Ryan Gosling som Neil Armstrong.
Manus: Josh Singer, baserat på boken First Man: The Life of Neil A. Armstrong av James R. Hansen
Medverkande: Ryan Gosling, Claire Foy, Jason Clarke, Kyle Chandler, Corey Stoll, Ciarán Hinds, Christopher Abbott, Patrick Fugit och Lukas Haas m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Universal Pictures
Aktuell: På DVD, BD och VOD
First Man är en amerikansk biografisk dramafilm i regi av Damien Chazelle och med manus av Josh Singer. Filmen är baserad på boken First Man: The Life of Neil A. Armstrong av James R. Hansen. Chazelles La La Land favorit Ryan Gosling fick huvudrollen som Neil Armstrong. Claire Foy spelar Mrs. Armstrong. Filmen följer åren som ledde fram till Apollo 11-uppdraget till månen 1969.
Steven Spielberg assisterade som exekutiv producent.
Filmen börjar med att Neil Armstrongs dotter dör och i slutet av filmen lägger han hennes armband på månen. För att han tror att hon bor i himmelen? Med alla pengar som gick till det där projektet, skulle de inte hålla på med någon forskning eller göra något vettigt. Nej, Neil Armstrong stirrar ut i fjärran, medan Buzz Aldrin hoppar omkring som en kanin (Buzz är INTE är skallig i verkligheten! Inte ens nu när han är 80+! Och var med i The Big Bang Theory).
First Man är en amerikansk biografisk dramafilm i regi av Damien Chazelle och med manus av Josh Singer. Filmen är baserad på boken First Man: The Life of Neil A. Armstrong av James R. Hansen. Chazelles La La Land favorit Ryan Gosling fick huvudrollen som Neil Armstrong. Claire Foy spelar Mrs. Armstrong. Filmen följer åren som ledde fram till Apollo 11-uppdraget till månen 1969.
Steven Spielberg assisterade som exekutiv producent.
På Oscarsgalan 2019 vann filmen för Bästa specialeffekter och nominerades även för Bästa ljudredigering, Bästa ljud och Bästa scenografi.
Svenskintresse: Linus Sandgren står för fotot.Filmen börjar med att Neil Armstrongs dotter dör och i slutet av filmen lägger han hennes armband på månen. För att han tror att hon bor i himmelen? Med alla pengar som gick till det där projektet, skulle de inte hålla på med någon forskning eller göra något vettigt. Nej, Neil Armstrong stirrar ut i fjärran, medan Buzz Aldrin hoppar omkring som en kanin (Buzz är INTE är skallig i verkligheten! Inte ens nu när han är 80+! Och var med i The Big Bang Theory).
Michael Collins är typ knappt med alls. Han gick aldrig på månen. Men han gillade poesi coh att odla sina rosor och köpte ännu mer rosor för pengarna och föredrar att gå bland rosor än att hoppa på månen. Sympatisk kille. Synd att han är praktiskt taget bortklippt i filmen.
Förmodligen är det för att publiken ska fylla i alla stora känslor (medan man klipper in hemvideofilmer på dottern som dött) som mannen har, medan han står där på månen, men allt vad man tänker på är vilket slöseri med pengar det var (både månlandningen och den här filmen) och att Ryan Gosling så ofta använder sitt patenterade nollställda uttryck och "thousand yard stare" och att det är himla irriterande.
Den enda karaktär som riktigt lyckas få det att bränna till är Armstrongs fru Janet, som Claire Foy (från Netflix serien The Queen) spelar kanonbra --- och trots att det är en liten roll får hon till det direkt. Och hon ahr filmens bästa replik. Att ingen verkar veta vad de håller på med "boys playing with models of balsa wood". Det där sammanfattar både rymdprojektet och den här filmen.
Att det amerikanska rymdprojektet var en kapplöpning mot Sovjetunionen är något man kunde gjort mer av. Kostnaderna för hela kalaset och kritiken mot detsamma nämns pliktskyldigt men inte mer.
Mer spännande (och halvsann) rymdfilm var Hidden Figures, som handlade om uträkningarna bakom rymdfärderna.
Filmen är 2 timmar och 21 minuter lång. Många av de minuterna tillbringas inne i en rymdkapsel där vi får följa med på åtskilliga uppskjutningar. Det gnisslar och gnekar och bullrar och blinkar och snurrar och skakar. Man blir riktigt omskakad och närapå åksjuk. Rymdresorna blir så många och likartade att man hinner börja tänka på annat. När man väl slutat tänka på hur nollställd Ryan Gosling är den mesta tiden.
Det här är förresten Damian Chazelles tredje film, efter Whiplash och Oscarsvinnaren La La Land.
Men ingen sjunger och dansar vare sig på Jorden eller på Månen.
Det är klart att det finns sevärdheter här, begåvning bakom det banala. Inte minst tekniskt sett, i fotot av svenske Linus Sandgren som växlar kamera efter stämning. Livet hemmavid, på planeten Jorden, skildras med intim grynighet och hemvideokänsla (och lär vara filmad på 16 mm) medan rymden berättas i bredbild och finstilt upplösning. Det ger en kongenial uppdelning av vardag och uppnådda livsdrömmar.
De många scenerna inuti de olika rymdkapslarna ger sant klaustrofobiska stämningar. Neil Armstrongs och gängets farkoster ter sig som flygande konservburkar designad av Pettson och Findus. Det snurrar, vibrerar, skakar och blippar. En bult trillar av och sparkas iväg. Något kärvar och man tar fram en armékniv och fixar till. Alltså ganska långt från dagens nanoteknik.
Och det mest intressanta och tänkvärda med den här filmen är hur många som dog på vägen mot månen. De tre utvalda astronauterna dör i en brand i en när Apollo 1, den första bemannade rymdfärden, som kärvar och brinner upp på Jorden! De kom inte ens ut i rymden!
Om de tre utvalda favoriterna - däribland Neil Amrstongs "bästis" Ed Wight (spelad av australiensaren Jason Clarke) - inte hade dött hade Neil inte blivit First Man över huvud taget.
Fast Ed White hann på ett sätt att bli First Man --- den första amerikanen som gjorde en Space Walk.
First Man titeln anspelar alltså på den första mannen på månen, Neil Armstrong, men det är väldigt lite månlandning med i filmen, man får till exempel aldrig se hur de kommer tillbaka, trots att så mycket krånglade på väg upp. Och hela äventyret ter sig bara som väldigt väldigt dyr sorgeterapi. Och Ryan Gosling står och stirrar tomt igen.
Förmodligen är det för att publiken ska fylla i alla stora känslor (medan man klipper in hemvideofilmer på dottern som dött) som mannen har, medan han står där på månen, men allt vad man tänker på är vilket slöseri med pengar det var (både månlandningen och den här filmen) och att Ryan Gosling så ofta använder sitt patenterade nollställda uttryck och "thousand yard stare" och att det är himla irriterande.
Den enda karaktär som riktigt lyckas få det att bränna till är Armstrongs fru Janet, som Claire Foy (från Netflix serien The Queen) spelar kanonbra --- och trots att det är en liten roll får hon till det direkt. Och hon ahr filmens bästa replik. Att ingen verkar veta vad de håller på med "boys playing with models of balsa wood". Det där sammanfattar både rymdprojektet och den här filmen.
Att det amerikanska rymdprojektet var en kapplöpning mot Sovjetunionen är något man kunde gjort mer av. Kostnaderna för hela kalaset och kritiken mot detsamma nämns pliktskyldigt men inte mer.
Mer spännande (och halvsann) rymdfilm var Hidden Figures, som handlade om uträkningarna bakom rymdfärderna.
Filmen är 2 timmar och 21 minuter lång. Många av de minuterna tillbringas inne i en rymdkapsel där vi får följa med på åtskilliga uppskjutningar. Det gnisslar och gnekar och bullrar och blinkar och snurrar och skakar. Man blir riktigt omskakad och närapå åksjuk. Rymdresorna blir så många och likartade att man hinner börja tänka på annat. När man väl slutat tänka på hur nollställd Ryan Gosling är den mesta tiden.
Det här är förresten Damian Chazelles tredje film, efter Whiplash och Oscarsvinnaren La La Land.
Men ingen sjunger och dansar vare sig på Jorden eller på Månen.
Det är klart att det finns sevärdheter här, begåvning bakom det banala. Inte minst tekniskt sett, i fotot av svenske Linus Sandgren som växlar kamera efter stämning. Livet hemmavid, på planeten Jorden, skildras med intim grynighet och hemvideokänsla (och lär vara filmad på 16 mm) medan rymden berättas i bredbild och finstilt upplösning. Det ger en kongenial uppdelning av vardag och uppnådda livsdrömmar.
De många scenerna inuti de olika rymdkapslarna ger sant klaustrofobiska stämningar. Neil Armstrongs och gängets farkoster ter sig som flygande konservburkar designad av Pettson och Findus. Det snurrar, vibrerar, skakar och blippar. En bult trillar av och sparkas iväg. Något kärvar och man tar fram en armékniv och fixar till. Alltså ganska långt från dagens nanoteknik.
Och det mest intressanta och tänkvärda med den här filmen är hur många som dog på vägen mot månen. De tre utvalda astronauterna dör i en brand i en när Apollo 1, den första bemannade rymdfärden, som kärvar och brinner upp på Jorden! De kom inte ens ut i rymden!
Om de tre utvalda favoriterna - däribland Neil Amrstongs "bästis" Ed Wight (spelad av australiensaren Jason Clarke) - inte hade dött hade Neil inte blivit First Man över huvud taget.
Fast Ed White hann på ett sätt att bli First Man --- den första amerikanen som gjorde en Space Walk.
BG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.