakom Ariel & co har lyckats. Men.

Havet är inte längre så djupt.

Min Stora Feta Zombieguldfisk - Det går runt, runt, runt

Mo O'Hara
Min stora feta zombieguldfisk - Fruktans fenor
Översättning: Thomas Grundberg

ISBN: 9789176632147
Förlag: Känguru

Zombiefebern sprider sig ner i åldrarna. Och nu är inte bara hamstrar och andra gulliga gnagare som kan bli zombies (hamstrar är ju nattdjur, så det är passande) utan även guldfiskar. Fast en guldfisk bara ska ha några sekunders minne är den här guldfisken otroligt långsint ... Det här är läsmässigt för de yngsta läsarna, fast för att uppskatta humorn och parodierna på skräckfilmer och galna vetenskapsmän bör man vara något äldre. Annars fattar man inte vad författaren driver med.

Författaren har försökt få in etnisk mångfald i boken - MEN alla huvudpersoner OCH alla bipersoner i hela boken är män eller manliga figurer. Inklusive fisken. 

Mångfaldsambitionen sträckte sig tydligen inte så långt.

Handlingen påminner lite om en guldfiskskål. det går runt hela tiden.
Men man kommer ingenvart.

Som stjärnor faller - Kärlek, hästar och övernaturliga händelser i Lin Hallbergs nya roman

Som stjärnor faller

- Den här världen är inte allt

Lin Hallberg

Som stjärnor faller

Bonnier Carlsen

Tess och Liv älskar varandra och är övertygade om att de ska vara tillsammans för alltid. BFF. Läser man mellan raderna förstår man att Liv är den som anses vara utåtriktad, karismatisk, åtråvärd och spännande - den som alla föredrar. Till och med Tess egna föräldrar?! Men Tess har inget emot det, hon solar sig i Livs glans och tycker att hon själv blir mer spännande och mer intressant, bara hon är i Livs närhet. Fast det är så uppenbart för läsaren att Tess har reducerats till ett slags sidekick i sitt eget liv. När hon är ensam så är det ingen som ser henne, ingen som lägger märke till henne. Hon kan smälta samman med en vägg och bli nästan osynlig.

Invanda mönster bryts

Men cirklarna rubbas. Allt förändras när Tess älskade mormor dör och Tess familj flyttar ut på landet för att ta över hennes hus. Ny skola, ny miljö, nya rutiner. Tess tycker att hon fortfarande kan höra sin mormor, nästan se henne, som om hon finns kvar i huset. Tess mamma tar upp vänskapen med en gammal barndomsbekant och tillsammans gråter de ut och pratar om döda bekanta och släktingar. Barndomsbekantens tonårsson har också nyligen dött.

Tess verkar vara närmare döden än någon annan, men hon är inte intresserad av att prata om den. Istället blir hon vän med en tonårskille, Tom, som bara hon kan se. När andra är i närheten kan han konsten att bli osynlig och smälta samman med en vägg. Tom vill att Tess ska hjälpa till att ta hand om hans älskade häst. Men Tess tycker inte om hästar. Tror hon. Snart förvandlas hon till en riktig hästtjej och det är plötsligt hon som är modig, som vågar, som är sedd, inte Liv.

Tess behövde komma bort från sitt etablerade förhållande för att hitta sig själv. Och märka att hon själv är värd något, att hon själv vågar.

Men vem är egentligen den mystiske tonårskillen och varför kan ingen annan se honom?

Som stjärnor faller är en kärleksroman, en hästbok och en spökhistoria, allt i ett. Liv Hallbergs hattrick fungerar på alla plan.

Många kärlekshistorier

Som kärleksroman betraktad innehåller Som stjärnor faller många kärlekshistorier och man kan själv välja vilken kärlekshistoria man tycker är starkast.

- Den mellan två nära vänner. Har Tess och Liv egentligen ett bra förhållande eller är det dysfunktionellt, eftersom Tess blir förminskad hela tiden och inte utvecklar någon egen identitet?

- Den mellan Tess och Tom, den osynlige hästälskaren. Älskar han henne verkligen eller vill han bara manipulera och utnyttja henne så att hon ska ta hand om hans häst?

- Den mellan Tess och hennes mormor. Mormor finns inte kvar i den här världen eller ... Finns hon det ändå? Det känns som om hon fortfarande har saker kvar att säga, och Tess lyssnar.

- Den mellan Tom och hans häst. En kärlek så stark att "tills döden skiljer er åt" känns som ett otillräckligt sägessätt.

Miljöskildringarna är levande, vackra och poetiska. Naturen är besjälad och helande och hjälper till så att Tess får hitta sig själv och bli synlig, långt borta från Liv och storstadsvimlet och de inrutade rutinerna.

Skogen beskrivs som trygg och naturlig och vänlig, långt från rådande klichéartade skräckskildringar i andra ungdomsromaner och filmer, och man riktigt känner doften när de härliga långritterna beskrivs. 

Från ponnyfavoriter till tonårsböcker

Lin Hallberg är hästböckernas mästarinna, hon har skapat den otroligt populära serien om Shetlandsponnyn Sigge som kommit ut med nya volymer i över tio år nu. Men Lin Hallbergs stora styrka är hennes sätt att skildra barn och ungdomar och deras konflikter. Om allt bara hade handlat om kärleken till gulliga ponnyer och vackra hästar hade hon knappast haft tillräckligt med material för att skriva bok efter bok.

Som stjärnor faller är en helt fristående roman, som är rekommenderad för tonåren, till skillnad från de populära Sigge-böckerna som är för yngre läsare.

Lin Hallberg har på ett bra sätt lyckats väva ihop det realistiska och vardagliga med en paranormal kärlekshistoria och hon har lyhört fångat känslan att den här världen är inte allt - och vi lämnar aldrig de vi verkligen älskar. 

Läs även om verkligheten bakom Sigge-böckerna:

http://tidningenkulturen.se/index.php/reportage-mainmenu-37/kultur-mainmenu-136/18655-fran-en-moerk-och-stormig-natt-i-england-till-en-succeserie-i-sverige

Belinda Graham

Victoria - Tonåring, drottning och TV-stjärna

Victoria - Tonåring, drottning och TV-stjärna


Daisy Goodwin
Victoria

OriginaltitelVictoria

Översättning: Maria Store
ISBN: 9789188261854

Printz Publishing



Den 19 juni 1837 var hon tonåring.

Den 20 juni 1837 var hon drottning.


18 år gammal var hon redan världens mäktigaste kvinna. Drottning Victoria skulle komma att regera i ytterligare 63 år.

Romanen Victoria är skriven av Daisy Goodwin som även ligger bakom den framgångsrika TV-serien Victoria, som hade premiär på brittiska ITV, som tidigare var hem för den populära serien Downton Abbey.

I den inledande scenen i romanen är Victoria 15 år och svårt sjuk. Hennes mor och hennes mors rådgivare, sir John Conway, försöker få henne att skriva på ett papper som kommer att göra sir John Conroy till hennes privata sekreterare. Victoria vägrar.

När hon väl är 18 år och kungen dör blir hon drottning - hon behöver ingen förmyndare. Hon har inte heller drabbats av "Stockholm syndrom" utan distanserar sig från Conroy och alla andra som försöker utöva kontroll över henne.

Idag låter det väldigt ungt med en 18 år gammal regent - men man får komma ihåg att på den tiden fanns inte begreppet tonåring.

På morfars&mormors tid började folk jobba i 12 års åldern. En 18 åring var en vuxen person.

Romanen Victoria har liksom TV-serien blivit en stor succé och Daisy Goodwin jobbade med båda manusen samtidigt.

Man får komma ihåg att detta är en roman, det här är inte en ny historiebok av Anthony Beevor. Och en roman behöver inte vara historsiskt korrekt, det ligger i romanens natur att det här är påhittat material.

Men man har ändå vissa förväntningar på att romanen ska ha något med verkligheten att göra eftersom det handlar om verkliga, inte påhittade, personer - till skillnad från Downton Abbey.

Men ändå lider serien av Downton Abbey komplex - som om det måste klämmas in ett visst antal komplikationer och melodramatiska ögonblick i varje del i serien.

I verkligheten var Victoria aldrig förälskad i Lord Melbourne, premiärministern. I TV-serien spelas han av Rufus Sewell,, sägs vara i 50-års åldern och riktigt stilig. Den verklige Lord Melbourne var i 60-års åldern, riktigt korpulent och inte det minsta snygg. Ingenting som en 18-åring intresserar sig för. Varken då för tiden eller nu för tiden.

När Victoria träffar sin kusin Albert är det kärlek vid första ögonkastet. Han är supersnygg. Vilket Victoria förnöjt konstaterar i sin dagbok. Liksom att han har väldigt åtsittande byxor, utan någonting under, och de blev genomskinliga när de var ute och red tillsammans och blev dränkta av en typisk engelsk regnskur. (Denna scen finns inte med i TV-serien - eller romanen. Dagens censur är mycket strängare än den viktorianska!)

Ytterligare plus med Albert: de är jämnåriga. Han är dessutom klok och en tillgång för en monark att vara gift med.

I romanen och TV-serien känns det snarare som om man bevittnar Elizabeth och Mr Darcy. Alternativt Emma och Mr Knightly. Här ska det grälas och missförstås jättelänge innan de får ihop det! Han måste få ner hennes "ytlighet". (Historiskt sett verkar Victoria inte alls ha varit ytlig.) Och han vägrar dansa första gången de ses. Och han är avundsjuk på Lord Melbourne (varför skulle han vara avundsjuk på en 60-år gammal tjock gubbe? Albert vet att han är snygg och kan få i stort sett vem han vill!)

Romanen och TV-serien har också scener med när pestsmittade råttor invaderar slottet och en hoppar till och med upp på vicotrias födelsedagstårta. Råttepedemin nådde aldrig slottet. Men detta behövs tydligen för att starta en "intrig" där Victoria ska omyndighetsförklaras. ALLT för att skapa spänning för att hålla kvar tittarna till nästa kapitel/nästa avsnitt ...

I romanen och TV-serien ska det vara Victoria som fixade så att rebellerna från 1839 års Newport Rising benådades - eller rättare sagt, de avrättades inte, de skickades till Australien istället (vilket på den tiden ansågs som ett straff som var hårt nog). Egentligen var det så att en namninsamling från hela nationen var det som ledde till benådningen. Det är viktigt att komma ihåg att i en demokrati som Storbritannien kan vem som helst ändra på saker - om de samlar ihop tillräckligt många följare. Vilket benådningen är ett bevis på.

Det som är "sant" i boken är bilden man får av hur allt i en ledande ställning är designat för en man. Den stora, tunga kronan, den stora tronen osv. Victoria var ungefär en och en halv meter lång och inget hade rätt proportioner för henne - men hon lyckades i alla fall fylla sin position som drottning med stor värdighet.

Det som är synd är att så stor del av romanen används till att bygga upp och behandla en kärlekstriangel som inte fanns i verkligheten. De konstruerade "gulliga grälen" och alla uppbyggda hinder mellan Victoria och Albert är inte alls gulliga. Man vet ju att de bara är påhittade och konstruerade och att de gifte sig direkt. De två utgör ju ett ar världshistoriens mest kända lyckliga par.

Jag antar att "boy meets girl" kärlek vid första ögonkastet och sedan giftermål hade blviit en alldeles för kort bok.

Daisy Goodwin är framgångsrik TV-producent för flera populära tv-shower, bland annat Home Front som även den fokuserar på starka kvinnor. Hon har beundrat Victoria sedan tonåren då hon insåg att man inte behöver välja - det går att få "allt." Man, barn, karriär. Ha ett långt och lyckligt äktenskap och vara den mäktigaste kvinnan i världen.

Victoria hade ju allt.

Har den här romanen och TV-serien allt? Ja, spänning, romantik, dramatik ... Allt, utom att hålla sig till historiska fakta.

Daisy Goodwin är i alla fall på väg att bli en av de mäktigaste kvinnorna i TV-industrin. Det är förmodligen det mest världsomspännande imperium som finns idag"!!

"Making stuff up seems perfectly reasonable when it’s fiction: Poldark can do whatever he likes within the vague realm of plausibility, because he never existed. But when you’re dealing with the life of an historical character, especially one as relatively recent and well documented as Queen Victoria, I think you owe it to your audience to cleave as close as you reasonably can to the known biographical facts."

Jag håller faktiskt med de brittiska recensenterna. 

Om folk vill hitta på, får de faktiskt lov att hitta på karaktärerna också.