tisdag 14 maj 2019

FILM: The Upside - En oväntad vänskap - Från verklighet till bok till film ... till film igen!


Kevin Hart och Bryan Cranston i The Upside (2018).


The Upside är nygammal feel-good i mysförpackning. Ny på den svenska marknaden i maj månad! Så möt våren med ett leende och med ohejdad optimism!

The Upside är den fjärde (!) remaken av den omåttligt poipluära franska filmen The Intouchables från 2011 (svensk titel: En oväntad vänskap), efter de indiska filmerna Beautiful och Oopiri, och den Argentinska filmen Inseparables (2016).

Filmen The Upside låt etta på den amerikanska biotoppen och kunde skryta med att vara den film som till slut lyckades peta ner Aquaman från tronen. I huvudrollerna syns Bryan Cranston (känd från TV-serien Breaking Bad) och Kevin Hart (känd som komiker och “han som inte ska vara värd för Oscarsgalan”).

The Upside är baserad på en av de mest framgångsrika franska filmerna i modern tid och den sanna historien blev även en framgångsrik bok av Abdel Sellou och Caroline Andrieu. Allt handlar om En Oväntad Vänskap.

En oväntad berömmelse


Manusförfattarna och regissörerna Olivier Nakache och Éric Toledano har en del ansvar i att Abdel Sellou blev så berömd, och att bokförlagen började ringa Abdel för att få hela hans historia.

Filmaffischen från filmen En oväntad vänskap pryder bokomslaget.

“Jag har helt jämna tänder, ett ständigt leende på läpparna och ett härligt spontant skratt och jag tar mig modigt an killen i rullstolen. Dessutom dansar jag som en gud. “

I prologen till boken En oväntad vänskap beskriver Abdel inte sig själv – utan sitt alter ego i filmen, Driss, spelad av den snygge komikern Omar Sy. Och en hel del av boken handlar just om filmen.

“Filmens franska titel, Les intouchables, syftar på den lägsta indiska kasten, de oberörbara, som är dömda till evig misär,” hävdar Abdel Sellou.

På engelska heter filmen The Intouchables, eller (i Storbritannien) kort och gott Untouchable.
Man skulle kunna tolka titeln som en blinkning till The Untouchables (svensk titel: De omutbara), en klassisk maffiafilm av Brian De Palma där fyra omutbara män står emot för att göra det de tror är rätt. Att vara onåbar, eller oberörbar, är här något positivt.

Från statistroll till huvudroll

“Jag tror inte ens att jag skrev på något avtal med filmskaparna. Men varför skulle jag ha gjort det? Vad hade jag, Abdel Yamine Sellou, gett dem? Några skämt, på sin höjd. Och till och med var de egentligen monsieur Pozzos, för det var han som lockade fram dem.
I verkliga livet är jag inte hans jämlike. Jag spelar på sin höjd en biroll, är snarast statist. Jag säger det inte för att vara ödmjuk (jag är ju bäst!). Men det jag gjorde var faktiskt enkelt.”

”Efter TV- och filmbolagen var det förläggarna som hörde av sig. Direkt till mig den här gången.
“Vi känner Driss, men nu vill vi lära känna Abdel”, sa de.
Jag varnade dem: den lille araben med kulmage är kanske inte riktigt lika trevlig som den store svarte mannen med kritvita tänder.
De skrattade och trodde inte att jag menade allvar …. Och så började jag berätta om mitt liv …”

Filmen som Abdel skriver om är en av de mest framgångsrika franska filmerna genom tiderna.

The Intouchables: En oväntad vänskap, blev en oväntad succé, om vänskap, fördomar och att hitta silverkanten på varje moln, vare sig man glidflyger eller inte.

Klassisk commedia dell’arte omstöpt som feel-good

The Intouchables är som en gammal saga eller klassisk commedia dell’arte stöpt i den moderna feel-good komedins form. Men sagoskimret ligger kvar över allt det moderna: invandringen, förorten, integrationen, problemen med att passa in i ett samhälle som inte erbjuder lika villkor för alla.
Franska filmer är ofta antingen eller. Antingen Sagan Som Säljer Som Smör (tänk på Amélie från Montmartre eller Romantics Anonymous) — filmer som inte gör någon hemlighet av att de utspelar sig i en sagovärld där ingen blir förkyld av att gå ute i regnet och ingen får ont i magen av för mycket choklad.

Eller så är filmerna krasst realistiska,som den hyllade, prisbelönade Mellan väggarna där en lärare spelar sig själv och sliter ont i förortsslummen, för att alla unga ska få samma chans (och till skillnad från lärarna i Döda poeters sällskap eller Dangerous Minds gör han egentligen ingen skillnad alls).

Filmen The Intouchables: En oväntad vänskap kombinerar dessa två genrer. Det ser inte ut som en Amelie-saga, fotot verkar realistiskt, och här är inga romantiska promenader i regnet med. Förorten är med, precis som i Mellan väggarna, men det går att komma därifrån, med lite tur och skicklighet, och med mycket humor och attityd.

Driss kommer därifrån. Och får jobb för Pierre, en äldre handikappad man, som bor som i ett sagoslott. Plötsligt förvandlas filmen till saga: alla kan bli vänner, oavsett ålder, socialgrupp, härkomst …

En Pygmalion roll med falsksång i badet

Driss spelar sin Pygmalion / Pretty Woman roll optimalt, han till och med sjunger falskt i badet bättre än Julia Roberts och har ett snyggare, större leende (ja, det är faktiskt möjligt!) och med lite guidning från sin nye arbetsgivare drar han snart bara vinstlotter i livets grymma lotteri.

Men lärandet går åt två håll, båda männen utvecklas tack vare sin vänskap.

Det här är en sådan där fin saga, en äkta bromance/feel-good film, där komikern Omar Sy som Driss mjölkar det mesta han kan ur varje liten sketch.

Vissa skämtsamma scener kanske är lite töntiga eller långsökta. Men många av dem har faktiskt hänt ”på riktigt” och allvaret finns hela tiden där som ballast. De komiska sketcherna blir inte alltför många och inte alltför söta.

Var finns verkligheten?

Det hindrar inte kritiker och cyniker från att sakna ”verkligheten” i historien. Filmen är baserad på en verklig historia. Den som vill kan se och jämföra med ”den sanna historien” om Philippe Pozzo di Borgo och Abdel Sellou i dokumentären A la vie, à la mort. De verkliga karaktärerna finns även med under eftertexterna till The Intouchables: En oväntad vänskap.

Kritikerna menar: att få arbete som arab har aldrig varit någon picknick och efter elfte september har det blivit ännu värre. Nu när en positiv roll skulle ha kunnat gå till en arabisk skådespelare går den istället till en älskad, redan etablerad komiker från Senegal.

Senegal betyder musik, fotboll och humor. Cyniska kritiker, bland annat recensenten för den aktade brittiska filmtidskriften Sight & Sound (som utges av BFI), har varit kritiska till skådespelarvalet och hur filmen ”förstört” verkligheten. Men att klaga på rollbesättningen är också att förringa det som dessa två skådespelare, François Cluzet och Omar Sy, faktiskt gör tillsammans, och Omar Sy har en enorm komisk tajming. Visst, han gör inte rollen som den ”ska vara”, men han gör den till sin. Det är bara att passa på att inte vara cynisk ett tag och att njuta av denna nya Pygmalion-saga, som låtsas vara verklig. 

Abdel Sellou hade själv inget emot att spelas av Omar Sy och det uppstod en oväntad vänskap även dem emellan.

Den vänskap som oväntat uppstod mellan Philippe Pozzo di Borgo och Abdel Sellou har också skildrats i dokumentärfilmen A la vie, a la mort, och i Philippe Pozzo di Borgos självbiografiska bok, Le second souffle.

Hur gick det sedan?

I Abdels bokversion kommer han inte fram till jobbet hos Philippe Pozzo di Borgo. Och boken fortsätter efter att filmen tagit slut, med att både Abdel och Philippe gifter sig, med att de startar ett företag tillsammans, med barnen … Ja, de får båda barn med sina nya fruar. Abdel får tre barn och Phillippe får två nya barn (han hade redan barn från första äktenskapet) och bosätter sig i Marocko.

Medan Abdel skriver hur mycket Pozzo betytt för honom skriver Pozzo i sin tur i förordet hur mycket Abdel betytt för honom:

“Han stöttade mig i de tyngsta kapitlen i mitt liv. Först satt han tillsammans med mig hos min hustru Beatrice när hon var döende. Sedan hjälpte han mig ur den depression som jag hamnade i efter hennes död. Till slut gav han mig livslusten tillbaka.
Vi har alltid haft en hel del gemensamt: att vi inte ältar det som har varit, att vi inte planerar för morgondagen, och framför allt att vi lever (eller överlever) i nuet.”

Abdel uttrycker sig enkelt: ”Jag har två pappor, två mammor, en svart dubbelgångare på bio, en fru, två söner, en dotter. Jag har alltid haft gott om kompisar, polare, medbrottslingar. Monsieur Pozzo är kanske en vän helt enkelt. Min första vän. Min ende vän.”

Abdel Sellou har skrivit sin historia tillsammans med Caroline Andrieu. Boken har översatts till bland annat engelska och tyska.

Boken finns översatt till svenska, utgiven på Libris förlag. 

Filmerna The Upside och En oväntad vänskap finns båda på DVD och BD utgivna av Scanbox Entertainment - med text på alla nordiska språk.

François Cluzet and Omar Sy in Intouchables (2011).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar