Mortal Engines - Ny dystopisk fantasyserie, filmad av Hobbit-gänget!

Robert Sheehan, Hera Hilmar, and Leifur Sigurdarson in Mortal Engines (2018). 

Filmen går upp på bio den 7 december.

Philip Reeve

Mortal Engines
B. Wahlströms förlag

Mortal Engines av Philip Reeve är den senaste bästsäljande barnboksserien som köpts upp för att filmatiseras av ett stort bolag. Biopremiären för del ett i serien är schemalagd till den 7 december. Bakom filmen ligger Hobbit-gänget, med Peter Jackson i spetsen som producent. Men redan nu kan man läsa hela serien, fyra pocketböcker med fantasifulla steam-punk omslag, på engelska, och de två första böckerna finns också på svenska.

De svenska utgåvorna har lika snygga och fantasifulla omslag som de engelska.

Magi i Howl's Moving Castle

Den som kan sin animé tänker så klart direkt på Howl's Moving Castle och det ska sägas direkt att Mortal Engines kommer inte i närheten av att vara lika bra, nydanande och tankeväckande som Howl's Moving Castle. I Mortal Engines är det standardhjältar, standardskurkar, standardhjälpare och standardkärlekshistoria som gäller.

Sedan är det det där med logiken ... På något sätt verkar det vettigt för en magiker att resa runt i ett hus som kan förflytta sig, som i Howl's Moving Castle.

Att hela städer, som till exempel London i Mortal Engines, skulle vara rörliga med hjälp av framtidens teknik är mer än bara lite långsökt.

Jordens resurser är ändliga, och hur man än räknar på det går det inte att få det att gå ihop hur man skulle tjäna på att låta en storstad röra på sig (man måste elda på något enormt i pannan i källaren!). 

Logik kastas överbord

För i likhet med de flesta dystopier och postapokalyptiska fantasier så är ju allt "vetenskap", inget är magi, men man måste vara riktigt usel på matte och fysik för att överhuvudtaget kunna vända blad utan att fnysa över hur dåligt romanbygget går ihop i Mortal Engines.

I London bor det fler människor än i Sverige. Och att alla dessa människor och husdjur och parker och byggnader hela tiden ska tiden segla omkring i en stad som slukar bränsle, för att jaga andra mindre städer, som också slukar bränsle, är helt enkelt korkat. 

Bara en liten förort till London har en halv miljon invånare.

För att få en stor stad att jaga behövs mer bränsle än vad man tjänar in på en eventuellt fångst. 

(Geparder springer aldrig i onödan. Önskar att Philip Reeve kollat upp åtminstone lite basic teknologi och naturvetenskap).

Men huvudsaken i dystopier nu för tiden är ju inte att någonting över huvud taget ska gå ihop logiskt utan att två ungar ska bli kära i varandra medan alla birollskaraktärerna stryker med längs vägen.

Lång väntan på bli-ihop-scenen

Alla unga läsare sitter och väntar på den där pussen mellan Hon och Han, pussen som hela tiden förhalas, eftersom de unga tu blir anfallna och tillfångatagna och befriade och förföljda och anfallna igen ... hela tiden

Hon och Han är sådana där standardkaraktärer som man hittar i de flesta engelskspråkiga (och även de flesta svenska) barn- och ungdomsböcker nu för tiden (och även i mycken skönlitteratur för vuxna)

Hon heter Hester Shaw och är pigg och tuff och kaxig och energisk och ute efter hämnd --- som en tonårig och lite rödhårig Lisbeth Salander.

Han heter Tom Natsworthy och är eftertänksam och lugn och snäll och nördig --- och han tycker om historia. Han skulle hellre ha stannat hemma på jobbet på museet och dammat blåvalen (som blev utrotad för några tusen år sedan) än att ha gett sig ut på äventyr.  

Under bokens gång blir de unga tu kära i varandra, för Tom har inget emot att Hester är jobbig och argsint och ilsken och ful. Tom är en sådan där modern och känslig kille som ser hennes inre skönhet och som ständigt stöttar henne i hennes uppdrag.

Hester Shaw i filmen. Med en näsa och två ögon.

Hesters make-over inför filmen

Det är förresten Tom som skaffar den fina röda scarfen till Hester, den som hon har på bioaffischerna som dyker upp över allt. Och redan där och i trailern kan man kontrastera att bioversionen kommer att skilja sig från böckerna, för Hester Shaw ser snygg och sexig ut med mörka ögon och förmodligen har hon tillgång till vattenfast mascara i filmen. Hester i böckerna sminkar sig aldrig, hon har bara ett öga, det är grått och vattnigt, det andra ögat har blivit utgrävt, över hela ansiktet går ett ärr och munnen är ständigt uppvriden till en leende grimas och hon saknar sin näsa. Tänk "Jokern i Batman" utan näsa och med bara ett öga och med rött hår så har du en bra bild av hur Hester Shaw ser ut i böckerna.

Tom blir kär i henne ändå, eftersom kärlek alltid börjar med bråk, och här fortsätter det även med bråk, och Tom beslutar sig för att hjälpa henne att hämnas på mannen som dödade hennes mamma och vanställde Hesters ansikte: nämligen Valentine, en av de mäktigaste männen i London.

The Mortal ... Valentine?

Om du tycker att du känner igen en hel del kan det vara för att nyss var The Mortal Instruments den nya stora ungdomsserien och den hade också en rödhårig hjältinna (albeit värlidgt snygg) och en antagonist vid namn Valentine. Det finns tydligen inte så många variationer på titlar på säljande böcker och så många olika skurknamn att välja land (eller olika hårfärger till en hjältinna) det är kanske därför allt verkar likadant.

Lika säkert som att Harry Potter fick ihop det med den rödhåriga Ginny Weasley, lika säkert får Tom och Hester ihop det och älskar varandra och får barn tillsammans, för så är det i så många engelskspråkiga ungdomsböcker idag: tonårsförälskelsen är så klart ditt livs kärlek och hen kommer du att få barn med och leva tillsammans med hela livet, tills döden skiljer er åt. Det där är ännu mer deprimerande än tanken på hur mycket bränsle som alla de där städerna och förorterna eldar upp medan de jagar varandra.

Den sämsta karaktären i boken, rent logiskt sett, är en mördarmaskin, en människa som blivit uppväckt som robot, och han har blivit förtjust i Hester Shaw och vill göra om henne till en likadan mördarrobbot, en så kallad Jägare. I processen kommer hon att bli av med alla sina mänskliga minnen ... Så varför kan mördarmaskinen inte ta vilken som helst tjej och göra om till sin partner, typ the bride of Frankenstein?

Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?

På något sätt är det ganska förutsägbart att Hobbit-gänget lade vantarna på Mortal Engines - intrigen har precis samma struktur. Huvudpersonerna  går och går och blir avbrutna av folk som anfaller dem och gör livet surt för dem och så blir de räddade lite hipp som happ av nya allierade som av någon outgrundlig anledning hela tiden sätter livet på spel för att rädda huvudpersonerna, för det viktiga är ju att just huvudpersonerna i franchisen överlever till uppföljaren, precis alla andra kan ju stryka med under handlingens gång, de är inte viktiga ...

Är det på fullt allvar någon som tror på en karaktär som hoppar fram och tar en kula eller ett svärdshugg för att rädda en huvudperson som de inte ens känner? Och kan någon i en modern publik ta en sådan scen på allvar efter Deadpool 2?

Tajmade faror, går som ett urverk!

Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren? Svaret på den frågan brukade vara klockan.

Men svaret kan också vara moderna blockbusters, ofta baserade på barn- och ungdomsböcker.

I den andra delen av bok- och filmserien Hungerspelen fanns en klocka som på varje slag utlöste en fara som huvudpersonerna skulle kämpa mot.

Precis så är strukturen här också. Med jämna mellanrum utlöses faror och deus-ex-machinas som hotar respektive räddar Tom och Hester. Logiskt? Nej. Spännande? Nej. Det är för repetitivt och förutsägbart. 

Men det viktigaste är så klart att bygga upp spänningen inför bli-ihop-scenen mellan Tom och Hester - och den får läsaren vänta längre på än alla laviner av faror som håller de unga tu från varandra.

BG